Bommade igen bloggen tidigare idag.. Börjar bli sådär osocial igen som det lätt blir när man börjar nå en viss gräns med vissa saker.. När man måste kämpa lite extra.. Ja inte lite heller. Men tänkte sen att fan heller jag stänger.. så läs på ni som vill läsa så osocialiserar jag här på mitt håll.. Eller något åt det hållet..haha.
Värmen får det att såsa i skallen men samtidigt så känner jag en slags envist driv inom mig. Ett sådant som sparkar mig i röven ideligen till att förändra. Det ekar i skallen: Måste göra någonting. Måste. Det är nu eller aldrig som saker och ting måste ske.. Nu eller aldrig. Känner att min smärtgräns är nådd.. eller jag börjar närma mig den. Det börjar göra ont. Eftersom jag inte får jobb i Köping så måste jag flytta till en större stad. Stockholm är ett alternativ som står närmast. Kruxet är ju att få ett boende som passar eller att få ett boende överhuvudtaget. Jag är nog inte så knusslig.. Vi är ju mycket ( i min mening) trångbodda just nu.. Minst 2 rum för lite. Men jag ska inte vara kräsen.. Har inte råd att vara det utan det får bli som det blir.
Nu till den stora frågan.. som jag måste lösa. Hur sjutton ska jag ta mig härifrån? Det klirrar ju inte speciellt mycket i kassan faktiskt. Har sålt redan allt det som gick att sälja tidigare för den dagliga överlevnaden så den möjligheten finns inte längre. Men det är en nöt som ska bli intressant att lösa faktiskt. För det går.. Ingenting är omöjligt.. man måste bara hitta lösningen som lurar någonstans och i den här äckelpäckelvärmen så är det lite svårare att samla tankarna men det kommer ju regniga eller iaf svalare dagar snart, förhoppningsvis.. Då funkar jag bäst =) Nöden är ju lösningarnas moder!
Gården är som en häxkittel.. En kokande sådan. Ungarna gnyr efter att få åka och bada men Kristinelundsbadet stängde dom ju och öppnar igen i mitten av Juli och då är det säkert inte badväder heller om man nu ska måla fan på väggen.. Det var visst alger i vattnet. Vi har ju Malmön.. Men tänker inte gå.. Ungarna kommer ( eller jag..haha)att kollapsa efter första kilometern av värmeslag och jag av frågor som ”Är det långt kvar??” Första gången frågan kommer är väl när vi kommit runt hörnet.. Svarar då att ”Nejdå.. inte långt.. typ 7 kilometer bara” Hannas promenadtakt gör att vi får starta i gryningen för att vara framme på eftermiddagen.. Eller någonting liknade..haha. Förra året var ju Kristinelundsbadet även kallad Krillan stängd för renovering. Vi var alltså och badade där sommaren 2009. Vi är utsvultna på bad..Mycket utsvultna faktiskt. Att åka tåg till Västerås för bad blir för dyrt.
Idag så orkade inte barnen vara ute så länge.. Typ 2 timmar stod dom ut eller var det jag som inte stod ut? Ja hur som haver så flåsade Hanna rejält. Kanske var det hennes hjärtfel som gjorde sig påmind… Så vi gick in. I morgon blir det att bära ut hinkar med vatten. Får väl springa som en tätting för det går åt massor med hinkar ska ni veta. Det får bli vårat ”bad” nu när det är varmt. Palma the skurhink!! 
Låter jag gnällig? Låt er inte luras.. Konstaterar bara faktum och försöker hitta lösningar.. smidiga lösningar.. fast enbart lösningar räcker.. Smidiga då förhoppningsvis =) Problem är till för att lösas. Det ska vara lite problem för att känna att man har åstadkommit någonting.. Är det inte så?? Menar.. Om man får allt serverat på silverfat.. så glömmer man lätt bort värdet av kamp.. Det är en underbar känsla som kommer utav att man har kämpat sig fram till mål.. När man har övervunnit hinder. När man ser resultatet av sin egen envishet.
