Tag Archives: samvete

* Let me take you by the hand…

Kväller alla!

Söndag idag och det har det varit hela långa dagen och fortfarande är. Grått och regn men det har varit skönt.. Har inte riktigt feelingen för solsken just nu.. Lättare om vädret matchar humöret ju.. Eller hur? =)

Jag har funderat så att skallen nästan poffar.. Ibland är det nästan bättre att vara ovetande om saker och ting men rätt som det är så får man veta.. Att det är illa ställt. Sämst någonsin för någon som mina barn älskar högt.


Om jag är rädd? Tacka fan för att jag är det.. Barnen är det. Vår familj verkar inte skonas från den här rädslan någonsin.. Den finns där hela tiden.. Ibland mera ibland mindre. Klart det påverkar oss.. Konstigt vore det annars. Vi är inte gjorda av gråsten. Dom här mörka molnen har tätnat över oss ännu en gång.
Det här är en sorgeprocess som barnen har fastnat i.. och kan inte komma vidare. Dom sörjer en levande död med rädsla. Den här rädslan är ett hot och högst befogad.. Kommer jag att räcka till om el när faktum kommer?

Jag är arg.. Så in i helvete arg över samhällets s k missbruksvård. Det finns inget barnperspektiv överhuvudtaget och jag ränker inte vara nådig alls. Det räcker nu! Det här handlar om mina barn..  Det handlar också om en mycket trasig medmänniska En människa som är utanför alla system nu.. som förlorat det mesta nu utom förmågan att andas. Det här handlar om att fråga sig själv om man kan göra någonting på rätt sätt.. Fråga sig själv, ärligt, om man orkar..

En del av mig skriker.. Varför just nu?? Räcker det inte med vad vi redan har?
En annan del av mig säger lugnt.. Jag ska se om jag kan göra någonting!
Hela jag konstaterar ändå att – Jag får inte blunda!

* Jag tänkte faktiskt på dig!!

Jag har en benägenhet att ta mig själv in i mitt samvete och syna den lite kritiskt också emellanåt. Framförallt inför stora högtider som nalkas som Julen. För mig handlar det om att påminna mig själv om viktiga saker. Att inte glömma bort det som är viktigt för mig.

Vi lever i en stressig tid över lag. Vi glömmer också bort det som vi egentligen tycker är viktigt i våran iver att leverera med allt vad det innebär. Vi stressar och vi stressar ännu mera inför Julen för att det ska bli så perfekt som möjligt. Vi bakar som tokar, lagar mat i stora lass, vi gör godis av många sorter. Vi putsar och fejar. Vi uppfyller andras materiella önskningar och jagar julklappar in i det sista. Vi skuldsätter oss m m. För att märka sen efteråt att det som ger det där lugna och vilosamma var ju vardagens återkomst. Med jobb och skola för barnen. Ja, den här helt vanliga vardagen.. Men man erkänner det inte alltid inom sig själv. Julen är helig ju.

Sen säger vi med en fast övertygelse inom oss själva att ”Vad skönt det var med Julledigheten.. Jag är så utvilad” Det är  ju så det ska vara men det är ju inte alltid så utan vi är egentligen långt utanför den egentliga sanningen. Vi har skapat den här falska oasen av lugn.. och kallar det sen att vi har haft en välbehövlig vilohelg men i själva verket så har Julen varit en konstant pågående orgie av stressfulla måsten.

Vi får inte glömma bort oss själva i  kaoset som kommer som med Julen. Men vi gör det i alla fall emellanåt. Vi glömmer bort andra också och försöker kompensera det sen med orden.”Jag tänkte faktiskt på dig under julen och undrade hur du har det”  Man har plåstrat om sitt samvete och gjort bot. Det är så sorgligt att när man behövs som mest så ger man minst till dom som verkligen behöver en gest av ihågkommande, omtanke och värme.

Att man glömmer innebär ju inte alltid att man inte bryr sig. Eller att man saknar förmågan inom sig själv. Det kan handla om att man är så inne i denna kaos av stress och alla måsten så det som är lite utanför den egna familjekretsen glöms lätt bort. Det är en helt naturlig reaktion av stress. Det finns ju andra orsaker också.. Man får syna sig själv emellanåt för att finna sina egna svar.

Kopierar in ett inlägg från december förra året..

