För dryga året sen fans det en artikelserie i Expressen.
”Fattiga barn” i Sverige. Den 29 Juli 2009 började den.
Jag var med som första familj ut..
Det var ingen klagosång utan ville bara dela med mig om hur jag klarar min situation som arbetssökande, ensamstående fembarnsmamma
med fyra barn hemma med flaggan i topp….
Ett fåtal missuppfattade artikeln.. med flit
eller så hade dom bara inte läsförståelsen för att förstå artikeln…
Men överlag så var det bara positivt…
Jag tvekade inte en sekund när jag blev tillfrågad för egen del.
Men givetvis var det lite blandade känslor..
Av att våga eller inte våga…
Nu lider jag inte brist på självförtroende. Det vara mera med tanke på barnen och reaktionerna som ev skulle komma som dom tvingas ta del av.
Jag hade otaliga diskussioner med dom men dom sa bara ”Kör på morsan”
Så här när man har facit i hand så var det EN som kallade ett av barnen för ”Fattiglapp” och av den hade man ju väntat sig det.
Mycket beror det på hur vi vuxna pratar om vad som står i tidningarna.
Barnen anammar.. genom att lyssna på oss och våra värderingar.
Det är bra föräldrar här i Köping i överlag.. Kloka föräldrar. =)
Givetvis prövades jag i massor… Det startades upp trådar i olika forum.
Kommentarer både bra och dåliga kom…Mest bra =)
Men står man för det man säger, tror på det..så går det bra=)
Och jag känner att har man en sund inställning till typ ”skitsnack”
så fixar man det mesta ju.
Jag som alla andra behöver påminnas ibland att det finns så mycket att vara tacksam över här i livet. Därav kanske denna återblick dryga året tillbaka.
Livet går inte i repris.. Noll omtagningar.. Gjort är gjort.
Men alla känslor som vi ev känner som skam över våran situation
kan förändras.. Det är INTE skamligt att vara ”fattig” ekonomiskt.
Kan man glädjas och vara tacksam över det man faktiskt har
Ja då är man RIK =)
Om jag fortfarande är Ekonomiskt fattig??
Japp…om inte ännu fattigare och situationen kämpigare än tidigare..
Men bottom is not nådd än..haha
(Snälla rara..Skicka inga bidrag.. ni vet min inställning ”Kan själv” =)
Men har ni ett jobb så tar jag gärna emot 
)
Men jag är otroligt mycket rikare i erfarenheter än för dryga året sen…
Har fått mera skinn på näsan.. Ett ännu större jävlaranamma =)
Jag har blivit modigare.. =)
Med risk för att tråka ut er med ännu mera text så lägger jag ut hela det blogginlägget som var kopplat till artikeln..
Det som kommer fram i tidningar är inte alltid hela sanningen…
Det kan ju vinklas lite åt snyfthållet =) (Även om man läste i genom det så missade man lite som borde ha rättats till innan tryck)
Det var lite som ett krav att jag fick säga med mina egna ord här på bloggen och att dom länkar till mig…
VÅGA VÄGRA VARA OFFER!!
Öppna ögonen.. hjärtat och njut av livet
Trots att plånboken är tom för det mesta.
Livet måste ju levas ändå så varför krångla till det för sig
och leva och ha sin vardag i ämligaste Jämmerdalen.
Man drar med sig så mycket folk dit ner av bara farten…
Bra mycket skönare och trevligare att njuta av det som finns att njuta av
medan man har det pissigt ju
Om inte annat så står man ut mycket bättre! =)
Var rädda om er!!
och så var det inlägget då…
Var så god!
* Somewhere over the rainbow…
29 juli 2009 av Sirpa Hotti |
Barnen flockas tjutande kring den vattenfyllda plåthinken.
Innergården är som en stekugn i dag. Luften står helt still. De ljusbruna hyreshusen bildar en mur runt detta slutna universum. Persiennerna är neddragna i varenda fönster, asfalten bränner mot fotsulorna.
Välkomna hit ni som kom hit via Expressens artikel
Attans trevligt med nya Läsare. Hoppas ni stannar =)
Välkomna också alla ni andra ”gamlingar” =)
Citatet ovan är skriven av den trevliga och duktiga reportern
Natalia Kazmierska.
Orden är så poetiskt fina.. om vårat liv på gården
Gårdslivet om sommaren!
Det är där vi är… året runt… i ur och i skur.
Om våren när gården börjar frodas.. det blir grönt och vackert.
Om Sommaren… när det är brännande hett och luften står stilla.
