* Up Close and Personal..

Seriöst alltså..Jag har fastnat lite. Känns lite så just nu. Letar efter utvägar men har nog fått starr som förblindar lite. Hade ju så mycket planer på G men vart faen tog dom vägen då?? Ahh… det suger big time ju!!

Andas.. andas… andas.. Jodå..jag andas lugnt.. och funderar. Men sitter likförbannat i den segaste sirapen. Eller är det tid som fattas.. Ska jag ge mig själv lite tid? Det har ju hänt en del jobbiga saker på sistone som har tagit mig lite ur fokus. Men jag känner starkt att om jag inte kommer på någonting snart så kommer jag fan dö av tristess här i hålan Köping. Jag behöver utmaningar.. Vi alla behöver nya vyer.. En helt ny start någonstans.. Men kommer ingen vart.

Jag behöver jobba… Ja ha allt detta som kommer med det. Vi behöver komma ifrån parkbänksinvånarna här i stan. I alla fall en. Barnen möter pappan ofta nu för tiden och i så bra skick är han ju verkligen inte. Barnen mår dåligt. Dom är rädda och oroliga.. Jag får inte heller någon lugn för den skull. Stan är för liten och det går inte att gå omvägar. Detta har ni ju hört ett antal gånger redan.. Sorry för upprepning. Krafterna börjar tryta nu för att riktigt palla med allt detta så där bra.. så att det går att mår bra. Det bara kryper i kroppen efter förändringar.

Jamen flytta då? Visst.. om jag bara kunde det. Det krävs en ekonomi till det och det är väl det sista jag har. Arbetslös och numera en gammal kärring också på femtio bast.. Lika attraktiv på arbetsmarknaden här i Köping som en .. ja som en..Kommer inte på någon bra liknelse.. ja ni ser.. t o m fantasin börjar tryta.. Bläh!!
Jovisst.. flytta.. när man inte ens har ekonomi till att åka en sväng utanför stan.. lite då och då.

Ja jag är trött nu.. på vår situation..Trött på allting som blir galet. Trött på att inte ha en ekonomi och alltid leva på stupet. Trött på att vara så där livrädd igen för att barnens pappa ska supa ihjäl sig just nu. Vi har haft ett svårt dödsfall redan nyligen. Barnen behöver inga mera dödsfall i sin närhet. Trött i kroppen också av alla förkylningar och våra hjärtan sörjer något så enormt efter pappa och Vaari. I morgon är det två månader sedan han dog.

Jag lever i alla fall inte i min dröm just nu.. snarare mitt i min mardröm. Kanske inte riktigt då. Jag har ju barnen.. Mina älskade ungar. Men om man bortser från dom och den biten av mitt liv så känns det som om jag fightas emot Freddy Krueger i Terror på Sveavägen i många saker. Joo, överdriver nog lite nu.. men ni fattar nog vad jag menar.

Jag behöver lite flyt just nu.. Bara lite, lite så jag kommer igång. Men den där Mr Murphy har sugit sig fast i min röv som en muterad igel som inte går att få bort, känns det som. Ska nog kväva fanskapet på något sätt.. men som sagt var.. hur? Är det så förbaskat svårt att få ett lugn i sin vardag? Kommer inte ens ihåg hur det är när allting bara flyter på med ”normala” problem.. Känns som om jag har lite väl mycket av allting just nu.

Huu.. jag låter som den värsta gnällkärring nu.. men mina känslor är bara så här just nu och det krävs att dom präntas ner (Sägas högt) för att eventuellt kunna försvinna sedan.. Jag är ju öppen och ärlig och har pissiga stunder jag med. Men tro inte att jag är en slagen kvinna.. Hell no, inte på långa vägar.. Men jag är trött nu.. förbannat trött.

Livet är inte alltid en dans på rosor.. Just nu gömmer rosbädden glasskärvor.. Det gör ont att dansa på dom.

About these ads