Tag Archives: Kämpa

* Stövlarna på.. 2013 är snart här.

Diverse 5 December 2012 023xx

Hejsan!

Det är blött här i Köping. Snön håller på att smälta bort. Tja, det kanske blir en grön Nyårsafton här i krokarna.

Vad har ni för planer för morgondagen? Vi får väl se om vi vågar oss på att gå till Stora Torget i morgon natt för att kolla på fyrverkerierna.. Annars så kikar vi bara från balkongen. Det går så bra det med.

2013 snart. Jag ska nog inte önska så mycket inför det nya året. Bara det inte blir värre är väl en ganska hyfsad önskan? Ja, då har jag inte tagit i för mycket så att det sen kan skita sig big time. Jag fixar med dom bakslagen som vi redan har. Jag har ju ofantligt mycket att vara tacksam över och det vinner över bakslagen med hästlängder.

Det är lite lustigt egentligen.. Tidigare innan försommaren i år så kändes det att jag levde precis på gränsen till vad man mäktar med. Man var helt slut efter pappas traumatiska död och sen så kom då det stora ekonomiska bakslaget och man fick ta till drastiska metoder för att överleva. Sålde det jag kunde sälja och här var det inte längre talan om att leva från dag till dag utan från frukost till lunch och från lunch till kvällsmaten osv. Jag har nog aldrig varit så slut som under denna period. Väggen var så, så nära. Men jag fixade det och så kom då lättnaden i form av distans till sorgen och att jag fick tillbaka dom förlorade bidragen. Sen var det som vanligt igen på det ekonomiska planet i alla fall.. Lika drygt som innan dom försvann men ändå känns den lättare än tidigare när jag hade samma situation. Den ”vanliga” var ju bättre än den under försommaren/sommaren/hösten.. Jag hade ännu en gång tänjt på en gräns som jag trodde var omöjligt.. men det visade sig ändå fungera med lite jävlaranamma. Dit vill jag aldrig mera. Aldrig!

Bakslagen fortsätter att komma.. Jag sa ju att det kan hända vad som helst innan detta år är slut. Klart som korvspad ju. Nyss så tryckte Hanna sönder skärmen till Elias skol -MacBook.. Men det är bara att bita i det sura äpplet och pröjsa. En konsekvens av det är ju att vår kryssning ställs in.. men vi kommer att åka lite senare. Det är bara så det är och det blir ju inte lättare att flippa ur. Andas och ta nya tag.

Att få vila från detta eviga kämpande verkar inte vara min melodi alls inom snar framtid. Det är bara att kämpa på för en vacker dag så får jag min ”belöning” En dag så kan jag luta mig tillbaka och låta livet rulla på. Jag kan äntligen få vila och njuta av det jag inte har =) Ja ni förstår säkert vad jag menar. En dag. Jag vet ju det. Det kommer att vara en mycket, mycket bra dag då =)

Jag önskar er redan nu en helt fantastiskt slut på detta år och en lika fantastisk början på det nya året – 2013

Var rädda om er själva och varandra!!

GOTT NYTT ÅR!

* Up Close and Personal: Från det ena till det andra.. och en liten årssummering.

ar123523895297625x

Jag kan aldrig vänja mig.. eller lugna ner mig men kommer inte mina barn hem från skolan inom rimlig tid så förvandlas jag till den hispigaste hönan på planeten.. Även om han är 13 år så ska han hem direkt eller så meddelar han mig om han sticker någonstans. Han glömmer.. Ja, det tror jag att han gör faktiskt. tror inte han skiter i att meddela. Men glömma 99% av gångerna är lite väl och måste åtgärdas snarast.. Ja, åtgärda den där glömskan.

Han slutade skolan 13:30 och först 18:30 fick jag tag på honom.. ”Jag glömde” säger han.. Åhh, älskade unge..Han glömde.. igen.. och jag håller på att dö av oro här hemma. Han är ju ingen busunge och gör en massa tok så vitt jag vet hittills. Inte vill han rymma hemifrån heller. Ja, inte vad jag vet i alla fall. Har nog ganska bra koll. Men det kan ju hända annat.. Olyckor. Tjejer (haha.. skämt det sista)

Vänta tills han kommer hem.. Vänta bara!! Han får en chans till.. En enda chans och sumpar han den så står jag varje dag vid sista lektionen och väntar utanför dörren till lektionssalen. Hur skämmigt är det på en skala om morsan står och väntar på att gossen slutar för dagen på en högstadieskola? 3:) :P Hehe
(Han kom hem i skrivandets stund och tyckte väl inte riktigt om en eventuell närvaro av mig på skolan.. Hans val nu och hoppas han väljer rätt nu för hur drygt är det för mig att knalla till skolan varje dag =) )

Han har telefon men den slocknar rätt som det är och då gör den ingen nytta. Jag får se till att det hamnar en sådan sak i paket som han får i jul.. Det finns väl typ hundra kronors Nokiatelefoner på Jula eller så. Han vill ha en Iphone ”alla andra har ju” men det är ju bara glömma.. och det vet han.