* Julen: Inte alltid en glädjehögtid.

Posted on 04 december 2010 |

Många tycker julen är en av dom bästa högtiderna som vi har.
Det är gemenskap, värme, kärlek, omtanke och en massa annat fint som omger Julen. Just det måste väl vara den sanna meningen med julen?

För några är det inte det. Det är en högtid som är förknippat med ångest,  längtan och en enorm saknad. Saknad över någon som inte finns hos dom längre. Det är bla föräldrar som just mist sitt barn strax före jul och kommer alltid att förknippa julen med den tragedin. Även om det kanske lättar något under åren. Det är föräldrar som inte har alla sina barn samlade. Där en stol står tom. Det är alltid någon som fattas hos någon och den saknar vi framförallt under stora högtider. Döden har tagit dom.

Det är alltid någon som saknar sina nära och kära även dom levande och den saknaden kan man göra någonting åt under hela året men gör det inte av någon anledning. Då är det kanske en pliktlängtan för att döva sitt eget samvete för att man inte fick röven ur vagnen för att göra någonting åt det. ”Jag saknade och tänkte på dig i alla fall, det måste räknas”

Julen är svår för många ensamma. Det enda dom har som sällskap är längtan och ångest. Det är familjer som samlas men utesluter ändå några. Det kan vara någon som tex har alkoholproblem. Dom behöver inte ens ha några problem. Dom lämnas utanför i kylan med sin ensamhet med sin längtan efter gemenskap och värme. ”Det passar sig inte” kanske dom tycker. När passar det egentligen då?  Det är väl då när människan behöver andra som bäst. Det är väl då när dom behöver sina nära och kära som bäst. Är inte det som julen är till för. Att enas i en gemenskap. Istället blir det en hermetiskt försluten familjesammankomst. Där den innersta familjen är närvarande och många utesluts. Då har nog julens budskap gått förlorad.

Vi tar så mycket för givet. En dag så kanske vi själva står där ute i kylan.
Det behöver inte vara på grund av något missbruk. Det kan vara av så många orsaker. Skilsmässa kan vara en av dom orsakerna. En partner rycks ifrån en kan vara en annan. Orsakerna är lika många som dom ensamma är. Ett pliktskyldigt julkort är det enda dom kanske får av sin familj och sk vänner och resten av året så existerar dom kanske inte.

Julen samlar folk samtidigt som den gör avstånd större än någonsin.
Det är lönlöst att sakna någon när denne har dött om man inte brydde sig om eller räknade med vederbörande tidigare. Det var bara någon som fanns där men som man inte la några direkta tankar på. Men efter döden så passar det sig att sörja och längta. Men det är för sent då. Toksent!

Det finns alltid någonting man kan göra för någon annan. En släkt. En kompis. En arbetskamrat, Granntanten eller farbrorn.. ja en som man vet blir ensam under julen och annars också. Man kan ringa, bjuda hem på en bit mat eller fika, knalla över med en julblomma och en bullpåse. Ge sina vantar åt någon som ”sitter på bänken” som fryser som inte har några. Bara omtanken kan göra stor skillnad i någons liv. Att man räknas som människa, även då det inte är jul.

Jag börjar med mig själv och tar till mig mina egna ord. Inte för medlidande eller dåligt samvete utan för jag vill. För att det känns så rätt.

Här får ni alla en varm Cyberkram av mig. ♥

kram.gif

* Fördomar…

En fördom är ett förutfattat antagande om någon eller något, grundat på tillämpning av en stereotyp uppfattning om en grupp som den eller det som är föremål för fördomen anses tillhöra. Vid brist på information om någon eller något använder man det lilla man vet för kategorisering och fyller på med allmänna
stereotyper – Fördomar är i grunden en överlevnadsinstinkt. De ska få oss att snabbt fatta beslut utifrån våra tidigare upplevda erfarenheter och på så vis tex. snabbt kunna avgöra om något/någon är farlig/hotfull och då ta oss därifrån.
(Orden är kopierade direkt från Wikipedia.)

Under en vecka som jag har pratat om detta så är det just detta jag har mött. Inte hos alla men hos många av dom som jag har diskuterat med. Så mycket okunskap som det fanns är fan beklagligt.
Ena undanflykten efter den andra kom för att kunna behålla sin uppfattning om dom funktionshindrade i synnerhet Downs syndrom. Det blev ett massivt förnekande om min frågeställning och det pratades hela tiden om annat. Det vill säga alla dom argument som är just deras fördom. Jag såg en rädsla och en otrolig okunskap. Ingen såg DS personerna som individer. Det dom såg var DS.

