* När barn dör.

Det dör barn omkring oss ideligen.
Ibland nära inpå el som oftast lite utanför på avstånd
Vi läser om det i tidningarna.. Upplever det själva.
Sen vet vi om utan att läsa om det speciellt ofta.
om barn som dör av svält i U-länderna
och för oss harmlösa barnsjukdomar.
Vi reflekterar en stund och göder sen våra barn.
Det är bara så det är .. vi har dom resurserna.

Barn ska inte dö.. dom ska leva och bli lyckliga vuxna.
Dom ska få barn och sen barnbarn.
Men det blir inte alltid så tyvärr.
Barn ska inte dö i sjukdomar eller i olyckor
Dom ska inte svälta el dö i mässlingen.
Dom ska inte behöva uppleva fruktansvärda krig
som vuxna har startat av olika anledningar.
Men likförbannat så gör dom det.

VI blir avtrubbade av det vi matas in ideligen om U-länderna.
Handen på hjärtat… visst är det väl så?
Horribel sanning…
Men skulle ett barn svälta till döds i närheten i ett välmående land
så ställer vi upp mangrant
Vi skulle bli en enad front mot det onda
som har låtit ett barn svälta till döds… vi skulle inte förstå.
Det är bara så vi funkar..
Samtidigt som världssvälten pågår och vi tycker givetvis det är horribelt men vi låter det ändå bero

När barn dör… så skapar det ibland enorma akuta rädslor hos oss.
Vi kan bli överdrivet rädda för att våra barn ska dö i cancer
Blir överkörda, fall från ett träd eller drunkna osv..
Det kan ta sig överdrivna ologiska former ibland
Det är ju våra rädslor som styr.
Vi kan bli livrädda för att våra barn ska drunkna i fem cm vatten
Samtidigt som vi låter våra små barn springa vind för våg.
cykla utan hjälm, springa ut i bilgatan…
Men just dom där fem centimetrarna vatten utgör ett enormt hot
så att allt annat räknas inte…
Man tror sig ha koll över sitt barn
men rädslan gör att man egentligen har noll koll.

Rädslorna hindrar oss och våra barn från att leva.
Men vad fan.. vi är inte mera än människor
Dom vi älskar är vi rädd om… kosta vad det kosta vill.
Det är synd… för det kanske är det som utgör det största hotet
för våra barn… Vi överbeskyddar dom ibland till max
Barn är nyfikna och äventyrslystna
Det som är förbjudet lockar… och pockar.

Jag är sjukt rädd för höjder… sjukt är alltså lindrigt sagt.
Jag ”överför” mina rädslor på mina barn i deras lekar…
Några exempel här..
Dom får inte klättra i träd när jag ser på
Dom får inte ta värsta farten på gungan…
Ingen klubba i munnen när dom leker ute.
Barn suger ju på den och den kan ju lossna
åka inåt och kväva barnet.
Tänk om dom ramlar och petar in den i halsen.
Eller något barn kommer åt den och trycker in den.
Så mina barn får snällt sitta still… och bita sönder den.
Sen förstör den ju tänderna… och lite till.
Jag skulle aldrig flyga med mina barn – Aldrig!!
Men dom får göra ”mina rädslor” när jag inte ser på.
Ja inte flyga då eller käka klubba.
Dom måste få göra det för att utvecklas och kunna växa.
Det är bara för att jag ska slippa dö av hjärtsnörp.

Det är mina rädslor och vill inte att mina barn ska få lida för dom
Inte så mycket i alla fall.
Helst av allt skulle jag givetvis vilja förbjuda allt
som ger minsta lilla risk.
Men det är inte rätt mot mina barn.
Dom måste få vara barn med allt vad det innebär.
Lite bulor i skallen och uppskrapade knän
tror jag utvecklar en försiktighet mot det någongång iaf.
Hoppas ju givetvis att det gör..
”Springer jag ner för backen och ramlar fem gånger
så kanske jag lär mig att vara försiktigare”

Men vi har vårat vuxenansvar allihopa
att se till att skydda våra barn.
Att lära dom vett under uppväxten.
Trafikvett, vattenvett, vett i allting…
Skydda dom rejält under tiden som ”inlärningen pågår”
När dom är riktigt små…
Att se till att dom inte har en chans att springa ut på vägen
bland alla bilar..
Skydda dom från höjder
som dom inte har en rimlig chans att behärska osv…

Men trots alla skyddsåtgärder så händer det olyckor.
Det går inte att skydda dom små till 100%…  det är omöjligt.

I måndags så dog lilla  Melwin..
En drunkningsolycka tog hans lilla liv.
En tragiskt olycka… ingens fel.
Det gör så så ont.. det bara krampar i bröstet.
Men min smärta går ju inte att jämföra mot den smärta
som föräldrarna, systern, brodern och anhöriga till Melwin har just nu.
Jag lider med Pappa Roger, storasyster Sofie, storebror och Mamman.
Det är så ofattbart…
Stämningen här på gården är så ledsen just nu…
Vi försöker att förstå… vi är så så ledsna!!

Mina varmaste tankar går till alla drabbade i tragedin!!

Sköt om er själva och varandra!!

KramKram!