Tag Archives: BARNEN

* En vecka av sorg..

En jobbig och förtvivlad vecka har gått sen pappa dog. En vecka där varje dag har känts som ett år. Men det känns ändå som för några timmar sedan som det hände. Förvirrad och motstridig tidsuppfattning men det mesta är lite förvirrat just nu. Mitt egoistiska jag vill hoppa ett år framåt i tiden.. så att sorgen känns lite lättare att bära. Men sorgen måste ju sörjas hur ont det än gör. Vet ju det. Annars ligger den och gror och växer inom en. Man ältar det sen inom sig resten av sitt liv. Det var nog inte så den döde ville att det skulle gå. Pappa skulle nog söka upp mig på något sätt och ta mig i örat om jag stannade upp mitt liv för en längre tid. Det var så pappa var. Vi var så lika han och jag i så mycket.. Jättelika.

Två skoldagar kvar innan helgen och sen är det sportlov. Det är sjukt här hemma fortfarande och vi får se om vi kommer iväg någonstans. Troligtvis blir vi hemma. Pengarna behövs till annat just nu. Det gnager i mig att pappa aldrig hann se oss ha det bra. Han var ju bekymrad över min arbetslöshet och dom konsekvenser som det ger. Men jag hoppas att jag kan ge honom det lugnet postumt. Åhh.. Det är så jobbigt nu med alla tankar och känslor som kommer över mig ideligen. Älskade pappa..

Barnen mår under omständigheterna bra. Barn sörjer ju i omgångar. Det är så skönt att se att det är som ”vanligt” emellanåt. Att dom kan skratta, leka och tjafsa. Försöker få igång mig bla genom att blogga. Försöker hålla mig aktiv genom att leva den här vardagen med allt vad det innebär. Försöker ignorera känslan som kommer när vänner går förbi med en snabb blick och utan ett ord.. trots att dom vet vad som hänt. Trots att dom alltid pratar annars. Det finns mycket rädsla i att bemöta andras sorg. Men allt blir bara tyngre för mig när någon vänder ryggen. Vad är man rädd för? Att jag ska bryta ihop inför dom.. Att jag ska packa på min sorg på dom? Jag är ju inte pestsmittad. Jag har förlorat min far. Eller är det bara så att dom är så livrädda för döden i sig så att det blir lättare att ignorera och skjuta ifrån allt som har med det att göra. Livet och Döden går hand i hand. Döden gör så fruktansvärt ont att få i sitt liv.. men det är en fördel att lära sig att acceptera att det är en del av livet så blir allting en gnutta ”lättare” att bära när det kommer. För vi alla ska gå igenom detta någon gång i våra liv. Vissa mera.. vissa mindre.

Dom här dagarna har vi funderat på hur pappa vill bli begravd. Just nu vet vi inte riktigt hur han ville ha det. Det finns visserligen vissa önskemål från pappa som han har sagt till hans syster Tuula. Det ska bli en bankfacksinventering snart och då hoppas vi verkligen på att han har någonting där som talar om för oss hur han vill bli begravd och vart. Det är så viktigt att det blir rätt så att han kan vila i ro. Mamma begravde vi i Finland. I Salla. Vi visste att mamma ville ha det så med all säkerhet även om det inte var nedskrivet. Det här har fått mig att inse att detta är någonting jag bör göra så fort jag orkar. Inte om tio år utan nu snarast. Det går att ordna det via begravningsbyråerna så finns det kvar hos dom till det är dags. Mina barn ska inte behöva fundera. Jag ska göra allting klart innan jag dör.

Någonting som känns fint mitt i det svåra är att vi donerade pappas hornhinnor. Någon kommer att få tillbaka synen igen. Det gick inte att donera annat eftersom pappas hjärta inte slog längre. Pappa var positiv till donation och hade pratat om det med min syster tidigare. Jag donerar allt som bara går när jag dör. Det inkluderar även organdonation om jag är hjärndöd. Det är nedskrivet redan och nu är det sagt här också. Fast just nu är mitt hjärta ingenting att ha.. Den är så full av sorg och förtvivlan..

Var rädda om er!

* En bra dag med ett kasst slut.

Trodde att helgens planer grusades av att Johannes och Marcus var krassa nu i veckan.. Men det var inte så illa så vi åkte till Västerås i morse med tåg för att hälsa på min pappa. En heldag i Västerås blev det. Min syster Merja kom också dit. Vi har inte träffats på ett tag.. Helt underbart att få träffa henne. Vi pratar i telefon givetvis emellanåt. Men den där riktiga kramen till en älskad syster kan man inte ge via telefon.


Marcus och Hanna skuttade upp tidigt i morse för färd till Västerås och Vaari (Morfar).. Johannes är med också men han gömde sig bakom mig. Elias hade inte tid att hänga på så han blev kvar hemma.

Lillasyster och storebror.. Hand i hand… ♥

Marcus… En ettrig och pratig liten kanalje.. munnen går i ett =)

I väntan på tåget.

