Tag Archives: BARNEN

* En vecka av sorg..

En jobbig och förtvivlad vecka har gått sen pappa dog. En vecka där varje dag har känts som ett år. Men det känns ändå som för några timmar sedan som det hände. Förvirrad och motstridig tidsuppfattning men det mesta är lite förvirrat just nu. Mitt egoistiska jag vill hoppa ett år framåt i tiden.. så att sorgen känns lite lättare att bära. Men sorgen måste ju sörjas hur ont det än gör. Vet ju det. Annars ligger den och gror och växer inom en. Man ältar det sen inom sig resten av sitt liv. Det var nog inte så den döde ville att det skulle gå. Pappa skulle nog söka upp mig på något sätt och ta mig i örat om jag stannade upp mitt liv för en längre tid. Det var så pappa var. Vi var så lika han och jag i så mycket.. Jättelika.

Två skoldagar kvar innan helgen och sen är det sportlov. Det är sjukt här hemma fortfarande och vi får se om vi kommer iväg någonstans. Troligtvis blir vi hemma. Pengarna behövs till annat just nu. Det gnager i mig att pappa aldrig hann se oss ha det bra. Han var ju bekymrad över min arbetslöshet och dom konsekvenser som det ger. Men jag hoppas att jag kan ge honom det lugnet postumt. Åhh.. Det är så jobbigt nu med alla tankar och känslor som kommer över mig ideligen. Älskade pappa..

Barnen mår under omständigheterna bra. Barn sörjer ju i omgångar. Det är så skönt att se att det är som ”vanligt” emellanåt. Att dom kan skratta, leka och tjafsa. Försöker få igång mig bla genom att blogga. Försöker hålla mig aktiv genom att leva den här vardagen med allt vad det innebär. Försöker ignorera känslan som kommer när vänner går förbi med en snabb blick och utan ett ord.. trots att dom vet vad som hänt. Trots att dom alltid pratar annars. Det finns mycket rädsla i att bemöta andras sorg. Men allt blir bara tyngre för mig när någon vänder ryggen. Vad är man rädd för? Att jag ska bryta ihop inför dom.. Att jag ska packa på min sorg på dom? Jag är ju inte pestsmittad. Jag har förlorat min far. Eller är det bara så att dom är så livrädda för döden i sig så att det blir lättare att ignorera och skjuta ifrån allt som har med det att göra. Livet och Döden går hand i hand. Döden gör så fruktansvärt ont att få i sitt liv.. men det är en fördel att lära sig att acceptera att det är en del av livet så blir allting en gnutta ”lättare” att bära när det kommer. För vi alla ska gå igenom detta någon gång i våra liv. Vissa mera.. vissa mindre.

Dom här dagarna har vi funderat på hur pappa vill bli begravd. Just nu vet vi inte riktigt hur han ville ha det. Det finns visserligen vissa önskemål från pappa som han har sagt till hans syster Tuula. Det ska bli en bankfacksinventering snart och då hoppas vi verkligen på att han har någonting där som talar om för oss hur han vill bli begravd och vart. Det är så viktigt att det blir rätt så att han kan vila i ro. Mamma begravde vi i Finland. I Salla. Vi visste att mamma ville ha det så med all säkerhet även om det inte var nedskrivet. Det här har fått mig att inse att detta är någonting jag bör göra så fort jag orkar. Inte om tio år utan nu snarast. Det går att ordna det via begravningsbyråerna så finns det kvar hos dom till det är dags. Mina barn ska inte behöva fundera. Jag ska göra allting klart innan jag dör.

Någonting som känns fint mitt i det svåra är att vi donerade pappas hornhinnor. Någon kommer att få tillbaka synen igen. Det gick inte att donera annat eftersom pappas hjärta inte slog längre. Pappa var positiv till donation och hade pratat om det med min syster tidigare. Jag donerar allt som bara går när jag dör. Det inkluderar även organdonation om jag är hjärndöd. Det är nedskrivet redan och nu är det sagt här också. Fast just nu är mitt hjärta ingenting att ha.. Den är så full av sorg och förtvivlan..

Var rädda om er!