Etikettarkiv: OFFER

* Sandy Hook Elementary, Connecticut. USA.

feathers_15834131_23742528

Mina tankar är hos alla offren för Skolmassakern  på Sandy Hook Elementary i Connecticut. USA. Vilken ofattbar tragedi. Vad hände inom Adam Lanza som fick honom att släcka alla dessa liv? 20 stycken små barn som var mellan 6-7 år och 6 stycken vuxna på skolan och sin mamma. Det här är så fruktansvärt!

Frågor väcks.. Kan det hända här? Ja, det kan hända här också. Det kan hända just precis överallt där det finns människor. Och där vi finns finns också det mörka som står och lurar bland oss.. Beredd att hugga!

animerat-ljus_81205918Tänder ett ljus!

Mitt djupaste deltagande till alla offren i denna tragedi!

VILA I FRID!

* Tema Missbruk: Pappornas dag från en annan vinkel

Inlägget nedan är en repris från förra årets Farsdag. Den är lika aktuell i år med,, Lika sorglig och jobbig för barnen.

Det här är en svår dag för många barn. Denna dag ska man fira pappor. Det är då många barn blir påminda om pappor som inte finns i deras liv. Dom kan vara döda. Eller så har dom valt ett liv utan barnen. Orsakerna är lika många som dom frånvarande papporna är.. En av orsakerna är ju att ett missbruk har tagit dom ifrån barnen. Dom påminns långt innan genom bla skyltfönster som skriker ut ”Ge pappa detta i farsdagspresent..” ”Fira pappa på Söndag” osv osv… TV reklamen skriker ut samma budskap.. Samma på skolor där barnen manas på att göra någonting till pappa på pappornas dag..

Saknaden efter pappa finns givetvis där hela tiden hos många barn.. Det poppar inte upp just på farsdag för att försvinna. Men dom påminns. Många barn har ju skuldkänslor.. Dom tror att det är deras fel att pappa inte finns hos dom. Det finns kärlek, saknad, Känslan av övergivenhet, Ilska, Hat.. m m.

Mina barn har en pappa som dom inte har fått fira sen efter separationen mellan oss föräldrar för en tio år sedan. I början så gjorde pojkarna tappra försök att rita fina farsdagsteckningar och tota ihop små hemmagjorda presenter till pappa. Men dom har aldrig fått chansen att ge det till honom. Sakta har glittret slocknat i deras ögon och tillslut ritades det inga mera teckningar.. dom små hemmagjorda presenterna blev aldrig mera gjorda. En till ”sorgedag” lades till dom andra. Som jul, deras födelsedagar, pappans födelsedag… Visst skulle vi kunna knalla hem till honom.. till misären i en fyllekvart. Där ångorna slår i taket. Där pappa skulle sluddra ett tack till barnen för att sen gråta hejdlöst över sin situation.. sin alltså. Det skulle slita sönder mina barn i stycken. Göra dom ännu mera livrädda..

Det mina barn skulle vilja säga till deras pappa idag på pappornas dag är:

Vi älskar dig och vi vill att du ska komma tillbaka till oss. Vi är så rädda för att du ska dö.. Vi vill att du ska bli frisk. Kan du säga åt dom att skicka dig till Riddarhyttan igen. Vi vill bli kramade, älskade av dig pappa, varje dag,

Jag vet detta eftersom dom uttalar dom orden lite då och då här hemma när pappa kommer på tal och helt spontant emellanåt.. Denna enorma sorg, längtan och oro som barnen har sliter sönder mitt hjärta. Deras svåra sorg blir min sorg och ibland så vet man inte riktigt hur man ska hantera saker och ting. Tyngden över bröstet gör ont av deras smärta. Sorgen hos barnen går över ibland i en känsla av total övergivenhet och känslan av att inte vara älskad av sin far. Det ger dom ett ok av skuld att bära.. Oket som inte tillhör dom. Dom blöder i hjärtat av pappans val av hur han vill leva sitt liv. Barnen är helt oskyldiga offer…

Dom är offer för pappans val.. för kommunens brist på att se i saker ur barnperspektiv och deras usla och ologiska missbruksvård.

Barnen kunde ha haft en chans att fira sin far idag och äntligen kunna ge dom där små kärleksförklaringarna till honom. Men den togs i från dom brutalt och skickade dom tillbaka in i sorg och förtvivlan…
http://puffeltufflan.wordpress.com/2011/07/10/tema-missbruk-kommunen-den-allsmaktige/

HÄR finns mera om ämnet Tema Missbruk.


I mina barns hjärtan brinner ett ljus av kärlek till deras pappa.. Orden av kärlek som dom inte kan förmedla till honom personligen denna dag finns inom dom.

Han finns så nära geografiskt men ändå är det en hel ocean mellan dom.. en mörk ocean fylld av svarta piskande vågor av svår smärta..

Idag är det viktigt att prata om pappan ur många perspektiv.  Jag ska berätta hur tacksam jag är över deras pappa. Att han valde att ge dom liv av kärlek tillsammans med mig. Jag ska berätta om hur mycket han älskar alla sina barn och kommer alltid att göra det. Jag ska berätta att valet som han har gjort inte är gjort med hjärtat och själen utan med kroppen som är sjuk i en svår sjukdom som inte har någonting med dom att göra. Jag ska påminna dom om att taggarna av smärta som levereras till deras hjärtan av pappans frånvaro inte kommer från hans hjärta utan från sjukdomen alkoholism..

Jag ska berätta för barnen hur mycket pappa Älskar och saknar dom. Hur han skäms över att vara en fyllegubbe. Jag ska berätta hur förtvivlad han blir över att göra er rädda över att han ska hittas död… Jag ska berätta att dom inte är bortglömda av honom utan dom finns alltid i hans tankar på ett eller annat sätt.. Jag ska berätta hur stolt han är över alla fyra. Jag ska berätta om att han vet hur älskad han är av er barn.