Min älskade, älskade Pappa ♥

Pappa bjöd på tårta…

… men jag åt detta – Nötkött och bearnaisesås… Mumma ju :P Det här var ju inte den enda portionen.. Det blev två till :P

Hannas mandolinsolo hemma hos min pappa..:) Men kom ihåg .. Hanna sjunger från hjärtat. I henne går melodin precis som den ska.. Vi andra fattar det bara inte.. :) I slutet så kommer jag och min älskade Syster Merja en sväng i rutan. Pepplorna på hakan är en liten bieffekt av LCHF.. Nu är det bättre än tidigare. Dom försvinner nog så småningom när kroppen vant sig vid detta. Men fan, ser ju ut som en Crackfnask ju… Men jag lovar.. Har aldrig ens sett en crackpipa i verkligheten bara på CSI.. Haha

Det har varit en bra dag.. När vi skulle hem så shoppade vi kläder åt Johannes på NewYorker som ligger i Punkthuset.. Han hade ju kvar en del av dom pengarna som farmor och farfar gav han till kläder. Ja, barnen fick alla en klädslant av ett arv som farmorn deras hade fått för ett tag sedan.. Johannes börjar ju bli så stor och typ Lindexkläder är inte så poppis.

(Här vart det en paus i bloggskrivandet)

Nu är det så där tråkigt, tråkigt här hemma igen. Men jag ska väl tillägga att jag är inte förvånad alls. Det följer ett mönster som sällan slår fel. Vi alla är så trötta på det.. Innerligt trötta. Men vi hann i alla fall att hälsa på min pappa idag i Västerås. Det betyder så mycket för barnen och för mig. Tur att vi inte planerade in söndagen för då hade ungarna skrikigt högt av besvikelse… igen.

Titta på hennes blossande kinder. Hanna har fått jättehög feber nu i kväll.. men ändå så orkar hon var så här glad min tös. Hon säger också att hon har ont i halsen och hon låter grötig. Ont i magen har hon med och hon kräks lätt av hög feber.. så det är nog bara förbereda sig för en till hemma-med-sjuka-barn-vecka.. minst. Barn med Downs Syndrom har en tendens att få långa sjukperioder jmf med ska normala ungar. En vanlig infektion kan vara dubbelt så länge än för andra. Det kan ju bli både två och tre veckor. Det har ju blivit en del sådana perioder dom senaste 10 åren. Det börjar hos en och dom andra kommer efter en efter en och så har en månad gått. Förrförra julen så gick hela jullovet i sjukdom. En enda fjutt dag under barnens jullov så var det läge för att kunna gå ut och bara vara. Det var magsjuka på magsjuka. Blandat med Halsfluss och öroninflammation, hosta och gud vet allt. Den första blev sjuk igen när den fjärde la sin sista spya.. Sen kom nästa och…

Jag lider verkligen med mina barn när dom är sjuka och det har ingenting med dom att göra när jag själv håller jag på få spel emellanåt och vill bara skrika rakt ut. Det är ju inte ungarna man får spel på dom utan sjukdomarna som kommer innanför dom Hottska dörrarna. Livet liksom stannar upp och omvärlden finns bara där i periferin och man är inte delaktig alls på ett tag.. ja, som typ Big Brother. Planer förskjuts in i framtiden. Man kommer inte ut på evigheter. Man nästan gråter av lycka och tacksamhet när något barn kan skickas till skolan varje morgon.. så att inte alla fyra ligger sjuka samtidigt. Att någon iaf får en normal dag.. med skola och vänner.. skratt och lek.

Nu på tisdag ska vi till hjälpmedelscentralen i Västerås för att pröva ut tandemcykeln till Hanna och mig. Det är den andra tiden som vi har. Den första vart avbokad på grund av .. sjukdom.. Den kanske blir avbokad igen och då får vi nog inte tid förens till våren när risken för snö inte finns. Nu stod det i kallelsen att det blir inställt vid snö. Ett par andra i mitt tycke ”viktiga” möten är inbokade och troligen blir det inget av dom. Men det är så det bara är när höst och vinter virusarna slår till.  Så är det ju när man har barn. Men det borde ju räcka nu!

Det måste vara ett stort jävla fel på mig, seriöst alltså! Jag el barnen har inte haft någon avlastning alls under dom senaste tio åren när det gäller sjukdom i familjen och perioderna har varit så många och långa. Inte ens då när jag själv var så jobbigt sjuk en lång period i influensa, då jag enbart orkade se och planera typ 15 minuter in i framtiden. Då jag låg på alla fyra och spydde i buskarna av ansträngningen över att ha vistas upprätt en stund och gått 20 meter för att lämna Hanna till skolbussen. Alla mina sinnen övervakade barnen hela tiden.. Men jag var ändå inte närvarande. Inte ens då så kunde jag förmå mig att skaffa hjälp. En gång så hade jag faktiskt luren i handen och övervägde kraftigt att ringa ambulans till mig med tanken om att någon tar säkert hand om barnen för nu ger jag upp. Men jag gjorde det ju inte. Någon fick äran att handla åt mig någon gång faktiskt. Så här efteråt så säger jag bara: IDIOTI!

Kan själv är ju mitt motto. FUCK den rejält!! När jag kan så där duktigt så får barnen lida. Det är ju så det är om man tänker efter. Skit i mig personligen. Jag klarar mig alltid. Är en eller två sjuka samtidigt så får resten oftast lida av att någon är sjuk. Dom får irra omkring i en bubbla av andras sjukdom och hamnar i ett vänterum. Mycket ställs in. Jag är ju ensam vuxen här och kan inte dela mig i fyra mammor i vanliga fall heller. Är dom små sjuka så är jag oftast låst här hemma. Är dom två större sjuka så kan jag iaf gå ut på gården med dom andra en stund. Under vinterhalvåret så händer detta ofta ofta. Under våren och sommaren det nästan sjukfritt här. Någon enstaka grej bara.

