Etikettarkiv: Åldersnoja

* En helt okidoki måndag..

HejHej alla.. Klockan har ju hunnit bli kväll innan jag nu kommer in här för att berätta mina tankar för hela världen… Eller kanske inte hela då men en fin och viktig del av hela alltet.. NI.

Dagen har jag fördrivit med att röja.. Det kanske verkar vara min favoritsysselsättning eftersom jag alltid röjer.. men jag kan garantera att det inte ens snuddar vid det… Huu nej.. inte på långa vägar. Men jag måste ju för att få det så tomt som möjligt här hemma så att jag kan andas. Vi har ju det så attans trångt och ju mera grejer desto stökigare blir det och direkt. Det är många års hamstring som ska bort.. Att det tar så lång tid beror nog på att jag är så trög just nu. Sen är det ju så förbannat tråkigt. Lite i taget blir det och då tar det tid.. Tyvärr!

Barnens farmor Ulla ringde tidigare i kväll och frågade om dom kunde komma och fira Elias på söndag eftersom han fyller år den 10:e.. så nu får vi världens underbaraste tårta.. Farmor brukar alltid baka födelsedagstårtorna och ha med sig när dom kommer.. Najs.. för min är inte någonting att hänga i julgran ju.. Farmors är ju helt outstanding. Alla som har smakat den vet ju att jag inte överdriver. Och japp.. åt fanders med LCHF på söndag.. Då blir det tårta :P

Jisses.. Elias blir 17 år.. snart vuxen den lilla skitungen!! När man tänker på honom så känns det inte så farligt med min egen ålder men det gör det rejält när den 20:e kommer för då fyller min stora grabb 29 år.. TJUGONIO ÅR!! Det är just dom där siffrorna som får mig att bli så gammal ju.. Inte 17 år utan just 29.. Haha.. Mina två älskade septembergossar.. Vad jag älskar er!!

Det gick bra i skolan för Johannes idag.. Men han glömde visst att käka skonkosten men han sa att han tog vårrullar och tuggade försiktigt på ens sidan.. Tror nog mera på att det inte var glömska utan vårrullarna lockade en massa =) Jag får ringa köket i morgon och styra av lite.. Det finns nog alltid någonting han kan äta..

Har nu knallat med Hanna från fritidsklubben några gånger.. det tar ca en halvtimma att komma hem. För mig tar det väl 10 minuter dit. Då har hon varit på bra humör och inte en tröttmössa. Men vänta bara när det blir drygväder och när hon har blivit varm i kläderna på ”klubben” då tar det väl en timma hem.. Minst! Då ska hon stanna ideligen.. Klia sig på benen.. eller städa trottoaren.. Haha. det gör hon enbart för att jäklas med mig. Vet ju det för när hon böjer sig för att göra det så sneglar hon på mig under lugg och jag tror ungen flinar emellanåt också..Haha. Nu har hon sten i skon ett par hundra gånger fast jag tror hon har det också.. Hon går med foppisar. Men hon känner av minsta lilla och det är ingenting hon kan bara ignorera. Tålamod är A och O just nu..eller det är väl det alltid.. A och O.

Nu ska jag kika på lite TV.. Klockan är 22:01 och dom små sover så nu får jag ha TV:n ifred.. Måste ju passa på att glo på den då =)

Hoppas ni får en bra fortsatt kväll och natt!

Var rädda om er!

* Döden tar oss alla….

Det är i alla fall en sak som är säkert med våra liv. Vi föds och vi dör och däremellan finns ett liv som vi lever på olika sätt. Hur kort eller långt det nu än må vara så är det ändå en hel livstid för den personen. En livstid som förhoppningsvis är fylld med livskvalité

Emellanåt så tänker jag mycket på döden. Jag är nog inte rädd för egen del när det gäller självaste döden på ett sätt. Men jag är nog fan livrädd att jag inte ska hinna med allt det där som jag vill uppnå med det livet jag lever. Att inte kunna slutföra mina livsuppgifter och infria mina löften. Det kan stressa emellanåt rejält.  Det är speciellt två saker som sysselsätter min redan snurriga och proppfulla skalle emellanåt.

Barnen.. Mina älskade, vackra ungar. Dom måste få sina vingar.. Innan dess får jag inte bli sjuk och oförmögen… Inte dö. Bara tanken på om dom skulle bli utan mamma i tidig ålder får mig nästan i panik. Vem ska ta hand om dom då? Dom har ju inte en pappa som är kapabel till ett föräldraskap. Vart kommer dom att hamna om jag faller ifrån på ett eller annat sätt? Kommer dom att känna sig övergivna så som dom känner emellanåt när det gäller pappan. Bägge är borta på ett eller annat sätt. En stendöd och den andre levande död.. el stendöd han med.