Nu hindrar jag inte mina barn alls. Mina rädslor tyglar jag så pass att dom får vara barn. Men dom enkla kraven jag har ska banne mig följas. Och dom ska alltid veta.. på gott och ont… att jag kommer att finnas där i något hörn tills dom flyger i väg ur boet. Här blir det inget planlöst rännande ute om nätterna.. Inga luciafyllor el dylikt om jag får bestämma. Det kommer att protesteras och tyckas att jag är en pinsam morsa men så är det.. Tids nog förstår dom nog hela alltet.

Dom måste få göra misstag men jag kommer alltid försöka att vara nära inpå så att dom inte faller så hårt. Mina barn är riskbarn i o m deras pappas missbruk men som tur är så visar dom noll intresse för alkohol och andra droger.. Det är nog mera att avståndstagande till det men ännu kan mycket hända. Dom har sett så nära inpå dom tragiska konsekvenserna av den och det avskräcker nog mera än lockar.

Jag har aldrig predikat för dom om allt detta och när dom säger att dom aldrig ska dricka så säger jag bara att bara man kan hantera det och dricker av ”rätt” anledning.. så kan man dricka alkohol någon gång fast först när man är vuxen. Sen ber jag till gud att dom är förståndiga och väljer rätt när dom nu växer upp och sen när dom är vuxna. Jag kan nog inte göra så mycket mera och jag skulle aldrig kunna leva med mig själv om något av mina barn faller på grund av att jag är en slappmorsa som låter dom löpa vind för våg utan min närvaro och koll. Jag har sett på så nära håll konsekvenserna av detta. Det är trasiga vuxna numera som inte fungerar så bra i det stora hela.

och så styr vi om ämnet lite =)

Att vara ensamstående morsa el farsa är inte så enkelt och lätt alla gånger. Att vara ensam om allting kan vara ganska drygt emellanåt. Orken tryter och eftersom jag i princip aldrig är barnledig så känns det emellanåt att man kryper på alla fyra med ögonen i kors (tänk er en mycket vattentörstig kvinna ute i öknen.. Hehe ) och paniktrånar efter barnledigt en liten helg i alla fall. Men det går ändå på något konstigt vis att komma över det och man tar nya tag. Alltid. Det är ju egentligen inte barnen man vill komma bort ifrån utan själva situationen som råder.. det som man har hemma i vardagen. Få lite andrum och tanka kraft.

Det här året har varit den tuffaste någonsin. När pappa dog i februari och på det traumatiska sättet han dog på tog hårt på mig. Man har ju orkat så länge med sin vanliga situation och med att hålla sig flytande i vardagen. Det var som om någon drog ner mig under vattnet och puttade upp lite emellanåt för att jag ska kunna ta några kippande andetag. Varje dag fick jag kämpa med att inte kapitulera på något sätt för den tunga tröttheten. Jag fick tvinga mig att göra saker för att inte bli sittande. Tvingade mig för att vara lite social IRL och här på bloggen genom att skriva inlägg om stort och smått.. Sommaren var värst när man fick kämpa med stora bakslag i ekonomin som en extra sur krydda på allt som man redan hade. Tvingas sälja saker för att överleva. Magen pajade. Varje dag fick man gå igenom en checklista i tanken.. Pricka av allt det där som var viktigt att kämpa för. För att påminna sig själv och inte glömma. Allt för att inte falla.

Jag står upp fortfarande och nu känns det faktiskt rätt så bra med det mesta.´.. Nästan som vanligt men ändå inte. Trött är jag men lite starkare än tidigare och med nya insikter om mig själv som person. Snart är det ett nytt år också – 2013.  Jag ska inte säga att den ska bli bra.. Att 2013 ska bli mitt och barnens år (som jag sa förra året om 2012) Jag önskar bara att den blir bättre än detta år och det krävs givetvis att man jobbar för det också. Det gör vi.. Nya tag på många plan.

