Den här videon florerar ute lite överallt nu på nätet..
Han medger att den är fejk…
Men faktum kvarstår.. Det finns barn och ungdomar som är mobbade och mår fruktansvärt dåligt..
Vi hör våra barn men lyssnar vi? Vi hör andras barn men.. Lyssnar vi?
Barn som mobbas el mår dåligt av olika orsaker kan bli tysta och tillbakadragna eller utåtagerande. Förändras beteendet så agera genast.
Blunda inte om våra egna barn mobbar och kör sen ner huvudet i sanden. Det är uppenbart att barnet mår dåligt av någon orsak. Vill man inte se det ens barn gör mot andra och håller barnet bakom sin rygg så gör man sitt eget barn en stor otjänst. DÅ BLUNDAR MAN.
Att ens barn gör orätt mot andra betyder inte per automatik att man har uppfostrat dom fel och att man har brustit i sin föräldraroll. Det kan också vara så att mitt barn som som mobbar blir mobbad av andra. Barn eller vuxna. Eller att dom mår dåligt av andra orsaker.. Alla vill ju att ens barn ska göra rätt, agera rätt, vara en god vän osv.. Men barn gör fel, agerar fel, är taskiga mot varandra osv.. och vi måste leda dom rätt.
Blundar man om allt detta och tokskyddar sitt barn och tror enbart allt gott om dom när dom är utom synhåll.. och favorituttrycket är ”Nää, mitt barn skulle ALDRIG göra så där”.. Då brister man i någonting.
Tecken på mobbning
Barnet blir tystare.
Barnet berättar inte vad som händer i skolan.
Kompisar följer inte med hem.
Barnet slutar umgås med barndomskompisar.
Barnet vill inte träffa kompisar på fritiden utan vill hellre vara hemma.
Barnet får en helt ny umgängeskrets. Ofta i en annan ort än skolan eller den plats barnet blir mobbat på.
Återkommande huvudvärk och annan värk.
Vredesutbrott.
Sämre aptit.
Mardrömmar.
Blåmärken och andra skador.
Saker som mobiltelefon, klocka eller gymnastikkläder försvinner.
Sämre studieresultat.
* Lyssna på mig!
Hör du inte mig?
Jag talar till dig.
Jag pratar högt
och forcerat.
Smäller i dörrar
men ändå så hör du
inte mig
Stanna!!
Jag har någonting
att säga till dig.
Jag gör det genom
sparkar
genom uppkäftighet.
Vad är det som gör
att du inte lyssnar på mig?
Jag talar mitt språk
som du borde förstå.
Jag kommer inte hem
skolan den får vá
Jag hänger på stan
Jag pratar med dig!!
Lyssna då!!
Lyssna på det jag säger till dig
Orden är få, dom är svåra.
Dom känner jag inte till.
Jag pratar med hjärtat
den som gråter.
Lite som teckenspråk för dig.
Jag berättar för dig
hur förvirrat allting är.
Berättar om min smärta
Om det tunga jag bär.
Jag berättar så högt jag kan
om hur vilsen jag är.
Jag skriker ut mitt budskap
Genom att bråka
Väsnas..
Genom väggar
Genom allt..
Dom är viktiga
Orden som är tysta
Jag har bett dig lyssna.
Jag kan inte tala just nu.
Det som jag säger till dig.
Dom är det som är jag.
Jag vill att du hör mig
Du borde ju förstå…
du borde ju det…
Jag behöver ju dig !!
Jag har en benägenhet att ta mig själv in i mitt samvete och syna den lite kritiskt också emellanåt. Framförallt inför stora högtider som nalkas som Julen. För mig handlar det om att påminna mig själv om viktiga saker. Att inte glömma bort det som är viktigt för mig.
Vi lever i en stressig tid över lag. Vi glömmer också bort det som vi egentligen tycker är viktigt i våran iver att leverera med allt vad det innebär. Vi stressar och vi stressar ännu mera inför Julen för att det ska bli så perfekt som möjligt. Vi bakar som tokar, lagar mat i stora lass, vi gör godis av många sorter. Vi putsar och fejar. Vi uppfyller andras materiella önskningar och jagar julklappar in i det sista. Vi skuldsätter oss m m. För att märka sen efteråt att det som ger det där lugna och vilosamma var ju vardagens återkomst. Med jobb och skola för barnen. Ja, den här helt vanliga vardagen.. Men man erkänner det inte alltid inom sig själv. Julen är helig ju.
