* Stand By Me.

* Bilder från -07 som ger mig en insikt att dom har nog vuxit en del =)

Är lite upptagen just nu med annat så hinner inte blogga så värst.

Önskar er en skön början på veckan..

KramKram!

* The Lion Sleeps Tonight.

Historien om Låten från Wikipedia

Lejonkungen är i DVD:n mycket ofta här hemma så snart kommer ytterligare en version av låten.. På Hannaska

Ha en go helg alla!

KramKram!!

* La Gurkstada idag…

Allt inom kommun och Landsting är hermetiskt skyddade av bemanningsinstanser. Man kan inte gå ”den vanliga” vägen. Jag blev hänvisad till att starta bakom min egna datorskärm. Jag måste ansöka via nätet. Sen får vi se om jag blir listad/anställd hos bemanningen/rekryteringen (Är så trött nu så jag har glömt vad alla dessa ”mellanhand” heter i Västerås) Den vägen måste man gå först.

Men men… Hade flera timmar av intressanta samtal med folk på Arbetsförmedlingen i Västerås. Dels med några arbetsförmedlare och så andra arbetssökande. Fick många matnyttiga tips på ställen att söka jobb på och annat. Efter en nätt lunch bestående av ett paket pepparsalami som åts på trappan inne på Citygallerian medan folk nästan klev över mig så fortsatte jag till VUC som öppnade 12:30. Kollade om det fanns utbildningar som var intressanta. Tänkte att kunskap är inte fy skam och att läsa enstaka ämnen medan man söker jobb och medan man jobbar också går nog ypperligt. Hittade några men skickades vidare till Kompetenscentret här i Köping för deras godkännande, om dom betalar Västerås för dom ämnen jag ev ämnar läsa. Innan jag hämtade barnen så slank jag in där. Men vi hann inte så mycket så jag skulle återkomma.

Efter VUC i V-ås hade jag inte så mycket tid över att fortsätta leta så jag drog till stationen. Kollade priser på Pendlarkort. Ett 30 dagars pendlarkort ger obegränsat med resor med tåg och buss i hela länet. Den kan också användas av andra i familjen.. Ja eller vänner.. Samt av tjuvar. Den kostade 1130 kronor. Inte så farligt. Jag har redan gjort två resor till Västerås denna vecka. Igår så jag hade ärenden dit och så idag. I morgon blir det också och ev på Fredag. Men fan.. Borde ju köpa en redan nu men det sinar redan i plånboken. En resa i morgon och så får jag väl hejda mig lite och ta ett par nästa vecka. Jag känner mig attans taggad att ränna där varje dag.

Höll mig i Centrum idag. I morgon ger jag mig i väg till andra delar av stan och dom privata alternativen som finns och där finns nog inte dom mellanhänder som jag mötte hos Kommunen och Landstinget. Har två ställen att besöka. Det är nog det jag hinner med för i morgon är det apostlahästarna som gäller efter att jag har klivit av tåget.

Blev också Intervjuad av VLT idag.. Typ ”dagens fråga” Reportern var supertrevlig. Frågan gällde om jag var rädd för möss.. Haha. Min nuna skulle han prompt ha med. Bilden i VLT blir så liten så det fick väl gå.

På perrongen började jag prata med en tjej. Hon kom från Köping. Vi bägge var ute i samma ärende i Västerås. Att söka jobb för Köping har inget och har dom jobb så finns det inte barnomsorg som täcker behovet som man har.Vi bägge är Uskor och ensamstående med barn. Man kan väl förmoda lite smått.. att snart försvinner nog några vuxna kommuninvånare med ett antal barn barn från Köping.

Jag är helt slut efter allt spring idag. Har nog gått runt Västerås centrum ett par gånger. Men om man summerar dagen lite.. Även om jag inte kom någon vart med Kommunen och Landstinget så har dagen varit mycket givande. Det är ett plus i mitt sökande efter jobb. Jag fortsätter min vandring i morgon och efter det… tills jag finner vad jag söker. Med smärre avbrott i tågresor på grund av ekonomin. Men det är bara så det är och har nog räknat med det också.

Nu blir det soffan och TV4- fakta en stund innan bingen.

Ha det gott alla!

KramKram

VUC = Vuxenutbildningscentrum.

* Enough Is Enough

NU räcker det. Jag pallar inte längre att gå utan jobb, utan ekonomi, utan arbetskamrater, utan det där meningsfulla på dagen när barnen är i skolan. Jag pallar inte längre att hoppas på jobb här i Köping. Jag drar nu. Kanske inte precis just nu men i morgon åker jag till Västerås ”Jag kommer inte att komma hem förens jag har jobb”Barnen ska hämtas kl 16 så det är nog bäst att jag fixar någonting före det =) Annars så kan det ju uppstå smärre problem. Kanske måste jag lösa ut dom hos socialjouren eller så.. Haha.  Fast jag får nog ha dom till 18:30 om jag ber snällt. Så några timmar till får jag nog.

Men förstå.. Här sitter jag, full med bra kunskap i mitt område. Yrkesvalet som gjordes för ca 30 år sedan. Jag kan mitt yrke som är inom vården. Men jag är inte fullärd då det finns massor med mera att lära sig. Jag är mentalskötare och Undersköterska. Jag har skötarlegitimation i Finland. Jag fick komplettera lite på Tammerfors Universitet och tenta det jag läst innan jag fick legitimationen och jobba som skötare. Den har jag på livstid. Den kan dras in om jag klantar mig grovt. Den erfarenheten är guld värt eftersom vi gjorde liknande jobb som Ssk gör här. Även om den erfarenheten inte ”räknas” på ett adekvat sätt så ger det mig en säkerhet i mångt och mycket. Det ger trygghet.

Mitt hjärta ligger hos psykiatrin. Men att jobba med människor överhuvudtaget är så otroligt givande. Jag är bra på det. Jag är professionell när jag jobbar och ser alltid, försöker se och förstå dom bakomliggande orsakerna varför tex patienter är som dom är mot mig och mot andra om det uppstår sådana ”bråk” situationer och tar inte åt mig personligen. Därför orkar jag. Jag kan massor med annat också och det jag inte kan eller behärskar söker jag kunskap för. Jag räds inte utmaningar. Men jag vet också mina begränsningar så jag hoppar inte på någonting.. bara för att.. innan jag har dom färdigheterna.

Låter det som om jag skryter lite nu? Japp, helt rätt. Man måste få tala om att man faktiskt kan vissa saker. Att man är bra på det. Men jag påstår inte att jag är bättre än någon annan. Eller står över någon annan. Eller ser ner på någon annan som inte har just min erfarenhet. Tok heller. Alla dom erfarenheter som människor som jobbar inom vården har, behövs. Min erfarenhet är en kugge i det hela.Tillsammans som en helhet så blir man förhoppningsvis en välfungerande enhet. Vi kompletterar varandra. Vi gör förhoppningsvis ett bra jobb då, enskilt och tillsammans.

Jag har lite oddsen emot mig om jag ska söka jobb inom vården. Jag kan inte jobba kvällar och helger just nu. Det är just det som krånglar här i Köping. Men någonstans så måste det finnas plats för mig i Västerås, då jobbmöjligheterna är flera. En större stad ju.. Nu gäller det att hitta just det! Jag  kommer att ”knacka dörr” tills jag hittar någonting med start i morgon bitti.

Det finns ingen chans att jag redan är slut och oönskad på arbetsmarknaden. Visst har jag åldern lite emot mig. Men hindren är till för att övervinnas så jag får väl pimpa upp mig lite

Jag är inte död än för jag lever. Jag måste få ett jobb NU.

KramKram!

PS! Har ju krokar ut mot Stockholm också. Där finns det jobb i massor. Det är inga som helst problem med det. Problemet är att det finns inga lägenheter. Utan jobb får jag ingen lägenhet. Att pendla dit funkar i teorin men inte i praktiken.

Får jag jobb i Västerås så kan jag pendla under tiden som jag söker lägenhet. Någon gång får jag ju det och då flyttar vi ifrån Köping.

* Ad rem…

Här regnar det.. Men det gör ingenting. Ska göra mitt bästa för att utnyttja dagen och regnet till fullo.

Nu mot soffan och en film =)

KramKram!

* Take Care!

* Kärlek är fint, vackert.. Underbart.

Än så har korttis ring och undrat vart Hanna är. Eller så har jag mött korttisperonall på stan när jag har varit på väg hem från fritte och dom utropar förvånat ”Hanna vad gör du här med mamma? Ska du inte vara på korttis?” Det var nära igen. Om inte Lena hade skickat ett mejl igår kväll med orden ” Vill bara checka att Hanna kommer till helgen” Ja då hade ett samtal från Korttis varit ett faktum där dom undrar vart Hanna är=)  Tur dom känner mig och vet hur glömsk jag är när det gäller Korttis =) Tack Lena!

Ja, så då blir det korttis i helgen för Hanna och det blir jag och triss i grabbar hemma. Jag måste fortsätta att röja. Nu är det svarta sopsäckar överallt igen. Lite till ska till tippen och sen ska jag väl vara klar för denna gång.

Jag ska börja planera in lite socialt vuxenliv snart. Har en fin vän i Stockholm, Renate. Vi ska göra Stockholms uteliv lite så där lagom osäkert. Haha, så det lät. Men vi har jättekul när vi träffas. Vi är lika galna bägge två så man behöver inte ”ta hänsyn” Haha.  Engelen i Gamla Stan är ett roligt ställe.. Där har vi haft skoj några gånger. Det var visserligen några år sen sist.. -07 tror jag. Ska vi dit gumman? Ja med resten av folket. Snygga transor har dom iaf. Man skulle ha varit kille så kunde man kanske ha varit en snygg tjej istället nu. Haha (Ta det ni inte så allvarligt nu.. Jag trivs som tjej ) Inget fel heller att vara en transa. Jag beundrar deras mod högt, alla dom som har vågat ”komma ut” med sin läggning. Det är inte lätt alla gånger att möta folks fördomar. Kanske känner man skam själv. Andra känner skam. Önskar bara många fler kunde våga. Det måste vara mycket jobbigt att trycka tillbaka sin sexuella tillhörighet. Att låtsas att man är någon annan än den man egentligen är. Vilket kön folk Älskar rör mig inte i ryggen. Kärlek är fint, vackert.. Underbart. Den är så, så rätt bara den inte skadar eller är olaglig. Spelar roll om det är kärlek mellan lika kön eller mellan man och kvinna. Lev och låt leva. Enkelt. Läs HÄR om en modig kvinna.

