…här el överhuvudtaget när man pratar om tex sina barn
ja eller sig själv?
Om vi nu tar en kvinna som bloggar öppet
med sitt namn och nuna.
Där hon i sin blogg berättar om sitt pissiga leverne
med piller och alkohol..
samtidigt som hon lämnar ut sina barn
Iskallt, skrämmande och skoningslöst.
Det hjälper ju inte hur man än tar bort ev inlägg sen
dom finns ju kvar och kan läsas på catchade sidor
av alla som vill..
Allt finns kvar både texter och bilder i evighet..
Det kan vara om egna barnens självmordsförsök…
Deras drogande och annat känsligt.
Egna självmordsförsök och hur man har skurit sig
och hur enormt illa man har behandlat sina barn
under tex perioder när denne var så psykiskt sjuk
och destruktiv och efter långvarigt missbruk.
Min omedelbara känsla är
Man gör bara inte så!!
Hur mycket barnen sagt det är OK
Barnen kanske är i en svår sits med den eventuella skribenten
Rädsla, symbios el när dom andra på något annat sätt
är i en beroendeställning gentemot skribenten.
Det känslomässiga beroendet spelar en stor roll
för att man kanske inte vågar säga
“Nej! skriv inte om detta”..
Min gräns har jag satt långt, långt innan.
Jag bloggar aldrig om någonting
som kan vara till nackdel för mina barn…
Mina barn är okränkbara
Och ska inte kränkas med inlägg efter inlägg
som är till nackdel för dom.
Även om jag inte säger ett knyst om dom i inlägg
så skulle vissa inlägg skada dom enormt
om jag inte hade dom moraliska och etiska gränserna
och bara härjade fritt på min blogg.
Givetvis så bloggar jag inte heller om det allra privata
som om sex el annat “känsligt”
el om annat som kan ge mina barn dåliga konsekvenser.
Jag får alltid tänka på
att varenda stavelse som kommer från mig
ska vara utformade så att mina barn kan lugnt leva vidare
Utan att någon tisslar eller tasslar bakom deras rygg.
Mina barn ska alltid kunna somna tryggt utan att vara oroliga för vad morsan ev skriver på sin blogg…