Sen säger vi med en fast övertygelse inom oss själva att ”Vad skönt det var med Julledigheten.. Jag är så utvilad” Det är ju så det ska vara men det är ju inte alltid så utan vi är egentligen långt utanför den egentliga sanningen. Vi har skapat den här falska oasen av lugn.. och kallar det sen att vi har haft en välbehövlig vilohelg men i själva verket så har Julen varit en konstant pågående orgie av stressfulla måsten.
Vi får inte glömma bort oss själva i kaoset som kommer som med Julen. Men vi gör det i alla fall emellanåt. Vi glömmer bort andra också och försöker kompensera det sen med orden.”Jag tänkte faktiskt på dig under julen och undrade hur du har det” Man har plåstrat om sitt samvete och gjort bot. Det är så sorgligt att när man behövs som mest så ger man minst till dom som verkligen behöver en gest av ihågkommande, omtanke och värme.
Att man glömmer innebär ju inte alltid att man inte bryr sig. Eller att man saknar förmågan inom sig själv. Det kan handla om att man är så inne i denna kaos av stress och alla måsten så det som är lite utanför den egna familjekretsen glöms lätt bort. Det är en helt naturlig reaktion av stress. Det finns ju andra orsaker också.. Man får syna sig själv emellanåt för att finna sina egna svar.
Många tycker julen är en av dom bästa högtiderna som vi har.
Det är gemenskap, värme, kärlek, omtanke och en massa annat fint som omger Julen. Just det måste väl vara den sanna meningen med julen?
För några är det inte det. Det är en högtid som är förknippat med ångest, längtan och en enorm saknad. Saknad över någon som inte finns hos dom längre. Det är bla föräldrar som just mist sitt barn strax före jul och kommer alltid att förknippa julen med den tragedin. Även om det kanske lättar något under åren. Det är föräldrar som inte har alla sina barn samlade. Där en stol står tom. Det är alltid någon som fattas hos någon och den saknar vi framförallt under stora högtider. Döden har tagit dom.
Det är alltid någon som saknar sina nära och kära även dom levande och den saknaden kan man göra någonting åt under hela året men gör det inte av någon anledning. Då är det kanske en pliktlängtan för att döva sitt eget samvete för att man inte fick röven ur vagnen för att göra någonting åt det. ”Jag saknade och tänkte på dig i alla fall, det måste räknas”
Julen är svår för många ensamma. Det enda dom har som sällskap är längtan och ångest. Det är familjer som samlas men utesluter ändå några. Det kan vara någon som tex har alkoholproblem. Dom behöver inte ens ha några problem. Dom lämnas utanför i kylan med sin ensamhet med sin längtan efter gemenskap och värme. ”Det passar sig inte” kanske dom tycker. När passar det egentligen då? Det är väl då när människan behöver andra som bäst. Det är väl då när dom behöver sina nära och kära som bäst. Är inte det som julen är till för. Att enas i en gemenskap. Istället blir det en hermetiskt försluten familjesammankomst. Där den innersta familjen är närvarande och många utesluts. Då har nog julens budskap gått förlorad.
Vi tar så mycket för givet. En dag så kanske vi själva står där ute i kylan.
Det behöver inte vara på grund av något missbruk. Det kan vara av så många orsaker. Skilsmässa kan vara en av dom orsakerna. En partner rycks ifrån en kan vara en annan. Orsakerna är lika många som dom ensamma är. Ett pliktskyldigt julkort är det enda dom kanske får av sin familj och sk vänner och resten av året så existerar dom kanske inte.
Julen samlar folk samtidigt som den gör avstånd större än någonsin.
Det är lönlöst att sakna någon när denne har dött om man inte brydde sig om eller räknade med vederbörande tidigare. Det var bara någon som fanns där men som man inte la några direkta tankar på. Men efter döden så passar det sig att sörja och längta. Men det är för sent då. Toksent!
Det finns alltid någonting man kan göra för någon annan. En släkt. En kompis. En arbetskamrat, Granntanten eller farbrorn.. ja en som man vet blir ensam under julen och annars också. Man kan ringa, bjuda hem på en bit mat eller fika, knalla över med en julblomma och en bullpåse. Ge sina vantar åt någon som ”sitter på bänken” som fryser som inte har några. Bara omtanken kan göra stor skillnad i någons liv. Att man räknas som människa, även då det inte är jul.
Jag börjar med mig själv och tar till mig mina egna ord. Inte för medlidande eller dåligt samvete utan för jag vill. För att det känns så rätt.
Kära Tomten… Det var ju några dagar sedan jag skrev till dig. Jag har ju en del tankar kvar att förmedla i ett antal inlägg men jag hinner nog.