Men jag måste också berätta om att valen som han har gjort tidigare är gjort helt av honom själv av olika personliga skäl och allt eftersom han sjönk så var det svårare att ta sig ur.. Sen var han fast. Jag måste berätta om att vi människor är så olika och att vissa blir lätt beroende av droger och då räcker inte ens den stora kärleken till sina barn för att bli fri.


Hanna gjorde en teckning till pappa idag. Pappa är han med mörkt hår. Ovanför är Hanna själv. Det stora i mitten sa Hanna ”tända ljus” om.. Kanske en raket..

Barnen firar en frånvarande pappa idag. Även om jag som vuxen inte alls ser honom som den bästa pappan till mina barn just nu.. så har jag ingen talan. Det är mina barns pappa och dom Älskar honom även om han är en frånvarande fyllegubbe till pappa. Det finns många stormande känslor inom dom men det finns alltid en stor kärlek till pappa som går som en röd tråd i deras liv.  Det är det absolut viktigaste att inte den känslan förbytts till ett mörker av hat..

Mina barns ord till deras pappa i dag:

Grattis älskade pappa på farsdag – VI ÄLSKAR DIG!

* Kära Tomten… Del 5 – 2011.


Kära Tomten… Det var ju några dagar sedan jag skrev till dig. Jag har ju en del tankar kvar att förmedla i ett antal inlägg men jag hinner nog.

Jag är lite bekymrad nu. Det handlar bla om mitt förrförra inlägg ”Någonting är fel” Jag vet att folk kan misstolka den. Jag önskar att dom som just misstolkar kunde se det ur en annan synvinkel. Min öppenhet är en av mina överlevnadsstrategier. Det är just min öppenhet om saker och ting som ger mig kraften att gå vidare. Jag behöver inte vara rädd för att några fasader ska falla och jag får stå där sen med öron röda av skam. För det är ju det som fasader är till för. Att dölja någonting som man kanske skäms för eller inte kan stå för. Givetvis har min öppenhet gränser. Den ska inte skada någon i min familj på något sätt..

Kära Tomten… Jag har kommit långt inom mig själv i mångt och mycket. Det har tagit tid, kraft och krävt en del mod. Men när jag väl kom dit så föll en stor börda från mina axlar. Jag tar fullt ansvar för mina val. Dom bra och dom dåliga och när jag gör jag det så finns det ingenting att skämmas över. Att vara Ekonomiskt Fattig är inte en skam. Men rider man på den medvetet och utnyttjar andra människors välvilja och goda hjärta genom att göra sig till ett ynkligt offer ja då ska man känna skam. Då förtjänar man ett kokt stryk.. ( ja inte bokstavligt då)

Jag vet en del människor som lever med hus och flera bilar. Dom tar lån på lån för att köpa status. Det finns bara normala inkomster men ingen förmögenhet. Dom visar en fasad utåt. Men om man synar deras situation med lupp och ser alla minus som finns i amorteringar och dylikt och vad inkomsten räcker till. Ja, då finns det ingen buffert där heller och dom får låna som jag till bakslagen. Dom får låna som jag till julklappar. Jag lånar av vänner och dom tar det på kontokortets kredit. Jag betalar alltid av mina lån direkt utan att behöva betala ränta. Dom betalar ränta för sina lån under lång tid så kostnaden bli högre än vad lånet var.

Mitt liv kan bara bli bättre ekonomiskt. Dom gör sina liv sämre hela tiden när det gäller risktagning med mera skulder och dom underminerar marken dom står på mer och mer…men utåt är dom välmående familjer som folk ser upp till.

Visst, jag får kämpa en massa för att få vardagen att gå ihop. Jag har varit på den absoluta botten många gånger i ekonomin där bakslagen och alla räkningar gjorde att när jag tryckte på ”betala” på banken så fanns det redan ett rejält minus klart att leva på en hel månad. Men jag fixade det och jag fixar allt annat. Det är lyx för mig att bara behöva låna en tusenlapp en månad. Då har det varit en mycket bra månad.

Mitt liv nu har nog inga risker som jag inte klarar av när det gäller ekonomin. Men dom ”välmående” som jag pratar om.. Dom riskerar en massa och deras liv kan bara bli sämre och sämre.. Mitt kan bara bli bättre och bättre. Visst, det finns en otrygghet i min situation men den är enbart en personlig rädsla för att få det mera kämpigt under en tid. Inte att jag inte skulle klara av det. Det i sin tur gör att jag nog ändå har en tryggare situation än vad en del ”välmående” familjer har. Trots att jag är urfattig ekonomiskt. Jag kan faktiskt inte få det sämre än vad jag redan har det..

Kära Tomten.. Det lustiga i kråksången är ju att det är just dom som ser ner på mig och min situation. Även om jag har oftast minus på kontot så i dom här fallen så känner jag mig ändå som en vinnare. Jag är nog en vinnare.

Förstår ni nu lite i af varför det inte är så synd om oss?

Jag får en del mejl från folk i min situation. Dom känner igen sig och önskar att dom skulle själva våga vara så öppna. Det är jobbigt att hela tiden visa en sida utåt och ha sanningen om sin situation innanför husets väggar. Om jag är öppen och förmedlar hur det faktisk är hos oss rakt och ärligt och att det gör i sin tur att jag mår bättre av det än att ha fasader. Om det i sin tur ger kraft och någon att släppa skammen så är det ju underbart!! Det är min belöning. Samma med Tema Missbruk.. Får en del mejl där med om igenkännande och att det ger tröst och kraft i deras situation. Kraften kanske används till att bryta sig loss från ett destruktivt förhållande och bryta sitt eget medmissbruk.

Kära Tomten.. Jag vill önska lite.. Det är att dom som inte förstår ska förstå att det är inte synd om oss. Att dom får förståelsen för min öppenhet och att den inte har några som helst fula baktankar som att tigga. Det finns en del gånger folk har blivit rejält sura på mig när jag har tackat nej till pengar. ”Behöver du inte pengar då?” frågar dom.