Jag har kämpat med både det ena än det andra under åren.. så jag vet hur det är att få den här känslan emellanåt.. Man växer och blir stark. Man får ett jävlaranamma. Men alla människor har ju en gräns.. jag med.. Frågan är: Ska man ska fortsätta vandra och traggla den vägen som gett just den gränsen som smärtat? eller ska man byta riktning? Öppna nya dörrar.. eller vägar..Det kanske räcker bara med att byta tankesätt. För mig är det självklart med byte.. Det finns inget annat på kartan.
Under dom senaste 15 åren har jag kämpat och vunnit många segrar. Har inte haft någon direkt lugn period alls utan det har kommit saker gång på gång. Ena har avlöst det andra eller gått hand i hand. Det har varit när man har varit fast i medmissbruk.. dvs har haft en sambo (alla fyra hemmavarande barns far) som missbrukat och det har gett en massa jobbiga känslor.. Jag har alltså inte själv missbrukat. Delar av den kampen kan ni läsa HÄR. Det har varit barnens svåra kamp och känslor när en förälder försvinner i missbruket.. Det är hjärtknipande och svår sorg som ger sig uttryck i så många svåra och jobbiga sätt. ”Kampen” om att vara själv med fyra barn under alla år och allting som kommer med det. Två barn har dessutom funktionshinder där Downs Syndrom är den lättaste funktionshindret av dom. Det har varit en kamp med skolan i 9 år om rätt till bra undervisning. Om rätten till hjälp- Rätt hjälp.. osv… Nu tycker jag inte barnen har varit en kamp utan det runt omkring.. Olika situationer som kommit i ens väg som har varit ganska svåra att lösa ibland.. Men med lite envishet så fixar man det mesta faktiskt. Sen är det kampen mot arbetslösheten och den ekonomiska fattigdomen.
Varje avklarad kamp eller avklarat delmål har varit en stor seger som ger kraft att gå vidare.Det har gett mig insikten om att jag faktiskt klarar av mycket och att det sämsta jag kan göra.. det mest orätta jag kan göra mot mig själv är ju att inte tro på mig själv och min egna förmåga. Men jag vet också min gräns i mångt och mycket. Samt att kunna säga att ..det här fixar jag fan inte.
Man tänjer sina gränser till smärtgränsen och när man är där ja då byter man riktning. Hittar den där nya vägen att vandra.. och man har då en helt ny väg att gå där smärtgränsen, förhoppningsvis, är långt borta. Förstår ni vad jag menar?? Det absolut viktigaste är ju att inte fastna. Gör man det så sjunker man.. Man fastnar..och blir ett offer för sin egna situation.
Det är dit jag har kommit nu… att försöka hitta min nya väg att vandra ur den ekonomiska fattigdomen. Det kommer att bli jobbigt.. Är medveten om det. Det kommer att kosta en massa svordomar.. en massa ”ok, hur gör jag nu?” tankar.. Det kommer att kosta en svår brottningsmatch med samvetet om huruvida det är rätt att slita upp barnen från Köping. Från det invanda samt att en massa kamp om hur man då ska få ihop det ekonomiskt med flytt när enbart det vardagliga knasar jämt. Faktum är ju att det kostar. Givetvis vill man ju komma lätt undan när det gäller den biten.. så tar mig triss emellanåt. Men är ju en loser ända ut i skospetsarna när det gäller spel och dobbel.. Men det är en mycket liten bisyssla bara så jag hänger inte upp någonting på det. Sen vill man ju att detta ska kunna lösas till Hösten. Helst i morgon ju =) Men om jag inte börjar nu så finns det inget slut att se fram emot i framtiden. Eller en ny början =)
Jag räknar iskallt med att sjunka ännu mera innan jag kan börja klättra. Lika bra att räkna med det från början så blir det inte en överraskning när det väl händer. Det är som att man faktiskt måste först korsa bäcken med isbitar innan man kan komma upp på torra land på andra sidan och bli varm och trygg.. Ja eller någonting ditåt.. =)
Jag tror jag har åkt fram i kön.. en liten bit =)
Nu blir det bingen..så jag orkar i morgon.. ska ju bära vattenhinkar i mängder. Vi får se när jag bloggar igen.. Någon gång blir det ju iaf. =)
Sköt om er.. Var rädda om er själva och varandra.
Köping onsdagen den 29 Juni 2011. Klockan visar 01:13
KramKram!