Nu vart detta inlägg inte alls så som jag hade trott mig. Det som kom fanns ju inte i början.. Men tro mig.. Detta är inte ett gnällinlägg eller en klagosång över våran lite tuffa situation ibland.
Detta är självkritik.. Ingenting annat!

Jag skriver ju bara som det är hos oss utan krusiduller. Det som ni läser nu blir ett löfte till mina barn och läsande släktingar. Låt sen djungeltrumman dundra riktigt högt för dom som inte läser detta att  Sirpa Hotti i Köping kommer faktiskt att ringa hädanefter. Hon kommer att bli en lite bättre mamma.. så det så :)

Bara så att det inte missuppfattas. Jag har aldrig bett någon om hjälp. Det är inte så att jag har ringt och blivit nekad hjälp. Jag inser nu att jag måste göra det emellanåt för barnens skull. Om det tex blir långvarigt för Hanna, som är sjuk nu, så innebär oftast få sömntimmar för mig per natt och så vaket resten av tiden. Blir ju lite slak efter en tid.. Orken är inte som den ska. Man blir lite disträ. Man är inte en bra engagerad mamma. Ja ni förstår ju hur man kan bli emellanåt. Ska kanske också klargöra att detta handlar enbart om dom friska barnen så dom slipper ifrån sjukhärden en stund. Mina sjuka barn tar jag själv hand om.

Att skriva allt detta här på bloggen… tvingar mig att ringa.. Haha. Ett löfte är ju ett löfte.. Så är det ju bara så jag kommer inte att komma undan…

Puh! Nu är det lovat i alla fall =)

Nu blir det bingen.. en stund.. bredvid Hanna… Hon sover oroligt. Sätter sig upp lite då och då… yrar och pekar ut i tomma intet.. Febern är hög trots att jag gav henne medicin innan hon la sig. Stackars gumman min!! Det skär i hjärtat.. Hoppas detta blir kort nu.

NattiKram på er!!

Ps! Dom tidigare obesvarade kommentarerna får svar i morgon…

* Oh Lord can you give me a….

Städelihjälperi… :P

Huh.. Nu är det värre än vanligt hemma.. Allting är upp och ner. Så rörigt.
Två förpackningar med sopsäckar är framme och här ska det röjas.
Sen blir det till att få hjälp med att få skiten till återvinningen. Lina skulle ju hjälpa mig med den saken… men nu har hon ingen bil pga av en olycka.
Tänk om man kunde bara knäppa med fingrarna och så vips så var allting rensat och bortforslat. OM man kunde göra det en gång så skulle det var nu jag skulle göra det… Ja ja.. Det ordnar väl sig på något sätt. Shalini kanske?  Jag har börjat i alla fall och måste väl avsluta det.

Korvsoppan puttrar på spisen för det är en viss ung dam som har önskat sig det. Klart hon får det när hon räknade upp alla ingredienserna så fint ett par femhundra gånger igår… I morgon ska hon till Korttis.. lillstumpan min!
Saknar henne redan <3

Fredag är det i morgon också.. och sen hägrar sportlovet för ungarna.
Vi får försöka göra någonting sen tillsammans.. Hoppas bara vädret blir bra.
Helgen som kommer skulle i alla fall bli varmare än vad det nu har varit ett tag.. I morse var det väl en minus 20.

Fick ju lite extra ont i mitt vanliga ryggonda när jag druttade omkull här om dagen. Nu har jag också ont i nacken.. Ingen direkt värk utan molar mera.. en slags trötthet i nacken och att ena sidan av ansiktet och ena ögat har liksom domnat bort. Har ingen känselbortfall men det pirrar så där konstigt och den känns bortdomnat när jag rör dom rara ansiktsmusklerna… Säkert kommer allting från ryggen och röran av dom felläkta kotorna där… Bläh!! Så vill man undvika pirr i ansiktet i framtiden så ska man väl försöka låta bli att drutta på röven. Det skulle vara attans himla bra om Mr Murphy kunde fira sportlovet i en håla någonstans istället för hos oss. Det skulle ju underlätta att inte ha ont i båda ändorna av kotpelaren.. Men fine.. vill han stanna så går det med..Jag fixar det! Nenhum problema.. Por favor!


Ja så här såg då korvsoppan ut.. Nu sitter dom och käkar för fullt. Jag hör Hanna säga ”Mmm gott” =) Det är bra betyg ska ni veta =)

Tänkte fota röran här hemma till bloggen. Den här röjningsröran.. men jag lät bli..Haha. Det räcker att jag vet hur det ser ut =) Bokhyllan ska väck också. Den är ju hur stor som helst. Måste få space.. Få se vad jag gör av delarna.. Kanske placerar jag ut dom i andra rum. Sälja kanske.. Pengar behövs ju alltid.
Men jag gillar den.. synd att sälja den. Men vad sjutton.. Världsliga grejer bara… Kan ju köpa nytt när jag vinner på lotto eller så :P

Nu måste jag fortsätta med mitt.. Ungar ska badas och övertalas i säng.