Givetvis behöver jag pengar.. Jag behöver pengar i massor och det som jag har fått på ett eller annat sätt har underlättat en massa och gett en välbehövlig frist. Men som jag har försökt förmedla i så många år är ju att jag skriver inte här om ekonomisk fattigdom för att folk ska tycka synd och skänka mig pengar. Det finns ingen värre känsla än det att någon tycker synd om oss. Det betyder inte att jag är otacksam för att någon vill hjälpa. Det är så fel som det kan bli. Jag får höra en del gånger av vänner att ”Svälj din förbannade stolthet och ta emot för dom vill ju ge och dom tvingas ju inte till det..” så är det.. ingen tvingar och kanske är det min stolthet som inte vill tillåta det eller andra orsaker.

Visst har jag tagit emot pengagåvor också någon gång. Gåvor som har varit direkt riktade till mina barn har fått slinka igenom. Det var till dom och hade ett mål. Hade inte rätt att ta ifrån dom det. Samma om det har varit en gåva till mig för personligt bruk till någonting speciellt. Det är inte gåvor av ”tycka synd” karaktär. Jag har alltid haft svårt att ta emot för mig själv men jag har lärt mig att göra det till en del. Men jag själv har inga problem med att ge. Jag älskar att ge bort och glädja andra. Det här skapar stora motsättningar inom mig själv och det har absolut inte med otacksamhet att göra utan det är någonting inom mig som knasar. Ibland så undrar jag om jag värderar mig själv på ett taskigt sätt. Men det känns inte så. Kanske bara det att jag är inte van att få bara för att någon vill ge.

Det här handlar inte om dom paket vi har fått av kända och okända. Där har jag känt i hjärtat att vi är så genuint uppskattade för dom vi är och att dom är inte baserade alls på ett ”tycka synd om” tänk.

Kära Tomten… Det blir många ord ibland när man verkligen vill försöka förklara vissa saker… Men om jag säger så här: Hur kan det vara ”synd om mig” när jag hela tiden känner en enorm känsla av stolthet över mig själv för att jag klarar av att hålla skutan flytande trots att det är mycket svårt ibland.

När någon tycker synd.. så tolkar jag det som att någon ser mig som ett offer.. Det är ju det jag inte är. Det är just det min blogg handlar om. Att inte vara ett offer för omständigheterna i mitt liv oavsett vad.

Sen finns det ett par i släkten som skäms över min blogg och innehållet i den när det gäller den ekonomiska fattigdomen och dom två artiklarna i Expressen. En av dom förnekade släktskap. Men det är deras problem inte mitt. Dom kan gott bära skammen men den är nog mera riktad mot dom själva och alla fasader dom har och min öppenhet kan ju vara ett hot.. för att en i släkten är urfattig och går ut med den i bloggen och i ett par artiklar i Expressen. Att dom inte fattade att syftet var att visa att man inte behöver vara ett offer med rätt inställning. Att det finns annat med stor värde i livet som man bör se för att inte hamna i hopplöshet. Att min medverkan var för att ge hopp åt andra genom att delge dom mina livsstrategier som funkar för mig i alla fall.
Att dom inte fattade poängen. Det är faktiskt skamligt.

Dom missade helt att se den Sirpa jag är. Människan mig. Jag är inte min ekonomiska status. Dom missade helt att se dom styrkor jag har. Det modet jag har att stå för mitt liv. Dom missade att se allting som är bra och det som gör mig till den jag är. Det som gör att jag fixar tuffa situationer och alltid kommer igen bara för att jag vägrar att falla. Jag är varken bättre eller sämre än någon annan men jag har hittat just det som funkar.

Dom såg mig som dålig.. för att jag inte har ekonomi. Men jag kanske duger igen sen när jag har ekonomi =)

Kära Tomten… Det var nog allt för denna gång. Jag kan nog inte förklara bättre just nu i denna sak. Men jag tror jag har fått fram det mesta. Och om du har någon som helst kontakt med Fru Fortuna kära Tomten.. Så kan du ju tipsa lite om mig, lite, lite i alla fall… Gärna mycket, mycket och helst jättemycket och insisterande =)

Tack på förhand Kära Tomten!

Kära Tomten… Del 1 – 2011
Kära Tomten… Del 2 – 2011
Kära Tomten… Del 3 – 2011
Kära Tomten… del 4 – 2011

Önskningarna för 2010 och dom gäller i år med.

Kära Tomten.. Del 1
Kära Tomten.. Del 2
Kära Tomten.. Del 3
Kära Tomten.. Del 4
Kära Tomten.. Del 5
Kära Tomten.. Del 6
Kära Tomten.. Del 7

* Tema Missbruk: Pappornas dag från en annan vinkel…

Det här är en svår dag för många barn. Denna dag ska man fira pappor. Det är då många barn blir påminda om pappor som inte finns i deras liv. Dom kan vara döda. Eller så har dom valt ett liv utan barnen. Orsakerna är lika många som dom frånvarande papporna är.. En av orsakerna är ju att ett missbruk har tagit dom ifrån barnen. Dom påminns långt innan genom bla skyltfönster som skriker ut ”Ge pappa detta i farsdagspresent..” ”Fira pappa på Söndag” osv osv… TV reklamen skriker ut samma budskap.. Samma på skolor där barnen manas på att göra någonting till pappa på pappornas dag..

Saknaden efter pappa finns givetvis där hela tiden hos många barn.. Det poppar inte upp just på farsdag för att försvinna. Men dom påminns. Många barn har ju skuldkänslor.. Dom tror att det är deras fel att pappa inte finns hos dom. Det finns kärlek, saknad, Känslan av övergivenhet, Ilska, Hat.. m m.

Mina barn har en pappa som dom inte har fått fira sen efter separationen mellan oss föräldrar för en tio år sedan. I början så gjorde pojkarna tappra försök att rita fina farsdagsteckningar och tota ihop små hemmagjorda presenter till pappa. Men dom har aldrig fått chansen att ge det till honom. Sakta har glittret slocknat i deras ögon och tillslut ritades det inga mera teckningar.. dom små hemmagjorda presenterna blev aldrig mera gjorda. En till ”sorgedag” lades till dom andra. Som jul, deras födelsedagar, pappans födelsedag… Visst skulle vi kunna knalla hem till honom.. till misären i en fyllekvart. Där ångorna slår i taket. Där pappa skulle sluddra ett tack till barnen för att sen gråta hejdlöst över sin situation.. sin alltså. Det skulle slita sönder mina barn i stycken. Göra dom ännu mera livrädda..

