Tag Archives: NPF

* Attention!! Vad är det vi egentligen ser?

Så här är det ju tyvärr i dagen skola. (Särskolan är inte inkluderad i detta)

Att se till varje barns enskilda behov, förmåga och ev funktionshinder borde ju vara A och O i skolan men så är det ju inte alltid. Det kostar.. Det finns en studieplan som ska följas oavsett vad. Lärarna stressar med att ”Detta måste jag lära ut denna period till alla elever” och så faller alltid några mellan stolarna för att dom inte ha fått den hjälpen… tiden.. lugnet.. förståelsen för deras eventuella funktionshinder.

Ansvaret kastas många gånger väldigt snabbt till föräldrar. Till Bup. Tillbaka till Bup trots diagnos. Till andra myndigheter.. ”Någonting står inte rätt till.. Vi har gjort vad vi har kunnat… Vi har inte resurser.. Inte personal.. Hur står det till hemma egentligen? osv”

Gjort vad dom har kunnat?? Ändå så svarar dom själva klart och tydligt på ”Någonting står inte rätt till..” Genom att det inte finns resurser i dagens skola för att täcka vissa barns behov. Det fattas kunskap och förståelse.. Barn hamnar utanför.. Blir utpekade.. Dom får en skev bild av sig själva.. Att det är fel på dom… Undvika skolan.. Skolk.. Trötthet.. Håglöshet.. Depression..

En del av dom här barnen hör vi högt och ljudligt. Vi hör dom i skolan.. omkring oss i samhället.. Men lyssnar vi? Förstår vi vad det är vi hör och ser? Eller ser vi bara odrägliga och ouppfostrade ungar? Ser bara vi slöa, korkade och lata ungar? Ser vi slappa föräldrar som inte tagit sitt ansvar? Ser vi dåliga hemförhållanden?

Det vi ser väldigt tydligt men missuppfattar grovt emellanåt är kanske ett osynligt funktionshinder hos det unga barnet.. Ungdomen. Det som vi alla måste få kunskap om och som vi måste lära oss att förstå. Samtidigt som förståelsen ökar..och vi börjar se det med lite andra ögon.. så minskar det egna funktionshindret som är baserat på dom rädslor och fördomar som finns.


Klicka på bilden så kommer ni dit.

* Åhh.. Dessa härliga ungar!!


Dom sjöng så fint och var så fina i kväll dom små i Östanåskyrkan. Det är så underbart att få höra alla dessa härliga ungar sjunga dessa fina sånger. Sen blev det ju fika och eftersom jag inte hade en tanke på att låta ungarna gottegrisa i sig dom sista örena så kritade jag dessa drycker och bullar till två ungar och så kaffe till mig. Två stannade hemma. Marcus hade blivit så ledsen om vi hade gått raka vägen hem. Vad ska man göra? Det suger att lägga dom sista pengarna på sådant ju.. så därför blev det ju så som det blev.

Jag hade inte hjärta att gå hem direkt efter kyrkan. Han hade ju uttryckt lite oro om detta för läraren.. Att mamma har nog inte råd med fikat på skolan.. Lillplutten då!! =( Hur många andra ungar i dagens Sverige går omkring med en sådan oro? Mina barn kan och vågar uttrycka oron inför andra och mig. Men alla kan inte det så därför blir orden osagda och oron större. Dom kan ju rent av ”inte vilja gå” fast dom vill.. Dom avstår och det är inte alls bra.. Utanförskap.

Jag tror folk kan ibland ta sådana här saker som en självklarhet att alla har råd att lägga ut pengar på fika i skolan. Men så är det ju inte. Många av mina medsystrar lånar så här nära barnbidraget och håller tyst. Men det gör inte jag. Jag tycker sådana här saker och framförallt det som hänger ihop med skolan är viktiga att ta upp.. Vi måste ju stävja känslan av utanförskap hos ungarna och att dessa dolda avgifter kommer upp till ytan för att förhoppningsvis försvinna samt att öka förståelsen för hur vi barnfamiljer har det när vi är ekonomiskt fattiga. Vi måste ha en rimlig chans att få hänga med utan att få ångest över att det kostar en massa. Ungarna ska inte behöva vara oroliga över en Luciafika i skolans regi..

Jag ringde aldrig i morse till Ullvigymnasiet utan knallade helt sonika dit. Jag hade ju tis, ons och torsdagens lektionstider i förvar. Hanna hann inte kludda över dom tiderna i alla fall =) Det var idag. Härliga ungdomar var det, frågvisa, kloka och mycket trevliga. Dom lyssnade uppmärksamt när jag pratade och efteråt så kännes det bara att.. Det här vill jag syssla med. Det känns alltid extra mycket efter att jag har pratat någonstans. Så känns det varje dag inom mig. Så jag ska väl pyssla med detta i någon form så länge det bara går och dom vill ha mig. Jag trivs enormt med att stå framför en klass eller andra och prata.