Jag sa ”Det behövs mera kunskap” Dom sa ”Vi är inte okunniga. Vi vet.”

Fick en kommentar:
”Postat den 2011/09/06 kl. 12:06 f m
Det är inte kränkande mot barn som har ds eftersom dom flesta av dom aldrig kommer att förstå vad fosterdiagnostik är för någonting. Du får inte glömma att dessa barn aldrig skulle klara sig själva i livet,därmed är dom för alltid utlämnade till andra personer för att få uppleva saker,jobba eller flytta hemifrån.

Dom flesta människor skulle aldrig vilja ha det så om dom kan välja och vill inte heller ha ett barn som kommer att få det så!

Mitt svar:

Japp, där kom det!! Dom förstår inte säger du. Du har dömt ut dom på funktionshindret. Människovärdet är inte baserat på funktionshindret utan på själva existensen. Det man pratar om överlag är ju det som nog skett som hos dig.. Att det finns en risk att människovärdet sänks för en grupp människor. Då stämmer ju den riskberäkningen. Då har vi rätt i våra antaganden. Det är på grund av sådana som dig som fördomar finns, rädslor finns. Det är på grund av sådana som dig som tex dom med DS har det svårt. DU och några till är INTE dom FLESTA..

Ett tips: Gå ut i livet istället för att sitta anonym bakom dataskärmen och på Familjeliv och se dig omkring.. Det finns en värld där ute som inte tycker som du….

Så vissa lagar ska man skita i.. Dom som baseras på Samhällets värdegrunder? Tänk orden Moral och Etik! Samhällets plikt! Att det är en rättighet att få den hjälp som man behöver oavsett funktionshinder. Men det som bara gagnar dig ska räknas fullt ut….

Ja, detta var bara ett exempel på fördomar och okunskap  i mitt tycke.

Minskar det människovärdet bara för att man inte alltid riktigt hänger med? Många förstår kränkningen mycket väl. Har tagit upp det otaliga gånger men eftersom dom vill hålla fast benhårt i sina fördomar så har dom inte lyssnat. Hade dom gjort det så hade deras egna argument inte hållit. En överlevnadsinstinkt för att slippa ta tag i sin rädsla..okunskap eller annat.. Min teori.

Ett exempel på en kommentar till under dom här dagarna:
”Nu kommer jag nog blir ”hatad” men jag uttrycker än en gång min egna personliga åsikt

Jag tycker vi borde införa en modern form av ättestupa. Bort med all ”skit”, handikapp som handikapp, sjukdomar som är ärftliga, sånt som påverkar människans funktionsduglighet, dvs kan man inte torka sig själv i arslet eller knyta sina egna skor och BIDRA till produktiviteten i samhället och bara kosta tid och pengar, så kanske man inte ska finnas till? ”

Sen säger jag inte att personer med handikapp inte är människor, men vi sätter olika värden på liven, se bara på andra samhällen där resurserna inte finns, vad händer med dem? Hade det inte varit bättre för dem, att inte finnas alls?

Många åsikter och fördomar är personliga och baseras på det ena än det andra… men dom kan också vara en specifik grupps fördom. Det är inte säkert man man egentligen står för dom i grund och botten men man får iaf en grupptillhörighet. Man betyder någonting i en grupp. Det är speciellt vanligt i olika forum. Det tyder på en inre osäkerhet. Detta allmänt nu.

Jag står med varsin fot i bägge lägren. Jag tycker fosterdiagnostik är bra till en viss del. När man letar efter någonting som inte är förenligt med gott liv. Det är ok att man letar efter skador på fostret som vid ev födsel ger ett mycket svårt, mycket kort och smärtfyllt liv. Där det är mest humant att avbryta för alla parter. Man ska väl förebygga lidande med fosterdiagnostiken? Inte att förädla våra ungar.

Men ta DS.. det är absolut inte likställt med det. Tvärtom. Oftast så har personer med DS ett mycket lyckligt och långt liv. Givetvis ingår vissa sjukdomar men det gör det väl hos sk normala också. Det finns ett okränkbart människovärde som det ska vara hos alla. Så därför står jag på den här sidan också.