Ha en bra fortsättning på eran Torsdag!

Sköt om er!

KramKram!

* Rikslarm efter två barn (och om barn som slagträn)

Normal text Stor text Extra stor text

Amina, 5, och Ali, 7.

Amina, 5, och Ali, 7. (Bild från Aftonbladet)
”Mannen avvek från ett övervakat umgänge med barnen på Junibacken i Stockholm vid tolvtiden.”

”Polisen söker tips från allmänheten som kan ha sett mannen och barnen. Flickan var klädd i röd tunika av märket Hello Kitty, svart duffeljacka, svarta stövlar, rött hårband och en grå mössa. Pojken var klädd jeans, mörkblå täckjacka, gymnastikskor och blå/orange mössa.”

”Mannen hade tillstånd att träffa sina barn under övervakat umgänge sex timmar, två dagar i månaden.”

Mera info om barnen finns HÄR

Pappans version finns HÄR

En vårdnadstvist som nog har tagit dramatiska former… Tyvärr!
Barnen hamnar emellan som slagträn… Så tragiskt.
Alla förlorar och dom som förlorar mest är ju barnen.

Ha varit med om detta.. (och tar inte ställning i det aktuella fallet.)
Orden nedan kommer från den erfarenheten..

Kör en repris av ett av mina tidigare inlägg

Psykisk misshandel av barn / Barn som slagträn.

Vad tänker dom på dom Mammor? (pappor kan dom med)
som använder sina barn som slagträn mot papporna¨
Av ren bitterhet och ilska så bedriver dom
denna terror mot sina barn.
Att mamman förtalar pappans sida..
alla i pappans närhet
det är barnens ev syskon
farmor och farfar..ja alla.

Fattar inte denna mamma att varenda ord
skär in i barnens hjärtan som en kniv
som vrids om varje gång pappan kommer på tal
och oftast i negativa ordalag.

Fattar inte denna mamma att barnet älskar pappan
och inte har ett dugg med konflikten att göra
tydligen inte..
Att såra en annan människa via barnen..
är nog så effektivt vapen..
på bekostnad av barnets tillit till dom vuxna
och mamman får själv ett övertag

Vad lär sig barnet? av denna ondskefulla handling
där mamman genom hårda ord och lögner..
mot pappan..
kränker barnen så djupt..
kommer såren någonsin att läka?

Vad tänker denna Mamma som genom att
ingå en symbios med barnen
beskyller pappan för att gjort den ena ondskefulla
saken efter den andra mot barnet.
En hjärntvätt utan dess like svår att nå
för barnet har hamnat i en fruktansvärd lojalitetskonflikt
där mamman som är närmast barnen styr
helt och hållet barnens känslor och tankar

Barnens fruktansvärda rädsla
för att förlora mamman.. hand i hand med
hot om att hon ska dö..Eller att dom ska dö
för att lindra smärtan och rädslan
så måste barnen förakta pappan..
för att mamman inte ska dö

Vad tänker hon på..denna mamma
som använder dessa små oskyldiga barn
som ett medel..för att hämnas på mannen som
hon älskade så högt..
…att hon kunde skaffa dessa barn med honom
Dessa barn som sedermera blev hennes
så effektiva vapen mot honom

Dessa barn som som mest av allt vill
älska sin pappa så som bara barn kan älska
Se upp till honom, vara stolta och säga
Det där ÄR min pappa.

Denna mamma har tagit från dessa barn
tilliten till dom vuxna
och den trygghet som hjälper barnen
att få vingar
För att sen stolta och trygga
flyga ur boet

Dom här barnen är så vingklippta
med hjärtan som gråter
och genom en fullständigt vansinnig mamma
så börjar dom sin vandring mot vuxenvärlden…
Känslomässigt trasiga
med sår som är så svåra att läka..
om dom någonsin läker

Bara för att en mamma var bitter och arg
så har barnen förlorat
halva sin själ

Det finns ingen vinnare
bara förlorare
och dom som förlorat mest
är ju Barnen.

Var rädda om varandra!

© Sirpa Hotti

Sprid vidare…..

* Återblick till 29 Juli 2009…

För dryga året sen fans det en artikelserie i Expressen.
”Fattiga barn” i Sverige. Den 29 Juli 2009 började den.
Jag var med som första familj ut..
Det var ingen klagosång utan ville bara dela med mig om hur jag klarar min situation som arbetssökande, ensamstående fembarnsmamma
med fyra barn hemma med flaggan i topp….
Ett fåtal missuppfattade artikeln.. med flit
eller så hade dom bara inte läsförståelsen för att förstå artikeln…
Men överlag så var det bara positivt…

Jag tvekade inte en sekund när jag blev tillfrågad för egen del.
Men givetvis var det lite blandade känslor..
Av att våga eller inte våga…
Nu lider jag inte brist på självförtroende. Det vara mera med tanke på barnen och reaktionerna som ev skulle komma som dom tvingas ta del av.
Jag hade otaliga diskussioner med dom men dom sa bara ”Kör på morsan”
Så här när man har facit i hand så var det EN som kallade ett av barnen för ”Fattiglapp” och av den hade man ju väntat sig det.
Mycket beror det på hur vi vuxna pratar om vad som står i tidningarna.
Barnen anammar.. genom att lyssna på oss och våra värderingar.
Det är bra föräldrar här i Köping i överlag.. Kloka föräldrar. =)

Givetvis prövades jag i massor… Det startades upp trådar i olika forum.
Kommentarer både bra och dåliga kom…Mest bra =)
Men står man för det man säger, tror på det..så går det bra=)
Och jag känner att har man en sund inställning till typ ”skitsnack”
så fixar man det mesta ju.