Nu ska jag börja packa en lite Korttisväska till fröken Hanna. Men först ska jag slita henne från en hästfilm och slänga henne i badet…

Ha en bra fortsättning på eran kväll!!

KramKram!

* Me papeljottor i håret så säger jag…

* Streets of London

* Katia was *Piiiiip* annoying last night

Jag visste att jag skulle nästan få ångra en dag att jag snurrade fast parasollen på balkongräcket med packtejp. Stången och hela vägen upp dit där man kan vinkla parasollen. (Det hade blivit lite glapp sommaren innan) Alla sätt är bra utom dom dåliga ju.. Haha. I natt sov jag nästan ingenting. Det lät som om jag hade en startande jetmotor på balkongen som flaxade. Ett jäkla liv var det. Men det fungerar iaf, min tejpning. Parasollen är kvar, den är hel. Katia forsätter med att orsaka en del hårda vindar och det återstår nu att se om parasollen håller hela Katia ut =)
Om jag tar bort den så måste jag kasta. Så nu parasollar vi så länge den håller. Kanske till nästa sommar? Får väl skotta snön av den på vintern =) I natt gäller öronproppar.. Eller så somnar jag av rena rama utmattningen.

Idag så var det utvecklingssamtal för Marcus. Han går i trean och fyller 9 år i oktober. Attans duktig grabb jag har ska ni veta. Han är lite slarvig med att punktera och stor bokstav och så.. Ja ni vet ju hur det kan vara med vissa grabbar. Men matte däremot.. Oj oj.. Den grabben kommer säkert att välja någonting i framtiden som har med just det att göra. Han älskar ju att räkna ut.. inte bara tal. Problemlösning överhuvudtaget är hans grej. Han kan plocka ner saker i atomer i tanken alltså och så sätter han ihop den. Han funderar. Han klurar.

Han ser hellre på vetenskapsmagasin än barnprogram. Han frågar en massa saker som jag inte har en aning om hur jag ska svara. Man vet ju att vissa saker fungerar bara men inte hur. Många gånger så är det saker han frågar om som man inte hade räknat med från ett litet barn. Jag lär ju mig en del jag med genom att jag måste googla svaren =) Innan han hade ens börjat skolan så konstruerade han en sak. Han gjorde en låda av papper. Med lock som passade. Utan lim eller tejp. Han hade enbart en bunt med vita A4 papper. Två hål i varsin kortända av lådan. Ur dom hålen kom det ut rör av papper. Inuti lådan så hade han kopplat olika rör av papper med varandra på ett väldigt kruxigt sätt.. så när man rörde ena röret så rörde det sig i den motsatta ändan fast åt tvärtom hållet. Alltså förde jag röret åt vänster så på andra sidan så rörde den sig åt höger.

Konstruktionen i lådan var som en slags ”pyramidbanekorsning” Den som vi har i vårat nervsystem. Mycket enkelt nu.. Nerver ifrån kroppen vänster och höger sida.. möts i en korsning i ryggraden. Sen fortsätter dom till en varsin motsatt hjärnhalva. Så det är därför höger hjärnhalva styr vänster sida av kroppen Vänster styr då höger sida. Föreställ er ett X.  Nu är jag trött ju så kan ju förklara lite tokigt det jag lärde mig  i min utbildning. Men någonting åt det hållet iaf.. Haha

Ja ni ser hu lätt det är att flyta ut från utvecklingssamtal till att prata om centrala nervsystemet.. =) Men det är underbart i alla fall att se hur han hungrar efter vetskap. Den hungern måste man nära så länge han vill det.

Fick nyss SMS från en av mina andra söner ”Det ligger en skadad duva här.. Kan man ringa någe djurgrejs elr så?” Finns det förresten någon djurgrejs eller så här i Köping? Måste medge att mitt hjärta blev så där varmt och ömt när jag läste SMS:et. Ett liv är ett liv och det kan finnas lidande oavsett hur livet ser ut. Det är så lätt att bara gå förbi duvan som ligger där.

Nu blir det lite kvällsgöromål..

Önskar er alla en skön avslutning på tisdagen..
och håll i hatten…

KramKram!

* Öppna din himmel

” Jag är inte dum i huvudet”

Aspergers Syndrom är ett sk dolt funktionshinder. Man kan inte se utanpå vem som är en ”Aspie”  Det som däremot syns är ju eventuella ”drag” som tillhör Syndromet Aspergers. Ibland så blir dom sedda som odrägliga och dumma personer, mindre vetande, vilket dom givetvis inte är. Fördomar och okunskap har kanske talat. Men en hel del är odiagnostiserade, ett stort mörkertal finns. Eller så har dom inte riktigt fått dom verktygen som behövs för att kunna hantera saker och ting. Det kan finnas dubbel och trippeldiagnoser som en ”Aspie” har. En av dom kan då vara ADHD. Eftersom Aspergers går under Autismspecktrat så kan man uttrycka lite som att ”Dom lever i våran värld på sina villkor” Till skillnad mot sk vanlig autism där personerna ”lever i sin egen värld”
Sen tror jag ärligt att alla människor har lite ”drag” av Aspergers Syndrom.

Forskare tror att både Albert Einstein och Isaac Newton kan ha haft Aspergers syndrom. Men eftersom inte diagnosen fanns då så går det inte få några säkra svar. Första fallet beskrevs på -40 talet och blev en erkänd diagnos så sent som 1994. Någonting som är säkert i alla fall är ju att nobelpristagaren i ekonomi 2002, Vernon. L. Smith, är en ”aspie” Så det där att dom skulle vara ”dumma” är ju tok. Dom är helt normal – eller högbegåvade människor.

HÄR kan du läsa på Attentions sidor om just Aspergers Syndrom.

Jag har en vän här ute i etern sen några år. En helt underbar, varm.. humoristisk kvinna och så klok med AS. Hon har hjälpt mig att förstå många saker under den här tiden. Hur människor med Aspergers kan fungera, tänka och vad som behövs. Hon har gav mig insikt och vetskap om en värld som jag egentligen inte visste så mycket om. Än idag så har jag en brist i min kunskap. Men man lär sig hela tiden olika saker. Det är finfint att veta och kunna förstå.

Här om dagen fick jag en kommentar av Joanna. En tjej några år över de tjugo med Aspergers. Där finns kunskap och massor med mera.. Om hur just hon fungerar med sin Aspergers. En helt vanlig tjej och så långt som man bara kan komma ifrån ”dum” med det där ”lilla speciella” som ca 4 promille av befolkningen har. Det är ju en hel del.

Så var så god.. HÄR har ni straight from the horse’s mouth om hur det är att leva som en ung kvinna i dagens Sverige med Aspergers Syndrom.

Tack Joanna för att du berättar och lär oss om livet som ”Aspie”

Var rädda om er!!

KramKram!

* Idag så minns vi.

Idag är det 10 år sen terrorn som drabbade många, många människor i New York. USA.. Många människor miste sitt liv och skadades. Attacken lämnade en oerhörd sorg efter sig hos anhöriga och vänner. Många barn förlorade ena föräldern. Många barn låg under sina mammors hjärtan när katastrofen slog till. Dom fick aldrig chansen att ha ett liv med sina pappor. En hel Nation var i sorg. Många runt om i världen kände nog någonting av en overklighetskänsla inom oss.

Många världen runt, tittade och tittade konstant på TV. Ett plan flög rakt in i WTC.. Efter en stund en till i det andra tornet. Jag frågade mig. Var det reprisen av den första jag såg? För inte kunde väl två plan ta ett varsitt torn nästan direkt efter varandra? Är det nyheter? Inte någon filmtrailer väl? Jag hamnade av en slump på en Nyhetskanal i USA.. Just när första attacken hade hänt.. Zappade överallt.. Dom svenska kanalerna.. Dom Finska.. Text TV… Samma sak överallt. Sakta började man ta in det fruktansvärda som hänt.

Det var så mycket sorg.. Så mycket tragik man såg om och om igen. Varje gång snördes hjärtat ihop i kramper och man ville bara gråta hejdlöst. Bilderna och ljuden av terrorn etsades fast i hjärnan och till slut så behövde man inte längre se på nyheterna. Man såg bilderna och hörde ljuden tydligt inom sig. Den förtvivlade sorgen. Alla varför? Det gjorde ont men aldrig att det ens var i närheten av hur det var för dom människorna som drabbades. Jag kommer aldrig att glömma den 11 September 2001.

Vi får aldrig glömma.Vi måste nog minnas all ondska som händer. För att få en påminnelse inom oss själva vad som är viktigt. Men vi får aldrig föra ondskans budskap vidare. Vi måste kämpa för Freden.. För friheten.. Demokratin. Vi måste kämpa mot Terrorism, terrorister vars syfte är ju att skada och sätta skräck i så många oskyldiga civila människor som möjligt för att nå sina egna politiska ideologier, vad det nu än kan vara. USA är långt borta. Man får aldrig lura sig själv att ”Det händer aldrig här” Det kan hända här. Det har hänt här. Vi har ju Oslo och Utöja i Norge som ett mycket färskt minne inom oss. Våra grannar.

Man måste börja någonstans och den allra bästa början är ju inom en själv. Många förlitar sig på andra för att dom ska sköta om den biten. Sen så för man sitt egna privata krig mot allt och alla som stör en ens vardag.
Har pratat om värderingar och om fördomar här. Det är det som jag menar med egna krig. Att ha en tolerans mot olikheter är nog en viktig förutsättning för att kämpa för just fred, frihet och demokrati.

Börjar vi inom oss själva.. för över det till våra barn och dom i sin tur.. Ja då är snöbollen i rullning. Man kan minska på det onda i samhället men man kan aldrig ta bort den helt. Tyvärr!

Vi mindes igår. Vi minns idag. Vi minns i morgon med..

Jag tänder ett ljus för alla dom som fallit offer för Terrorismen runt om i världen.

Var rädda om er själva och varandra!

* Who is Disabled?

* Älskade Elias.