Det mina barn skulle vilja säga till deras pappa idag på pappornas dag är:

Vi älskar dig och vi vill att du ska komma tillbaka till oss. Vi är så rädda för att du ska dö.. Vi vill att du ska bli frisk. Kan du säga åt dom att skicka dig till Riddarhyttan igen. Vi vill bli kramade, älskade av dig pappa, varje dag,

Jag vet detta eftersom dom uttalar dom orden lite då och då här hemma när pappa kommer på tal och helt spontant emellanåt.. Denna enorma sorg, längtan och oro som barnen har sliter sönder mitt hjärta. Deras svåra sorg blir min sorg och ibland så vet man inte riktigt hur man ska hantera saker och ting. Tyngden över bröstet gör ont av deras smärta. Sorgen hos barnen går över ibland i en känsla av total övergivenhet och känslan av att inte vara älskad av sin far. Det ger dom ett ok av skuld att bära.. Oket som inte tillhör dom. Dom blöder i hjärtat av pappans val av hur han vill leva sitt liv. Barnen är helt oskyldiga offer…

Dom är offer för pappans val.. för kommunens brist på att se i saker ur barnperspektiv och deras usla och ologiska missbruksvård.

Barnen kunde ha haft en chans att fira sin far idag och äntligen kunna ge dom där små kärleksförklaringarna till honom. Men den togs i från dom brutalt och skickade dom tillbaka in i sorg och förtvivlan…
http://puffeltufflan.wordpress.com/2011/07/10/tema-missbruk-kommunen-den-allsmaktige/

HÄR finns mera om ämnet Tema Missbruk.


I mina barns hjärtan brinner ett ljus av kärlek till deras pappa.. Orden av kärlek som dom inte kan förmedla till honom personligen denna dag finns inom dom.

Han finns så nära geografiskt men ändå är det en hel ocean mellan dom.. en mörk ocean fylld av svarta piskande vågor av svår smärta..

Idag är det viktigt att prata om pappan ur många perspektiv.  Jag ska berätta hur tacksam jag är över deras pappa. Att han valde att ge dom liv av kärlek tillsammans med mig. Jag ska berätta om hur mycket han älskar alla sina barn och kommer alltid att göra det. Jag ska berätta att valet som han har gjort inte är gjort med hjärtat och själen utan med kroppen som är sjuk i en svår sjukdom som inte har någonting med dom att göra. Jag ska påminna dom om att taggarna av smärta som levereras till deras hjärtan av pappans frånvaro inte kommer från hans hjärta utan från sjukdomen alkoholism..

Jag ska berätta för barnen hur mycket pappa Älskar och saknar dom. Hur han skäms över att vara en fyllegubbe. Jag ska berätta hur förtvivlad han blir över att göra er rädda över att han ska hittas död… Jag ska berätta att dom inte är bortglömda av honom utan dom finns alltid i hans tankar på ett eller annat sätt.. Jag ska berätta hur stolt han är över alla fyra. Jag ska berätta om att han vet hur älskad han är av er barn.

Men jag måste också berätta om att valen som han har gjort tidigare är gjort helt av honom själv av olika personliga skäl och allt eftersom han sjönk så var det svårare att ta sig ur.. Sen var han fast. Jag måste berätta om att vi människor är så olika och att vissa blir lätt beroende av droger och då räcker inte ens den stora kärleken till sina barn för att bli fri.


Hanna gjorde en teckning till pappa idag. Pappa är han med mörkt hår. Ovanför är Hanna själv. Det stora i mitten sa Hanna ”tända ljus” om.. Kanske en raket..

Barnen firar en frånvarande pappa idag. Även om jag som vuxen inte alls ser honom som den bästa pappan till mina barn just nu.. så har jag ingen talan. Det är mina barns pappa och dom Älskar honom även om han är en frånvarande fyllegubbe till pappa. Det finns många stormande känslor inom dom men det finns alltid en stor kärlek till pappa som går som en röd tråd i deras liv.  Det är det absolut viktigaste att inte den känslan förbytts till ett mörker av hat..

Mina barns ord till deras pappa i dag:

Grattis älskade pappa på farsdag – VI ÄLSKAR DIG!

* Idag så minns vi.

Idag är det 10 år sen terrorn som drabbade många, många människor i New York. USA.. Många människor miste sitt liv och skadades. Attacken lämnade en oerhörd sorg efter sig hos anhöriga och vänner. Många barn förlorade ena föräldern. Många barn låg under sina mammors hjärtan när katastrofen slog till. Dom fick aldrig chansen att ha ett liv med sina pappor. En hel Nation var i sorg. Många runt om i världen kände nog någonting av en overklighetskänsla inom oss.

Många världen runt, tittade och tittade konstant på TV. Ett plan flög rakt in i WTC.. Efter en stund en till i det andra tornet. Jag frågade mig. Var det reprisen av den första jag såg? För inte kunde väl två plan ta ett varsitt torn nästan direkt efter varandra? Är det nyheter? Inte någon filmtrailer väl? Jag hamnade av en slump på en Nyhetskanal i USA.. Just när första attacken hade hänt.. Zappade överallt.. Dom svenska kanalerna.. Dom Finska.. Text TV… Samma sak överallt. Sakta började man ta in det fruktansvärda som hänt.

Det var så mycket sorg.. Så mycket tragik man såg om och om igen. Varje gång snördes hjärtat ihop i kramper och man ville bara gråta hejdlöst. Bilderna och ljuden av terrorn etsades fast i hjärnan och till slut så behövde man inte längre se på nyheterna. Man såg bilderna och hörde ljuden tydligt inom sig. Den förtvivlade sorgen. Alla varför? Det gjorde ont men aldrig att det ens var i närheten av hur det var för dom människorna som drabbades. Jag kommer aldrig att glömma den 11 September 2001.