Det som man anser som livskvalité behöver inte betyda att det är livskvalité för någon annan. Man måste sluta upp med att enbart se till sig själv och göra det till en allmän sanning. Ta mig som exempel. Jag tycker jag har hög livskvalité nu. Men grannen kanske tycker att om hon hade mitt liv så skulle hennes livskvalité inte vara så hög. Men jag ifrågasätter inte det. Det är så som hon ser och är inte en allmän uppfattning. Vi måste ge utrymme för andras känsla och upplevelser av livskvalité. En högst personlig sak.

Ja, jag tycker selektiv fosterdiagnostik mot DS är en värdeminskning av människovärdet i lagen.. och i vissa människors sinne.

Om detta ska fortsätta. Om vi får mera resurser att testa och selektera bort det som inte är önskvärt. Om människosynen utarmas. Om vi kvalitetssäkrar våra barn mot ev defekter med mera metoder. Då är vi snart på väg mot Rasbiologi – Rashygien.

Från Wikipedia
”År 1921 inrättades Statens institut för rasbiologi i Uppsala, världens första i sitt slag. Riksdagens båda kammare ansåg att ett rasbiologiskt institut skulle skydda mot inre fiender; defekta, asociala, abnorma och brottsliga människor. Institutet bestod av Lundborg som chef med professors titel med en statistiker, en genealog, en antropolog samt några biträden.[2] Forskarna bedrev studier av olika släkters och befolkningsgruppers livsbetingelser och utvecklingsmöjligheter och kartlade det biologiska arvets betydelse för sjukdomar och ärftlighet. Genom dessa utforskningar skulle man få en teoretisk förklaringsmodell till bland annat brottslighet, vanart, alkoholism, sinnessjukdom och annan så kallad undermålighet”
”1958 bytte institutet namn till Institutionen för medicinsk genetik och knöts till universitet.”

Risken finns onekligen i mitt tycke. Fast i mera förfinad och sofistikerad form. En form som passar det samhälle vi lever i nu. Får det här fäste och vi går bakåt i utvecklingen och tillbaka dit men vi intalar oss att vi går framåt.. och det med mera avancerade metoder än då tidigare.. Ja, då får vi ett samhälle med minskad (eller helt utan) tolerans. Vi har rätt så fint samhälle just nu.. Vi har bla åsiktsfrihet.. Ingen får ifrågasättas för sina åsikter om dom nu inte är en fara för dom bra värderingarna, värdegrunder som vi har. Dom som inte är en fara för dom mänskliga rättigheterna. Det som inte skadar någon grupp av människor eller demokratin. Rasistiska åsikter som exempel är att fördöma. Vi har lika värde och rättigheter.. osv… Kanske en extrem tanke men den är nog inte helt omöjlig i någon form.

Ändrat och tillägg: Vad vill vi ha för samhälle egentligen?? Mångfald eller enfald?

Det här är MINA tankar.. Min ÅSIKT.
Det innebär inte att jag inte respekterar någon med en annorlunda åsikt. Men jag behöver inte ha den som min egen övertygelse för det.

Vi får tycka som vi vill. Åsiktsfrihet är finfint!!

Det här som kommer nedan riktar sig enbart till dom som jag har haft denna diskussion med den senaste veckan:

Här får alla tala. Jag kan enbart svara på frågor utifrån vad jag känner i frågan. Om det sen i sin tur får er att gå i taket är ju synd. Jag är en rak människa. Jag har svårt att försköna mina åsikter så att det skulle passa alla. Kanske en nackdel ibland. Ibland vore det kanske smart att inte gå på med Käftsmällar. Ibland så är det nödvändigt för att få fram folks rätta jag =)  Gillar inte att gå som katten kring het gröt. Den här frågan som diskuteras sen en vecka är oerhört känsligt. En samvetsfråga. Jag förstår att min inställning är ett stort hot mot era intressen.

Jag ska försöka förklara skillnaden mellan Min fråga till er och era svar.