Ibland så sitter man här, känslorna bara strömmar till
men orden räcker ändå inte riktigt till..
Älskade Elias. Älskade, vackra, fina, underbara Elias.
Jag ska försöka ge dig rättvisa med mina ord.
Idag blir du 16 år. Sexton år.. det måste ju innebära att jag är 16 år äldre.
Du kom ju nyss.. Det stämmer inte.

Jag blundar… minns..

Jag känner dig inom mig.. Under mitt hjärta. Magen gör vågor.. Rytmiska ihopdragningar kommer tätt nu..Du kommer närmare och närmare det magiska ögonblicket. Det där som alla mammor väntar på. Efter en explosion av smärta så låg du på mitt bröst. Så vacker.. Så ljuvlig. Så perfekt. Min son. Min Älskade son. Du är sexton nu.

Dom här sexton åren med dig har innehållit just det ett liv ska innehålla.
Din busiga blick när du tittar under lugg nu. Din bullriga röst som inte längre är så liten. Din stolthet över att du lyckas.. att du får lyckas med det du vill gör mig så gråtmild, så tacksam. Just så.. just så.. min älskade unge, ska det vara. Du rustas för livet.

Jag känner att dom osynliga banden mellan oss sträcks ut och går av mera och mera. Men ännu flaxar du bara… Det är inte dags än.

Jag är stolt över att få ha dig till son. Att vara din mamma. Det är en ynnest att få älska dig.. få ha dig nära.

Vad som än händer.. Nu och i evighet..
Så skyddar jag ditt hjärta med mitt..

Ha en underbar 16 årsdag Elias.

VI ÄLSKAR DIG!

Mamma…. Petri, Johannes, Hanna och Marcus.

* Slutord: Summasummarum

”Jag bör inte prata om fosterdiagnostik. Det gagnar inte mitt barn. Jag ska sprida information..

”Istället för att understödja den eventuella känslan av att bli kränkt, är det inte bättre att satsa på att ge individen en stabil grundtrygghet i sig själv, sin person och tron på sig själv som individ för att kunna stå emot känslan?”

”Nej, men allvarligt. Det spelar ingen roll om några personer med DS känner sig kränkta av KUB-testets existens. Var och en måste ta ansvar för sina egna känslor. Lagar ska inte ta sådana personliga hänsyn.

Människor kan känna sig kränkta av lite vad som helst, beroende på läggning. Man får komma över det.

Kränkningar är någonting värre än att bli sårad eller stött. Att misshandla funktionshindrade vore en verklig kränkning.”

”Vi diskuterar inte barn. Vi diskuterar ofödda foster och eventuella aborter. Åter igen har du svårt att skilja ditt liv med din egen dotter från andras liv och deras val. Du har knappast ensamrätt på känslor”
(Det var just det här jag INTE hade i min frågeställning. Jag pratade enbart om dom existerande personerna med DS och om lagen… inte dom ofödda, inte om kvinnans val, )

Summasummarum: Jag bör inte ta upp kampen på det jag tror på.  Istället så ska jag ju satsa på information och grundtryggheten för  mitt barn med DS så att hon kan stå emot en ev känsla av kräkning av att hennes funktionshinder ifrågasätts i lag. Så att KUB -testerna inte är i fara.

Om tex min dotter skulle känna sig kränkt trots att hon har jättemycket självförtroende.. så ska jag be henne ”Komma över det, du är bara lite sårad ju”

Gudskelov är inte detta en allmän uppfattning. Jag prövade en ny infallsvinkel på dom bara. Att försöka se det från en Annan sida. Utgå från en person med DS. Kan ju bara säga att det gick ju inte alls. Några få kunde det.. ”gå i deras skor” i tanken. Men dom tystades snabbt.  Jag måste ju kämpa för det jag tror på. Frågan är ju inte ny på något sätt. Den stöts och blöts överallt. Dom”den andra sidan” ska inte få sätta upp regler och pekpinnar över hur jag eller andra bör agera.. Givetvis så kommer alla ”du bör göra…” gå ifrån frågan. Så att vi med våran inställning inte blir så hotfulla för KUB – testerna som dom absolut inte vill vara utan. Att jag inte fick svar på min fråga överhuvudtaget ..Tyder ju på någonting som är svårt att diskutera.

Så nu bör jag jobba på min dotters självförtroende. Vilket jag alltid gör. Men det utesluter inte att jag inte kämpar för vad jag tror på. Jag gör bägge!

Med dom orden lämnar jag diskussionen om den selektiva fosterdiagnostiken för denna gång!

Fredag idag.. I morgon fyller Elias 16 år. Dom börjar bli stora som små.

Sköt om er!!

KamKram!

* UPPDATERING: ”Vi fördummar oss själva”

Skrev ett förtydligande i inlägget om vad jag menade i vissa saker.

Här är inlägget.. Eller scrolla ner en bit.
http://puffeltufflan.wordpress.com/2011/09/07/vi-fordummar-oss-sjalva/

* Jag såg framtiden – Jag såg dig.

Jag kommer så väl ihåg känslan
när du kom, älskade barn.
När du kom från mitt varma inre
lyftes till mitt bröst
Hela du omslöts av min enorma kärlek till dig.

Tio fingrar tio tår.
En extra kromosom.
Ett hjärta som bultar så av liv.
Jag såg möjligheter i dig.. stora.
Jag ser detsamma nu fast större.
Jag såg en framtid
Jag såg dig.

Du var så mjuk och luktade så gott.
Mitt barn.. Mitt älskade barn
Jag borrade in mitt ansikte i hela lilla dig
och njöt av livets gåva till mig
Jag grät av lycka
Jag har inte slutat än.

Vad mera kan man begära av livet
än ett litet liv så fullt av möjligheter
Jag ser på dig så här efter tio år
Känslorna är densamma
Dina drömmar är mina drömmar
jag stöttar dig i förverkligandet av dom.
Dina drömmar vad dom än må vara.
Dom är verkliga
Dom är värdefulla.

När du lägger ditt vackra huvud
om kvällen på din kudde
När du sluter dina blåa vackra ögon.
Om du är lycklig då..

Då har alla mina drömmar slagit in.

© Sirpa Hotti

(Dikt i repris…)

_________________________________________
TILLÄGG 1: 8 sep -11
TACK underbara du som skickade så massa fint till oss. Vi blev så glada. Ena T-shirten antar jag var till Hanna! ”You are perfekt as you are” Blev så rörd. Hanna hade den till skolan igår. Jontta snodde ”Diesel” T-shirten takt av. Den passade honom perfekt. Kaffet dricker jag nu.. Gott som sjutton. Har aldrig smakat på den sorten tidigare. Godiset har jag gömt undan.. det som blev kvar =) Sen skulle du ha sett reaktionen hos Hanna när Hästtidningen kom fram. Obetalbart!! Hon släppte den inte på väldigt länge. Body Buttern doftade så ljuvligt.. Har inte använt den än..  Sen var det ju en del mer..

En av ungarna har tidigare frågat när vi fått paket att ”Varför skickar dom paket fast dom inte känner oss?” Jag sa.. Det är värme, omtanke och uppskattning som kommer som ett brev på posten. Att dom ändå känner oss lite genom bloggen. Jag tror mig veta vem du är fast det inte fanns avsändare eller brev med denna gång. Jag kan ju ha fel.. och ber så mycket om ursäkt om det är så. Tack underbara ännu en gång.

TILLÄGG 2: Dom som har läst dikten tidigare har säkert märkt att jag har ändrat på åldern från åtta till tio nu. Ville göra den dagsaktuell för dikten gäller i högsta grad idag med..

* Vi fördummar oss själva.

Allmän förklaring om dom mänskliga rättigheterna.
Artikel 1. Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter.
Artikel 2. Var och en är berättigad till alla de rättigheter och friheter som uttalas i denna förklaring utan åtskillnad av något slag
Artikel 3. Var och en har rätt till liv, frihet som en person i lagens mening.

Samtidigt som vi är rörande överens om detta så ger samhället möjlighet att selektera en grupp av människor.
 Det är motsägelsefullt. Det finns ingen konsekvens i det hela eftersom samhället underlättar bortsortering av barn med DS. Det har redan här skett en värdeminskning. KUB-Tester är ju enkom för att leta efter DS. Barnmorskor massutbildas för att kunna ge information om testet och DS. Dom är inte lika mycket värda som alla andra barn som gror under sina mödrars hjärta. Det är ju inte ett test som man får svar på om fostret har DS.. så där apropå. Lite liksom på köpet. Det är ett tydligt och riktat test mot DS.

Samma sak hade det varit nu för typ Aspergers syndrom och ADHD (Tar dom nu som enkla exempel) om vi hade tester för det. Det är sk neuropsykiatriska funktionshinder som kan ger ett mycket svårt liv för alla parter. Då skulle vi ha en diskussion liknade denna. Garanterat.  Sen kommer det och det… Vi är ute på mycket farligt vatten nu. Människovärdet för en del människor sänks bit för bit.

Man säger ibland att man vill inte ta bort människorna utan funktionshindret DS. Jag förstår tanken i och för sig.. i teorin. Men säger ändå Bull Shit… En bortförklaring för att kunna ha kvar sina egna argument mot DS. För att kanske slippa se människan med DS som en individ. Skulle alla göra ett KUB – test och abortera DS. Då utrotar vi personerna med DS. Det är ingen sjukdom. Det blir ju ett naturligt resultat av det. Om 20 år kan ju DS vara borta i Danmark. Vi är på väg dit så smått nu. Det är inte lika värde alls. Man ser ner på DS. Den är inte önskvärd i samhället.

Vad ger det för signaler till dom existerande personerna med DS?
Är dom ett undantag från allt det där fina med att vi är lika värda, just för att dom inte alltid förstår så bra?? Då menar jag inom oss själva… Blir dom ett undantag på grund av DS?

