Den känslan är inte att leka med.
Att känna att man är helt utlämnad till andra. Man har ingen kontroll..
Ångest är väl ett av följeslagarna ja och panik..
Om ett par veckor.. för tio år sedan så kände jag en känsla av total maktlöshet. Jag har aldrig varit så utlämnad och panikslagen i hela mitt liv. Jag kan känna ibland sviterna av den känslan. Ett efterskalv.. som alltid en gång minst per år. Hanna har hjärtkontoll den 24/3 -11 på tioårsdagen av hennes hjärtoperation. Klockan 13:30 får jag reda på om hjärtat är ok.. eller iaf oförändrat sen sist.
För tio år sedan vid det klockslaget så vred jag mig i fruktansvärd ångest. HÄR om operationsdagen m m. Hanna var fortfarande inne på operation och hade varit det sen 8-9 tiden på förmiddagen. Jag var ensam i Göteborg och Östra Sjukhuset. Pappan hade jag med mig men han började supa dagarna innan så han låg väl på sitt hotellrum. Jag hade flyttat till ett annat boende med Hanna då när flaskan åkte fram. Vi flyttade till Ronald Mc Donaldhuset.. Han åkte väl hem så småningom…
Dom här orden kom till följd av det..
Helvete! Inte nu igen!!
Med ett vrål
reser jag mig
Inte igen din jävul
Inte igen!!
Jag ser den
simmiga blicken
Och du
Stinker av
billigt vin..
Jag slår hårt..
Det hårdaste
jag kan
mot ditt bröst
Mitt inre hade
tömt sig.
En explosion
av känslor
vällde fram.
Som en ångvält
rusar dom
redo för strid
Inte igen
din jävul
Inte medan
våran dotter
kämpar för sitt liv.
Din jävul
Jag fortsätter
att slå
Men slagen
hade börjat
tappa
sin kraft.
Ditt respektlösa
monster..
Du missbrukar livet
Hon kämpar för den.
Jag hatar din
svaghet
föraktar den
du är.
Du är en stor
jävla jävul
En tom man
utan själ.
© Sirpa Hotti
Ja, det var jobbiga tider det. Den värsta tiden i mitt liv..Kände att jag inte hade kontroll över någonting.. Inte någonting. Jag andades med nöd och näppe.. i några år framåt innan känslan av skräck minskade. Ett tag var jag fullständigt övertygad om att vi skulle förlora Hanna. Innan operationen så ”begravde” jag henne i princip varje dag..Jag red på dom värsta ångestattackerna som finns skapat av rädsla..Jag var så rädd över att förlora henne. Den vackraste prinsessa som finns. Den absolut bästa tjejen.. Kunde inte ha fått bättre faktiskt.
Jag var mycket ensam under den tiden. Ingen riktigt vågade bemöta faktum att Hanna inte bara hade Downs syndrom utan också ett svårt hjärtfel så dom drog sig undan.. dom klappade mig på axeln och sa ” det går nog bra, dom är ju så duktiga nu för tiden” Det enda jag ville var ju att få gråta ut hos någon och visa hur rädd jag var. Så fort jag tog upp Hannas hjärta och operation så bytte dom samtalsämne snabbt. En aningens jobbigt var det också att barnens pappas missbruk eskalerade under den tiden så man hade liksom två saker.. eller miljoner saker att tampas med.
Nu är det tio år sedan men känslan kommer krypande nu.. Inte känslan av maktlöshet utan rädslan. Jag känner den krama mitt hjärta. Stundtals ganska hårt. jag tror många hjärtebarnsföräldrar känner likadant emellanåt när hjärtat kommer på tal.. När kontroll är på G .”Tänk om hjärtat blivit sämre” risken finns ju alltid..En oro finns alltid hos mig men den påverkar inte längre på samma sätt som tidigare.
Maktlösheten och rädslan när det gäller sådan här saker. När ens barns liv står på spel. Dom känslorna är mera än befogade..
Det skulle aldrig falla mig in att känna maktlöshet över annat.. som tex den ekonomiska situationen som jag har. Jag vägrar känna mig maktlös.. Ekonomin är ju en förändringsbar sak.. Jag skulle skämmas om jag gjorde det efter en sådan resa som Hanna, syskonen och jag varit med om. Det är småsaker.. Mycket små saker jämfört med barnens väl och ve.
Jag känner en stor tacksamhet över livet som gav Hanna möjligheten att leva vidare och stor tacksamhet över mina andra barn.. mina gossar. Den tacksamheten tar jag fram varje dag. Den gör mig stark och skapar ett stort jävlaranamma.
Att slösa bort den dyrbara tiden i livet.. till att vara en bittefitta ägnar jag mig inte åt. Efter dom resor jag har varit skulle jag inte kunna sjunka så lågt.. då är det något fel på mig. Livet lär. Det finns svåra svackor som gör ont och att ta vara på den kunskapen, erfarenheten som man får och göra den till någonting positivt är någonting som jag har lärt mig iaf. Det ger en känsla av vinst mera än av en förlust. Visst!! Livet suger emellanåt för mig som för alla. Sen vad man gör av det som är skillnaden mellan gå vidare eller fastna i skiten.
Hannas hjärtfel har lärt mig att skilja viktigt från oviktigt. Skitsaker är faktiskt skitsaker så är det bara.
Har ibland funderat på bloggens vara eller icke vara.. Men känner nog att bloggen är viktigt ur informationssynpunkt när det gäller Downs Syndrom…så den får vara kvar. Sen att ni får dras med mitt andra svammel kanske ni kan ha överseende med =)
Hörrni.. Det är fredag och solen skiner iaf här i Köping..
Det är Mars.. Snart är det varmt och gott ute..
Önskar er alla en underbar helg!
Var rädda om er!
KramKram!
59.513701
15.992603