Om Hösten… när vinden piskar ner löven från buskarna
Träden blir så där vackert färgglada.
Att leka kurragömma blir då genast lite svårare.
Om vintern, om vi har tur, så gör vi den snyggaste snögubben.
Vi tänder grillen och grillar korv…
En rykande het kopp Oboy smakar ljuvligt när det är kallt.
Det är då vi har Gårdslivet på våran fina gård..
Vi grillar, fikar och umgås på gården året runt.
Det är rätt så Ok för det mesta. Japp.. för det mesta ju =)
Att jag inte går utomgårds till andra lekparker och så här i stan
beror på att min rygg inte alltid pallar med att springa efter Hanna.
(Har skadat ryggen och krossat kotorna längst ner i ryggraden)
Då vi är på nya ställen så ska hon utforska vartenda skrymsle.
Och dom små benen pinnar i väg attans snabbt ibland.
Hanna har Downs Syndrom.
När vi går och tex badar på Krillan om sommaren
Då är hon lätt att hålla efter. Hon är i bassängen hela tiden.
Men åker vi till Malmön och gratisutebadet där.. dvs Mälaren.
Så kan jag inte lämna henne en sekund någonstans.
Jag måste följa henne i vattnet för där finns ju inga bassängkanter
och på land så hon kan pinna iväg rätt så långt på kort tid.
Allting är ju så nytt där. Då är det ”klistervak” på henne.
Sen har jag ju flera barn att hålla efter..
Måste nästan ha fem par ögon och ett dussin armar =)
Därför är vi oftast på gården. Gården kan hon och är trygg där.
Hon vet vad hon har där och springer oftast inte bort.
Ibland när hon har tråkigt så kan hon dra iväg.
Men det gäller här med att inte släppa henne för en sekund.
Alltid ska man ha ett vakande öga på henne och veta vart hon är.
Men jag behöver inte vara klistrad på henne.
Men visst gör vi utflykter ibland.
Jag funderade en liten, liten stund när jag blev tillfrågad
om jag skulle ställa upp på den här artikeln.
Givetvis är barnen tillfrågade.. flera gånger faktiskt.
Hur det blev vet ni ju nu =)
Många kanske skulle ha avstått på grund av eventuella skamkänslor
Skam över det faktum att vara en ”fattiglapp” när vi skriver 2009
Hos mig finns det inga sådana skamkänslor.
Jag vägrar skämmas.
Det är så här vi har det bara… just så här.
Inte så där… utan just så här =)
Varför skämmas över sitt liv?
Varför skämmas över sig själv?
Var stolta i stället över eran kamp för att överleva.
Att man försöker leva med väldigt små om inga marginaler alls..
Att det går… att man lyckas är ju en stor vinst i sig =)
Man försöker ju göra det bästa av situationen… eller hur??
Var stolta över just d e t men skäms inte för bövelen!!
Då gör ni er själva och barnen en otjänst..
Och lär dom att det är skamligt att vara ”Fattig”
Vilket det absolut inte är.
Givetvis förutsätter det att man lever ett ”föredömligt” liv.
Ja att man tex inte super upp, spelar upp, shoppar upp sina pengar
Ja ni förstår vad jag menar.
Då ska man skämmas…
Skam ger en massa extra problem..
Som man inte hade nog med att vara ”fattig”
Så ska man också leva ett dubbelliv och låtsas som om det regnar..
Och hoppas på att ingen spräcker bubblan.
”Vi har det bra.. vi klarar oss” samtidigt som man kikar efter i plånboken
om man nu skulle ha lite pengar kvar att köpa mjölk för… och bröd
Shittan också.. toapappret var visst slut den med.
Vilken tur att det finns kaffefilter.. det får duga.. Haha
Det är ju två veckor kvar till nästa gång man får pengar.
Ja då får man hoppas på att man har massor med kaffefilter.. haha
Det är urjobbigt och faktiskt nästan en heltidssyssla
att försöka få allting att gå ihop varje månad..
Jobbigt att alltid kanske låna så man klarar sig..
Det kan bli en ond lånecirkel man har hamnat i… moment 22.
Men det blir bra mycket tyngre om skammen finns.
Men jag väljer att ”se ljuset” finnas, leva och älska
Jag väljer att göra det bästa av det jag har…
Utan att hamna i en offersituation.
För med en offermentalitet kommer man inte långt..
Man kommer knappt utanför dörren..
Man missar det underbara som finns i livet..
Man missar barnens skratt… deras glädje och kärlek.