Vi sk normala har 46 kromosomer. DS har 47. Det är bara så det är från början. Vi med 46 har enorma funktionshinder emellanåt. Det är dom funktionshindren som kostar samhället en massa pengar. Ja om man nu skulle ta det ur en samhällsekonomisk synvinkel. Det är dom 46 kromosomerna som vi har som skapar oreda. Det är dom som skapar fördomarna. Hatet. Ja det finns en massa exempel på skit som vi skapar. 
Extrema exempel på utrotning av icke önskvärda personer av människor med 46 kromosomer är ju .. Hitlererans utrotning av tex Judar. Pol Pots utrotning av flera oönskade folkgrupper. Här är den inte så extrem.. Men det har börjat lite smått i och med att utvecklingen går framåt.. folk blir mera giriga efter att få ”Perfekta” barn. Barnen ska ju välkomnas utan att vi villkorar deras existens.
Tillägg: Ett förtydligande. Hitler och Pol Pot är extrema exempel på sk normalas ondska för att utrota icke önskvärda personer el folkgrupper.
Nu finns risken att samma sker här på ett sätt. Men då lite mera sofistikerat genom att forskningen går framåt.. Tog alla ett test för DS och tog dom bort det. Tja.. Faktum är ju att personer med DS kommer att utrotas. Våra krav kommer att öka. Nu säger jag inte att det skulle ev ske dom närmsta tio åren. Nej.. Det kommer att ta tid isf. Inte under min livstid. Kanske inte under mina barn livstid heller.. Ja om det nu skulle bli en utveckling åt det hållet. Slut på tillägg.

Hade vi en lag som en rättighet att välja kön. Vi säger att flickfoster aborteras mest. Skulle då inte kvinnan anses som mindre värd hos några? Eller om det var tvärtom.. Männen selekteras bort av majoriteten. Då är det ett hot mot att vi är lika värda. Alla är vi nog väldigt överens att en sådan selektering inte får förekomma. Eller hur? Könet finns i generna från begynnelsen. DS finns i generna från begynnelsen. Det är förbjudet i lag att ifrågasättas för sitt funktionshinder. Likaväl som det är förbjudet i lag att ifrågasättas för sitt kön.

I en del av dom argument mot DS som folk har baseras i mångt och mycket på okunskap. Det är rejäla vanföreställningar om DS personer ibland. Det är okunskapen och rädslorna som talar i min mening och att rätten till DS-selektering faktiskt finns. Utifrån dom rättigheter vi har i abortlagen så får folk göra vad dom vill faktiskt. Rättigheten har skapat rädsla. ”Det måste ju vara ett funktionshinder som är så jobbigt” Jag vet många som har bittert ångrat sina val och dom valen baserades enbart på okunskap och att tester faktiskt finns. Den information man får av samhället är ju enbart rigid fakta. Den kan ju skrämma skiten ur folk. Den faktan ger ingen rättvis bild hur personer med DS fungerar.

Att DS personer har det svårt är en mycket felaktig fördom. Man har oftast en god social förmåga och ett välutvecklat känsloliv. Där kan dom fara illa ur den aspekten.. precis som vi sk normala. Livet är ju så för alla.. lite upp och lite ner. Men att dom skulle fara illa eller må dåligt rent allmänt på grund av DS är helt fel. Tvärtom. Dom är säkert lyckligare med sin tillvaro än vad både du och jag är. Om dom nu far illa så är det på grund av oss sk normala.. Våra fördomar. våran människosyn..osv… Att ha det som argument för att selektera bort håller inte hos mig iaf. Säg som det är istället. Att kvalitén på barnet duger inte. Men det är lite farligt att säga så öppet så därför skyller man ifrån sig på funktionshindret DS.

Alla vill inte ha DS barn.. så är det bara. Kan och får inte ens ifrågasätta det. Men dom lagliga testerna mot DS är helt emot det vad Mänskliga rättigheterna står för. Det finns ett ifrågasättande. Av funktionshindret DS och dom existerande personerna med DS. Om inte ett direkt så ett indirekt ifrågasättande. Det tydliga ifrågasättande har gömts undan genom att man har bakat in i en massa *tillägg och snurriga paragrafer i lagen. Vad som ändå sägs är ju du duger inte som du är.

Här trampar vi med våra lagliga rättigheter på en svag grupp i samhället. En grupp vars röst inte är så stark. Dom hörs inte riktigt om inte någon bär deras röst åt dom om deras rättigheter och deras människovärde. Vi är många som gör det. Det är våran förbannade mänskliga plikt att värna om dom utsatta. Att värna om dom svagaste och deras rättigheter borde ju bo inom oss naturlig. Istället så har vi blivit mera egocentriska i tanke och handling.

I djurriket så är det naturligt att dom svaga lämnas åt dess öde för att naturligt försvinna. Dom starkaste blir kvar. En nödvändighet för att stärka arten. Dom går på instinkt. Är det det vi håller på med att stärka våran ras?

Samhället måste ju byggas på olikheter. Det är ju det som gör den mänsklig!

Annars så fördummar vi oss själva.

(Sorry för lite upprepningar)

_____________________________________________
* En liten förklaring vad jag menar.

Diskrimineringslagen som kom 5 Juni 2008 säger:
”Lagens ändamål
1 §    Denna lag har till ändamål att motverka diskriminering och på andra sätt främja lika rättigheter och möjligheter oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfatt- ning, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder.



4 § . Indirekt diskriminering: att någon missgynnas genom tillämpning av en bestämmelse, ett kriterium eller ett förfaringssätt som framstår som neutralt men som kan komma att särskilt missgynna personer med visst kön, viss könsöverskridande identitet eller uttryck, viss etnisk tillhörighet, viss religion eller annan trosuppfattning, visst funktionshinder, viss sexuell läggning eller viss ålder, såvida inte bestämmelsen, kriteriet eller förfaringssättet har ett berättigat syfte och de medel som används är lämpliga och nödvändiga för att uppnå syftet”

Här någonstans så har dom existerande personerna med DS och deras funktionshinder blivit ett undantag.

Såsom jag ser det:
1 §. Bra i mitt tycke..så ska det vara.
4 § Det är här jag börjar fundera lite.  Någon missgynnas ju. Dom existerande personerna med DS. Dom ifrågasätts ju i lagen för sitt funktionshinder DS. Ett neutralt sätt (genom abortlagen och olika tillägg med undantag där) är ju att ge kvinnan fritt att bestämma hur hon vill ha det. Testa och selektera bort om hon vill. Man får ett frivilligt val att välja. Ett berättigat syfte och det medel som används är lämpliga och nödvändiga för att uppnå syftet.

I mitt tycke finns det inget berättigat syfte. För är det inte så att Fosterdiagnostiken är INTE till för att hitta perfekta ungar. Det är väl till för att förebygga lidande..Vems lidande? Barnets eller föräldrarnas?

Någon ( Fördomar?) har alltså bestämt att DS är ett lidande. Tvärtom är det väl?.. Det kan nog förknippas mera med livskvalité. Eller är det föräldrarnas eventuella lidande som ska selekteras bort??

Medlen som används och anses lämpliga och nödvändiga är ju bla KUB- test. För att uppnå önskat resultat. Önskat syfte. Att kunna selektera foster med DS. Ett ifrågasättande av just dom redan existerande personerna med DS.

Abortlagen gör dom till ett sk ”undantag” från detta. Där finns det som en rättighet för kvinnan för att kunna ha dom här valen med Selektiv fosterdiagnostik. Abortlagen kom ju till för att man valde just kvinnans rätt före fostrets ”skyddsvärde” till en gräns. Före det har inte fostret något skyddsvärde alls. Sen kan man tvista lite om gränserna är rätt eller fel, den är så hårfin. Fri abort fram till 18:e graviditesveckan. Efter det är det till 22 fulla veckor efter tillstånd. Ett praxis är att inte bevilja abort efter det. Men det finns undantag. Då ska det vara synnerliga skäl. Som avsaknad av tex lillhjärna. Några fall av trisomi 18 har beviljats eftersom skadorna var så svåra och barnet ansågs inte livsdugligt…. och några till skäl till under  98-99. Då kom 67 ansökningar och 12 av dom beviljades. Dom andra hade ett skyddsvärde, människovärde. Dom ansågs livsdugliga.

Undantagen i lagen bör i sf gälla foster med så svåra skador att det inte är förenligt med gott liv. Där det finns lidande, smärta och ett mycket kort liv för det ev barnet. Där det är mest humant för alla parter att avsluta. Är det dom undantagen som menas i lagen? Helt rätt i så fall! Men eftersom DS kan ses med dom testerna också så inkluderas DS automatiskt och ”av bara farten” från den kunskapen så infördes också riktade test mot DS. Helt fel!! DS bör ju rimligtvis vara undantag från just det undantaget.

Det är här jag tycker det har spårat ur. Kvinnas rätt har då gått före dom redan existerande personerna med DS och bla deras rätt till att inte bli ifrågasatta i lagen för funktionshindret DS

Av många skäl så är det motsägelsefullt mot allt vad fosterdiagnostiken bör står för. Den ska väl förebygga lidande för det eventuella barnet.
Vad finns det för lidande hos funktionshindret DS? Jämfört med dom sk normalas liv. Livet bör vara upp och ner för alla…Det är ju det som är livet. Annars så gick det monotoni i människan (Då kan man nog snacka om lidande) Det finns lidande i allas liv ALLAS på ett eller annat sätt. Det finns massa liv och livskvalité. Ett långt liv osv osv.. hos personernas med DS och deras liv.

Det här är människor som representerar i mångt och mycket det som hos (vissa av oss sk normala) gått förlorat för länge sedan. Motsatsen till våra sk normalas tillkortakommanden är emellanåt så tydlig hos dom. Dom dömer inte. Dom bejakar sitt liv just här och just nu.. Det är otroligt mycket glädje.. värme.. ärlighet. Tycker dom om dig som person så kan man banne mig vara helt säker på att dom gör det också. Vi andra kan vara hur falska som helst i det. Ena stunden så ägnar vi oss åt rövslickeri för att i nästa stund hugga kniven i ryggen på varandra. Det finns så mycket genuint och vackert i dom här människorna.. Dom representerar LIVSKVALITÈ i allra högsta grad (givetvis finns det undantag.. dom är ju människor) Sen tillkommer det ju olika sjukdomar och dyl som kan ta ner det en bit. Precis som för ALLA.

Mitt hjärta och förstånd skriker högt: Att hur kan man ens tänka tanken att tacka nej till dessa personer i vårat samhälle? (inte bara DS). För mig är det fullständig otänkbart. Jag skulle se det som en stor försämring i mitt liv om inte mångfalden fanns. Min livskvalité skulle bli sämre.
Argumenten håller inte för att lagligt selektera i mitt tycke.

