Etikettarkiv: Ateist

* Döden tar oss alla….

Det är i alla fall en sak som är säkert med våra liv. Vi föds och vi dör och däremellan finns ett liv som vi lever på olika sätt. Hur kort eller långt det nu än må vara så är det ändå en hel livstid för den personen. En livstid som förhoppningsvis är fylld med livskvalité

Emellanåt så tänker jag mycket på döden. Jag är nog inte rädd för egen del när det gäller självaste döden på ett sätt. Men jag är nog fan livrädd att jag inte ska hinna med allt det där som jag vill uppnå med det livet jag lever. Att inte kunna slutföra mina livsuppgifter och infria mina löften. Det kan stressa emellanåt rejält.  Det är speciellt två saker som sysselsätter min redan snurriga och proppfulla skalle emellanåt.

Barnen.. Mina älskade, vackra ungar. Dom måste få sina vingar.. Innan dess får jag inte bli sjuk och oförmögen… Inte dö. Bara tanken på om dom skulle bli utan mamma i tidig ålder får mig nästan i panik. Vem ska ta hand om dom då? Dom har ju inte en pappa som är kapabel till ett föräldraskap. Vart kommer dom att hamna om jag faller ifrån på ett eller annat sätt? Kommer dom att känna sig övergivna så som dom känner emellanåt när det gäller pappan. Bägge är borta på ett eller annat sätt. En stendöd och den andre levande död.. el stendöd han med.

Släkten börjar bli en åldrig släkt på ett eller annat sätt. Barnens farföräldrar är inte så unga men dom skulle ta tillfälligt, tror jag. Min pappa är också gammal och inte så kry i kroppen och min mamma är död. Barnens pappa lever och är ung men han är oförmögen att ta ansvar på grund av missbruk. Resten har deklarerat bestämt att dom är färdiga med barn oavsett vad. Deras är ju utflugna. En del av dom är också totalt oförmögna till ett föräldraskap. Nu menar jag den närmaste släkten. Det är här det känns ensamt.. Fruktansvärt ensamt och otryggt. Kompisar finns och några av dom skulle säkert utan att tveka ta över några. Men det handlar om 4 barn. Jag har ju iaf en vuxen son som kommer att se till att syskonen får det bra där dom är. Det är iaf en trygghet.

Jag är säkert inte ensam om mina tankar. Det är en trygghet att ha det ordnat för dom värsta eventualiteterna i livet. Jag har nog med mitt ändå så att slippa sådana här funderingar och den oro som den skapar vore ju en lättnad. Men det är som det är.. Tankarna kommer i perioder.

Den andra saken som kan stressa. Det är ju att man inte ska hinna ge barnen det liv dom förtjänar under deras barndom. Det liv som jag har lovat dom. Det är ju den här ekonomiska biten. Inte att vi skulle bli stenrika och leva i lyx och överflöd.. Nej, nej.. det handlar bara om vardagen.. Den här vardagliga vardagen. Givetvis får dom ”lida” av den ekonomiska fattigdomen som vi har. Det är mycket dom får avstå ifrån som kanske för andra ingår som en självklarhet i vardagen.

Jag får säga nej ofta.. att neka en unge tex från att gå bada för att pengarna behövs till mat känns så svårt. En tjuga är mycket pengar när man inte har några just då. Dom slutar att fråga vissa saker.. Dom tänker ”Det är ingen idé att fråga” Nu inför julen så har önskningarna börjat hagla in från barnen.. Men med en hjärtskärande slutkläm.. ”Fast jag vet att du inte har råd” Det känns piss rent ut sagt även om det inte är så dyra önskningar men bara att dom känner så.. Att dom inte ens kan önska ”fritt” utan slutmeningen. Det är bra att ungarna är medvetna om situationen men ändå. Barn är barn..

Semestrar går inte att planera så att dom kan längta. Semestrar existerar inte på så sätt.  Årets Grönanresa trodde vi var säker men ekonomin kraschade extra just då så den fick ställas in även om vi hade  fått inträde och åkband för fem personer av någon i gåva. Även om gåvan gav oss en frist på en 2000:- så kostar ju tåg och annat som hör till…  Vi hade ett litet familjeråd och beslutade gemensamt att skänka familjebiljetten till en annan familj med många barn som lever precis som vi gör i sk ”barnfattigdom” och genast så kändes det bättre för barnen. Men givetvis vart dom besvikna.. och det skär i hjärtat än idag att jag inte kunde ordna resan fast det var en gåva till dom. Men dom är ändå så tappra mina ungar..”…för någon gång”  säger dom.

Ja någon gång..

Gör nu inget av detta. Vi är inte den enda familjen som har det så här och vi hittar alltid någonting som håller modet och hoppet uppe. Alltid. Vi har varandra oavsett vad.. Det räcker långt!!

Givetvis är man ju rädd för att det ska hända barnen någonting.. Att dom ska dö. Det är ju en rädsla som nog alla föräldrar har. Detta inlägg handlar om min egna död och tankar kring dom. Döden är viktig att prata om och att sätta ord på dom rädslor vi har. Döden är en del av livet. Det gör ont att mista någon som står en nära. Det gör ont att se någon mista någon.. även om man inte känner vederbörande.