Nu har klockan blivit en del.. 22:35. Har skrivit på detta inlägg i några omgångar nu i kväll.. Ungar kom emellan.. men nu sover tre av dom sen ett tag.

Snart bingen för mig med.. Ska bara hänga upp lite tvätt!

Var rädda om er själva och varandra!

KramKram!

* Up Close and Personal: Hur står jag ut?

Under åren har jag fått frågan många gånger så jag svarar en gång till.. Hur jag står ut med att ha det som jag har och samtidigt kunna behålla en positiv inställning.. Jag är ju en ensamstående mamma med många barn och arbetslös med den ekonomiska fattigdomen det ger. Att man måste leva från hand till mun i perioder i månaden. Att man inte kan unna sig saker eller upplevelser. Att man måste kämpa 24/7 för att få det att gå runt. ”Det kan inte vara ett värdigt liv med livskvalité!”

En värderingsfråga detta ju..Visst, det är mycket, mycket drygt emellanåt och tar väldigt mycket på krafterna. Det kan jag inte förneka.. Men.. vad är det jag har i mitt liv egentligen? Åt vilket håll lutar vågskålen egentligen åt? Det positiva eller det negativa? Ett liv med livskvalité eller med lite eller helt utan? Hopp eller hopplöshet? Vilken vågsskål väger tyngst?

Om vi tar mig bara: Jag är fysiskt frisk.. Ja, så vitt jag vet. Jag är psykiskt stark och frisk.. tror jag i alla fall..Haha. Jag har fem helt fantastiska, starka och friska ungar.. Jag kan tänka sunt och förstå. Jag kan känna empati och sympati. Jag kan känna glädje och sorg. Skratta och gråta. Jag är självständig. Jag tror på framtiden och har hopp. Jag kan förstå och se värdet i oss människor. Jag har vänner. Jag kan älska och ta emot kärlek. Vi har tak över huvudet.. Mat på tallrikarna och kläder på kroppen, Detta och en massa mera vägs mot – Jag är arbetslös och har därför inga pengar.

Vilken av vågskålarna, tror ni, slår i backen och det hårt?

Någonstans måste det finnas en tro och en kärlek till sig själv. Att förstå sitt eget värde, att man inte är dålig el värdelös för att man kanske inte har t ex jobb och ekonomi. Det är nog en viktig förutsättning för att kunna bl a älska andra och härda ut i tuffa situationer. Man behöver ju inte ta det till narcissimens svindlande höjder.. men tycka om sådär lagom.

Hur ska vi lära våra barn att älska sig själva om vi inte kan älska oss själva?
Hur ska vi kunna lära våra barn att se sig själva och andra som värdefulla och viktiga individer om vi inte tycker så om oss själva? Hur ska vi förankra stenhårt i våra barn.. att dom duger oavsett vad om vi själva känner oss som värdelösa och odugliga?

Allting måste börja inom oss själva..

Svaret på frågan är: Jag tycker om mig själv och ser mitt eget värde. Jag duger! Jag ser och värdesätter det jag har. Därför står jag ut och kämpar framåt.

Musik är ett fantastiskt redskap för att förmedla någonting.. Jag kraxar ju som en kråka så jag besparar er det nöjet att lyssna till min sång=) Jag låter Whitney Houston göra det istället med ”Greatest Love of All”  Texten i sången säger nog det mesta… Jag har citerat lite ur sångtexten.. Det som jag tycker är så viktigt att finna och ha inom sig själv..

”I decided long ago, never to walk in anyone’s shadow
If I fail, if I succeed
At least I live as I believe
No matter what they take from me
They can’t take away my dignity
Because the greatest love of all
Is happening to me
I found the greatest love of all
Inside of me
The greatest love of all
Is easy to achieve
Learning to love yourself
It is the greatest love of all”

* Det regnar men det gör detsamma..

Hoppas ni alla har det bra där ni är!

Hanna fick Heracillin att äta i 10 dagar för svinkopporna så nu kommer det att bli bra snart.. så skönt. Dom andra barnen mår skaplig nu och det blir nog skola på måndag för sjuklingarna.

Själv är jag bara så trött just nu.. och den där huvud och nackvärken finns kvar hela tiden men konstig är det hur man anpassar sig och ändå fungerar något så när skapligt.