Jag som alla andra behöver påminnas ibland att det finns så mycket att vara tacksam över här i livet. Därav kanske denna återblick dryga året tillbaka.
Livet går inte i repris.. Noll omtagningar.. Gjort är gjort.
Men alla känslor som vi ev känner som skam över våran situation
kan förändras.. Det är INTE skamligt att vara ”fattig” ekonomiskt.
Kan man glädjas och vara tacksam över det man faktiskt har
Ja då är man RIK =)

Om jag fortfarande är Ekonomiskt fattig??
Japp…om inte ännu fattigare och situationen kämpigare än tidigare..
Men bottom is not nådd än..haha
(Snälla rara..Skicka inga bidrag.. ni vet min inställning ”Kan själv” =)
Men har ni ett jobb så tar jag gärna emot :P )

Men jag är otroligt mycket rikare i erfarenheter än för dryga året sen…
Har fått mera skinn på näsan.. Ett ännu större jävlaranamma =)
Jag har blivit modigare.. =)

Med risk för att tråka ut er med ännu mera text så lägger jag ut hela det blogginlägget som var kopplat till artikeln..
Det som kommer fram i tidningar är inte alltid hela sanningen…
Det kan ju vinklas lite åt snyfthållet =) (Även om man läste i genom det så missade man lite som borde ha rättats till innan tryck)
Det var lite som ett krav att jag fick säga med mina egna ord här på bloggen och att dom länkar till mig…

VÅGA VÄGRA VARA OFFER!!
Öppna ögonen.. hjärtat och njut av livet
Trots att plånboken är tom för det mesta.
Livet måste ju levas ändå så varför krångla till det för sig
och leva och ha sin vardag i ämligaste Jämmerdalen.
Man drar med sig så mycket folk dit ner av bara farten…
Bra mycket skönare och trevligare att njuta av det som finns att njuta av
medan man har det pissigt ju
Om inte annat så står man ut mycket bättre! =)

Var rädda om er!!

och så var det inlägget då…
Var så god!

* Somewhere over the rainbow…

29 juli 2009 av Sirpa Hotti |

Barnen flockas tjutande kring den vattenfyllda plåthinken.
Innergården är som en stekugn i dag. Luften står helt still. De ljusbruna hyreshusen bildar en mur runt detta slutna universum. Persiennerna är neddragna i varenda fönster, asfalten bränner mot fotsulorna.

Välkomna hit ni som kom hit via Expressens artikel
Attans trevligt med nya Läsare. Hoppas ni stannar =)
Välkomna också alla ni andra ”gamlingar” =)

Citatet ovan är skriven av den trevliga och duktiga reportern
Natalia Kazmierska.
Orden är så poetiskt fina.. om vårat liv på gården
Gårdslivet om sommaren!

Det är där vi är… året runt… i ur och i skur.
Om våren när gården börjar frodas.. det blir grönt och vackert.
Om Sommaren… när det är brännande hett och luften står stilla.
Om Hösten… när vinden piskar ner löven från buskarna
Träden blir så där vackert färgglada.
Att leka kurragömma blir då genast lite svårare.
Om vintern, om vi har tur, så gör vi den snyggaste snögubben.
Vi tänder grillen och grillar korv…
En rykande het kopp Oboy smakar ljuvligt när det är kallt.
Det är då vi har Gårdslivet på våran fina gård..
Vi grillar, fikar och umgås på gården året runt.
Det är rätt så Ok för det mesta. Japp.. för det mesta ju =)

Att jag inte går utomgårds till andra lekparker och så här i stan
beror på att min rygg inte alltid pallar med att springa efter Hanna.
(Har skadat ryggen och krossat kotorna längst ner i ryggraden)
Då vi är på nya ställen så ska hon utforska vartenda skrymsle.
Och dom små benen pinnar i väg attans snabbt ibland.
Hanna har Downs Syndrom.
När vi går och tex badar på Krillan om sommaren
Då är hon lätt att hålla efter. Hon är i bassängen hela tiden.
Men åker vi till Malmön och gratisutebadet där.. dvs Mälaren.
Så kan jag inte lämna henne en sekund någonstans.
Jag måste följa henne i vattnet för där finns ju inga bassängkanter
och på land så hon kan pinna iväg rätt så långt på kort tid.
Allting är ju så nytt där. Då är det ”klistervak” på henne.
Sen har jag ju flera barn att hålla efter..
Måste nästan ha fem par ögon och ett dussin armar =)
Därför är vi oftast på gården. Gården kan hon och är trygg där.
Hon vet vad hon har där och springer oftast inte bort.
Ibland när hon har tråkigt så kan hon dra iväg.
Men det gäller här med att inte släppa henne för en sekund.
Alltid ska man ha ett vakande öga på henne och veta vart hon är.
Men jag behöver inte vara klistrad på henne.
Men visst gör vi utflykter ibland.

