Tag Archives: Bekymmer

* I’m troubled…

Kväller..

Vi var till Västerås idag.. Jag och två små.. Resten vägrade att gå upp så dom blev lämnade hemma.. Vi hade några fina timmar hos barnens farmor och farfar. Fick en utskällning när jag kom hem över att ”Mamma, det fanns ingenting att käka..jag har varit hungrig länge.. brödet var ju jättegammalt också” men jag kontrade med en ännu värre ”utskällning” tillbaka ”Finns i frysen unge.. LAGA mat om du är hungrig eller var utan.. Bara och välja och brödet tog jag från frysen innan jag åkte så det var inte gammalt”  Sicken slöhög till unge man har.. Här är det lite varning.. Har jag curlat för mycket tro?? Men det här gör mig inte bekymrad alls.. Men lite sur vart jag nog allt.. Så det är inte detta som rubriken syftar på alls.

Från att ha en konstant gnagande oro  i bakgrunden över någons leverne och dom konsekvenser det ger för mina barn. (Ja.. Ni vet ju vad det handlar om ni som följt min blogg) Efter ett mottaget telefonsamtal nu i kväll så har den nu poppat upp rejält.. Situationen är inte bra nu. Inte bra alls! Det här gör mig djupt bekymrad. Vart bär det hän nu? Tragiskt. Sorgligt.

Nu som alltid så gäller det att ha fokus på rätt saker!

Önskar er alla en finfin fortsatt lördagskväll!

Var rädda om er själva och varandra!

KramKram!

* En vecka av sorg..

En jobbig och förtvivlad vecka har gått sen pappa dog. En vecka där varje dag har känts som ett år. Men det känns ändå som för några timmar sedan som det hände. Förvirrad och motstridig tidsuppfattning men det mesta är lite förvirrat just nu. Mitt egoistiska jag vill hoppa ett år framåt i tiden.. så att sorgen känns lite lättare att bära. Men sorgen måste ju sörjas hur ont det än gör. Vet ju det. Annars ligger den och gror och växer inom en. Man ältar det sen inom sig resten av sitt liv. Det var nog inte så den döde ville att det skulle gå. Pappa skulle nog söka upp mig på något sätt och ta mig i örat om jag stannade upp mitt liv för en längre tid. Det var så pappa var. Vi var så lika han och jag i så mycket.. Jättelika.

Två skoldagar kvar innan helgen och sen är det sportlov. Det är sjukt här hemma fortfarande och vi får se om vi kommer iväg någonstans. Troligtvis blir vi hemma. Pengarna behövs till annat just nu. Det gnager i mig att pappa aldrig hann se oss ha det bra. Han var ju bekymrad över min arbetslöshet och dom konsekvenser som det ger. Men jag hoppas att jag kan ge honom det lugnet postumt. Åhh.. Det är så jobbigt nu med alla tankar och känslor som kommer över mig ideligen. Älskade pappa..

Barnen mår under omständigheterna bra. Barn sörjer ju i omgångar. Det är så skönt att se att det är som ”vanligt” emellanåt. Att dom kan skratta, leka och tjafsa. Försöker få igång mig bla genom att blogga. Försöker hålla mig aktiv genom att leva den här vardagen med allt vad det innebär. Försöker ignorera känslan som kommer när vänner går förbi med en snabb blick och utan ett ord.. trots att dom vet vad som hänt. Trots att dom alltid pratar annars. Det finns mycket rädsla i att bemöta andras sorg. Men allt blir bara tyngre för mig när någon vänder ryggen. Vad är man rädd för? Att jag ska bryta ihop inför dom.. Att jag ska packa på min sorg på dom? Jag är ju inte pestsmittad. Jag har förlorat min far. Eller är det bara så att dom är så livrädda för döden i sig så att det blir lättare att ignorera och skjuta ifrån allt som har med det att göra. Livet och Döden går hand i hand. Döden gör så fruktansvärt ont att få i sitt liv.. men det är en fördel att lära sig att acceptera att det är en del av livet så blir allting en gnutta ”lättare” att bära när det kommer. För vi alla ska gå igenom detta någon gång i våra liv. Vissa mera.. vissa mindre.

Dom här dagarna har vi funderat på hur pappa vill bli begravd. Just nu vet vi inte riktigt hur han ville ha det. Det finns visserligen vissa önskemål från pappa som han har sagt till hans syster Tuula. Det ska bli en bankfacksinventering snart och då hoppas vi verkligen på att han har någonting där som talar om för oss hur han vill bli begravd och vart. Det är så viktigt att det blir rätt så att han kan vila i ro. Mamma begravde vi i Finland. I Salla. Vi visste att mamma ville ha det så med all säkerhet även om det inte var nedskrivet. Det här har fått mig att inse att detta är någonting jag bör göra så fort jag orkar. Inte om tio år utan nu snarast. Det går att ordna det via begravningsbyråerna så finns det kvar hos dom till det är dags. Mina barn ska inte behöva fundera. Jag ska göra allting klart innan jag dör.