Jag brukar komma mycket bra överens med ungdomar över lag. Småungar ger mig bara gråa hår..Haha. Men just detta att gå ut med det jag har i kunskap och erfarenhet till just ungdomar i gymnasiet.. och på högstadiet. Det behöver ju inte vara ett vård och omsorgsprogram på gymnasiet utan alla ungdomar behöver få höra om tex funktionshindret Downs Syndrom ur ett föräldraperspektiv.

Att mala på om ren fakta är inte alltid så lyckat för att nå deras hjärtan och fånga deras intresse. Men berättar man om en vardag och tar små anekdoter ur den och spinner vidare på dom.. så är det nog mera intressant än bara ren fakta. Minst tre gånger måste mina lyssnare skratta.. så är det bara. Det är någonting som är ett måste ju =)

Köpings kommun kunde gott ge mig en projektanställning angående detta ju =) Att ge våra barn och ungdomar kunskap eller mera kunskap i funktionshinder kan ju bara vara bra. Jag tror jag är hyfsat bra på detta nu men jag kan nog blir attans bra om jag får fortsätta. Jag har inga som helst problem med att prata inför folk och jag kan min sak. Jag tror inte jag är så attans tråkig när jag pratar utan kan nog fånga deras uppmärksamhet, emellanåt i alla fall =) Måste bara ha lite träning i att komprimera allt. Kan ju står en hel dag och babbla på. Jag brinner ju för detta.. att berätta om DS och hur livet kan te sig för en familj som har en liten Huligansessa med just Downs Syndrom.

Det här är så viktigt.. Inte enbart få fram min familjs erfarenheter utan DS i allmänhet. Men jag utgår en del ifrån det vi har ju.. och sen från andra aspekter också.. även dom negativa. Mina personliga åsikter om tex fosterdiagnostik och den selektiva biten av den.. berör jag inte utan tar det i allmänhet..Men frågar dom så svarar jag givetvis hur jag ser på saken.

Människor med Downs Syndrom tillhör den största enskilda gruppen funktionshindrade med en specifik utvecklingsstörning. Antalet är stabilt och man kan väl räkna människor med DS som ett eget ”folkslag” nästan ju. Men det finns ju andra grupper som är väldigt stora dom med el utan utvecklingsstörning..Neuropsykiatriska funktionshinder  (NPF) som tex ADHD och Aspergers som är sk dolda funktionshinder. Hos personer med DS så syns det ju tydligt på utseendet och bara det skapar en del förståelse. Men barn med ADHD och Aspergers kan ju ses som odrägliga skitungar, ohyfsade och lata av både andra elever och personal på skolor. Det är ju inte bra. Man måste öka förståelsen för detta med, överallt. Jag har en del kunskap i detta och kan ta med en del av detta också i mina föreläsningar. Att prata om människosynen och våra värderingar och dom värdegrunder vi har i samhället är så viktigt.

Jag skulle kunna gå ut i klasser och berätta. Beta av klass efter klass i kommunen.. och så lärarna och annan personal på skolor och fritidshem samt rektorerna. För tänk så mycket okunskap jag har mött i mitt liv hos en del i bla bemötande och brister i kunskapen om vad funktionshindret står för. Givetvis finns inte okunskapen hos alla, hos många finns det en massa kunskap och stor portion sunt förnuft. Jag tror att många kan göra saker svårare än vad det är och behöver vara av den anledningen. Det blir ett hinder för alla. Jag har märkt att innan ens saker har prövats så har funktionshindret gjort det ogenomförbart. Man tror redan innan att det ger problem och inte kan genomföras. Helt självklara saker när det gäller dom sk normala ungarna.. får inte bli ”Det tänkte jag inte på” när det gäller barn med tex DS. Men det blir så ibland och det där med att ingå i ett sammanhang rasar brutalt. Dom står på sidan om. Attityderna måste förändras..

Jag kan bli den där ”fluortanten” som går runt i skolor =)

Köpings Kommun kan gott vara ett föredöme för andra kommuner och skapa ett sådant här Projekt. Vet inte om det finns någon annanstans redan.. Vet ni?? Om jag ska kunna hålla på med detta såsom jag vill så behövs det sponsring. En projektanställning eller annat. Kyrkan kan ju gå in med medel för att stödja olika projekt.. Kanske av denna sort då?

Här finns det ju en chans för Kommunen att vända lite på saker och ting ju.. Läs gärna ”Någonting är fel”

Är jag helt ute och cyklar i det blå nu? Tror inte det faktiskt. Min dröm är ju att en vacker dag så ska inte sådana som jag (och massor med andra föräldrar) behövas alls i informationssyfte för att minska okunskapen. Utopi? Ja, det är nog det.. fördomar, rädsla och okunskap kommer alltid att finnas i någon form.. om allting. Men vi behövs nu, i massor och överallt.

Allting måste börja med våra ungar.. Starten är där.

Jag fick denna underbara kasse idag när jag var klar.. Ser ni vad det är? Rosa bandet ju =) Tack snälla Elever, Catarina och Eva! Det var jättefint att få komma till er och jag gör gärna om det! KRAM på er!!


Ha det gott alla ni!!

KramKram!