Släkten börjar bli en åldrig släkt på ett eller annat sätt. Barnens farföräldrar är inte så unga men dom skulle ta tillfälligt, tror jag. Min pappa är också gammal och inte så kry i kroppen och min mamma är död. Barnens pappa lever och är ung men han är oförmögen att ta ansvar på grund av missbruk. Resten har deklarerat bestämt att dom är färdiga med barn oavsett vad. Deras är ju utflugna. En del av dom är också totalt oförmögna till ett föräldraskap. Nu menar jag den närmaste släkten. Det är här det känns ensamt.. Fruktansvärt ensamt och otryggt. Kompisar finns och några av dom skulle säkert utan att tveka ta över några. Men det handlar om 4 barn. Jag har ju iaf en vuxen son som kommer att se till att syskonen får det bra där dom är. Det är iaf en trygghet.

Jag är säkert inte ensam om mina tankar. Det är en trygghet att ha det ordnat för dom värsta eventualiteterna i livet. Jag har nog med mitt ändå så att slippa sådana här funderingar och den oro som den skapar vore ju en lättnad. Men det är som det är.. Tankarna kommer i perioder.

Den andra saken som kan stressa. Det är ju att man inte ska hinna ge barnen det liv dom förtjänar under deras barndom. Det liv som jag har lovat dom. Det är ju den här ekonomiska biten. Inte att vi skulle bli stenrika och leva i lyx och överflöd.. Nej, nej.. det handlar bara om vardagen.. Den här vardagliga vardagen. Givetvis får dom ”lida” av den ekonomiska fattigdomen som vi har. Det är mycket dom får avstå ifrån som kanske för andra ingår som en självklarhet i vardagen.

Jag får säga nej ofta.. att neka en unge tex från att gå bada för att pengarna behövs till mat känns så svårt. En tjuga är mycket pengar när man inte har några just då. Dom slutar att fråga vissa saker.. Dom tänker ”Det är ingen idé att fråga” Nu inför julen så har önskningarna börjat hagla in från barnen.. Men med en hjärtskärande slutkläm.. ”Fast jag vet att du inte har råd” Det känns piss rent ut sagt även om det inte är så dyra önskningar men bara att dom känner så.. Att dom inte ens kan önska ”fritt” utan slutmeningen. Det är bra att ungarna är medvetna om situationen men ändå. Barn är barn..

Semestrar går inte att planera så att dom kan längta. Semestrar existerar inte på så sätt.  Årets Grönanresa trodde vi var säker men ekonomin kraschade extra just då så den fick ställas in även om vi hade  fått inträde och åkband för fem personer av någon i gåva. Även om gåvan gav oss en frist på en 2000:- så kostar ju tåg och annat som hör till…  Vi hade ett litet familjeråd och beslutade gemensamt att skänka familjebiljetten till en annan familj med många barn som lever precis som vi gör i sk ”barnfattigdom” och genast så kändes det bättre för barnen. Men givetvis vart dom besvikna.. och det skär i hjärtat än idag att jag inte kunde ordna resan fast det var en gåva till dom. Men dom är ändå så tappra mina ungar..”…för någon gång”  säger dom.

Ja någon gång..

Gör nu inget av detta. Vi är inte den enda familjen som har det så här och vi hittar alltid någonting som håller modet och hoppet uppe. Alltid. Vi har varandra oavsett vad.. Det räcker långt!!

Givetvis är man ju rädd för att det ska hända barnen någonting.. Att dom ska dö. Det är ju en rädsla som nog alla föräldrar har. Detta inlägg handlar om min egna död och tankar kring dom. Döden är viktig att prata om och att sätta ord på dom rädslor vi har. Döden är en del av livet. Det gör ont att mista någon som står en nära. Det gör ont att se någon mista någon.. även om man inte känner vederbörande.

Döden är så slutgiltigt och man önskar ju att det finns någonting efter det som ger en fortsättning. Det ger tröst. Jag är inte ateist rakt av utan agnostiker. Det finns någonting utöver det vanliga. Någonting som inte är riktigt greppbart. Det tror jag på. Vad jag sen tror på egentligen har jag ingen aning om. Någonting är det i alla fall och änglar är fint att tro på och det får vara en symbol för just detta. Har jag dödsångest? Nej… tror inte det. Livskris? Ålderskris? Nej tror faktiskt inte det. Det här handlar enbart om att hinna med att ro skutan i land medan tid finns. Den önskan tror jag faktiskt alla har på ett eller annat sätt.. Eller??

Sen när jag har rott skutan i land.. Då kan jag ägna mig åt Döds och åldersnoja fullt ut för egen del. Det är då mina egna drömmar för mig själv ska jagas fullt ut.

Ska jag hinna? :P

Ajfandå, läser mitt eget inlägg och kan nog bara konstatera att:  Det är nog liiite Åldersnoja ändå när det kommer till kritan =)

… och jag ska fan hinna med det viktigaste i alla fall!!