Vi är inne på sista helgen i september.. Det går undan nu.  Den 17 oktober fyller Marcus 10 år.. Han längtar en massa. Den 20:e skulle jag ju på dubbel fyrtioårsskiva i Stockholm men jag har avbokat mitt deltagande. Det är inte försvarbart att slösa pengar, som man inte ens har, på nöjen och sätta oss ännu mera på pottkanten när man lever från hand till mun den största delen av månaden. Det är bara så det är just nu och det är ingen idé att gräma sig över det.. Det blir ju inte bättre för det och det är bara och fortsätta att kämpa vidare mot bättre tider.

Vi har inga planer för helgen alls.. Vi kör på som vanligt här hemma.. Jag tjatar på barnen om städning och dom stänger öronen.. as usual.. Haha. Kan ju inte ens hota med indragen veckopeng.. Dom har ju ingen dom små liven.

Nu ska jag ta och plocka ur tvättmaskinen.. Moment 22 sysselsättning..

Önskar er alla en helt fantastisk fortsättning på denna dag.

Sköt om er själva och varandra så hörs vi nog snart igen!

Jag skulle vilja pusha på lite för Datorn.. Jag har sänkt priset så passa på HÄR.

* På botten men känslan av lycka finns….

Det är rätt så illa just nu.. Värsta månaden hittills någonsin.. Men den lycka jag ändå känner just nu trots att jag inte är riktigt framme i mål är så jävla skön.. Det är den här känslan som kommer när man ännu en gång har fixat mat för några dagar och det utan att ha tagit några personliga lån just för att komma uppåt lite.. Jag startade med dryga tusenlappen efter att jag hade betalat räkningar och privata lån förra gången och klarat oss genom att sälja saker.. Har sagt nej till sponsring.. och lånerbjudanden.. Trots den absoluta botten så har jag klättrat uppåt under tiden.. Fan.. snacka om en skön känsla. Barnen har inte svultit utan fått mat i sig precis vart enda dag.. Det är det enda som är viktigt!!

Men någonting som gör mig ledsen är ju när vänner vänder ryggen till och är tysta.. precis som om dom känner ett slags tvång att hjälpa om dom har kontakt med mig.. Att det är bättre att låtsas om ingenting. Det är inte heller synd om mig.. fan heller. Om man frågar hur jag har det och jag svarar ärligt hur det är.. Varför ska jag ljuga?? Att få i ansiktet att ”Jag har det också dåligt ställt.. hejdå” När man inte har några tankar på att fråga om lån el annan hjälp..Det känns kasst.. när man bara ville ha en vän att prata med.. kunna ösa ur sig saker utan att det missförstås och att det tas för ett underförstått ”hjälp mig nu då för i helvete”

Men det är ju så att i nöden prövas ju vännen.. Finns dom inte kvar när det är illa så har dom ingenting i mitt liv att göra sen när det går bra. Nu handlar detta INTE om ekonomisk hjälp via lån el så.. Det handlar om det där andra.. Det som vänskap baseras på och det är ju inte pengar.. Nu handlar detta inte om alla mina vänner.. utan bara enstaka få.. Känslan kom inte bara nu.. utan den har funnits sen länge. Dom är väl egentligen inte vänner.. utan mera bekantskaper. Kanske är det jag som har missuppfattat vår relation..

Inför mig behöver ingen hålla tillbaka någonting eller tassa på tårna bara för att jag har det kasst just nu.. Jag känner en otrolig glädje över när det går bra för folk och att dom lyckas.. Jag är inte missunnsam för fem öre.. tvärtom.. det sporrar mig att fortsätta.. Det sporrar också när en del vill försöka strö salt i såren.. medvetet alltså. Då blir det lite som ”skrattar bäst den som skrattar sist” känsla. Karma ni vet.. Den kommer någon gång att bita dom i röven och det hårt och jag ska försöka låta bli att skratta då.. just för att inte själv behöva bli biten i röven.

Även om min ekonomi är i botten så har jag en ovärdelig rikedom i mitt liv.. Det är den som ger mig syre och håller mig vid liv. Utan den skulle jag inte klara mig. Mina barn.. och den lycka som kommer med ynnesten över att få vara deras mamma. Det finns ingen större rikedom.. Jag får ALDRIG ALDRIG någonsin glömma bort vad jag har.. Jag är ekonomiskt urfattig men så ofantligt rik ändå!!

Fredag idag.. Helgen är framför oss. Skönt!!

Var rädda om er själva och varandra!

Vi höres!!