Jag är lite bekymrad nu. Det handlar bla om mitt förrförra inlägg ”Någonting är fel” Jag vet att folk kan misstolka den. Jag önskar att dom som just misstolkar kunde se det ur en annan synvinkel. Min öppenhet är en av mina överlevnadsstrategier. Det är just min öppenhet om saker och ting som ger mig kraften att gå vidare. Jag behöver inte vara rädd för att några fasader ska falla och jag får stå där sen med öron röda av skam. För det är ju det som fasader är till för. Att dölja någonting som man kanske skäms för eller inte kan stå för. Givetvis har min öppenhet gränser. Den ska inte skada någon i min familj på något sätt..
Kära Tomten… Jag har kommit långt inom mig själv i mångt och mycket. Det har tagit tid, kraft och krävt en del mod. Men när jag väl kom dit så föll en stor börda från mina axlar. Jag tar fullt ansvar för mina val. Dom bra och dom dåliga och när jag gör jag det så finns det ingenting att skämmas över. Att vara Ekonomiskt Fattig är inte en skam. Men rider man på den medvetet och utnyttjar andra människors välvilja och goda hjärta genom att göra sig till ett ynkligt offer ja då ska man känna skam. Då förtjänar man ett kokt stryk.. ( ja inte bokstavligt då)
Jag vet en del människor som lever med hus och flera bilar. Dom tar lån på lån för att köpa status. Det finns bara normala inkomster men ingen förmögenhet. Dom visar en fasad utåt. Men om man synar deras situation med lupp och ser alla minus som finns i amorteringar och dylikt och vad inkomsten räcker till. Ja, då finns det ingen buffert där heller och dom får låna som jag till bakslagen. Dom får låna som jag till julklappar. Jag lånar av vänner och dom tar det på kontokortets kredit. Jag betalar alltid av mina lån direkt utan att behöva betala ränta. Dom betalar ränta för sina lån under lång tid så kostnaden bli högre än vad lånet var.
Mitt liv kan bara bli bättre ekonomiskt. Dom gör sina liv sämre hela tiden när det gäller risktagning med mera skulder och dom underminerar marken dom står på mer och mer…men utåt är dom välmående familjer som folk ser upp till.
Visst, jag får kämpa en massa för att få vardagen att gå ihop. Jag har varit på den absoluta botten många gånger i ekonomin där bakslagen och alla räkningar gjorde att när jag tryckte på ”betala” på banken så fanns det redan ett rejält minus klart att leva på en hel månad. Men jag fixade det och jag fixar allt annat. Det är lyx för mig att bara behöva låna en tusenlapp en månad. Då har det varit en mycket bra månad.
Mitt liv nu har nog inga risker som jag inte klarar av när det gäller ekonomin. Men dom ”välmående” som jag pratar om.. Dom riskerar en massa och deras liv kan bara bli sämre och sämre.. Mitt kan bara bli bättre och bättre. Visst, det finns en otrygghet i min situation men den är enbart en personlig rädsla för att få det mera kämpigt under en tid. Inte att jag inte skulle klara av det. Det i sin tur gör att jag nog ändå har en tryggare situation än vad en del ”välmående” familjer har. Trots att jag är urfattig ekonomiskt. Jag kan faktiskt inte få det sämre än vad jag redan har det..
Kära Tomten.. Det lustiga i kråksången är ju att det ärjust dom som ser ner på mig och min situation. Även om jag har oftast minus på kontot så i dom här fallen så känner jag mig ändå som en vinnare. Jag är nog en vinnare.
Förstår ni nu lite i af varför det inte är så synd om oss?
Jag får en del mejl från folk i min situation. Dom känner igen sig och önskar att dom skulle själva våga vara så öppna. Det är jobbigt att hela tiden visa en sida utåt och ha sanningen om sin situation innanför husets väggar. Om jag är öppen och förmedlar hur det faktisk är hos oss rakt och ärligt och att det gör i sin tur att jag mår bättre av det än att ha fasader. Om det i sin tur ger kraft och någon att släppa skammen så är det ju underbart!! Det är min belöning. Samma med Tema Missbruk.. Får en del mejl där med om igenkännande och att det ger tröst och kraft i deras situation. Kraften kanske används till att bryta sig loss från ett destruktivt förhållande och bryta sitt eget medmissbruk.
Kära Tomten.. Jag vill önska lite.. Det är att dom som inte förstår ska förstå att det är inte synd om oss. Att dom får förståelsen för min öppenhet och att den inte har några som helst fula baktankar som att tigga. Det finns en del gånger folk har blivit rejält sura på mig när jag har tackat nej till pengar. ”Behöver du inte pengar då?” frågar dom.