Någonting som känns fint mitt i det svåra är att vi donerade pappas hornhinnor. Någon kommer att få tillbaka synen igen. Det gick inte att donera annat eftersom pappas hjärta inte slog längre. Pappa var positiv till donation och hade pratat om det med min syster tidigare. Jag donerar allt som bara går när jag dör. Det inkluderar även organdonation om jag är hjärndöd. Det är nedskrivet redan och nu är det sagt här också. Fast just nu är mitt hjärta ingenting att ha.. Den är så full av sorg och förtvivlan..

Var rädda om er!

* Kära Tomten… Del 5 – 2011.


Kära Tomten… Det var ju några dagar sedan jag skrev till dig. Jag har ju en del tankar kvar att förmedla i ett antal inlägg men jag hinner nog.

Jag är lite bekymrad nu. Det handlar bla om mitt förrförra inlägg ”Någonting är fel” Jag vet att folk kan misstolka den. Jag önskar att dom som just misstolkar kunde se det ur en annan synvinkel. Min öppenhet är en av mina överlevnadsstrategier. Det är just min öppenhet om saker och ting som ger mig kraften att gå vidare. Jag behöver inte vara rädd för att några fasader ska falla och jag får stå där sen med öron röda av skam. För det är ju det som fasader är till för. Att dölja någonting som man kanske skäms för eller inte kan stå för. Givetvis har min öppenhet gränser. Den ska inte skada någon i min familj på något sätt..

Kära Tomten… Jag har kommit långt inom mig själv i mångt och mycket. Det har tagit tid, kraft och krävt en del mod. Men när jag väl kom dit så föll en stor börda från mina axlar. Jag tar fullt ansvar för mina val. Dom bra och dom dåliga och när jag gör jag det så finns det ingenting att skämmas över. Att vara Ekonomiskt Fattig är inte en skam. Men rider man på den medvetet och utnyttjar andra människors välvilja och goda hjärta genom att göra sig till ett ynkligt offer ja då ska man känna skam. Då förtjänar man ett kokt stryk.. ( ja inte bokstavligt då)

Jag vet en del människor som lever med hus och flera bilar. Dom tar lån på lån för att köpa status. Det finns bara normala inkomster men ingen förmögenhet. Dom visar en fasad utåt. Men om man synar deras situation med lupp och ser alla minus som finns i amorteringar och dylikt och vad inkomsten räcker till. Ja, då finns det ingen buffert där heller och dom får låna som jag till bakslagen. Dom får låna som jag till julklappar. Jag lånar av vänner och dom tar det på kontokortets kredit. Jag betalar alltid av mina lån direkt utan att behöva betala ränta. Dom betalar ränta för sina lån under lång tid så kostnaden bli högre än vad lånet var.

Mitt liv kan bara bli bättre ekonomiskt. Dom gör sina liv sämre hela tiden när det gäller risktagning med mera skulder och dom underminerar marken dom står på mer och mer…men utåt är dom välmående familjer som folk ser upp till.

Visst, jag får kämpa en massa för att få vardagen att gå ihop. Jag har varit på den absoluta botten många gånger i ekonomin där bakslagen och alla räkningar gjorde att när jag tryckte på ”betala” på banken så fanns det redan ett rejält minus klart att leva på en hel månad. Men jag fixade det och jag fixar allt annat. Det är lyx för mig att bara behöva låna en tusenlapp en månad. Då har det varit en mycket bra månad.

Mitt liv nu har nog inga risker som jag inte klarar av när det gäller ekonomin. Men dom ”välmående” som jag pratar om.. Dom riskerar en massa och deras liv kan bara bli sämre och sämre.. Mitt kan bara bli bättre och bättre. Visst, det finns en otrygghet i min situation men den är enbart en personlig rädsla för att få det mera kämpigt under en tid. Inte att jag inte skulle klara av det. Det i sin tur gör att jag nog ändå har en tryggare situation än vad en del ”välmående” familjer har. Trots att jag är urfattig ekonomiskt. Jag kan faktiskt inte få det sämre än vad jag redan har det..

Kära Tomten.. Det lustiga i kråksången är ju att det är just dom som ser ner på mig och min situation. Även om jag har oftast minus på kontot så i dom här fallen så känner jag mig ändå som en vinnare. Jag är nog en vinnare.

Förstår ni nu lite i af varför det inte är så synd om oss?

Jag får en del mejl från folk i min situation. Dom känner igen sig och önskar att dom skulle själva våga vara så öppna. Det är jobbigt att hela tiden visa en sida utåt och ha sanningen om sin situation innanför husets väggar. Om jag är öppen och förmedlar hur det faktisk är hos oss rakt och ärligt och att det gör i sin tur att jag mår bättre av det än att ha fasader. Om det i sin tur ger kraft och någon att släppa skammen så är det ju underbart!! Det är min belöning. Samma med Tema Missbruk.. Får en del mejl där med om igenkännande och att det ger tröst och kraft i deras situation. Kraften kanske används till att bryta sig loss från ett destruktivt förhållande och bryta sitt eget medmissbruk.

