Under ett antal år när jag var medmissbrukare (flickvän till en missbrukare) så förekom ju lögner på daglig basis. Vart enda jävla dag så kom en eller annan lögn ur min mun för att täcka över och för att hålla fasaden något så när rumsren.
Hur har ni det? Åhh.. vi har det jättebra. Nejdå, han är bara lite risig i magen idag därför är han hemma från jobbet, stackaren!! Ja hej det är Sirpa.. Du!! Han kan inte komma och jobba idag.. Vi har magsjuka… hela familjen. Nej, nej.. tok heller att han dricker så mycket.. Det skulle jag aldrig tillåta.. Det fattar du väl?? Osv..osv.. bla bla bla…
Inte nog med att jag ljög så ljög andra också för att täcka över våran fasad. Släktingar täckte över ett hål i badrumsdörren genom att göra mig till en flickvän from hell för övriga släkten och inför sig själva. (han hade druckit upp alla pengar och ville inte konfrontera mig så han låste in sig i badrummet och jag kickade sönder den av frustration) Aija baja.. Man sparkar inte sönder dörrar. SÅ GÖR MAN BARA INTE!!! Nej, ni har rätt.. man gör inte så ..fel av mig och man tog på sig skulden helt och ljög för andra att jag råkade kicka sönder den av en helt annan anledning. Mitt fel.. Enbart mitt fel. Det fanns ingen förmildrande omständighet.. Inga ursäkter som skulle kunna förklara varför.. Inför andras ögon. Så här efteråt fick jag det till”Att sparka sönder en dörr är förkastlig men trasa sönder människor är helt ok” Det är kanske inte så det menades men jag fick det till eftersom det alltid fokuserades på vad jag ev hade gjort för tok i folks ögon.
Klippte av hans hästsvans också som ett resultat av ett svek.. ”det där stympning” fick jag höra men inte ett ord av förståelse om hur vi.. jag och barnen hade det. Inte ett ord om den kamp jag förde varje dag för att hålla upp fasaden och hålla pojkvännen vid skick och liv. Inte ett ord av att någon faktiskt förstod, för jag visste att dom visste. Ingen hörde av sig. Ingen erbjöd hjälp med barnen, Jag var den där odrägliga flickvännen som inte var värdig honom eftersom jag gör hål i badrumsdörren och klipper av en hästsvans. Tystnaden och oförståelsen var kompakt.. Svart och bottenlös. Fasaden skulle hållas obefläckad på alla plan, inte bara av mig, kosta vad det kosta vill.
Men jag är inte bitter. Jag förstår nu.. Varför man gör vissa saker och reagerar på ett visst sätt. Kanske skulle jag ha gjort samma sak i deras situation.. Skyllt på andra istället för ens nära och kära för att lättare kunna hantera saker och ting. Ja inte nu givetvis.. Men vem vet. Kanske hade jag gjort det då.
Jag täckte över.. ljög.. Andra täckte över .. och ljög.. om oss.
Det var en tung period i mitt liv. Det är så jobbigt och tidskrävande att hålla upp en fasad utåt. Ta på sig skuld som inte var min. Man var livrädd för att fasaden skulle rämna.. att folk skulle få veta. fullt upp med barnen.. med jobb och den här lögnen. Jag hade inte tid att tänka på mig själv någonsin. Slutade en utbildning som jag verkligen ville gå på.. Slutade på jobbet för att han ringde till deras telefonsvarare och härjade ett antal gånger och det var svårt att hela tiden passa den.Försökte med att det var en sjuk Ex pojkvän men han hade redan röjt hur det låg till i svararen. Jag spydde av ångest och alla lögner som jag var tvungen att presentera. Jag kände mig totalt ensam. Det fanns liksom ingen.