Givetvis behöver jag pengar.. Jag behöver pengar i massor och det som jag har fått på ett eller annat sätt har underlättat en massa och gett en välbehövlig frist. Men som jag har försökt förmedla i så många år är ju att jag skriver inte här om ekonomisk fattigdom för att folk ska tycka synd och skänka mig pengar. Det finns ingen värre känsla än det att någon tycker synd om oss. Det betyder inte att jag är otacksam för att någon vill hjälpa. Det är så fel som det kan bli. Jag får höra en del gånger av vänner att ”Svälj din förbannade stolthet och ta emot för dom vill ju ge och dom tvingas ju inte till det..” så är det.. ingen tvingar och kanske är det min stolthet som inte vill tillåta det eller andra orsaker.
Visst har jag tagit emot pengagåvor också någon gång. Gåvor som har varit direkt riktade till mina barn har fått slinka igenom. Det var till dom och hade ett mål. Hade inte rätt att ta ifrån dom det. Samma om det har varit en gåva till mig för personligt bruk till någonting speciellt. Det är inte gåvor av ”tycka synd” karaktär. Jag har alltid haft svårt att ta emot för mig själv men jag har lärt mig att göra det till en del. Men jag själv har inga problem med att ge. Jag älskar att ge bort och glädja andra. Det här skapar stora motsättningar inom mig själv och det har absolut inte med otacksamhet att göra utan det är någonting inom mig som knasar. Ibland så undrar jag om jag värderar mig själv på ett taskigt sätt. Men det känns inte så. Kanske bara det att jag är inte van att få bara för att någon vill ge.
Det här handlar inte om dom paket vi har fått av kända och okända. Där har jag känt i hjärtat att vi är så genuint uppskattade för dom vi är och att dom är inte baserade alls på ett ”tycka synd om” tänk.
Kära Tomten… Det blir många ord ibland när man verkligen vill försöka förklara vissa saker… Men om jag säger så här: Hur kan det vara ”synd om mig” när jag hela tiden känner en enorm känsla av stolthet över mig själv för att jag klarar av att hålla skutan flytande trots att det är mycket svårt ibland.
När någon tycker synd.. så tolkar jag det som att någon ser mig som ett offer.. Det är ju det jag inte är. Det är just det min blogg handlar om. Att inte vara ett offer för omständigheterna i mitt liv oavsett vad.
Sen finns det ett par i släkten som skäms över min blogg och innehållet i den när det gäller den ekonomiska fattigdomen och dom två artiklarna i Expressen. En av dom förnekade släktskap. Men det är deras problem inte mitt. Dom kan gott bära skammen men den är nog mera riktad mot dom själva och alla fasader dom har och min öppenhet kan ju vara ett hot.. för att en i släkten är urfattig och går ut med den i bloggen och i ett par artiklar i Expressen. Att dom inte fattade att syftet var att visa att man inte behöver vara ett offer med rätt inställning. Att det finns annat med stor värde i livet som man bör se för att inte hamna i hopplöshet. Att min medverkan var för att ge hopp åt andra genom att delge dom mina livsstrategier som funkar för mig i alla fall.
Att dom inte fattade poängen. Det är faktiskt skamligt.
Dom missade helt att se den Sirpa jag är. Människan mig. Jag är inte min ekonomiska status. Dom missade helt att se dom styrkor jag har. Det modet jag har att stå för mitt liv. Dom missade att se allting som är bra och det som gör mig till den jag är. Det som gör att jag fixar tuffa situationer och alltid kommer igen bara för att jag vägrar att falla. Jag är varken bättre eller sämre än någon annan men jag har hittat just det som funkar.
Dom såg mig som dålig.. för att jag inte har ekonomi. Men jag kanske duger igen sen när jag har ekonomi =)
Kära Tomten… Det var nog allt för denna gång. Jag kan nog inte förklara bättre just nu i denna sak. Men jag tror jag har fått fram det mesta. Och om du har någon som helst kontakt med Fru Fortuna kära Tomten.. Så kan du ju tipsa lite om mig, lite, lite i alla fall… Gärna mycket, mycket och helst jättemycket och insisterande =)
BÄTTRE ATT ANMÄLA EN GÅNG FÖR MYCKET
ÄN EN GÅNG FÖR LITE...............................................
VÅRA BARN ÄR VÅRAN FRAMTID..
FRAMTIDEN MÅSTE VI VÄRNA OM..
DET VI VÄRNAR OM, ÄR VI RÄDDA OM!!............................................
Sverige….08-611 99 34.........................
http://www.ecpat.se/..........................
Ecpat international
http://www.ecpat.net..............................