Vi får aldrig glömma.Vi måste nog minnas all ondska som händer. För att få en påminnelse inom oss själva vad som är viktigt. Men vi får aldrig föra ondskans budskap vidare. Vi måste kämpa för Freden.. För friheten.. Demokratin. Vi måste kämpa mot Terrorism, terrorister vars syfte är ju att skada och sätta skräck i så många oskyldiga civila människor som möjligt för att nå sina egna politiska ideologier, vad det nu än kan vara. USA är långt borta. Man får aldrig lura sig själv att ”Det händer aldrig här” Det kan hända här. Det har hänt här. Vi har ju Oslo och Utöja i Norge som ett mycket färskt minne inom oss. Våra grannar.

Man måste börja någonstans och den allra bästa början är ju inom en själv. Många förlitar sig på andra för att dom ska sköta om den biten. Sen så för man sitt egna privata krig mot allt och alla som stör en ens vardag.
Har pratat om värderingar och om fördomar här. Det är det som jag menar med egna krig. Att ha en tolerans mot olikheter är nog en viktig förutsättning för att kämpa för just fred, frihet och demokrati.

Börjar vi inom oss själva.. för över det till våra barn och dom i sin tur.. Ja då är snöbollen i rullning. Man kan minska på det onda i samhället men man kan aldrig ta bort den helt. Tyvärr!

Vi mindes igår. Vi minns idag. Vi minns i morgon med..

Jag tänder ett ljus för alla dom som fallit offer för Terrorismen runt om i världen.

Var rädda om er själva och varandra!

* Att glömma eller minnas..

På facebook florerar statusuppdateringar som ” Anders Behring Breivik vill att han ska bli ihågkommen.. vi ska inte komma ihåg honom. sprid detta” osv..  Mitt hjärta säger spontant.. Kom ihåg ondskan.. Kom ihåg fanskapet som spred så mycket smärta.. Kom ihåg han som skapade så mycket sorg så det är svårt att riktigt sätta ord på det men kom ihåg han på rätt sätt.. låt hans ord inte ge ekon.. sprid inte hans manifest. Gå inte med i några hatgrupper hur mycket ilska vi än har inom oss.. Hat trycker undan det goda.. Det fina inom oss.. Hat finns inom Anders Behring Breivik och hans gelikar.. men låt den inte få fäste inom oss.

Han ska vara en påminnelse om vad vi alla kämpar för.. som fred, frihet, demokrati, öppenhet, trygghet.. Vart enda gång vi ser hans nuna. hör hans namn.. Anders Behring Breivik.. så ska det vara en påminnelse för oss alla. Det är då vi ska påminna oss att ondskan får aldrig vinna.. Den vann inte nu.. den får inte vinna i morgon.. Aldrig!! Vi får inte bli avtrubbade och invaggas i en falsk trygghet om att här är vi säkra. Så länge det finns ondska så länge finns risken för terrorattacker.. så länge det finns dom som tycker våld och skapa fruktan är nödvändigt för att få folk att kapitulera och ”acceptera” någon grupps skeva ideologi… så länge har vi terrorism.

Men vi enas.. vi kämpar.. Vi ger oss inte..

Vi håller varandras händer för terrorns offer.. Vi sprider tanken.. Kärleken.. mellan varandra.. överallt.

Mina tankar är i Norge. Hos offren, deras anhöriga och vänner

Var rädda om er själva och varandra!!

KramKram!

* Up Close and Personal – Smärtgräns..

Bommade igen bloggen tidigare idag.. Börjar bli sådär osocial igen som det lätt blir när man börjar nå en viss gräns med vissa saker.. När man måste kämpa lite extra.. Ja inte lite heller. Men tänkte sen att fan heller jag stänger.. så läs på ni som vill läsa så osocialiserar jag här på mitt håll.. Eller något åt det hållet..haha.

Värmen får det att såsa i skallen men samtidigt så känner jag en slags envist driv inom mig. Ett sådant som sparkar mig i röven ideligen till att förändra. Det ekar i skallen: Måste göra någonting. Måste. Det är nu eller aldrig som saker och ting måste ske.. Nu eller aldrig.  Känner att min smärtgräns är nådd.. eller jag börjar närma mig den. Det börjar göra ont. Eftersom jag inte får jobb i Köping så måste jag flytta till en större stad. Stockholm är ett alternativ som står närmast. Kruxet är ju att få ett boende som passar eller att få ett boende överhuvudtaget. Jag är nog inte så knusslig.. Vi är ju mycket ( i min mening) trångbodda just nu.. Minst 2 rum för lite. Men jag ska inte vara kräsen.. Har inte råd att vara det utan det får bli som det blir.

Nu till den stora frågan.. som jag måste lösa. Hur sjutton ska jag ta mig härifrån? Det klirrar ju inte speciellt mycket i kassan faktiskt. Har sålt redan allt det som gick att sälja tidigare för den dagliga överlevnaden så den möjligheten finns inte längre. Men det är en nöt som ska bli intressant att lösa faktiskt. För det går.. Ingenting är omöjligt.. man måste bara hitta lösningen som lurar någonstans och i den här äckelpäckelvärmen så är det lite svårare att samla tankarna men det kommer ju regniga eller iaf svalare dagar snart, förhoppningsvis.. Då funkar jag bäst =) Nöden är ju lösningarnas moder!

Gården är som en häxkittel.. En kokande sådan. Ungarna gnyr efter att få åka och bada men Kristinelundsbadet stängde dom ju och öppnar igen i mitten av Juli och då är det säkert inte badväder heller om man nu ska måla fan på väggen.. Det var visst alger i vattnet. Vi har ju Malmön.. Men tänker inte gå.. Ungarna kommer ( eller jag..haha)att kollapsa efter första kilometern av värmeslag och jag av frågor som ”Är det långt kvar??” Första gången frågan kommer är väl när vi kommit runt hörnet.. Svarar då att ”Nejdå.. inte långt.. typ 7 kilometer bara” Hannas promenadtakt gör att vi får starta i gryningen för att vara framme på eftermiddagen.. Eller någonting liknade..haha. Förra året var ju Kristinelundsbadet även kallad Krillan stängd för renovering. Vi var alltså och badade där sommaren 2009. Vi är utsvultna på bad..Mycket utsvultna faktiskt. Att åka tåg till Västerås för bad blir för dyrt.