När jag gick ur förhållande för länge sedan så bestämde jag mig redan vid första klivet ut att: Jag ska leva ärligt. Jag ska inte ha en falsk fasad utåt och behöva vara rädd för att den rämnar. Jag ska leva så öppet och ärligt så att ingen kan rasera någonting. Jag ska leva ett liv utan rädsla. Jag ska stå för mina val, mina lyckande och misslyckanden ärligt. Har jag gjort fel så står jag för det. Det har funkat bra även om någon kanske tycker jag är lite väl för öppen. Men det är så jag vill fungera och leva mitt liv för jag har prövat att leva lögnaktigt och det funkar inte i längden.. Det gagnar inte mina barn och inte mig själv. Det finns ingen vinst bara förluster. Man förgör sig inifrån och ut med oärlighet. Vi är värda ett ärligt liv.
Det är viktigt att först skaka av sig det tunga oket av skam och känslan av att vara värdelös som många bär på. Det är ett stort hinder för människor att ta klivet ut ur ett destruktivt förhållande. Kliv ur och skäms inte utan var stolta över modet ni har att ta ett stort steg. Det finns många som har det nu så som jag hade det då. Till dom säger jag: Det finns ett liv som är bra. Sök hjälp och ta emot den. Ni är värda allt det där goda som finns. Ju längre ni stannar kvar desto svårare blir det. Farligare.. svartare.. Ni har ett stort värde och låt ingen påstå annat!! INGEN!!
Visst far man med osanning emellanåt nu också. Man kör med små vita lögner.. Säger ibland att man mår bra fast man mår piss… typ sådant. Men i det stora hela så försöker jag vara så ärlig det bara går. Vissa saker behåller jag för mig själv. Vissa saker tar jag inte upp här på min blogg överhuvudtaget. Vissa saker i mitt liv är så av privat och känslig natur att jag skulle säkerligen dra till med en lögn för att slippa säga det.. Haha
Allt som finns under fliken ”Tema Missbruk” kommer att finnas med i boken ”Din Törnekrona” Plus en massa texter som jag inte har presenterat här alls, dom får ni läsa om boken ges ut någon gång i framtiden. Jag har skickat in lite för bedömning och fick till svar ” Mycket lovande” men det är inte sagt att den ändå ges ut i slutändan. För mig är mina berättelser ett sätt att kanske ge hopp och mod åt någon i liknade situation som jag har varit i. Det kanske ger ett igenkännande och vetskapen att man inte är ensam.
Någon eller några kanske vill ge min skalle en omgång med ett basebollträ när jag pratar om ”Tema Missbruk” Men det är mina upplevelser.. mina tankar och funderingar. Jag skäms inte och jag ber inte någon om ursäkt för att jag delar med mig av dom. Ber jag om ursäkt så förnekar jag eller tystar ner är väl ett bättre ord, en viktig del av mitt liv. Den delen som har gjort mig till den jag är just nu. Det är så viktigt att sådant här kommer fram framförallt hur barnen påverkas av ena förälderns missbruk. Jag står för allt jag berättar. Jag kan nog ”försköna” vissa saker lite för att hela sanningen är lite väl jobbig för andra, men jag hittar aldrig på eller saltar berättelser och gör saker värre än det var. Jag tror ändå i det stora hela att sanningen faktiskt är hård nog.
Jag fyller 50 i april nästa år. Jag har lovat mig själv länge att boken ska vara klar före det. Ett löfte som jag nog kan hålla. En gåva till mig själv. Jag har ju svårt att ta emot någonting. Kanske är det en bieffekt av dom svåra åren, då jag ansåg mig inte vara värd någonting av någon. Inte ens av mig själv. Men jag ger er istället, mer än gärna, mina ord, mina tankar och upplevelser. Jag hoppas och tror att ni kommer att förvalta dom väl. Det skulle vara en gåva från er läsare som jag mer än gärna tog emot. Med det menar jag, att se och inte förneka, om vad som sker omkring er och era medmänniskor. Att finnas till för någon som har det svårt. att inte backa. Att se och bekräfta värdet av någon som lever i ett förhållande som inte är bra. Stötta och låt dom veta att ni finns där.
Tack för att ni finns och att ni läser!!
Ni alla är värdefulla!!
LOVE YOU ALL!!
(Kan inte sätta in länkar och taggar i bloggen. Det strular. Men gör det så fort det funkar igen.)