Man missar soluppgången och fågelkvitter.
Man missar pirret i magen över någonting fint.
Man missar glädjen över att ge och unna andra.
Man missar sina underbara medmänniskor som man möter.
Man missar att leva och man existerar enbart.
Man missar så otroligt mycket när man fastnar i mörkret.
Evig mörker kan väl aldrig vara trevligt i längden?
För i mörker så ser man inte någonting
Bara sig själv och sin situation… som man ser som helt hopplös.
Man ser bara saker som andra har som man kan tråna efter.
”Varför har den och den så bra… men inte jag?”
Man blir blind för det man faktiskt har.
Den värdefulla energin går åt att älta och åter älta..
Det är svårt att få någonting konstruktivt gjort i mörker.
I ett mörker där ångesten lurar bakom varje hörn.
Man famlar och slår emot. Man snubblar, faller och slår sig.
Man blöder. Själen gråter.
Skam kan göra barnen till tacksamma måltavlor
för mobbare tex i skolan.
”Vad ni är fattiga” osv… Barn kan vara hemskt grymma mot varandra.
Men lär man sina barn vara stolta över vilka dom är..
trots ”fattigdomen ” dom lever i
Då kommer inte ev mobbningsförsök sätta så stora och djupa sår
i barnen.
Vi är också öppna om barnens pappas alkoholism..
Vi gömmer inte undan faktum och förskönar ingenting.
”Han sitter på bänken” ”Han är Alkis” ”Han är ett fyllo” ”En människa”
Det är deras Älskade pappa som dom ser… ”min pappa”
Barnen blir inte mobbade alls eftersom öppenheten
har tagit udden av ev mobbningsförsök…
Klart att någon försöker någon gång men det har dom ingenting för.
Tvärtom kan några barn har fått känslan av att inte vara ensamma
om deras situation om någon av deras föräldrar dricker.
Om dom känner igen sig i mina barn.
Det är viktigt att få känna igen sig och veta att man inte är ensam.
Om det finns någon skam så är det definitivt inte barnets skam.
Men givetvis finns det stunder då dom skäms över sin far..
När dom hamnar utan förvarning i en jobbig situation…
Tex då pappa konfronterar dom på stan onykter
och kompisar finns i närheten och ser.
Men dom jobbar på det och det går framåt.. skönt ju!!
Jag brukar säga till dom lite förenklat att:
”Pappa är sjuk… hjärnan säger åt han att dricka
Men hjärtat vill vara hos dom han älskar högt, sina barn..
Det är bara det att sjukdomen gör att hjärnans kraft är större
Men hjärtatskraft är den viktigaste… den ärligaste.”
Det är ju barnen stora sorg och då min med..
Att inte pappa finns med i deras liv alls.. ingenting alls sen många år.
Det kan gå många månader innan dom får se ett skymt av honom
på stan eller någon annanstans.
Då ser dom en pappa som är långt ifrån den pappa som dom såg
då för länge, länge sedan.
En ledsen och trasig man men ändock deras älskade pappa.
Då är det sorgens gråt som dom gråter över pappa..
En stor förlust som är svår ibland att förstå för ett litet hjärta.
En blandning av känslor sköljer över dom…
Att nästan förstå vs känna sig övergiven.
Känslan av att vara övergiven, ratad av pappa är svårt att hantera.
Sorgen är ibland så svår att den skriks rakt ut..
”Varför? Älskar han inte oss alls längre? Är det vårt fel?”
Klart att dom saknar honom… saknar sin pappa, den friska pappan.
Man får hoppas att han får kraften att sluta..
För fyra små hjärtan längtar så efter honom.
Tills dess får jag fortsätta att vara både mamma och ”pappa”
Men det är lite svårt att pinka i kors med sina söner
på så sätt som bara pappa och söner kan =)
Någonstans måste man börja förändra attityderna
och varför inte hemmavid först.
Hos sig själv allra först… förändra tänket.
Både hur man har det ekonomiskt
och tex vid ena förälderns missbruk.
Ja hur man hanterar faktum.
Det är jobbigt att smyga… och föreställa sig.
Då är det lättare att inte göra det.
Samtidigt kan man försöka glädjas över det man faktiskt har just nu.
Jag har fem underbara barn. Helt fantastiska barn.
Vi har ett hem och mat för dagen på ett eller annat sätt =)
Vi är friska. Vi har vänner… men framförallt så har vi varandra!!
Men vi har bara inte det där extra som behövs.