Idag så orkade inte barnen vara ute så länge.. Typ 2 timmar stod dom ut eller var det jag som inte stod ut? Ja hur som haver så flåsade Hanna rejält. Kanske var det hennes hjärtfel som gjorde sig påmind… Så vi gick in. I morgon blir det att bära ut hinkar med vatten. Får väl springa som en tätting för det går åt massor med hinkar ska ni veta. Det får bli vårat ”bad” nu när det är varmt. Palma the skurhink!! :P

Låter jag gnällig? Låt er inte luras.. Konstaterar bara faktum och försöker hitta lösningar.. smidiga lösningar.. fast enbart lösningar räcker.. Smidiga då förhoppningsvis =) Problem är till för att lösas. Det ska vara lite problem för att känna att man har åstadkommit någonting.. Är det inte så?? Menar.. Om man får allt serverat på silverfat.. så glömmer man lätt bort värdet av kamp.. Det är en underbar känsla som kommer utav att man har kämpat sig fram till mål.. När man har övervunnit hinder. När man ser resultatet av sin egen envishet.

Jag har kämpat med både det ena än det andra under åren.. så jag vet hur det är att få den här känslan emellanåt.. Man växer och blir stark. Man får ett jävlaranamma. Men alla människor har ju en gräns.. jag med.. Frågan är: Ska man ska fortsätta vandra och traggla den vägen som gett just den gränsen som smärtat? eller ska man byta riktning? Öppna nya dörrar.. eller vägar..Det kanske räcker bara med att byta tankesätt. För mig är det självklart med byte.. Det finns inget annat på kartan.

Under dom senaste 15 åren har jag kämpat och vunnit många segrar. Har inte haft någon direkt lugn period alls utan det har kommit saker gång på gång. Ena har avlöst det andra eller gått hand i hand. Det har varit när man har varit fast i medmissbruk.. dvs har haft en sambo (alla fyra hemmavarande barns far) som missbrukat och det har gett en massa jobbiga känslor.. Jag har alltså inte själv missbrukat. Delar av den kampen kan ni läsa HÄR. Det har varit barnens svåra kamp och känslor när en förälder försvinner i missbruket.. Det är hjärtknipande och svår sorg som ger sig uttryck i så många svåra och jobbiga sätt. ”Kampen” om att vara själv med fyra barn under alla år och allting som kommer med det. Två barn har dessutom funktionshinder där Downs Syndrom är den lättaste funktionshindret av dom. Det har varit en kamp med skolan i 9 år om rätt till bra undervisning. Om rätten till hjälp- Rätt hjälp.. osv… Nu tycker jag inte barnen har varit en kamp utan det runt omkring.. Olika situationer som kommit i ens väg som har varit ganska svåra att lösa ibland.. Men med lite envishet så fixar man det mesta faktiskt. Sen är det kampen mot arbetslösheten och den ekonomiska fattigdomen.

Varje avklarad kamp eller avklarat delmål har varit en stor seger som ger kraft att gå vidare.Det har gett mig insikten om att jag faktiskt klarar av mycket och att det sämsta jag kan göra.. det mest orätta jag kan göra mot mig själv är ju att inte tro på mig själv och min egna förmåga. Men jag vet också min gräns i mångt och mycket. Samt att kunna säga att ..det här fixar jag fan inte.

Man tänjer sina gränser till smärtgränsen och när man är där ja då byter man riktning. Hittar den där nya vägen att vandra.. och man har då en helt ny väg att gå där smärtgränsen, förhoppningsvis, är långt borta. Förstår ni vad jag menar?? Det absolut viktigaste är ju att inte fastna. Gör man det så sjunker man.. Man fastnar..och blir ett offer för sin egna situation.

Det är dit jag har kommit nu… att försöka hitta min nya väg att vandra ur den ekonomiska fattigdomen. Det kommer att bli jobbigt.. Är medveten om det. Det kommer att kosta en massa svordomar.. en massa ”ok, hur gör jag nu?” tankar.. Det kommer att kosta en svår brottningsmatch med samvetet om huruvida det är rätt att slita upp barnen från Köping. Från det invanda samt att en massa kamp om hur man då ska få ihop det ekonomiskt med flytt när enbart det vardagliga knasar jämt. Faktum är ju att det kostar. Givetvis vill man ju komma lätt undan när det gäller den biten.. så tar mig triss emellanåt. Men är ju en loser ända ut i skospetsarna när det gäller spel och dobbel.. Men det är en mycket liten bisyssla bara så jag hänger inte upp någonting på det. Sen vill man ju att detta ska kunna lösas till Hösten. Helst i morgon ju =) Men om jag inte börjar nu så finns det inget slut att se fram emot i framtiden. Eller en ny början =)

Jag räknar iskallt med att sjunka ännu mera innan jag kan börja klättra. Lika bra att räkna med det från början så blir det inte en överraskning när det väl händer. Det är som att man faktiskt måste först korsa bäcken med isbitar innan man kan komma upp på torra land på andra sidan och bli varm och trygg.. Ja eller någonting ditåt.. =)

Jag tror jag har åkt fram i kön.. en liten bit =)

Nu blir det bingen..så jag orkar i morgon.. ska ju bära vattenhinkar i mängder. Vi får se när jag bloggar igen.. Någon gång blir det ju iaf. =)

Sköt om er.. Var rädda om er själva och varandra.

Köping onsdagen den 29 Juni 2011. Klockan visar 01:13

KramKram!

* Karma is the Bitch

Det är mycket prat om fattiga barn lite överallt nu i bloggar och tidningarna. Vet ju. Har själv medverkat här om dagen som en återkoppling till Expressens artikel 2009 om fattiga barn.

Det är mycket om hur man ska hjälpa dessa barn som inte har det så välbeställt. Ja eller föräldrarna som inte har det så välbeställt. Ungarna hänger ju bara med av bara farten.

