Tre veckor kvar av sommarlovet. Nu suger det gnuballe big time ska ni veta. Nu är barnen uttråkade. frustrerade, ledsna och vill knappt gå ut. Det är ju så här dom har haft det, vara hemmavid på somrarna i många år.. så någon gång måste deras tålamod ta slut. Men i år så är det nog tyngre med allt det där vanliga hemmavid, som gick bra tidigare. Vi har varit till Stockholm två gånger.. En gång en resa över dagen.. Vi åkte båt i två timmar och sen hem. Andra gången var vi till Paula i några dagar. Några resor till Pappan och Riddarhyttan. Vi har Grönan kvar men vi får åka när det blir läge för det ekonomiskt. Just nu är ekonomin noll. det kostar ju dubbelt så mycket att ha barnen hemma en hel sommar med tanke på mat och annat.
Sommaren började så bra för barnen med pappa tillgänglig och dom var så lyckliga och slutade snart med känslomässig katastrof när kommunen satte honom i en lägenhet och slutade betala boendestödet för honom ” för dyrt” (ändå så var det ett av dom billigaste alternativen efter eget boende.. ca 900 kronor/dygn jmf med behandlingshem för flera tusen per dygn…) allt med mycket kort varsel. Sen har det varit supa för allt vad tyget håller. Dom satte honom ensam i en lägenhet och sen for alla berörd personal på kommunen på semester utan planering för honom. Dom kanske hoppades på att han själv skulle fixa problemet genom att supa ihjäl sig under semestern. Det var nog väntat med konstant supande efter en så kort nykterhet.
Det är mest Kommunens missbruksvård och brist på att se saker ur barnperspektiv jag är förbannad på. Att dom blundar över att det finns barn som lider svårt över deras korkade beslut.. Att folk inte fattar hur barn berörs av ena förälderns missbruk även om dom inte bor i hop med föräldern. Barn påverkas i högsta grad. Barn lider och kan sargas svårt i sina hjärtan.
Han har bott där i en månad nu.. Inte en gång har han hört av sig till barnen. Han svarar inte i telefon när dom ringer. En gång ringde han till mig men då frågade han bara om jag hade cigarettpengar att låna honom. Då berättade han också om vad han hade gjort efter ”tvångsmucket” – supit non stop.
Han hörde inte av sig till Johannes födelsedag heller och det knäckte min son ganska rejält. Jag tror barnen inser nu på något vis att det är nog kört för honom.. Han kommer aldrig att komma tillbaka till dom.. Aldrig!!
Det låter grymt och låter en aningens hopplöst men det känns som om man väntar nu på det slutgiltiga.. Det är ett dödens väntrum vi sitter i och väntar.. väntar..
Jag är barnen talesman i detta och tog ett beslut om umgänge då när han sattes på boendestödet en bit i från Köping. Det beslutet ger mig ångest nu.. Känner nog att jag gjorde fel. Jag kunde ju ha väntat och sett tiden an. Men dom fick iaf i nästan 4 månader ha en nykter pappa. Den längsta någonsin för barnen. Jag försöker inbilla mig att det kanske är någonting bra att ha med sig i framtiden. Men jag gjorde det som jag trodde var det bästa för barnen. Nu fick dom bara ett grymt svek som känns enormt jobbigt. Tidigare så fanns han och hans missbruk på avstånd. Sveken fanns där hela tiden men dom var inte så ”inpå” Men nu vart det genast så nära och så, så tungt eftersom dom hade fått en ”relation” med honom.
Jag tror denna sommar som började så bra har blivit en av dom tyngsta i deras liv. Det känns jobbigt och tungt, vill bara gråta när jag tänker på hur resultatet blev. Nu börjar den känslomässiga återuppbyggnaden för mina barn.. Dom måste bli glada barn igen.
Livet känns som en kokande, bubblande häxkittel just nu med en salig blandning av just precis allt. Barnens lidande, arbetslöshet, ekonomisk fattigdom, andras missbruk, vara ensam vuxen.. osv.. Det känns att leva och så är det ibland men det ska ordna sig.. Det vet jag. Nu gäller det att fokusera på det viktigaste och sen beta av och tömma häxkitteln.
Tre veckor kvar av ledigheten och jag ska banne mig se till att dom får ett sommarlov om jag så ska sälja min själ.. eller kanske inte.. dom får nog det jobbigt med en själlös mamma. Men det fixar sig.. Det finns hopp och det finns kärlek och med det kommer man långt.
Må väl alla. Ta hand om er själva och varandra.
KramKram!
Din Törnekrona
Du har själv
bundit
din krans
utav
törnen.
Där varje
blad
varje tagg
representerar
ditt svek
mot
dina barn.
Där färgerna
är matta
och gråa.
En isande
krans
bunden
av sorg.
En krans
där taggarna
blöder.
Men
det är inte ditt
blod
utan dina
barns.
© Sirpa Hotti
Ur boken ”Din Törnekrona”