Jag uppfattar tydligt att det är föräldrarnas ev uppfattning av lidande och att man k a n se DS på testerna som har gått före i frågan. Inte utifrån livsdugligheten för personer med DS.. Värdet på människor med DS och funktionshindret DS… har minskat.

Givetvis så kan man tolka lagar hur som helst ibland. Men jag har verkligen försökt att se det ur alla vinklar och vrår och kommer ändå fram till samma resultat.

”Ett flertal europeiska länder går mycket längre än Sverige. Exempelvis har Frankrike och Spanien ingen övre tidsgräns för att avsluta en graviditet med gravt skadade foster, men även foster med mindre missbildningar som gomspalt dödas i de sista graviditetsveckorna. ”

* Fördomar…

En fördom är ett förutfattat antagande om någon eller något, grundat på tillämpning av en stereotyp uppfattning om en grupp som den eller det som är föremål för fördomen anses tillhöra. Vid brist på information om någon eller något använder man det lilla man vet för kategorisering och fyller på med allmänna
stereotyper – Fördomar är i grunden en överlevnadsinstinkt. De ska få oss att snabbt fatta beslut utifrån våra tidigare upplevda erfarenheter och på så vis tex. snabbt kunna avgöra om något/någon är farlig/hotfull och då ta oss därifrån.(Orden är kopierade direkt från Wikipedia.)

Under en vecka som jag har pratat om detta så är det just detta jag har mött. Inte hos alla men hos många av dom som jag har diskuterat med. Så mycket okunskap som det fanns är fan beklagligt.
Ena undanflykten efter den andra kom för att kunna behålla sin uppfattning om dom funktionshindrade i synnerhet Downs syndrom. Det blev ett massivt förnekande om min frågeställning och det pratades hela tiden om annat. Det vill säga alla dom argument som är just deras fördom. Jag såg en rädsla och en otrolig okunskap. Ingen såg DS personerna som individer. Det dom såg var DS.

Jag sa ”Det behövs mera kunskap” Dom sa ”Vi är inte okunniga. Vi vet.”

Fick en kommentar:
”Postat den 2011/09/06 kl. 12:06 f m
Det är inte kränkande mot barn som har ds eftersom dom flesta av dom aldrig kommer att förstå vad fosterdiagnostik är för någonting. Du får inte glömma att dessa barn aldrig skulle klara sig själva i livet,därmed är dom för alltid utlämnade till andra personer för att få uppleva saker,jobba eller flytta hemifrån.

Dom flesta människor skulle aldrig vilja ha det så om dom kan välja och vill inte heller ha ett barn som kommer att få det så!

Mitt svar:

Japp, där kom det!! Dom förstår inte säger du. Du har dömt ut dom på funktionshindret. Människovärdet är inte baserat på funktionshindret utan på själva existensen. Det man pratar om överlag är ju det som nog skett som hos dig.. Att det finns en risk att människovärdet sänks för en grupp människor. Då stämmer ju den riskberäkningen. Då har vi rätt i våra antaganden. Det är på grund av sådana som dig som fördomar finns, rädslor finns. Det är på grund av sådana som dig som tex dom med DS har det svårt. DU och några till är INTE dom FLESTA..

Ett tips: Gå ut i livet istället för att sitta anonym bakom dataskärmen och på Familjeliv och se dig omkring.. Det finns en värld där ute som inte tycker som du….

Så vissa lagar ska man skita i.. Dom som baseras på Samhällets värdegrunder? Tänk orden Moral och Etik! Samhällets plikt! Att det är en rättighet att få den hjälp som man behöver oavsett funktionshinder. Men det som bara gagnar dig ska räknas fullt ut….

Ja, detta var bara ett exempel på fördomar och okunskap  i mitt tycke.

Minskar det människovärdet bara för att man inte alltid riktigt hänger med? Många förstår kränkningen mycket väl. Har tagit upp det otaliga gånger men eftersom dom vill hålla fast benhårt i sina fördomar så har dom inte lyssnat. Hade dom gjort det så hade deras egna argument inte hållit. En överlevnadsinstinkt för att slippa ta tag i sin rädsla..okunskap eller annat.. Min teori.

Ett exempel på en kommentar till under dom här dagarna:
”Nu kommer jag nog blir ”hatad” men jag uttrycker än en gång min egna personliga åsikt

Jag tycker vi borde införa en modern form av ättestupa. Bort med all ”skit”, handikapp som handikapp, sjukdomar som är ärftliga, sånt som påverkar människans funktionsduglighet, dvs kan man inte torka sig själv i arslet eller knyta sina egna skor och BIDRA till produktiviteten i samhället och bara kosta tid och pengar, så kanske man inte ska finnas till? ”

Sen säger jag inte att personer med handikapp inte är människor, men vi sätter olika värden på liven, se bara på andra samhällen där resurserna inte finns, vad händer med dem? Hade det inte varit bättre för dem, att inte finnas alls?

Många åsikter och fördomar är personliga och baseras på det ena än det andra… men dom kan också vara en specifik grupps fördom. Det är inte säkert man man egentligen står för dom i grund och botten men man får iaf en grupptillhörighet. Man betyder någonting i en grupp. Det är speciellt vanligt i olika forum. Det tyder på en inre osäkerhet. Detta allmänt nu.

Jag står med varsin fot i bägge lägren. Jag tycker fosterdiagnostik är bra till en viss del. När man letar efter någonting som inte är förenligt med gott liv. Det är ok att man letar efter skador på fostret som vid ev födsel ger ett mycket svårt, mycket kort och smärtfyllt liv. Där det är mest humant att avbryta för alla parter. Man ska väl förebygga lidande med fosterdiagnostiken? Inte att förädla våra ungar.

Men ta DS.. det är absolut inte likställt med det. Tvärtom. Oftast så har personer med DS ett mycket lyckligt och långt liv. Givetvis ingår vissa sjukdomar men det gör det väl hos sk normala också. Det finns ett okränkbart människovärde som det ska vara hos alla. Så därför står jag på den här sidan också.

Det som man anser som livskvalité behöver inte betyda att det är livskvalité för någon annan. Man måste sluta upp med att enbart se till sig själv och göra det till en allmän sanning. Ta mig som exempel. Jag tycker jag har hög livskvalité nu. Men grannen kanske tycker att om hon hade mitt liv så skulle hennes livskvalité inte vara så hög. Men jag ifrågasätter inte det. Det är så som hon ser och är inte en allmän uppfattning. Vi måste ge utrymme för andras känsla och upplevelser av livskvalité. En högst personlig sak.

Ja, jag tycker selektiv fosterdiagnostik mot DS är en värdeminskning av människovärdet i lagen.. och i vissa människors sinne.

Om detta ska fortsätta. Om vi får mera resurser att testa och selektera bort det som inte är önskvärt. Om människosynen utarmas. Om vi kvalitetssäkrar våra barn mot ev defekter med mera metoder. Då är vi snart på väg mot Rasbiologi – Rashygien.

Från Wikipedia
”År 1921 inrättades Statens institut för rasbiologi i Uppsala, världens första i sitt slag. Riksdagens båda kammare ansåg att ett rasbiologiskt institut skulle skydda mot inre fiender; defekta, asociala, abnorma och brottsliga människor. Institutet bestod av Lundborg som chef med professors titel med en statistiker, en genealog, en antropolog samt några biträden.^[2] Forskarna bedrev studier av olika släkters och befolkningsgruppers livsbetingelser och utvecklingsmöjligheter och kartlade det biologiska arvets betydelse för sjukdomar och ärftlighet. Genom dessa utforskningar skulle man få en teoretisk förklaringsmodell till bland annat brottslighet, vanart, alkoholism, sinnessjukdom och annan så kallad undermålighet”
”1958 bytte institutet namn till Institutionen för medicinsk genetik och knöts till universitet.”

Risken finns onekligen i mitt tycke. Fast i mera förfinad och sofistikerad form. En form som passar det samhälle vi lever i nu. Får det här fäste och vi går bakåt i utvecklingen och tillbaka dit men vi intalar oss att vi går framåt.. och det med mera avancerade metoder än då tidigare.. Ja, då får vi ett samhälle med minskad (eller helt utan) tolerans. Vi har rätt så fint samhälle just nu.. Vi har bla åsiktsfrihet.. Ingen får ifrågasättas för sina åsikter om dom nu inte är en fara för dom bra värderingarna, värdegrunder som vi har. Dom som inte är en fara för dom mänskliga rättigheterna. Det som inte skadar någon grupp av människor eller demokratin. Rasistiska åsikter som exempel är att fördöma. Vi har lika värde och rättigheter.. osv… Kanske en extrem tanke men den är nog inte helt omöjlig i någon form.

Ändrat och tillägg: Vad vill vi ha för samhälle egentligen?? Mångfald eller enfald?

Det här är MINA tankar.. Min ÅSIKT.
Det innebär inte att jag inte respekterar någon med en annorlunda åsikt. Men jag behöver inte ha den som min egen övertygelse för det.

Vi får tycka som vi vill. Åsiktsfrihet är finfint!!

Det här som kommer nedan riktar sig enbart till dom som jag har haft denna diskussion med den senaste veckan:

Här får alla tala. Jag kan enbart svara på frågor utifrån vad jag känner i frågan. Om det sen i sin tur får er att gå i taket är ju synd. Jag är en rak människa. Jag har svårt att försköna mina åsikter så att det skulle passa alla. Kanske en nackdel ibland. Ibland vore det kanske smart att inte gå på med Käftsmällar. Ibland så är det nödvändigt för att få fram folks rätta jag =)  Gillar inte att gå som katten kring het gröt. Den här frågan som diskuteras sen en vecka är oerhört känsligt. En samvetsfråga. Jag förstår att min inställning är ett stort hot mot era intressen.

Jag ska försöka förklara skillnaden mellan Min fråga till er och era svar.

1. Jag pratar om DS. Om människovärde. Om en ev värdeminskning. Om det finns en risk att dom redan existerande personerna med DS ser det som att dom inte duger för att dom kan selekteras bort med lagliga medel. Om det har skett en inflation på människovärdet som faktiskt är okränkbart till personer med DS i attityderna hos folk. Har samhället tagit ställning just emot DS just på grund av denna inflation på funktionshindret DS. Om det finns ekonomiska aspekter med i selekteringen? Skulle samhället spara in pengar på att inte DS barn föds? Har det gått ”hysteri” i frågan om funktionshindret DS på grund av att det finns tester.Behövs mera kunskap…osv… Det var mina frågeställningar. Ingenting annat!
Hade samma ”hysteri” funnits om det inte fanns tester för DS utan istället för Aspergers Syndrom.. Eller ADHD.. (Exempel nu) Ja, jag tror faktiskt det.