Jag funderade en liten, liten stund när jag blev tillfrågad
om jag skulle ställa upp på den här artikeln.
Givetvis är barnen tillfrågade.. flera gånger faktiskt.
Hur det blev vet ni ju nu =)
Många kanske skulle ha avstått på grund av eventuella skamkänslor
Skam över det faktum att vara en ”fattiglapp” när vi skriver 2009
Hos mig finns det inga sådana skamkänslor.
Jag vägrar skämmas.
Det är så här vi har det bara… just så här.
Inte så där… utan just så här =)

Varför skämmas över sitt liv?
Varför skämmas över sig själv?

Var stolta i stället över eran kamp för att överleva.
Att man försöker leva med väldigt små om inga marginaler alls..
Att det går… att man lyckas är ju en stor vinst i sig  =)
Man försöker ju göra det bästa av situationen… eller hur??
Var stolta över just d e t men skäms inte för bövelen!!
Då gör ni er själva och barnen en otjänst..
Och lär dom att det är skamligt att vara ”Fattig”
Vilket det absolut inte är.
Givetvis förutsätter det att man lever ett ”föredömligt” liv.
Ja att man tex inte super upp, spelar upp, shoppar upp sina pengar
Ja ni förstår vad jag menar.
Då ska man skämmas…

Skam ger en massa extra problem..
Som man inte hade nog med att vara ”fattig”
Så ska man också leva ett dubbelliv och låtsas som om det regnar..
Och hoppas på att ingen spräcker bubblan.
”Vi har det bra.. vi klarar oss” samtidigt som man kikar efter i plånboken
om man nu skulle ha lite pengar kvar att köpa mjölk för… och bröd
Shittan också.. toapappret var visst slut den med.
Vilken tur att det finns kaffefilter.. det får duga.. Haha
Det är ju två veckor kvar till nästa gång man får pengar.
Ja då får man hoppas på att man har massor med kaffefilter.. haha

Det är urjobbigt och faktiskt nästan en heltidssyssla
att försöka få allting att gå ihop varje månad..
Jobbigt att alltid kanske låna så man klarar sig..
Det kan bli en ond lånecirkel man har hamnat i… moment 22.
Men det blir bra mycket tyngre om skammen finns.
Men jag väljer att ”se ljuset” finnas, leva och älska
Jag väljer att göra det bästa av det jag har…
Utan att hamna i en offersituation.

För med en offermentalitet kommer man inte långt..
Man kommer knappt utanför dörren..
Man missar det underbara som finns i livet..
Man missar barnens skratt… deras glädje och kärlek.
Man missar soluppgången och fågelkvitter.
Man missar pirret i magen över någonting fint.
Man missar glädjen över att ge och unna andra.
Man missar sina underbara medmänniskor som man möter.
Man missar att leva och man existerar enbart.
Man missar så otroligt mycket när man fastnar i mörkret.

Evig mörker kan väl aldrig vara trevligt i längden?
För i mörker så ser man inte någonting
Bara sig själv och sin situation… som man ser som helt hopplös.
Man ser bara saker som andra har som man kan tråna efter.
”Varför har den och den så bra… men inte jag?”
Man blir blind för det man faktiskt har.
Den värdefulla energin går åt att älta och åter älta..
Det är svårt att få någonting konstruktivt gjort i mörker.
I ett mörker där ångesten lurar bakom varje hörn.
Man famlar och slår emot. Man snubblar, faller och slår sig.
Man blöder. Själen gråter.

Skam kan göra barnen till tacksamma måltavlor
för mobbare tex i skolan.
”Vad ni är fattiga” osv… Barn kan vara hemskt grymma mot varandra.
Men lär man sina barn vara stolta över vilka dom är..
trots  ”fattigdomen ” dom lever i
Då kommer inte ev mobbningsförsök sätta så stora och djupa sår
i barnen.

Vi är också öppna om barnens pappas alkoholism..
Vi gömmer inte undan faktum och förskönar ingenting.
”Han sitter på bänken” ”Han är Alkis” ”Han är ett fyllo” ”En människa”
Det är deras Älskade pappa som dom ser… ”min pappa”
Barnen blir inte mobbade alls eftersom öppenheten
har tagit udden av ev mobbningsförsök…
Klart att någon försöker någon gång men det har dom ingenting för.
Tvärtom kan några barn har fått känslan av att inte vara ensamma
om deras situation om någon av deras föräldrar dricker.
Om dom känner igen sig i mina barn.
Det är viktigt att få känna igen sig och veta att man inte är ensam.
Om det finns någon skam så är det definitivt inte barnets skam.
Men givetvis finns det stunder då dom skäms över sin far..
När dom hamnar utan förvarning i en jobbig situation…
Tex då pappa konfronterar dom på stan onykter
och kompisar finns i närheten och ser.
Men dom jobbar på det och det går framåt.. skönt ju!!
Jag brukar säga till dom lite förenklat att:

Pappa är sjuk… hjärnan säger åt han att dricka
Men hjärtat vill vara hos dom han älskar högt, sina barn..
Det är bara det att sjukdomen gör att hjärnans kraft är större
Men hjärtatskraft är den viktigaste… den ärligaste.