Ha en toppen fortsättning på eran Tisdag..

KramKram!

Tillägg… lite senare…

Japp, detta satsar jag på… som alltid. Allting kommer att bli bra i slutändan..  =)

….för

The winner takes it all
The loser standing small
Beside the victory
That’s her destiny

* Skynda dig.. Skynda dig.. Att skynda – Att hinna

Ja så kom den igen. Veckan då jag fyller år. Inte hela veckan givetvis utan på Torsdag så kommer dagen D som jag verkligen inte väntar på. Men den kommer och om den kommer så innebär det ju att jag lever. Fast jag är ju inte där än men jag räknar ju kallt med att överleva tills dess =)

Missuppfatta mig inte nu.. Jag är inte rädd för döden i sig. Jag är rädd för att jag inte ska hinna med allt det där jag ska hinna med innan jag kolar av. Det är den här veckan man tänker som mest på ungarna och sin egen ålder.. plussa på 10 år så är den yngsta, Marcus, 18 år och antagligen bor han hemma.. Måste minst hänga med i 20 år till för att kunna ta del av ev barnbarn. Då måste jag väl vara klar med middagen och efterätten måste serveras innan man går från bordet. Ja dom säger ju att barnbarn är livets efterätt.

Jag är rädd att jag inte ska hinna med att ordna upp saker och ting så att vi får det bra. Att den här dagliga kampen med ekonomin inte finns. Jag vill kunna säga till mina barn när dom vill ha någonting att ”Visst! Inga problem” och inte som nu ”Vi har inte råd” Jag vill hinna ta den där semestern med mina barn innan dom tar sina egna semestrar och då vill dom inte ha morsan med.. Garanterat. Säkert kommer inte någon tös inte vilja ha med Svärmor heller..Haha.

Jag är rädd för att inte hinna med att Älska en man.. en gång till.. så där underbart som man bara kan älska när man har funnit någon.. Ja eller någonting ditåt. Jag tror fortfarande att det ska vara så där pirrigt och gott.. Men minnet är som den är.. Det kanske känns som om man skrapar en triss.. Lite fjärilar i magen. Äsch.. Minnet är som den är.. ja, sa kanske det nyss att minnet är som den är… Men i alla fall.. eller någonting ditåt..Haha

Egentligen blir jag ju inte så mycket äldre på torsdag.. 3 dagar räknat från idag. Men det är dom där ändringarna som känns.. som nu från 48 till 49. Man har ju nyss.. alldeles nyss nästan vant sig med att vara 48 och så ska det skifta igen.. IGEN!!! Meeeeh… Sakta ner för bövelen.. Har ett liv att leva.. få ungarna ur boet.. innan den gråa starren, inkontinensen och rollatorn slår till.

Vill jag har ett långt liv?.. Givetvis om den är full med livskvalité. Jag tror mera på kvalité än kvantitet… Man vet ju faktiskt aldrig när det hela tar slut och då vill jag nog leva här och nu och ha det gott medan man kan.  Just nu har jag livskvalité på vissa plan.. men det där.. ja ni vet.. där är botten nådd nu. Måste jobba stenhårt nu för att komma upp ur skiten. Det är just den biten som hindrar en från att leva fullt ut. Men om man inte kämpar få kan man inte räkna med någon förändring heller. Så ärmarna fortsätter att vara uppkavlade.. Bara jag hinner. Rädd är jag väl inte till vardags utan då när denna jefla vecka kommer så kommer tankarna också.. Annars så är det faktiskt lugnt med dom rädslorna.

Jag räknar iskallt med att eftersom jag har åkt ner så många gånger efter att han kämpat mig upp så måste det ju ta slut någon gång. Den här sista fallet var nog droppen för mitt tålamod och barnens. Den mest kännbara på länge eftersom jag hade kämpat en del och trodde optimistiskt att du får vi lugnt ett tag. Dom ska inte behöva ha det så här. Så är det bara.

Jag vill hinna med att få tillbaka alla mina passioner som som jag har gömt undan någonstans.. Att skriva är en av dom som jag har som är intakt. Än så länge. Men som jag har sagt tidigare så vet jag inte om bloggen är rätt forum för att ge utlopp för det jag vill säga. Men tragglar här ett tag till om nu inte starren slår till.

Ja som ni förstår så är det faktiskt inte lätt att fylla år.. Haha

Men om ni vill så bjuder jag på Smörgåstårta och dryck här på bloggen på Torsdag. Ät så mycket ni vill. Jag bjuder ju.. :P Men att fira IRL är inte min grej. Jag kan ju fira sen när jag blir gammal :P

Önskar er alla en toppen fortsättning på denna Måndag!

Var rädda om er!!

KramKram!