Tonårsmorsan gör sin grej.. HELP 2 HELP är en fin tanke.. Men jag reagerar ändå lite olustigt på hela den grejen.  Fatou är en snäll kvinna. Jag gillar henne skarpt. Det är inte det. Varför göra det så komplicerat? Varför dra in företag som får cred för ”hjälpen” genom reklam på en blogg. Sen uppmanas dom som inte kan hjälpa eller inte vill hjälpa ändå ge cred till dom här företagen som hjälpt till. Ett PR – jippo på bekostnad av fattigdomen som finns omkring oss. Det känns som inbakad och/eller dold reklam för företag som ska florera i bloggen.

Varför ska man tävla om att få vinna en matkasse för att man är fattig? En tävling för fattiga.. Tja.. det låter inte riktigt bra i mina öron. Jag ser framför mig många medmänniskor som i behov trånar efter en bit ”bröd” ur den välbeställdas kasse. Jag ser målade tavlor i olja av fattiga.. men i en modern tappning. Jag ser ”grindslanten” där man slåss om en peng.. Fast i vuxen tappning.

Varför inte bara se sig omkring i sin egen närhet.. sin omgivning. Gå igenom den egna släkten.. vänner.. grannar. osv.. Finns där någon som skulle behöva?   Uppmana vänner och bekanta att göra detsamma. Det finns behov bara man tillåter sig att se. Vill man hjälpa och kan det så gör det. Gör det anonymt om möjligt så slipper mottagaren hamna i en skuldposition.. en tacksamhetsskuld som kan bli otroligt jobbig. Många gånger är det mycket skam inblandat i just faktum att man inte har medel. Fast det är ingenting att skämmas över. Vi alla är lika värdefulla.

Det är väldigt viktigt att få bort skamstämpeln på just fattigdom. Vi måste stötta varandra och peppa.. istället för att se ner och förminska eller ordna tävlingar så att ingen hamnar på djupt vatten. Stötta varandra så att man orkar en stund till.  Vi måste hjälpa varandra att finna lösningar för när man hamnar i hopplöshet så har man svårt att se någonting överhuvudtaget mera än sin egnen svarta situation. Vi måste se vårat egna värde, att vi inte är värdelösa och en belastning för samhället för att vi är ekonomiskt fattiga. För känner föräldrarna skam så fortplantar det sig säkerligen sig till barnen också ganska snabbt. Det blir offer på offer.

Kan vi göra det för våra medmänniskor omkring oss som har det svårt, stötta och peppa.. Hjälpa dom att se sitt egna värde..att som inte är dåliga.. så är det ett värdefullt och livsviktigt bidrag i denna diskussion om just barnfattigdom. Det kan vara just någons respekt, stöd och peppning som gör skillnad i att falla eller inte falla. Det kostar ingenting.. men är så, så värdefullt och är en långsiktig investering i begreppet medmänsklighet..
För ni vet ju.. Karma is the Bitch!!

Over and out.. Köping den 15 Juni och året är 2011 och klockan är 01:29.. attans mycket eller lite.. Det beror på hur man ser det.. =)

KramKram!!

* Ni ska inte tro att det blir sommar…

…om inte skolavslutningarna är avklarade.. och det är dom nu =)

Hanna slängde ju ner min kamera i toan.. Den var genomsur..
Dagen efter så kunde man fortfarande skaka ut vatten ur kameran..
Hängde den i solen… och efter ett tag så fungerade den.. så där.
Här kommer några bilder från igår.

Så här blev bilderna på Marcus och hans skolavslutning i går morse..
Åhh.. så synd… Attans unge och slänga ner kameran.. Sickna typtag.

Men sen blev det bättre…. Vissa kort vart ok.. andra som den på Marcus…
Här är det Hannas skolavslutning vi är på och alla dom underbara barnen håller på att sjunga sig in till klassrummet.. Han i hand med fröknarna.. Det var så fint.
Jamen klart det vart en hästsång också… Givetvis sjöng fröken Rosenknopp och dom andra barnen.. ända från tårna.. Fint.. högt och med stolthet. Strunt samma om tonen gick lite bredvid… Ni skulle se stoltheten i dessa barns ögon.. Dom sjöng för oss.. för sig själva och för att det är så så kul!!! Precis som det ska vara..Just precis som det ska vara. Förresten.. STALL… Det är ju ett HÄSTHUS som Hanna säger.. Hon vägrar ju säga stall mera logiskt med hästhus..haha

Här ger finaste Fröken Magda lite sångstöd åt Hanna. Tänk att min tös ska börja i 4:an.. Tiden går så fort.. Barnen växer.. blir stora.. så man måste njuta av den här tiden till max. Snart har hon ett eget liv.. samma med grabbarna. Den här tiden kommer aldrig tillbaka.. Det är minnen som skapas för resten av deras liv. Dom går inte att sudda bort.

Var närvarande.. Finns till… och lev med barnen… det är mina tre viktiga hörnstenar. Som jag sa.. dom är små så kort stund.. snart är dom stora.
Det är lite det jag vill förmedla i pratet om ”fattiga barn” att ta vara på det man har.. istället för att se det man inte har.. På det överlever man bättre. Lättare blir livet också..

Jag frågade Marcus idag om vi var fattiga. Han svarade ”Näää.. bara ekonomiskt” Just precis det som jag vill förmedla mina barn.. Han har lyssnat väl när vi har prata om fattigdom.. fattiga barn.. och allt det här som pågår just nu i tidningar.. Det är det vi måste lära våra barn.. Att inte värdera allt i pengar..

Visst klagar mina barn emellanåt också.  Hua, ni ska bara veta… När dom får käka köttbullar för femte dagen i rad.. Ja ni vet.. extrapris är bra men det bli enformigt ju.. men dom blir mätta. Visst klagar dom när jag säger nej till bio.. resor.. och annat som dom vill göra.. Men dom lider inte mig veterligen. Dom vet ju att vi har ljuspunkter emellanåt. Det är dom ljuspunkterna dom kommer att minnas.. och så hoppas jag att det gör sen att barndomen inte kändes fattig.