Utan det där extra kan vi tex inte semestra tillsammans hela familjen
och vi har faktiskt aldrig gjort det.. vi alla tillsammans.
Vi går aldrig tex på cirkus… det är attans dyrt med fem biljetter.
Bada kommunalt är en dyr historia för fem personer.
Bio för oss alla går inte… av samma anledning – så dyrt.
Vi går oftast inte alla på någonting som kostar pengar.
Har fullt upp med att klara vardagen gånger alla dagar /mån
Det är så som det är för mina barn..
Dom är uppvuxna med en asfaltsommar hemma på gården.
Det är klart.. att ibland så ”skäms” barnen över att vi är så ”fattiga”
Att vi inte kan åka någonstans tillsammans.. hela familjen.
Att vi får stanna hemma igen hela sommaren,som alla andra somrar.
Att vi inte kan göra det och det…Bara vara hemma.
Att inte ens kunna gå och bada mera än ett par gånger i månaden.
Det är jobbigt när skolorna börjar och läraren ber barnen berätta.
Berätta om vad dom gjort på sommarlovet.
Då är det nog några små barnhuvuden som sänks och hjärtat bultar.
”Fråga inte mig, snälla.. fråga inte mig!!”
”Alla andra får ju åka bort på semester”
”Andra gör ju det” ”Andra får ju det och det…” kan det låta.
Det är tungt ibland att försöka förklara för sina barn.
Att säga att det är många andra som har det som vi…
”Många andra” känns lite som ett hån just då i ett barnahjärta
Det är ju dom det gäller… inte andra.
Man försöker förklara att någon gång är det våran tur…
Vi måste vänta lite bara… håll ut älskade barn!!
Jag är ju inte mera än en människa
Det känns ibland som om det dåliga samvetet gnager hål i en.
Det känns som om man var på väg att bli uppäten inifrån.
Skoningslöst och hårt kör den in knivar i ens hjärta.
Man vill bara gråta och skrika högt av smärtan.
Det är tungt.. Attans tungt stundtals.
Ja det kan jag inte förneka…
Som jag sa är jag inte mera än en människa..
Barnens sorg är så tung emellanåt…
Att se den, krampar mitt hjärta… det gör ont,ont, ont…
Att hantera en stor förlust och vara ”Fattig” samtidigt
Att inte kunna åka härifrån och ladda batterierna
när det har varit jobbigt med pappa ett tag.
När känslorna har varit enorma och svåra…
På sommaren ser dom sin far oftare än annars..
då sitter Alkisarna ute… överallt.
Det kan vara oerhört jobbigt för dom stundtals.
Jag är en mamma som vill ge det bästa av upplevelser till sina barn.
Så som alla föräldrar förhoppningsvis vill ge sina barn.
Jag vill ge dom det där lilla extra…
Jag vill ge dom andrum från det svåra i vardagen.
Istället måste jag krympa deras rörelsefrihet på sommaren.
”Gå inte dit.. eller dit… det är där dom sitter på sommaren”
Så behöver dom inte påminnas och bli ledsna.
Jag vill så oerhört mycket att ge barnen det där andrummet.
Men just nu går det bara inte hur gärna jag än vill.
Det känns i hjärtat ska ni veta… det är tungt.
Då är det lätt att känna sig misslyckad för en stund.
Men jag försöker istället för att älta ”varför har vi det så här”
så försöker jag ge barnen dom verktygen som dom behöver
för att klara av olika jobbiga situationer och känslor.
Genom att prata.. lyssna och finnas till extra mycket.. oavsett vad.
Ja det ska man ju göra ändå…
Men vissa verktyg tar en hel barndom att få på ett ”normalt” sätt.
Mina barn måste få dom snabbare.. därför ”Extra mycket”
Men utan dom där ledsna perioderna så skulle inte resten gå bra.
Jag tror dom behövs konstigt nog. Dom är viktiga.
Dom behövs för den egna orkens skull…
Att få nya krafter och kunna använda den rätt sen.
Det gäller bara att inte fastna.
Gör man det.. ja det är då det börjar bli farligt.
Men man måste få gråta och tycka att allt är fan så pestigt.
Det måste man.. En mänsklig rättighet ju =)
Men som jag sa i artikeln så är jag rik… ofattbart rik.
Rik på det vackraste livet kan ge… barnen och livet i sig.
Det är inte värt att rasa ihop.
Hör ni det alla ni som är i min sits? Det är inte värt det!!
Då ödslar ni bort värdefull energi till att sukta över det man inte har.