Det är ju barnen stora sorg och då min med..
Att inte pappa finns med i deras liv alls.. ingenting alls sen många år.
Det kan gå många månader innan dom får se ett skymt av honom
på stan eller någon annanstans.
Då ser dom en pappa som är långt ifrån den pappa som dom såg
då för länge, länge sedan.
En ledsen och trasig man men ändock deras älskade pappa.
Då är det sorgens gråt som dom gråter över pappa..
En stor förlust som är svår ibland att förstå för ett litet hjärta.
En blandning av känslor sköljer över dom…
Att nästan förstå vs känna sig övergiven.
Känslan av att vara övergiven, ratad av pappa är svårt att hantera.
Sorgen är ibland så svår att den skriks rakt ut..
”Varför? Älskar han inte oss alls längre? Är det vårt fel?”
Klart att dom saknar honom… saknar sin pappa, den friska pappan.
Man får hoppas att han får kraften att sluta..
För fyra små hjärtan längtar så efter honom.
Tills dess får jag fortsätta att vara både mamma och ”pappa”
Men det är lite svårt att pinka i kors med sina söner
på så sätt som bara pappa och söner kan =)

Någonstans måste man börja förändra attityderna
och varför inte hemmavid först.
Hos sig själv allra först… förändra tänket.
Både hur man har det ekonomiskt
och tex vid ena förälderns missbruk.
Ja hur man hanterar faktum.

Det är jobbigt att smyga… och föreställa sig.
Då är det lättare att inte göra det.
Samtidigt kan man försöka glädjas över det man faktiskt har just nu.

Jag har fem underbara barn. Helt fantastiska barn.
Vi har ett hem och mat för dagen på ett eller annat sätt =)
Vi är friska. Vi har vänner… men framförallt så har vi varandra!!
Men vi har bara inte det där extra som behövs.

Utan det där extra kan vi tex inte semestra tillsammans hela familjen
och vi har faktiskt aldrig gjort det.. vi alla tillsammans.
Vi går aldrig tex på cirkus… det är attans dyrt med fem biljetter.
Bada kommunalt är en dyr historia för fem personer.
Bio för oss alla går inte… av samma anledning – så dyrt.
Vi går oftast inte alla på någonting som kostar pengar.
Har fullt upp med att klara vardagen gånger alla dagar /mån

Det är så som det är för mina barn..
Dom är uppvuxna med en asfaltsommar hemma på gården.
Det är klart.. att ibland så ”skäms” barnen över att vi är så ”fattiga”
Att vi inte kan åka någonstans tillsammans.. hela familjen.
Att vi får stanna hemma igen hela sommaren,som alla andra somrar.
Att vi inte kan göra det och det…Bara vara hemma.
Att inte ens kunna gå och bada mera än ett par gånger i månaden.
Det är jobbigt när skolorna börjar och läraren ber barnen berätta.
Berätta om vad dom gjort på sommarlovet.
Då är det nog några små barnhuvuden som sänks och hjärtat bultar.
”Fråga inte mig, snälla.. fråga inte mig!!”

”Alla andra får ju åka bort på semester”
”Andra gör ju det” ”Andra får ju det och det…”
kan det låta.

Det är tungt ibland att försöka förklara för sina barn.
Att säga att det är många andra som har det som vi…
”Många andra” känns lite som ett hån just då i ett barnahjärta
Det är ju dom det gäller… inte andra.
Man försöker förklara att någon gång är det våran tur…
Vi måste vänta lite bara… håll ut älskade barn!!

Jag är ju inte mera än en människa
Det känns ibland som om det dåliga samvetet gnager hål i en.
Det känns som om man var på väg att bli uppäten inifrån.
Skoningslöst och hårt kör den in knivar i ens hjärta.
Man vill bara gråta och skrika högt av smärtan.
Det är tungt.. Attans tungt stundtals.
Ja det kan jag inte förneka…

Som jag sa är jag inte mera än en människa..
Barnens sorg är så tung emellanåt…
Att se den, krampar mitt hjärta… det gör ont,ont, ont…
Att hantera en stor förlust och vara ”Fattig” samtidigt
Att inte kunna åka härifrån och ladda batterierna
när det har varit jobbigt med pappa ett tag.
När känslorna har varit enorma och svåra…
På sommaren ser dom sin far oftare än annars..
då sitter Alkisarna ute… överallt.
Det kan vara oerhört jobbigt för dom stundtals.

Jag är en mamma som vill ge det bästa av upplevelser till sina barn.
Så som alla föräldrar förhoppningsvis vill ge sina barn.
Jag vill ge dom det där lilla extra…
Jag vill ge dom andrum från det svåra i vardagen.
Istället måste jag krympa deras rörelsefrihet på sommaren.
”Gå inte dit.. eller dit… det är där dom sitter på sommaren”
Så behöver dom inte påminnas och bli ledsna.
Jag vill så oerhört mycket att ge barnen det där andrummet.
Men just nu går det bara inte hur gärna jag än vill.
Det känns i hjärtat ska ni veta… det är tungt.
Då är det lätt att känna sig misslyckad för en stund.