Jag vill inte att dom ska minnas saker som som är ett faktum.. som nekad glass.. otaliga köttbullsmiddagar.. Inga modekläder..inga el få resor osv. Dom ska förhoppningsvis minnas andra saker..bra saker och det gör jag genom att lära dom just dom andra sakerna… att allting inte bör värderas i pengar..

Är vi vuxna offer för vår ekonomiskt fattiga tillvaro så gör vi barnen också till offer. Barnen lär sig att vara fattiga.. Lär dom rikedomen istället.. den som finns omkring oss.. i oss själva och hos varandra.. Vet ju att det är skitsvårt.. frustrerande.. det där med ekonomisk fattigdom emellanåt.. Fy fan säger jag bara.. ni ska bara veta. Men jag gör det inte värre för mig och mina barn genom att hamna i en offersituation.. Då har jag nog förlorat greppet.. och har jag förlorat den så har jag nog mist viljan att leva och förbättra min situation.

Så länge jag finns till.. andas och älskar.. så länge ska jag hålla mig flytande. Det är jag skyldig mina barn och mig själv.  Jag är skyldig dom en barndom som är rätt så ok trots att vi är fattiga.. Jag ger dom av min närvaro. Det kanske inte uppskattas fullt ut nu.. Men jag tror på det att det ger dom någonting i slutändan.

Och säger som alltid.. Vi står på kö och vet ju det.. att det kommer att bli våran tur någon gång.. Tills dess ska jag göra mitt yttersta för att vi ska må bra och ha det bra trots svårigheter… trots ekonomisk fattigdom.. trots det och det..
Livet kan ju ta sig jobbiga vändningar.. skulle jag försvinna innan vi har fått det ekonomiskt bra så hoppas jag inte min kamp har varit förgäves.. Då hoppas jag ju att mina barn har anammat min inställning och på så sätt klarar sig från att bli offer om det skulle gå så illa att dom hamnar i den sits jag som vuxen är nu. Då har jag lyckats.. trots att jag inte finns med.. Det är ju det som är det viktigaste.. Ge sina barn starka vingar..

Önskar er alla en helt fantastisk sommar..

Var rädda om varandra…

KRAMKRAM!

* Vi har det bra…

Hoppas ni har det också!?

Sista lediga dagen i morgon.. skola i några dagar och några få skälvande dagar kvar tills barnens sommarlov. Vi behöver semester från alla vardagens måsten. Ser framemot sommaren till max.. och nu har jag också identifierat den där gnagande känslan inom mig också som fanns där inför sommaren. Faktum är ju att det bli i princip dubbelt så ”dyrt” att ha barnen hemma i 10 veckor. Men jag orkar inte oroa mig.. orkar inte och vill inte. Det tar bara bort den där underbara känslan av semester.. och njuta av varandras sällskap. Den gnagande känslan är borta nu.

Vi har ju ändå underbara saker framför oss.. Gröna Lund.. och Kolmården för två barn med mig.. Legoland för två andra barn med farmor och farfar. Vi ska till Paula också och hälsa på några dagar. Vi får snåla om vanligt.. och snåla lite extra för det som är framför oss. Det är det värt alla gånger. Vi får prioritera.. Ska vi ta den där glassen eller spara?? Göra isglass av saft istället är bra mycket bättre.

Jag har ingenting att klaga på.. även utan sommarprogram.. Jag har fem underbara barn. Vi har hälsan.. vi har varandra. Det är sommar.. värme.. och snart en lång ledighet tillsammans. Ingenting slår den känslan när man sitter på gården och helt plötsligt har man små armar om sin hals och orden som kommer ”Jag älskar dig mamma” Jag behöver inte sitta på en strand i Thailand.. eller någon annan stans eller har kontot maxat med pengar för att känna att jag är den mest lyckliga mamman i hela världen som kan ta den här ledigheten med mina barn.

Jag kan sitta på en bänk på gården med minus på kontot och känna att jag är lyckad som mamma som får ha ”kan ha” den här korta barndomstiden med mina barn även om den är hammavid, Kunna vara närvarande.. Finnas där. Inga pengar i hela världen kan ge mig den känslan om jag inte har hittat den inom mig själv.. att kunna värdera livet på ett annat sätt än pengar.

Vi skapar våra gemensamma minnen på Gården.. i vardagen. Sen har vi ju sådana som inte är vardag.. som när vi har fått Gröna Lunds biljetter som gåva. då blir det lite som ”fest” i våran ändå braiga vardag.. Det finns inte en vana för mina barn att göra en massa saker sommaren igenom. Dom kräver inte det heller.. Önska är en annan sak… och då uppskattas det enormt när vi får möjligheten. Det är sådant som fastnar.. Som vi minns sen länge.. resten av våra liv.

Visst underlättar pengar men inser man faktum och är realist och det viktigaste.. att man inte hamnar i ett ”jag är ett offer” – tänk så går det att leva och inte bara överleva. Låt aldrig Hoppet inom dig dö.. då kommer hopplösheten och då blir det molnigt och svart. Det gäller mina barn också. Visst vill dom ha saker, visst klagar dom ibland men i det stora hela så är dom ändå nöjda. Visst tycker jag det är attans drygt emellanåt när bakslagen kommer. Visst.. men hinder är ju till för att övervinnas. Ett tag funderade jag att mejla ”Fattigbloggen” på aftonbladet.. dom söker ju olika historier.. Men kom på att min historia kommer inte vara den dom söker så jag lät bli.

Det här är det sista jag skriver mera personligt om att vara ”fattig” Fan heller jag är fattig.. jag är ofantligt rik.. Har bara inte så mycket kosing men det tar vi med högt huvud. En dag blir det våran tur att slippa vända på varje korvöre.. Men tills dess ska ska vi LEVA och NJUTA av det vi faktiskt har NU. Glädjas i våran vardag.. över att finnas till och ha varandra.. Ingenting är självklart.. Ingenting ska man ta för givet. Ingenting!!!

LOVE YOU ALL!!

KramKram!