2. Ni pratade enbart om kvinnans rätt att välja om dom vill ha ett barn med DS eller inte. Ni pratar om kostnaderna för samhället för att dom finns. Att dom tar stora resurser i besittning. Ni pratar om hur jobbigt ni skulle få det..och fick inte ni jobbigt så skulle barnet med DS får det. och fick inte barnet med DS eller ni det jobbigt så fick eventuella syskon det jobbigt..En massa argument mot DS och därför bör dom selekteras bort. Ingenting om min frågeställning.

Ni utgår från er själva och era eventuella val i den Lagstiftning som finns.. Där att selektera bort DS finns som en rättighet.

Jag utgår från personerna med DS. Bad er att tänka en stund ur ett annat perspektiv och hoppa över era eventuella val och orsaker.

Seriöst. Jag tycker det är två olika sidor, diskussioner som man kan separera även om dom diskussionerna hör ihop i det stora alltet NU. Är det verkligen bara jag som kan sära dom här två sakerna? Att ta frågan utan att gå på personliga val och orsaker. Att bara ta DS personen i beaktning och utgå från det. Att försöka sätta sig in i dom här redan existerande DS personernas situation och framtiden m m. Dom är människor.

Tillägg: En tanke:  Är det så att man inte vill se personerna med DS som värdefulla personer. Okränkbara personer..Livsdugliga personer. Som individer med helt normala känslor. I dom finns ingen utvecklingsstörning. Är det därför min frågeställning undveks hela tiden. För om man gjorde det så kunde man inte längre rättfärdiga sina egna argument? Observera nu för sjutton att det inte är ett påstående.. Det är en fundering.. En fråga..

Sen är det ju upp till var och en att vilja eller inte vilja ha barn med DS. Jag lägger mig inte i den frågan. Samma med om man vill enbart ha pojkar eller flickor… eller en Åsna. Könsselekteringen pågår också här till en del men inte som en rättighet i lag. Den pågår också tex i Indien där kvinnan har lägre värde än männen. dom könsselektiva aborterna där ökar.. Det är fruktansvärt. Människosynen är på ett helt annat plan än här.

* Fosterdiagnostik – Elit eller Etik?

Artikeln är HÄRIFRÅN (Svenska Downföreningen)

Fosterdiagnostik

Fosterdiagnostik – elit eller etik?
Under 2007 när flera landsting började budgetera för att alla gravida kvinnor skulle erbjudas KUB-testet (en kombination av ett blodprov och en särskild sorts ultraljud), engagerade sig Svenska Downföreningens medlemmar i debatten. Föreningen vill inte förbjuda fosterdiagnostik eller aborter och representerar ingen speciell politisk eller religiös inställning till fosterdiagnostik. Men vi reagerar starkt på hur fosterdiagnostiken tillämpas, presenteras och lanseras; med bristfällig och obalanserad information till blivande föräldrar, att Downs syndrom pekas ut som målet för fosterdiagnostik vilket förstärker fördomar och stigmatiserar personer med Downs syndrom, och utan diskussion om etiska och moraliska konsekvenser för samhället. Vilket samhällsklimat skapas när antalet födda med Downs syndrom minskar till följd av fosterdiagnostik?

Många medlemmar i Svenska Downföreningen och andra har reagerat mot den storskaliga screening som införts i landsting efter landsting, och har deltagit i debatter, artiklar och radioprogram för att värna personer med Downs syndrom. Den 22 oktober 2009 genomförde riksdagens Socialutskott och Statens Medicinsk Etiska Råd (SMER) ett seminarium om nya fosterdiagnostiska metoder. Marita Wengelin representerade Svenska Downföreningen och höll ett anförande: Att leva med Downs syndrom.

Den 24 mars 2010 antog riksdagen regeringens proposition 2009/10:83 Etisk bedömning av nya metoder i vården. I propositionen refereras till den nya fosterdiagnostiken: Utvecklandet av nya metoder för fosterdiagnostik är ett bra exempel på ett område som är förknippat med många svåra etiska frågeställningar. Användning av fosterdiagnostik kan påverka människovärdet och synen på människor med funktionshinder. Fr o m 1 juli 2010 införs en ny paragraf i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763): Innan en ny diagnos- eller behandlingsmetod som kan ha betydelse för människovärde och integritet börjar tillämpas i hälso- och sjukvård, ska vårdgivaren se till att metoden har bedömts från individ- och samhällsetiska aspekter.

Etnografiska muséet i Stockholm visar under perioden april 2010 till februari 2011 utställningen (O)mänskligt om skelettsamlare, rasbiologer och normer: I vår tid fortsätter samhället att sortera, utesluta och diskriminera människor som ses som avvikande. Genom utställningen vill vi markera vikten av att lära av historien och främja en debatt som stärker de mänskliga rättigheterna och principen om människors lika värde. Skolelever som besöker utställningen får ett diskussionsmaterial om hur människor sorteras idag och i detta material ingår anförandet ”Att leva med Downs syndrom”.

 Att leva med Downs syndrom

Anförande av Marita Wengelin i seminariet om nya fosterdiagnostiska metoder, anordnat av Riksdagens Socialutskott  och Statens Medicinsk Etiska Råd (SMER) den 22 oktober 2009:

Jag vill börja med att tacka Socialutskottet och Statens Medicinsk Etiska Råd för initiativet till att bjuda in Svenska Downföreningen till dagens seminarium.

Det är dock med delade känslor jag står här.

Det är mycket bra att en intresseförening för Downs syndrom får komma till tals i de etiska frågorna kring fosterdiagnostik, men skälet, själva anledningen, till att vi är inbjudna är ytterst beklagligt.

För än en gång understryks att fosterdiagnostik är lika med Downs syndrom; att det finns ett uttalat syfte att eftersöka foster med en avvikelse på kromosompar 21, Downs syndrom.

Vi från Svenska Downföreningen förstår inte det syftet. Än mer oförklarligt blir det om man läser att ”det övergripande syftet med tidig fosterdiagnostik är att förebygga och minska lidande” som det står i SBU:s rapport från 2006: ”Metoder för tidig fosterdiagnostik”.

Jag som förälder till ett barn med Downs syndrom lider inte. Min son som har Downs syndrom lider inte. Att leva med Downs syndrom är inte ett liv i lidande.

En blick 30-40 år tillbaka i tiden, då fosterdiagnostiken alltmer började utvecklas, ger en annorlunda bild. Många människor med utvecklingsstörning bodde på institution och vårdhem. Utvecklingen därifrån och framåt har varit enorm och beskrivs insiktsfullt av Karl Grunewald i hans bok ”Från idiot till medborgare”.

Fosterdiagnostiska metoder har också utvecklats.

Men utvecklingen av levnadsvillkoren för personer med Downs syndrom och utvecklingen av fosterdiagnostik har inte gått hand i hand.

Det är minst sagt en paradox att människor med Downs syndrom lever ett allt längre och friskare liv rikt på upplevelser och att det samtidigt görs så mycket för att personer med Downs syndrom inte ens ska födas.

Personer med Downs syndrom växer upp i sina familjer, går i förskola och skola och flyttar hemifrån. Merparten lär sig läsa, skriva och räkna. Som vuxna har de ett arbete på den öppna arbetsmarknaden eller daglig verksamhet. De förälskar sig och gifter sig. De har fritidsaktiviteter och intressen. De reser utomlands. De surfar på Internet och chattar. De har familj och vänner. De älskar och de är älskade.

Som ni hör är det inte svårt att beskriva hur det är att leva med Downs syndrom. För det är i så många avseenden ett liv som alla lever.

Men hur det verkligen är att leva med Downs syndrom kan självklart bara personer med Downs syndrom berätta om och visa.

Tack och lov får de allt oftare komma fram i offentliga, publika och mediala sammanhang och visa en del av sin kapacitet och livsglädje.

Det kan vara i TV-serien ”I en annan del av Köping”, i Glada Hudik teaterns och MOOMS-teaterns föreställningar, som barnmodell för kläder i ICA-kuriren, på TV som medverkande i Bolibompa studion eller som nu det senaste exemplet; som skådespelare i ICA: s reklam om praktikanten Jerry.

Budskapet i dessa exempel är glasklart: Mångfald berikar.

Det är således inte bara det faktum att personer med Downs syndrom lever bra liv och har rätt till sina liv som är det viktiga här idag att föra fram.

Det är lika viktigt för omgivningen, för samhället, ja, för oss alla, att personer som inte är hundra procent lika oss själva finns. Och att vi därmed bejakar mångfalden. Människors lika värde och rättigheter oavsett hudfärg, religion, kön, sexuell läggning eller funktionshinder är reglerat i lagar och FN-konventioner.

Men oavsett lagar så är det i grund och botten en fråga om värderingar och värdegrunder. Vilket slags samhälle vill vi ha i Sverige?

Resonemanget för mig tillbaka till de etiska frågeställningarna kring fosterdiagnostiken.

Svenska Downföreningen har under flera år både följt och agerat i debatten kring fosterdiagnostik. Vi har från forskare, genetiker, läkare och politiker allt som oftast bemötts av argument såsom att ”alla gravida har rätt till att få ta del av erbjudandet om fosterdiagnostik”, ”det är de blivande föräldrarna som själva efterfrågar fosterdiagnostik” och ”tidig fosterdiagnostik är att föredra för att minska missfallsrisken”.

Samtidigt benämns fosterdiagnostik i positiva ordalag såsom ”erbjudande” och ”ofarliga metoder”.

Analyserna benämns ofta som ”riskanalyser” och inte objektivt som ”sannolikhetsanalyser”.

Det som eftersöks är ”missbildningar”, ”rubbningar” och ”skador på fostret”.

Valet framställs som friskt mot sjukt.

Budskapet i dessa exempel är också glasklart; värderingen vilka liv som är värda att födas är redan gjord.

Valet för de blivande föräldrarna är redan gjord.

Och överallt i dessa sammanhang så nämns Downs syndrom som den primära diagnos som eftersöks.

Signalen som sänds är således att Downs syndrom inte är önskvärt i vårt samhälle. Det är skamligt.