Döden är så slutgiltigt och man önskar ju att det finns någonting efter det som ger en fortsättning. Det ger tröst. Jag är inte ateist rakt av utan agnostiker. Det finns någonting utöver det vanliga. Någonting som inte är riktigt greppbart. Det tror jag på. Vad jag sen tror på egentligen har jag ingen aning om. Någonting är det i alla fall och änglar är fint att tro på och det får vara en symbol för just detta. Har jag dödsångest? Nej… tror inte det. Livskris? Ålderskris? Nej tror faktiskt inte det. Det här handlar enbart om att hinna med att ro skutan i land medan tid finns. Den önskan tror jag faktiskt alla har på ett eller annat sätt.. Eller??

Sen när jag har rott skutan i land.. Då kan jag ägna mig åt Döds och åldersnoja fullt ut för egen del. Det är då mina egna drömmar för mig själv ska jagas fullt ut.

Ska jag hinna? :P

Ajfandå, läser mitt eget inlägg och kan nog bara konstatera att:  Det är nog liiite Åldersnoja ändå när det kommer till kritan =)

… och jag ska fan hinna med det viktigaste i alla fall!!

Ha en toppen fortsättning på eran Tisdag..

KramKram!

Tillägg… lite senare…

Japp, detta satsar jag på… som alltid. Allting kommer att bli bra i slutändan..  =)

….för

The winner takes it all
The loser standing small
Beside the victory
That’s her destiny

* Jag tror, jag tror… eller gör jag?

Livet efter döden… Finns det någon sådan?
Jag vill så gärna tro att det är så.. Det ger tröst och hopp.
Jag är inte renodlad ateist.. Agnostiker då isf.
Någonting måste det ju finnas.. någonstans någonting
som vi inte kan riktigt greppa och säga att så här är det!! Eller?
Annars så är allt detta prat om Gud… Himlen.. Själar
(Nu håller vi oss enkelt och mest till Kristendomen då… Jesus ni vet!)
En stor gigantisk masspsykos.. masshysteri…
som hållit i sig sen .. ja ända sen när det startade =)

När man tror att vi hamnar i ”himlen” efter döden. Vi blir sk Änglar.
Att vi ses då.. Återförenas med våra nära och kära..
Min första tanke är ju.. Attans trångt det måste vara ”där uppe”
För man dör ju inte där igen… utan det bara fylls på.
Alla måste ju vara där.. från begynnelsen..
Ja dom dom dött vill säga.. med några undantag..
Vissa hamnar väl någon annan stans där man har det riktigt hett om röven.

Om man lever hela sitt liv som sk icke normal…
Ja som funktionshindrad… utvecklingsstörd osv…
Är man sammalika på andra sidan?? Eller blir man en sk normal ängel??
Eller dom som har fördomar… rädslor… som allmänt fördömande.
Slutar dom att ha fördomar, vara rädda
och slutar dom att döma efter att dom har dött… Bara då där??
Så att dom kan samsas med dom här sk icke normala på andra sidan
I fullständig harmoni? Vilken grupp förändras??
Blir dom utvecklingsstörda normalstörda?
Får dom som lider en brist i kunskap helt plötsligt den förmågan
utan att ha fått förståelsen medan som levde?
Det hade nog varit ett snäpp bättre att få det innan ju.
Okunskap är ju ingen synd som ska förlåtas.. Eller??
”Man får syndarnas förlåtelse och lite kunskap på köpet”
En bra slogan faktiskt… Lockar ju =)
På andra sidan finns det väl inte sådant tjafs som här. Eller?

Mycket bättre att fixa detta här nere ju.. Innan man drar vidare.

Duger vi som vi är .. Ja ni vet, därborta på andra sidan??

När min Hanna med Downs Syndrom kommer till mig
sen därborta i himlen. Ja förutsatt att jag nu hamnar där=)
Kommer hon att behöva stöd.. resten av evigheten??
Finns det evighetsgruppboende?? Himmelska Dagcentran?
Om inte.. Ja då har hon stöpts om och Hanna är borta.

Man får syndernas förlåtelse…Man lever i lycka… I harmoni.
Stöps vi om på vägen dit…??
Dom som inte har ben.. får ben som alla andra..
Dom som inte har ett sk normalt förstånd får ett på vägen dit.
osv…

Måste man vara troende för att hamna i himmelriket??
Men dom som inte har en chans att vara troende..
Dom som inte förstår det abstrakta som Gud och hela baletten är.
Dom har ingen möjlighet att ha en Gud och tro på.
Får dom hänga med eller hamnar dom i en slags Limbotillvaro
i evigheters evighet…

Agnostiker tro ju ändå på någonting men ingenting specifikt
så dom kanske är undantaget.. dom tror ju iaf =)

Ja den som lever får se.. tänkte jag skiva seriöst…Haha
Och inte får vi några reseberättelser därifrån evigheten heller.
Vi måste alltså dö först för att veta…
Om man har blivit lurad lär man ju aldrig får veta.

Jag väljer att tro att Änglar finns..
Det är vackert.. Det ger hopp om en slags återförening.
Döden är då inte ett slut utan någon har då bara kilat vidare
lite före oss andra som finns kvar.
Änglar minskar rädslan lite.. Tanken på döden blir inte så panikartad.

Vem vet.. Det kanske finns en bloggkanal ner.. då när jag är där
Så jag får välan blogga om det då… =)

Har väl druckit för mycket kaffe idag :P

Sköt om er…

KramKram!