1. Jag pratar om DS. Om människovärde. Om en ev värdeminskning. Om det finns en risk att dom redan existerande personerna med DS ser det som att dom inte duger för att dom kan selekteras bort med lagliga medel. Om det har skett en inflation på människovärdet som faktiskt är okränkbart till personer med DS i attityderna hos folk. Har samhället tagit ställning just emot DS just på grund av denna inflation på funktionshindret DS. Om det finns ekonomiska aspekter med i selekteringen? Skulle samhället spara in pengar på att inte DS barn föds? Har det gått ”hysteri” i frågan om funktionshindret DS på grund av att det finns tester.Behövs mera kunskap…osv… Det var mina frågeställningar. Ingenting annat!
Hade samma ”hysteri” funnits om det inte fanns tester för DS utan istället för Aspergers Syndrom.. Eller ADHD.. (Exempel nu) Ja, jag tror faktiskt det.

2. Ni pratade enbart om kvinnans rätt att välja om dom vill ha ett barn med DS eller inte. Ni pratar om kostnaderna för samhället för att dom finns. Att dom tar stora resurser i besittning. Ni pratar om hur jobbigt ni skulle få det..och fick inte ni jobbigt så skulle barnet med DS får det. och fick inte barnet med DS eller ni det jobbigt så fick eventuella syskon det jobbigt..En massa argument mot DS och därför bör dom selekteras bort. Ingenting om min frågeställning.

Ni utgår från er själva och era eventuella val i den Lagstiftning som finns.. Där att selektera bort DS finns som en rättighet.

Jag utgår från personerna med DS. Bad er att tänka en stund ur ett annat perspektiv och hoppa över era eventuella val och orsaker.

Seriöst. Jag tycker det är två olika sidor, diskussioner som man kan separera även om dom diskussionerna hör ihop i det stora alltet NU. Är det verkligen bara jag som kan sära dom här två sakerna? Att ta frågan utan att gå på personliga val och orsaker. Att bara ta DS personen i beaktning och utgå från det. Att försöka sätta sig in i dom här redan existerande DS personernas situation och framtiden m m. Dom är människor.

Tillägg: En tanke:  Är det så att man inte vill se personerna med DS som värdefulla personer. Okränkbara personer..Livsdugliga personer. Som individer med helt normala känslor. I dom finns ingen utvecklingsstörning. Är det därför min frågeställning undveks hela tiden. För om man gjorde det så kunde man inte längre rättfärdiga sina egna argument? Observera nu för sjutton att det inte är ett påstående.. Det är en fundering.. En fråga..

Sen är det ju upp till var och en att vilja eller inte vilja ha barn med DS. Jag lägger mig inte i den frågan. Samma med om man vill enbart ha pojkar eller flickor… eller en Åsna. Könsselekteringen pågår också här till en del men inte som en rättighet i lag. Den pågår också tex i Indien där kvinnan har lägre värde än männen. dom könsselektiva aborterna där ökar.. Det är fruktansvärt. Människosynen är på ett helt annat plan än här.

* Julen: Inte alltid en glädjehögtid.

Många tycker julen är en av dom bästa högtiderna som vi har.
Det är gemenskap, värme, kärlek, omtanke och en massa annat fint som omger Julen. Just det måste väl vara den sanna meningen med julen?

För några är det inte det. Det är en högtid som är förknippat med ångest,  längtan och en enorm saknad. Saknad över någon som inte finns hos dom längre. Det är bla föräldrar som just mist sitt barn strax före jul och kommer alltid att förknippa julen med den tragedin. Även om det kanske lättar något under åren. Det är föräldrar som inte har alla sina barn samlade. Där en stol står tom. Det är alltid någon som fattas hos någon och den saknar vi framförallt under stora högtider. Döden har tagit dom.

Det är alltid någon som saknar sina nära och kära även dom levande och den saknaden kan man göra någonting åt under hela året men gör det inte av någon anledning. Då är det kanske en pliktlängtan för att döva sitt eget samvete för att man inte fick röven ur vagnen för att göra någonting åt det. ”Jag saknade och tänkte på dig i alla fall, det måste räknas”

Julen är svår för många ensamma. Det enda dom har som sällskap är längtan och ångest. Det är familjer som samlas men utesluter ändå några. Det kan vara någon som tex har alkoholproblem. Dom behöver inte ens ha några problem. Dom lämnas utanför i kylan med sin ensamhet med sin längtan efter gemenskap och värme. ”Det passar sig inte” kanske dom tycker. När passar det egentligen då?  Det är väl då när människan behöver andra som bäst. Det är väl då när dom behöver sina nära och kära som bäst. Är inte det som julen är till för. Att enas i en gemenskap. Istället blir det en hermetiskt försluten familjesammankomst. Där den innersta familjen är närvarande och många utesluts. Då har nog julens budskap gått förlorad.