Med KUB-testets mer allmänna och omfattande införande så uppmärksammades behovet av att de blivande föräldrarna måste få mer information om valet de ställs inför. Vad de kan välja och vad de i sådana fall väljer bort. Det är bra och vi vet att vissa satsningar på en mer fullständig information har gjorts i vissa landsting. Men det räcker inte.

Vi vet också från kontakter med barnmorskor inom mödravården och från kvinnor som har gjort abort vid beskedet att de väntar ett barn med Downs syndrom, att det finns enorma brister i både hur informationen ges och vilka kunskaper som de vårdanställda har om de diagnoser som fosterdiagnostiken eftersöker.

Vi vet att det finns de som ångrar sin abort eller tycker att beslutet forcerades för fort fram för att de verkligen skulle känna att det var ett självständigt val de gjorde.

Detta är mycket olyckligt och har svåra, ibland ödesdigra, konsekvenser.

Detta orsakar lidande.

Svenska Downföreningens ställningstaganden när det gäller fosterdiagnostik är:

1. Det är den gravida kvinnans och de blivande föräldrarnas enskilda värderingar och ställningstaganden som gäller för att ett självständigt val kring fosterdiagnostik ska kunna göras. Valet innefattar att ta del eller inte ta del av information om fosterdiagnostik, att genomföra eller inte genomföra fosterdiagnostik samt valet om abort ska göras eller inte.

2. Vi motsätter oss att fosterdiagnostiken eftersöker foster med Downs syndrom.

Om fosterdiagnostiken är till för att förebygga och minska lidande, varför är det då Downs syndrom den diagnos som eftersöks? En diagnos som faktiskt innebär liv och dessutom ett liv fullt av möjligheter och en inneboende potential.

3. Ett samhälle för alla och allas lika värde. Det måste vara den rådande värderingen i vårt land och den måste ha stöd av alla beslutsfattare för att den ska genomsyra samhället i övrigt.

Konsekvenserna av att punkt 1 och 2 inte uppfylls idag har redan lett till att allt färre barn med Downs syndrom föds. Ett exempel är grannlandet Danmark där antalet barn med Downs syndrom som föds är avsevärt färre sedan KUB-testet gjordes tillgängligt för alla gravida kvinnor. Eftersträvar vi i Sverige samma utveckling? Vill vi leva i ett elitistiskt och likriktat samhälle? Eller vill vi ha ett samhälle präglat av tolerans och mångfald – ett samhälle för alla?

Då är jag tillbaka till frågeställningarna för dagens seminarium. Ni som har lyssnat till mig vet hur vi från Svenska Downföreningen besvarar frågorna:

Människor med Downs syndrom och alla slags funktionsnedsättningar har rätt till sina liv och de behövs i vårt samhälle. All strävan från politiker, sakkunniga, beslutsfattare och från oss alla måste stödja detta faktum. Allt annat är oetiskt.

Låt oss inte fatta beslut idag som vi kommer att ångra sedan. Låt oss inte behöva skriva en fortsättning på Karl Grunewalds bok med titeln ”Från idiot till medborgare till utrotad.” Låt inte den generation barn med Downs syndrom som lever nu bli den sista generationen.

Tack för att ni har lyssnat.

* Samhällets Värdegrund.

Samhället är ju uppbyggt av olika etiska och moraliska grundvalar – Samhällets värdegrund. Det i sin tur har gett oss våra lagar. Abortlagen är en av dom och i den ingår det som en rättighet att ta ställning för eller emot DS. (Nu tar vi enbart DS för enkelhetens skull) Allt står sjukvården för. Dvs dom ekonomiska kostnaderna.

”Majsan” och ”Pelle” är kära och planerar att gifta sig. Dom bor ihop på ett gruppboende och är lyckliga med varandra. Bägge har sysselsättning. Majsan jobbar i skolköket och är lite alltiallo. Hon trivs. Hon längtar till sitt jobb varje dag. Hon är aldrig borta.. Kanske en gång då när hon hade halsfluss. Pelle är på dagcenter varje vardag. Han älskar det. Där får han göra det han är kapabel till. Dom går på bio ibland.. på länsdanser, som dom älskar bägge två. Dom gör massor med annat också.

”Vilhelmina” är författare. Hon håller på med sin tredje bok nu. Hon har läst matte och psykologi på statens skola för vuxna. Sen läste hon psykologi på Högskolan. Hon mår nog ganska bra. Bättre hade det säkert varit utan dom sk normalas fördomar som har satt enorma hinder för henne. Hon nekade utbildning i vissa ämnen trots att hon hade kapacitet till det. Hennes dom när hon föddes var ju att hon inte skulle lära sig någonting i princip och om hon nu lärde sig så skulle hon ändå inte förstå. ”Vilhelmina” har nu betyg i både svenska, engelska, tyska och teckenspråk på gymnasienivå.

Vi tar dom personerna bara. En gemensam nämnare är ju att alla har Downs Syndrom.

Samhällets värdegrunder ger andra rätt att ta bort sådana som dom. Dom med Downs Syndrom alltså. Samhället säger till dom att ni inte duger, ni är fel, så därför får mammor välja bort sådana som er. Mammorna får tillgång till medel som samhället bekostar. En rättighet som är befäst i en lag. Alltså samma samhälle som tar deras skattepengar. Vart skattepengarna går till det vet vi ju..

Deras egna pengar tas till att kvalitetssäkra barn så att dom som har DS kan väljas bort. Vad säger det om deras värde? Gäller lika värde och rättigheter? Det här gäller inte vanlig abort då det inte finns några aborterade foster som kan uppleva detta.

Här ställs då dom människorna som har DS mot då kvinnans rätt till sin egen kropp. Dom som har förlorat är ju dom existerande personerna med DS. Lika inför lagen..Lika värde och rättigheter. Gäller det här??

Lite mer….

http://puffeltufflan.wordpress.com/2011/09/02/utvecklingsstorda-en-avart-av-manniskan/

http://puffeltufflan.wordpress.com/2011/07/17/rasforadling-alla-nazitiden-brott-mot-dom-manskliga-rattigheterna/

http://puffeltufflan.wordpress.com/2011/08/31/god-doesn%c2%b4t-make-mistakes/

* Människosyn och ifrågasättande lag.

Jag har suttit i ett forum nu i flera dagar i en diskussion. Min frågeställning var i forumet att Kränks redan levande personer med DS när vi har tester som en rättighet befäst i lagen? Jag tycker det absolut.

Jag utgår från detta:
Människovärdet ska vara okränkbart..
Den är inte knuten till dom förmågor vi har.
Människovärdet är knuten till själva existensen.

Det var mycket svårt..omöjligt faktiskt att styra upp min frågeställning och få igång en diskussion. Hela tiden pratade alla om Kvinnans rätt att ha fosterdiagnostik och göra sina val utifrån det även selektiv abort som följd på bla DS foster. Jag pratade bara om dom redan födda med DS och om lagen kränker. Någon förstod min frågeställning och gjorde tappra försök, mycket sansat och bra, att förklara hon med vad jag försökte fråga om. Men hon fick inte gehör. Det gick så långt att jag anklagades för att kalla kvinnor som gör vissa val för Nazister. Jag hade ju i ett inlägg, här i min blogg, pratat just om Nazitiden och gjort liknelsen om rasförädling då och att det gav vibbar åt dagens Selektiva fosterdiagnostik. Jag ombads att gå i terapi. Jag anklagades för det och det. alltså personangrepp. Jag  kände en stor desperation från kvinnorna att verkligen få mig ur fokus från min fråga.

Pratade jag positivt om DS så fick jag ett drös med problem om dom tillbaka. Deras argument för att kunna ta bort. Enligt dom så förskönade jag DS. Min glädje över Hanna var enl dom en förtäckt kris. Vissa menade på att bara för att jag har fått henne så kör jag hennes sak i bloggen och forumet.. Min åsikt hade jag långt innan Hanna, för över 30 år sedan. (Se mitt föregående inlägg) Jag bodde ju med utvecklingsstörda i ett elevhem i ett år. Jag var ensam sk Normal. Jag var utbölingen. Men inte i deras sinne. Fan, vilket uppvaknande. Det var där jag fick kunskapen och förmågan att gå ut i livet sen med öppet hjärta och utan fördomar. Det var så befriande att bo med dom att ledningen på skolan fick efter ett år släpa mig till det kallade stora elevhemmet. Där jag egentligen skulle bo i från början men jag kom ju några dagar innan skolstart så det lilla var mera ombonat så jag fick låna ett rum tills dom andra kom till stora elevhemmet.

För mig är det en självklarhet att tester för tex DS är en kränkning för dom människor som finns. Genom testerna så blir det en värdeminskning. Samhället har klart och tydligt tagit ställning mot just DS. Testet innebär att man gör ingrepp på personens rättigheter. Rätten att att inte bli ifrågasatt.

Texten nedan är HÄRIFRÅN

””alla former av stigmatisering måste motverkas, och samhällets stöd till människor med funktionshinder måste bekräftas och vidmakthållas”.

Även om man skulle acceptera SMER:s uppfattning om det ofödda barnets ökande skyddsvärde är konflikten mellan den kombinerade testmetoden och principen om människovärdet olöst.

Ty testets uppgift är att söka efter en speciell grupp människor, dem med en extra kromosom 21. Eftersom kvinnan på grundval av de fynd som görs har rätt att avbryta graviditeten, utsäger man klart att människor med Downs syndrom inte är önskvärda.

Om KUB-testet blir rutin i mödrahälsovården är risken stor att ­människosynen halkar ytterligare en bit nedför det sluttande planet: Personer med Downs syndrom kan bli betraktade som ”diagnostiska missar”. Detta är oförenligt med principen om alla människors lika värde.
SMER = Statens medicinsk-etiska råd

Varför är denna fråga så svår att ta? Varför vill vissa personer inte en reflektera över frågan utan dom blir smått hysteriska och pratar om någonting annat än frågeställningen. Dom gav mig frågor hela tiden på olika exempel typ denna ”Tänk dig att jag redan har två barn med ds och är gravid igen,ska jag inte ha en chans att inte sätta ännu ett utvecklingstört barn till världen då?”

