Dagsarkiv: 9 mars, 2012

* Steve Martin and The Pink Panther 2


Jacques Clouseau =)

Vad befriande det är att kunna skratta till småtöniga filmer som Rosa Pantern 2. Såg den nyss. Steve Martin är förresten en av dom sexigaste männen som finns :P  Han har just det där som en man ska ha och även som inspector Clouseau.. Hö hö :P

Nu spammar jag er med inlägg.. Detta är den tredje för idag =) Jag får väl ta igen lite nu när det liksom har varit lite stiltje under tre veckor. Ja och nu räcker det också med inbromsningen. Livet är som det är just nu och jag måste göra det bästa av den oavsett vad. Nu ska jag göra en rejäl Burn Out så det ryker och komma back on track igen.

Rastlös är jag också men det är ingenting ovanligt för mig. Om det blir fint så åker vi till Malmön och fikar någon dag i helgen. Det ska bli sol igen har dom visst lovat. Jag får vara lite försiktigt just nu med att åka med bilen så att inte tanken töms. Hua så dyrt det är med bensin och är ju inte alls gjord av pengar. Har ju en del resor till Västerås nästa vecka så man får snåla en del just nu. Pappas lägenhet är nästan tom nu och när jag har varit på kyrkogården på tisdag och sett ut pappas grav så möter jag upp Petri så tar vi det sista. I helgen sen så städar Merja och jag ur den. Sen är det bara begravningen kvar.

I morgon blir det storröjning här hemma. Nu ska vi ta och välkomna våren riktigt rejält. Men kommer inte att putsa några fönster på utsidan. Det är ingen idé just nu.. Men sen om ett par månader så är det nog läge för det också. Nu får man bara hoppas på att inspirationen är kvar i morgon.. Har ju haft det nu i ett par dagar men väntat på att helgen ska komma. Tja.. helgen är väl här och vi får väl se hur det blir i morgon. Kanske ångrar jag mig big time och har lite Gårdsliv med ungarna i stället :P

Nu blir det 48 svgörande timmar på TV4 fakta.. Kl är 23:09 och den har ju börjat för bövelen..

Ha en bra fortsättning på eran kväll..

* Nejdå…

Jag håller inte på att klappa ihop eller så med tanke på förra inlägget. Det är bara som det är och har inte med att göra om pappa eventuellt skulle ha skuldbelagt mig.. eller inte. Även om jag bad pappa om ursäkt för att jag inte agerade tidigare. Han skulle aldrig, aldrig ålägga mig eller mina syskon ett sådant ansvar om att ta sådana beslut att be om medicin och det i rätt tid bara för att han var så envis och inte ville klaga. Sen ville han nog inte skrämma oss. Det var sådan han var.. alltid.

Det var mitt eget beslut att fråga om dom kunde ge honom smärtstillade och lugnande ”NU” baserat på vad jag upplevde och såg hos pappa och i hans blick just då. När jag kände att det inte längre var humant. Pappa klagade ju inte med ord och han var helt klar. Hade han klagat högt så hade säkerligen allting getts tidigare utan min inblandning men pappa var ju som han var. En envis och en ickeklagande människa.

Är det inte så att man frågar sig alltid om man kunde ha gjort mera.. tidigare eller så. Jag frågar mig själv. Borde ja.. skulle jag.. ha frågat lite tidigare? Förnuftet säger ju annat än hjärtat och jag måste få dessa två att synka. Det gör det inte just nu.

Det var först när han började på att drunkna i sitt eget blod. När han började känna att han kvävs. När lungorna började blöda mer och mer. Det var då som den förtvivlade och ångestfyllda blicken kom. Det var då som kallsvetten bröt fram och han började ”trampa vatten” Men han klagade inte. Jag kan inte förstå det. Vilken inre styrka han hade min far. Men jag kunde inte längre bara se på.

Det var som en gång för många år sedan jag pratade med en läkare och han sa ”Kommer det in en äldre man från Norra Finland och klagar över LITE ont i bröstet. Ja då är det nog så att han har MYCKET ont” Det var min pappa i ett nötskal.

Pappa visste nog att hans tid var kommen.. Läkarna var ärliga med det till honom och oss om att det inte fanns så stor chans. Egentligen ingen chans alls. Jag upplevde inte att pappa var rädd utan mera att han ”accepterade” faktum. Han förträngde nog inte faktum heller eftersom han agerade med vissa saker på ett sådant sätt så att man förstod att han var fullt medveten om detta. Att det inte fanns någon återvändo. Jag tror faktiskt han hade gjort upp med sig själv och fått frid en tid innan detta hände. Precis som om han kände på sig att det skulle hända någonting snart. När det sen hände så gick det på mindre en ett dygn.

Jag måste igenom alla dessa tankar och känslor för att kunna gå vidare. Ja, detta plågar mig just nu men jag överlever och det är inte synd om mig alls om nu någon skulle få för sig det.

Det är fredag idag och jag önskar er alla en underbar helg!

Var rädda om er själva och varandra..

* Ångest och skuldkänslor…

Ångest.. ångest..

Tiden strax innan pappa gick bort förföljer mig konstant.. Den får mig ner i jobbiga svackor. Skuldkänslorna piskar mig ideligen.. Jag borde ha sagt till lite tidigare. Om inte annat så i alla fall 10 minuter tidigare om lugnande medel så skulle han ha fått tio minuter med mindre plåga.. och dödsångest. 10 minuter är en evighet när man har det svårt.

Jag vet att det inte är min sak.. Det är sjukvårdens men ändå.. Men jag kunde ju ha gjort det. För när jag sa till så hände det saker. Det kunde ju ha hänt lite tidigare om jag bara öppnat min käft. Dom sista orden som pappa uttalade ekar inom mig.. ”Jag kvävs”

Hjälper det att skiva ner detta och erkänna öppet min ångest. Jag vet inte. Just nu känns det att jag vill bara skrika rakt ut.. Ta bort denna smärta.. Denna plåga. Ta bort den någon.. Det gör så fruktansvärt ont. Men jag måste fixa detta själv inom mig. Jag bara plågar mig själv just nu men jag måste göra upp detta med mig själv för att få ro.

Förlåt mig pappa..