Vi tar så mycket för givet. En dag så kanske vi själva står där ute i kylan.
Det behöver inte vara på grund av något missbruk. Det kan vara av så många orsaker. Skilsmässa kan vara en av dom orsakerna. En partner rycks ifrån en kan vara en annan. Orsakerna är lika många som dom ensamma är.
Ett pliktskyldig julkort är det enda dom kanske får av sin familj och sk vänner och resten av året så existerar dom kanske inte.

Julen samlar folk samtidigt som den gör avstånd större än någonsin.
Det är lönlöst att sakna någon när denne har dött om man inte brydde sig om eller räknade med vederbörande tidigare. Det var bara någon som fanns där men som man inte la några direkta tankar på. Men efter döden så passar det sig att sörja och längta. Men det är för sent då. Toksent!

Det finns alltid någonting man kan göra för någon annan. En släkt. En kompis. En arbetskamrat, Granntanten eller farbrorn.. ja en som man vet blir ensam under julen och annars också. Man kan ringa, bjuda hem på en bit mat eller fika, knalla över med en julblomma och en bullpåse. Ge sina vantar åt någon som ”sitter på bänken” som fryser som inte har några. Bara omtanken kan göra stor skillnad i någons liv. Att man räknas som människa, även då det inte är jul.

Jag börjar med mig själv och tar till mig mina egna ord. Inte för medlidande eller dåligt samvete utan för jag vill. För att det känns så rätt.

Här får ni alla en varm Cyberkram av mig. ♥

kram.gif

* Syskonkärlek och Cruisingen som kom av sig…


Syskonkärlek… Marcus och Hanna.

Hanna plockar fina blommor åt mamma =)
Hannagumman!!
Storebror Elias ger Lillebror Marcus en hjälpande hand med att nå korgen.
Åhhheeej… I med den!!

Hej på er alla!
Barnen mår bra… Skönt ju.
Själv så är jag så matt och trött… Mindre skönt ju.
Men det är dom täta halsflussen som spökar så snart är det OK igen
käkar ju penicillin sen några dagar tillbaka.

Spontancruisingen kom av sig här i Köping igår.
Poliserna/kommunen hade hotat med att stänga gator
och lägga sig i om nödvändigt.
Polisen som sen stod och hängde i vart och vartannat gathörn igår..
För att se till att bilarna inte kom för nära varandra..hualigen..
Då cruisas det olagligt…. och det får bara inte ske!!! Ja herrejävlar då!!
Resurser till det fanns tydligen. Vem jagade bovarna? Dom själva?
Men enstaka bilar trotsade hotet och Cruisade runt centrum här i Köping.
Så jävla onödigt att hindra. Det är ju lite av en folkfest när bilarna kommer till stan.. Mina barn har väntat i ett helt år för att få se ”Häfitga raggarbilar”

En.. två …tre  cruisingbilar här.. Långt emellan.. Vanliga bilar emellan
Vanligtvis så är gatan smockad av bilar i bägge körfälten vid den här tiden en Cruisingkväll.. Vanligtvis så är gatan tom på kvällarna.. enstaka bilar bara =)

En ensam en…

Marcus hade laddat upp med glass när han skulle kika på bilarna..
Efter ett tag så kom han in… ”Det kommer ju inte så många”

Ja det var synd.. attans synd.
Hoppas det blir en arrangerad Cruising nästa år.

Gårdsliv satsar vi på idag.. Med fika och ev grilla.
Igår var jag så slut så jag orkade bara inte gå ut..
Som tur var det så började det att regna…Haha
Så man behövde inte ha värsta sämsta… dåliga… usla samvetet.
Men klart är det ju att så fort jag inte gör någonting med ungarna
på grund av mig.. så slår det dåliga samvetet till som en bomb.
Försöker intala mig att jag får faktiskt vara sjuk…haha
Men var ju inne igår med barnen så dom måste ut idag…
Jaja.. jag är väl dom dom flesta mammor.. Alltid dåligt samvete för allt.

Önskar er alla en underbar Söndag!!

Var rädda om er själva och varandra.

KramKram!