Kära Tomten.. Jag vill önska lite.. Det är att dom som inte förstår ska förstå att det är inte synd om oss. Att dom får förståelsen för min öppenhet och att den inte har några som helst fula baktankar som att tigga. Det finns en del gånger folk har blivit rejält sura på mig när jag har tackat nej till pengar. ”Behöver du inte pengar då?” frågar dom.

Givetvis behöver jag pengar.. Jag behöver pengar i massor och det som jag har fått på ett eller annat sätt har underlättat en massa och gett en välbehövlig frist. Men som jag har försökt förmedla i så många år är ju att jag skriver inte här om ekonomisk fattigdom för att folk ska tycka synd och skänka mig pengar. Det finns ingen värre känsla än det att någon tycker synd om oss. Det betyder inte att jag är otacksam för att någon vill hjälpa. Det är så fel som det kan bli. Jag får höra en del gånger av vänner att ”Svälj din förbannade stolthet och ta emot för dom vill ju ge och dom tvingas ju inte till det..” så är det.. ingen tvingar och kanske är det min stolthet som inte vill tillåta det eller andra orsaker.

Visst har jag tagit emot pengagåvor också någon gång. Gåvor som har varit direkt riktade till mina barn har fått slinka igenom. Det var till dom och hade ett mål. Hade inte rätt att ta ifrån dom det. Samma om det har varit en gåva till mig för personligt bruk till någonting speciellt. Det är inte gåvor av ”tycka synd” karaktär. Jag har alltid haft svårt att ta emot för mig själv men jag har lärt mig att göra det till en del. Men jag själv har inga problem med att ge. Jag älskar att ge bort och glädja andra. Det här skapar stora motsättningar inom mig själv och det har absolut inte med otacksamhet att göra utan det är någonting inom mig som knasar. Ibland så undrar jag om jag värderar mig själv på ett taskigt sätt. Men det känns inte så. Kanske bara det att jag är inte van att få bara för att någon vill ge.

Det här handlar inte om dom paket vi har fått av kända och okända. Där har jag känt i hjärtat att vi är så genuint uppskattade för dom vi är och att dom är inte baserade alls på ett ”tycka synd om” tänk.

Kära Tomten… Det blir många ord ibland när man verkligen vill försöka förklara vissa saker… Men om jag säger så här: Hur kan det vara ”synd om mig” när jag hela tiden känner en enorm känsla av stolthet över mig själv för att jag klarar av att hålla skutan flytande trots att det är mycket svårt ibland.

När någon tycker synd.. så tolkar jag det som att någon ser mig som ett offer.. Det är ju det jag inte är. Det är just det min blogg handlar om. Att inte vara ett offer för omständigheterna i mitt liv oavsett vad.

Sen finns det ett par i släkten som skäms över min blogg och innehållet i den när det gäller den ekonomiska fattigdomen och dom två artiklarna i Expressen. En av dom förnekade släktskap. Men det är deras problem inte mitt. Dom kan gott bära skammen men den är nog mera riktad mot dom själva och alla fasader dom har och min öppenhet kan ju vara ett hot.. för att en i släkten är urfattig och går ut med den i bloggen och i ett par artiklar i Expressen. Att dom inte fattade att syftet var att visa att man inte behöver vara ett offer med rätt inställning. Att det finns annat med stor värde i livet som man bör se för att inte hamna i hopplöshet. Att min medverkan var för att ge hopp åt andra genom att delge dom mina livsstrategier som funkar för mig i alla fall.
Att dom inte fattade poängen. Det är faktiskt skamligt.

Dom missade helt att se den Sirpa jag är. Människan mig. Jag är inte min ekonomiska status. Dom missade helt att se dom styrkor jag har. Det modet jag har att stå för mitt liv. Dom missade att se allting som är bra och det som gör mig till den jag är. Det som gör att jag fixar tuffa situationer och alltid kommer igen bara för att jag vägrar att falla. Jag är varken bättre eller sämre än någon annan men jag har hittat just det som funkar.

Dom såg mig som dålig.. för att jag inte har ekonomi. Men jag kanske duger igen sen när jag har ekonomi =)

Kära Tomten… Det var nog allt för denna gång. Jag kan nog inte förklara bättre just nu i denna sak. Men jag tror jag har fått fram det mesta. Och om du har någon som helst kontakt med Fru Fortuna kära Tomten.. Så kan du ju tipsa lite om mig, lite, lite i alla fall… Gärna mycket, mycket och helst jättemycket och insisterande =)

Tack på förhand Kära Tomten!

Kära Tomten… Del 1 – 2011
Kära Tomten… Del 2 – 2011
Kära Tomten… Del 3 – 2011
Kära Tomten… del 4 – 2011

Önskningarna för 2010 och dom gäller i år med.

Kära Tomten.. Del 1
Kära Tomten.. Del 2
Kära Tomten.. Del 3
Kära Tomten.. Del 4
Kära Tomten.. Del 5
Kära Tomten.. Del 6
Kära Tomten.. Del 7