Sen pratades om det sjukdomar som är vanligt för DS. Visst dom finns. Men har inte vi sk normala sjukdomar också? DS barn har en lite större risk att få en viss sorts cancer än sk normala barn, men naturen har gjort så att deras överlevnad i sjukdomen är större än för sk normala. Dom är mera mottagliga för behandling. Procentsatsen för överlevnad är nog om jag kommer ihåg rätt nu.. 50% för sk normala och ca 80% för DS. Läste någonstans att just cancer är mera ovanligt i fortsättnigen hos DS. Samt att dom har färre fall av vissa sjukdomar. Färre hål tex i tänderna..osv..

Det går att prata om detta utan att dra in kvinnors personliga val och alla argument varför man tar bort barn med DS efter en screening. Det går att prata om det finns ekonomiska fördela att screena och selektera bort DS? I USA på 70-talet så gjordes en beräkning om en besparing på ca 18 miljarder dollar på just detta (Downs Syndrom) Det går att prata om samhällssynen. Om kunskap kan förändra folks synsätt. Man kan prata om hur DS personer kan uppleva den lagen som finns. Andra människor har rätt att ta bort sådana som dom med rättigheter befäst i lagar. Det finns ju en del mera att prata om också.

Var det så att jag trampade på deras samvete? för om dom skulle ta sig en liten, liten funderare över om det kan vara så. Då skulle dom kanske få omvärdera helt deras ställning om detta. Då skulle deras ”rätt till..” falla inom dom själva helt och hållet. Argumenten skulle inte hålla längre. Jag vet inte utan fick den känslan. Om det nu skulle vara på det sättet. Då är det en värdeminskning inom dom på personer med DS. Dom som redan existerar. Det är ju dom jag pratar om. Vi alla är ju lika i värde och rättigheter.

Eller är vi inte det??

TILLÄGG: En fråga till alla och en var. En fråga där ni måste gå in i ert samvete. Ni behöver inte svara här( om ni inte vill.) Stå till svars först och främst inför er själva.
Frågan: Skulle ni kunna stå framför en person med DS och säga till dom att ”Det finns en lag i Sverige och ett test som ger oss rätten att ta bort sådana som du” Och tro att det inte finns en kränkning i det. En kränkning som upplevs. En del förstår inte kränkningen. Men det finns många som är medvetna om sitt DS. Tror man att det är OK bara för att dom är utvecklingsstörda och deras röst inte hörs bland oss sk normala?? Om dom hade en röst som bär.. Då hade det nog varit en annan sak.. Då hade nog inte lagen funnits. Har dom redan fått en värdesänkning inom oss sk normala så att frågan besvaras lätt utan eftertanke med att dom inte blir kränkta.

DS är ju inte en förvärvad utvecklingsstörning. Från allra fösta begynnelsen så finns DS med i varje cell i deras kroppar i ca 95% av fallen. (Vissa har en annan form och då finns det inte i alla celler)
I begynnelsen bestäms ju också kön, ögonfärg och massor med andra anlag.

Kvinnor hävdar starkt om deras rätt att välja. Givetvis.
Men det får inte ske på bekostnad av en grupp medmänniskor och deras människovärde!  Det är just det vi måste få upp till ytan. OM det verkligen är så /SLUT PÅ TILLÄGG

Jag är så säker i mina åsikter i frågan. Inom mig så vet jag att jag har rätt. Det är så jag känner. Jag går in i mig själv och skulle jag bli ifrågasatt genom lagar för någonting hos mig som är från begynnelsen.Ingen sjukdom alltså. Vad tror ni man känner då?? Seriöst.. Vad tror ni??

Om inte en direkt rasförädling. Då är det väl en Befolknigsförädling då.

I Expressen idag
http://www.expressen.se/nyheter/1.2549481/hon-var-lika-valkommen
http://www.expressen.se/nyheter/1.2549475/fler-barn-med-downs-syndrom-aborteras

* Utvecklingsstörda, en avart av människan?

Jag har varit en fördomsfull människa. Jag tyckte inte om utvecklingsstörda. Dom störde i den här världen. Jag skämdes om jag var tvungen att sitta bredvid någon sådan på bussen. Jag var bara glad över att slippa se dom. Jag retade dom. Hånade. Jag tyckte dom var en avart av människor.
Tillägg: Måste ju i ärlighetens namn säga att det här var under en period i tidiga tonåren. När man kom upp i åldern så kom det ju mera förstånd. Mycket av detta var borta av när jag närmade mig myndighetsåldern.

Någonting hände sen.. det kan ni läsa i berättelsen lite längre ner.

Det insinueras lite då och då att den glädjen och tacksamheten över att jag har fått Hanna är en förtäckt kris. Att jag vände i mina åsikter när jag fick henne. Krisen nämnde tom specialpedagogen på Habiliteringen för hon hade aldrig träffat på en människa som jag under hennes 30 år i yrket som var i så total avsaknad av Kris.
Hanna är 10 år och min inställning och människosyn som jag fortfarande har kom långt, långt innan Hanna. Den kom ungefär 20 år innan henne.

Det är många gånger svårt att förstå min glädje, min tacksamhet och ödmjukhet över den gåvan jag har fått. Men jag kan garantera att den är så äkta som den kan bli.

Jag kan förstå föräldrar som väljer bort barn med funktionshinder efter ett selektivt prov. Jag kan förstå hur folk tänker.. Jag kan förstå hur det känns inombords när man har fördomar.  Allting baseras på rädsla och okunskap. Det som man inte vet någonting om backar man för. Man är rädd och kanske fördomsfull i sina tankar om funktionshindrade.

Kunskap om människor som inte är sk normala ger makt och frid i sinnet. Den ger en helt annan dimension på livet. Den blir större, vackrare och varmare att leva i. Livet blir ofantligt mycket rikare.
Jag var rädd.. jag visste ingenting. Dom skrämde mig och därför hade jag den pissigaste attityden mot dom. Jag har inte varit rädd på väldigt länge.. Nu känns det som om jag aldrig har varit rädd =)

Det är därför jag går ut med vårat liv. För att visa alla och en var hur ett liv med Hanna som har Downs Syndrom kan te sig. Det är därför jag kan gå på ganska hårt i vissa av mina texter. Det är  för jag vill plantera någonting.. ett frö av kunskap hos den som har fördomar. Jag vill att mina texter ska ge eftertanke och kanske kan någonting komma ur den som gagnar dom i deras syn på funktionshindrade. Det är skitjobbigt att vara fördomsfull. Det ger enorma hinder för att leva ett fullvärdigt liv.

Ni får gärna kommentera texten nedan. Kanske berätta varför ni känner som ni gör om ni har fördomar. Kanske kan ni berätta om era erfarenheter om andras fördomar. Ni är helt anonyma. Men personangrepp på andra kommer inte att publiceras.

Var så god.. (Texten är ur min bok ”Tryggare kan ingen vara…”)

För många år sedan när jag var i 18 års åldern. Började jag på folkhögskola i Övertorneå långt uppe i norra Sverige. Kom några dagar innan terminen började. Jag blev inkvarterad i det lilla elevhemmet. Mysigt och ombonat med få rum. Just därför att det stora elevhemmet var så stort och ödsligt.

Så kom uppropsdagen och det skulle ske på kvällen i aulan. På eftermiddagen så satt jag och väntade in, mina skolkompisar
i uppehållsrummet, i det lilla elevhemmet En efter en kommer dom in Den ena mera utvecklingsstörd än den andra.
Mitt inre var i uppror!!

Vad är det för kurs jag har sökt in på? Jag är ju inte utvecklingsstörd!! Jag var beredd på att packa mina väskor och åka
hem. Omedelbart, med nästa tåg, lifta, ja krypa, om så tvunget över 100 mil. 18 år, ensam och saknade mamma och pappa något så fruktansvärt. Jag som var så tuff och orädd, jo hej, vad man bedrog sig!!

Ville hem, bara hem. Hem till det där trygga och invanda, till det här ”normala”. Hem till den värld där man inte kom fram till okända bara så där och sa ”Hej, jag heter Pelle, vad heter du?” Ville till den värld, där man inte var så spontan, utan mera avvaktande.
Några dagar gick och jag hade ju min egna klass med ”normala” klasskompisar och en fritid med dom. Samtidigt som jag bodde på det lilla elevhemmet som var ämnat åt dom som gick i den s k ”ämnesklassen” d v s dom utvecklingsstörda, inte ämnat åt mig alls. Jag var ju utbölingen

Började trivas. Livet med dom på lilla elevhemmet var så kravlöst så lugnt. Dom tog mig som jag var, dom dömde inte.
Ledningen på skolan började så smått försöka få mig till det stora elevhemmet. Dom som bodde där på det lilla elevhemmet ville ha mig kvar.

Så blev det också

Jag hade mitt liv på skolan med dom ”normala” och dom icke ”normala” Efter ett tag så började jag jobba med mina vänner.
Utöver studierna, så var jag deras officiella stöd, under kvällar och helger, för dom som inte åkte hem.

Vi hade så himla kul, åkte och dansade, gick åt på restaurang. Vi skrattade tillsammans, grät tillsammans, fnittrade åt pojkar
pratade om kärlek och om livet i sig. Precis som vilka som helst.
Min tid på skolan tog slut efter ett par år. I många år så brevväxlade jag med ett par tjejer som nu tyvärr är döda. Härliga brev och kort som värmde gott!

En lustig grej hände när jag kom hem från BB med Hanna. Öppnade köksskåpet och ut föll ett kort som jag inte sett på flera år. ”Hej Sirpa Hur mår du? Vi mår bra! Hälsningar Gun-Britt och Britt-Marie” Det var från mina vänner från skolan. Mina utvecklingsstörda vänner och en av tjejerna hade Downs.
Det var en hälsning från dom…

En hälsning och en påminnelse om att jag hade ingenting att vara rädd för. Ingenting! Fast det visste jag ju om redan för länge sen. När jag slutade skolan, ja innan jag slutade, långt innan.
Fick så ofantligt mycket av kärlek, mänsklighet och äkta uppskattning under min tid på skolan och en helt annan män- niskosyn.

Som jag sen bar med mig i bagaget när jag fortsatte min vandring, ut i vuxenvärlden. Mycket, mycket rikare än innan. En ovärderlig gåva från dom fantastiska människorna som jag träffade på det lilla elevhemmet långt, långt uppe i norr.

Och det är jag evigt tacksam över..