Energi som ni kan ha till att njuta av det ni faktiskt har
Ett värdefullt liv och värdefulla barn.
Jag försöker förmedla allt detta till mina barn.
Hoppas dom anammar det sen. Allting blir ju lättare då.
Det är ju vi som har ansvaret över våra barns mående..
Våran ångest och oro smittar över till våra barn.
Hur jag mår och hur jag agerar sätter spår i deras liv för alltid
Fråga er själva. Vad är det värsta som kan hända?
Vad är det absolut värsta när inte pengarna räcker?
Det finns alltid en lösning – Alltid.
Det gäller att hitta den och det gör vi inte om vi bryter ihop.
Ge inte upp… hamna inte i panik… Glöm inte att A n d a s ! !
Då ser vi inte lösningarna. Vi hindrar oss själva. Vi gör oss blinda.
Vi är värda mycket bättre än så. Eller hur?
Jag vet hur det är att leva på gränsen
Att aldrig känna att jag klarar denna månad utan problem.
Är där sen många år tillbaka och jag vägrar att falla.
Och jag har överlevt och har fem underbart fina barn
Som har överlevt dom med…
Vi kommer att överleva i fortsättningen med.
Sen hoppas jag ju att dom ändå är lyckliga…
Trots det jobbiga i deras liv.
Nu är jag ju inte någon superduperöverpositiv.. tjohej tjej…Haha
Jag är lagom positiv och realist ända ut i fingerspetsarna.
Jag har bara hittat ett sätt att leva – inte enbart överleva
Ett sätt där jag och det mina mår bra trots allt
Vi står på kö.. i en väntelista… livets väntelista.
Någon gång är det våran tur….
Det tror jag stenhårt på… måste tro.
Tills dess så får man göra det så bra som möjligt
för sina barn och sig själv trots ”fattigdom”
Egentligen är jag ju inte fattig… tvärtom ju!!
Jag har bara inte så mycket pengar över =)
Var rädda om er!!
Glöm inte hjärtana ♥ i orden
till er själva… om er själva ♥
Till varandra och om varandra! ♥
Då blir livet lite härligare, lite lättare.. att leva.
KramKram!!
PS! Är det någonting som är oklart..
eller ni förstår inte hur det hänger ihop eller så =)
Så fråga gärna i en kommentar…
Tillägg:
Det spekuleras en jäkla massa i diskussionsforumet
eller inlägget där man kunde komma till tals om det
på Expressens sajt… om vad jag gör och inte gör..
Hur mycket jag har i inkomst..
Att jag väljer att vara hemma…
att jag skulle vara sjukskriven och vägra jobba m m
Det plussas på en massa inkomster som jag inte har osv…
Det kommer frågeställningar om varför jag har skaffat barn
när jag har det så knapert osv… när jag har ryggont osv..
Nu är det så här…
Alla barnen skaffade jag innan jag blev ”fattig”
Livet kan förändras och det förstår inte alla …tyvärr!!
Jobbat har jag gjort i alla år men är arbetslös nu som många andra.
Jag letar jobb men Köping är en stad som är drabbad av stora varsel.
Jag är utbildad inom vården och dagtid är svårt att få.
Att jobba kvällar och helger är svårt då jag har ingen barnpassning.
Jag har enbart varit sjukskriven i den akuta fasen av skadan.
Sedan dess har jag inte varit sjukskriven utan jobbat på som fan.
Jag har lärt mig att leva med mitt ryggonda.
Man får anpassa sitt arbete.. jag kan tex inte jobba i någon gruva =)
Jag har inte socialbidrag…
Ang om att vi skulle vilja åka på utlandssemester.
Ja som till Thailand eller så.,,
Det har varit snack om det i olika bloggar och så =)
Marcus… min underbara fina 6 åring sa så en gång.
Han kompis Wille hade varit till Thailand så det var därifrån han fick det. Han vet inte ens vad Thailand är… Haha
Det som inte framkommer är ju att han om han inte får då åka till Thailand så vill han åka till Arboga och leta efter Djungeln…Haha
Jag skulle aldrig ta med min mina barn upp i luften.. HUA!!
När jag säger” komma bort, semestra”
så duger Arboga gott och väl bara vi kommer hemifrån.
Eller en campingstuga på Malmön som ligger 7 km härifrån.
Förstår ni? Ingen av oss suktar efter utlandsresor eller så.
Mina barn kan gott göra dom där utlandsresorna
när dom själva blir stora =)
______________________________________
HÄR är samma inlägg med kommentarer!
59.513701
15.992603
