* Kvällen höll på att sluta i ofattbar tragedi..

Hanna satte en hamburgerbit i halsen och det rejält.
Hon fick något ryck och pulade in så mycket av en hamburgare
som det var möjligt i munnen med resultatet att det blev som det blev…

Herregud detta vansinne som följde…
Elias blev panikslagen och började gråta..
Jessica försökte trösta barnen medan hon själv var oerhört skärrad..
Jag höll mig lugn, försökte hjälpa Hanna att få upp hamburgaren
med alla konster som bara finns…
Hanna spydde sen och iom det så trodde man att det skulle vara över.. men nej
Ni skulle ha sett Hannas blick, den var fylld av ren och skär dödsångest
Just som jag skulle be Jessica att ringa efter Ambulansen
så tog hon sats och hon hostade upp en hamburgerbit, den var ca 2 x2 cm
Sen fick hon luft… hon andades…hon fick en möjlighet att fortsätta att leva…
Min älskade livsbejakande Hanna ville inte förlora…
Allt gick så fort men ändå så fruktansvärt sakta…

En stor hemsk hamburgerbit, den som fastnade… 

Detta var inte den första incidenten med henne nu i jul
På juldagen när hon kom från Västerås från farmor och farfar
så sprang hon ut framför en bil…
Det var det första pojkarna sa när dom kom hem…
att Hanna höll på att bli överkörd..
Jag som hade sagt bestämt till dom vuxna att dom måste hålla i Hanna
när hon går vid en gata..Att det är ett absolut MÅSTE
Men nej, dom vuxna bar kassar och Hanna rusar ut framför en bil…
Nu hann ju bilen stanna så allt gick bra… men men men…
Åhh, det har hållit mig sömnlös sen dess och nu detta..
Hela tiden mal det i skallen att tänk om..tänk om.. tänk om…

När Hanna hade fått ut sin hamburger bit så tog jag henne i famnen
där satt vi sen länge och bara kramade varandra..
Hanna satt väldigt länge hon med, borrade in sitt lilla huvud i min famn
och bara kramade och kramade…
Jag blev rädd, sa jag till Hanna…
Hanna svarade ”Hanna rädd”
Åhh, älskade gumman, älskade, älskade, älskade, Hanna jag vet det…
Sen dess har jag haft en vansinnigt tryck över brösten..
Det gör så ont så ont…Ångesten, över att det kunde ha slutat i ofattbar tragik.

Hur ska jag våga lämna henne någonstans efter detta…
Det är inte första gången det här händer att hon sätter i halsen..
Men det var några år sedan sist.. som var lika traumatisk som denna gång..
Känner mig så grinfärdig hela tiden..och ångestfylld..
Men trissar upp sig själv nästan till en vansinnesgräns.
Skulle det hända mina barn någonting
så är jag inte så säker på att jag skulle kunna överleva…
Så känns det och det är en känsla av vansinnig ångest som man har..
Givetvis måste man överleva jag har ju fem barn…

Jag kan bara ana den smärta föräldrar känner som har mist sitt barn
och det jag anar smärtar svårt..

Tack gode gud att det gick bra idag och på Juldagen….
och då när hon satte en kasslerbit i halsen för några år sedan..
Men låt mina prövningar vara slut för ett tag..
Snälla gud låt dom vara slut!!

I morgon är en ny dag och förhoppningsvis utan nya prövningar…

Nu blir det bingen.. känner mig alldeles färdig som artist.

Sköt om er och varandra nu..

Kram!