Men jag försöker istället för att älta ”varför har vi det så här”
så försöker jag ge barnen dom verktygen som dom behöver
för att klara av olika jobbiga situationer och känslor.
Genom att prata.. lyssna och finnas till extra mycket.. oavsett vad.
Ja det ska man ju göra ändå…
Men vissa verktyg tar en hel barndom att få på ett ”normalt” sätt.
Mina barn måste få dom snabbare.. därför ”Extra mycket”

Men utan dom där ledsna perioderna så skulle inte resten gå bra.
Jag tror dom behövs konstigt nog. Dom är viktiga.
Dom behövs för den egna orkens skull…
Att få nya krafter och kunna använda den rätt sen.
Det gäller bara att inte fastna.
Gör man det.. ja det är då det börjar bli farligt.
Men man måste få gråta och tycka att allt är fan så pestigt.
Det måste man.. En mänsklig rättighet ju =)

Men som jag sa i artikeln så är jag rik… ofattbart rik.
Rik på det vackraste livet kan ge… barnen och livet i sig.

Det är inte värt att rasa ihop.
Hör ni det alla ni som är i min sits?  Det är inte värt det!!
Då ödslar ni bort värdefull energi till att sukta över det man inte har.
Energi som ni kan ha till att njuta av det ni faktiskt har
Ett värdefullt liv och värdefulla barn.

Jag försöker förmedla allt detta till mina barn.
Hoppas dom anammar det sen. Allting blir ju lättare då.
Det är ju vi som har ansvaret över våra barns mående..
Våran ångest och oro smittar över till våra barn.

Hur jag mår och hur jag agerar sätter spår i deras liv för alltid

Fråga er själva. Vad är det värsta som kan hända?
Vad är det absolut värsta när inte pengarna räcker?
Det finns alltid en lösning – Alltid.
Det gäller att hitta den och det gör vi inte om vi bryter ihop.
Ge inte upp… hamna inte i panik… Glöm inte att A n d a s ! !
Då ser vi inte lösningarna. Vi hindrar oss själva. Vi gör oss blinda.
Vi är värda mycket bättre än så. Eller hur?

Jag vet hur det är att leva på gränsen
Att aldrig känna att jag klarar denna månad utan problem.
Är där sen många år tillbaka och jag vägrar att falla.
Och jag har överlevt och har fem underbart fina barn
Som har överlevt dom med…
Vi kommer att överleva i fortsättningen med.
Sen hoppas jag ju att dom ändå är lyckliga…
Trots det jobbiga i deras liv.

Nu är jag ju inte någon superduperöverpositiv.. tjohej tjej…Haha
Jag är lagom positiv och realist ända ut i fingerspetsarna.
Jag har bara hittat ett sätt att leva – inte enbart överleva
Ett sätt där jag och det mina mår bra trots allt

Vi står på kö.. i en väntelista… livets väntelista.
Någon gång är det våran tur….
Det tror jag stenhårt på… måste tro.
Tills dess så får man göra det så bra som möjligt
för sina barn och sig själv trots ”fattigdom”

Egentligen är jag ju inte fattig… tvärtom ju!!
Jag har bara inte så mycket pengar över =)

Var rädda om er!!

Glöm inte hjärtana ♥ i orden
till er själva… om er själva ♥
Till varandra och om varandra! ♥

Då blir livet lite härligare, lite lättare.. att leva.

KramKram!!

PS! Är det någonting som är oklart..
eller ni förstår inte hur det hänger ihop eller så =)
Så fråga gärna i en kommentar…

Tillägg:

Det spekuleras en jäkla massa i diskussionsforumet
eller inlägget där man kunde komma till tals om det
på Expressens sajt… om vad jag gör och inte gör..
Hur mycket jag har i inkomst..
Att jag väljer att vara hemma…
att jag skulle vara sjukskriven och vägra jobba m m
Det plussas på en massa inkomster som jag inte har osv…

Det kommer frågeställningar om varför jag har skaffat barn
när jag har det så knapert osv… när jag har ryggont osv..

Nu är det så här…

Alla barnen skaffade jag innan jag blev ”fattig”
Livet kan förändras och det förstår inte alla …tyvärr!!
Jobbat har jag gjort i alla år men är arbetslös nu som många andra.
Jag letar jobb men Köping är en stad som är drabbad av stora varsel.
Jag är utbildad inom vården och dagtid är svårt att få.
Att jobba kvällar och helger är svårt då jag har ingen barnpassning.

Jag har enbart varit sjukskriven i den akuta fasen av skadan.
Sedan dess har jag inte varit sjukskriven utan jobbat på som fan.
Jag har lärt mig att leva med mitt ryggonda.
Man får anpassa sitt arbete.. jag kan tex inte jobba i någon gruva =)
Jag har inte socialbidrag…

Ang om att vi skulle vilja åka på utlandssemester.
Ja som till Thailand eller så.,,
Det har varit snack om det i olika bloggar och så =)

Marcus… min underbara fina 6 åring sa så en gång.
Han kompis Wille hade varit till Thailand så det var därifrån han fick det. Han vet inte ens vad Thailand är… Haha
Det som inte framkommer är ju att han om han inte får då åka till Thailand  så vill han åka till Arboga och leta efter Djungeln…Haha

Jag skulle aldrig ta med min mina barn upp i luften.. HUA!!
När jag säger” komma bort, semestra”
så duger Arboga gott och väl bara vi kommer hemifrån.
Eller en campingstuga på Malmön som ligger 7 km härifrån.
Förstår ni? Ingen av oss suktar efter utlandsresor eller så.
Mina barn kan gott göra dom där utlandsresorna
när dom själva blir stora =)

______________________________________

HÄR är samma inlägg med kommentarer!