Daily Archives: 9 augusti, 2011

* Tema Missbruk: Ett ögonblick av skräck!

Surfade in på Magazin24 som jag gör några gånger per dag. Möts då av detta:

Vid 14-tiden hittades en död man i en skogsdunge på Tunadalsgatan. Ambulans och polis tillkallades till platsen, en skogsdunge längs Tunadalsgatan.
Vid framkomsten konstaterades det att mannen var avliden.Polisen undersöker just nu på platsen och polisen kan i nuläget varken säga om man misstänker brott eller ej, men det lutar åt att mannen har avlidit av naturliga orsaker.

Det jag kände just så går inte att beskriva. Kikade på klockan, jo, dom kanske borde ha hunnit meddela ifall det var han, barnens pappa. Men ändå kanske inte. En man hittad i en skogsdunge.. Det kan ju vara vem som helst men vilka är det som oftast uppehåller sig i skogsdungar? Det är ju oftast missbrukarna. Köping är litet och antalet missbrukare är ju ändå inte så stort jmf med storstäder. Jag hör trappdörren slå igen och någon ringer på ringklockan. Jag trodde hjärtat skulle slå sig ur bröstet och jag fick svårt att andas. Rusar till dörren och höll på att flyga om halsen på Elias kompis som kom. Provade ringa pappan som inte svarade..

Miljoner tankar och känslor tumlade runt inom mig just då. Jag är inte beredd på ett dödsbud nu.. Ungarna är inte det. Men när är man det egentligen? Aldrig tror jag. Ska jag ringa polisen och fråga? Livrädd för att ungarna ska ha sett notisen. Ska jag ringa hans föräldrar. Inget bra alternativ, vill inte skämma upp dom. Dom har lämnat honom bakom sig så jag lät bli.

Några kanske tycker att fan, skit i fyllebulten som gör illa så många. Vad många glömmer av är ju att bakom missbruket finns det alltid en människa av kött och blod. En människa med känslor och ett behov att tillhöra ett sammanhang.. Ha en varm säng.. en familj, vänner omkring sig. Alla  vill vi ju bli respekterade för dom vi är och inte förpassas till djupaste avgrundshålan och inte ens vara vatten värda.. varken i andra människors ögon eller myndigheternas.

Vi alla har ju olika personligheter och olika känslighet för att hamna under ett beroende.Visst, deras val är deras egna men vilka är vi alltid att döma? Det finns alltid en historia bakom en missbrukare som vi inte vet ett dugg om utom då kanske den missbrukarens historia som man har i sitt liv på ett eller annat sätt.

Några kanske tycker jag har gjort ett uselt val av man en gång i tiden. Nej, han var inte ett uselt val då när det begav sig. Han gjorde usla val så småningom när det gäller missbruket. Jag ångrar inte någonting. Vi fick 4 underbara ungar tillsamman och det är jag honom evigt tacksam för. Jag skadar bara barnen och mig själv om jag ägnar mig åt självömkan och vad han har gjort. Jag tar fullt ansvar över att jag stannade ändå så pass länge i relationen så jag ska inte klaga. Jag kunde ha gått mycket tidigare. Det är ett val som jag själv gjorde hur pissigt det än var då. Barnen pappa och jag har ingen relation på något vis och kommer aldrig att ha det. Jag agerar bara som medmänniska och som barnens mamma och är deras röst när den inte riktigt når fram just nu.

Jag kan inte förpassa honom i glömska. Det vore inte rätt mot barnen. Vi vuxna har gjort våra val. Barnen hade inga val alls och nu får jag iaf göra det absolut bästa för dom när situationen ser ut som den gör. Jag ser och känner deras längtan och kärlek till pappan. Jag ser deras förtvivlade sorg också. Den är så påtaglig efter sommaren. Lättare när han finns på avstånd.. inte geografiskt utan det där andra avståndet. Men allt det där fanns ju tidigare.. Kanske inte lika intensivt då som nu.

Visst önskar jag honom till värsta bottenlösa hålet emellanåt jag är ju inte mera än människa. Det gör ont när barnen har ont. Men det är ganska snabbt övergående den här vansinniga ilskan. Sen får man ju agera så förnuftigt som det bara går..

Han ringde i alla fall efter en stund. ”Jag skulle bara höra att du lever” sa jag då som orsak varför jag hade ringt. ”Jadå jag lever om det nu kallas för att leva” säger han med en ynklig fylleröst. Han visste vem som hade legat där och dött ”en ölgubbe” sa han. Gormade åt honom en stund över att han inte hade ringt när han hade fått veta det. Hade ju pratat otaliga gånger med honom om hur barnen är rädda för att han ska ligga död någonstans.. Hur viktigt det är att höra av sig när någonting sådant här händer. Det har hänt tidigare och då fick jag ringa polisen efter att en av grabbarna kommit hem med gråten i halsen och bett mig ringa för ”någon fyllegubbe har drunknat i ån”  ” Tänkte inte på det” säger han.. Givetvis inte.. Han har ju fullt upp med sitt missbruk. Det är vi andra omkring som får oroas och vara rädda.

Ja han lever. Någon annan familj har sorg just nu. En människa har avslutat sina dagar i en dunge på Tunadalsgatan i Köping. Mina tankar har dom!!

Var rädda om er själva och varandra..

KramKram!

* What a wonderful world