Etikettarkiv: SKULD

* Let’s talk about… bäverlik och mobbnings-tv.

Har ni det bra?

Hanna kommer hem i morgon och då blir det livat värre. Det har varit så tyst här hemma. Grabbsen väsnas inte så värst längre. Bara ibland. Men Hanna hon sjunger och har sig mest hela tiden. Emellanåt kommenderar hon brorsorna… och lär dom vart skåpet ska stå och mig med emellanåt =) Jag ska nog överlåta huliganuppfostran åt Hanna..  :P

Hollywood Sign
Photograph: Craig Aurness/Craig Aurness/Corbis

Har ni kollat på Svenska Hollywoodfruar på TV3??  Kollade igår och vad ska man säga. Dildopartyt var väl ok.. menar att ha ett sådant. Men att ha med Gunilla Persson var nog lite väl. Att medvetet göra en sådan grej bara att få lite drama.. att få förlöjliga medvetet en människa.. Det är bara så lågt.

”Hennes glas ska alltid vara påfyllt” Asså.. att få en medelålders kvinna så full som möjligt.. en som har uppenbara problem med vissa saker.. för att sen trycka upp dildosar i alla regnbågens färger i nyllet på henne och demonstrera vart G-punkten finns på en jättepulla som såg ut som en överkörd bäver.

Det här är inte ok alls.. Det här är mobbning på hög höjd där produktionsbolaget bär den största skulden..eftersom det kom ut i pixelform ut till hela svenska folket. GP ser nog inte saker och ting så som vi ser.. Produktionsbolaget rider på hennes oförmåga.. ska vi kalla det funktionshinder.. och gör ”bra TV” Antagligen skulle tittarsiffrorna sjunka om inte GP var med. Det här är beklagligt!

Undrar om Siv Cotton är nöjd med detta? När hon ser på sig själv i TV.. Ja nu får hon ju vara hur kåt hon vill och stoppa upp dildosar vart hon vill.. det är inte det. Utan den här biten med sexpartyt och Gunilla. Tycker hon verkligen det är OK? Eller är hon så mediakåt att hon skiter i allt annat.. Det kommer ju en vardag också så småningom.. Karman inte att förglömma.. Sivan .. Karma my friend.

Ha en bra fortsatt kväll!

KramKram!

* Nejdå…

Jag håller inte på att klappa ihop eller så med tanke på förra inlägget. Det är bara som det är och har inte med att göra om pappa eventuellt skulle ha skuldbelagt mig.. eller inte. Även om jag bad pappa om ursäkt för att jag inte agerade tidigare. Han skulle aldrig, aldrig ålägga mig eller mina syskon ett sådant ansvar om att ta sådana beslut att be om medicin och det i rätt tid bara för att han var så envis och inte ville klaga. Sen ville han nog inte skrämma oss. Det var sådan han var.. alltid.

Det var mitt eget beslut att fråga om dom kunde ge honom smärtstillade och lugnande ”NU” baserat på vad jag upplevde och såg hos pappa och i hans blick just då. När jag kände att det inte längre var humant. Pappa klagade ju inte med ord och han var helt klar. Hade han klagat högt så hade säkerligen allting getts tidigare utan min inblandning men pappa var ju som han var. En envis och en ickeklagande människa.

Är det inte så att man frågar sig alltid om man kunde ha gjort mera.. tidigare eller så. Jag frågar mig själv. Borde ja.. skulle jag.. ha frågat lite tidigare? Förnuftet säger ju annat än hjärtat och jag måste få dessa två att synka. Det gör det inte just nu.

Det var först när han började på att drunkna i sitt eget blod. När han började känna att han kvävs. När lungorna började blöda mer och mer. Det var då som den förtvivlade och ångestfyllda blicken kom. Det var då som kallsvetten bröt fram och han började ”trampa vatten” Men han klagade inte. Jag kan inte förstå det. Vilken inre styrka han hade min far. Men jag kunde inte längre bara se på.

Det var som en gång för många år sedan jag pratade med en läkare och han sa ”Kommer det in en äldre man från Norra Finland och klagar över LITE ont i bröstet. Ja då är det nog så att han har MYCKET ont” Det var min pappa i ett nötskal.

Pappa visste nog att hans tid var kommen.. Läkarna var ärliga med det till honom och oss om att det inte fanns så stor chans. Egentligen ingen chans alls. Jag upplevde inte att pappa var rädd utan mera att han ”accepterade” faktum. Han förträngde nog inte faktum heller eftersom han agerade med vissa saker på ett sådant sätt så att man förstod att han var fullt medveten om detta. Att det inte fanns någon återvändo. Jag tror faktiskt han hade gjort upp med sig själv och fått frid en tid innan detta hände. Precis som om han kände på sig att det skulle hända någonting snart. När det sen hände så gick det på mindre en ett dygn.

Jag måste igenom alla dessa tankar och känslor för att kunna gå vidare. Ja, detta plågar mig just nu men jag överlever och det är inte synd om mig alls om nu någon skulle få för sig det.

Det är fredag idag och jag önskar er alla en underbar helg!

Var rädda om er själva och varandra..

* Jag tänkte faktiskt på dig!!

Jag har en benägenhet att ta mig själv in i mitt samvete och syna den lite kritiskt också emellanåt. Framförallt inför stora högtider som nalkas som Julen. För mig handlar det om att påminna mig själv om viktiga saker. Att inte glömma bort det som är viktigt för mig.

Vi lever i en stressig tid över lag. Vi glömmer också bort det som vi egentligen tycker är viktigt i våran iver att leverera med allt vad det innebär. Vi stressar och vi stressar ännu mera inför Julen för att det ska bli så perfekt som möjligt. Vi bakar som tokar, lagar mat i stora lass, vi gör godis av många sorter. Vi putsar och fejar. Vi uppfyller andras materiella önskningar och jagar julklappar in i det sista. Vi skuldsätter oss m m. För att märka sen efteråt att det som ger det där lugna och vilosamma var ju vardagens återkomst. Med jobb och skola för barnen. Ja, den här helt vanliga vardagen.. Men man erkänner det inte alltid inom sig själv. Julen är helig ju.

Sen säger vi med en fast övertygelse inom oss själva att ”Vad skönt det var med Julledigheten.. Jag är så utvilad” Det är  ju så det ska vara men det är ju inte alltid så utan vi är egentligen långt utanför den egentliga sanningen. Vi har skapat den här falska oasen av lugn.. och kallar det sen att vi har haft en välbehövlig vilohelg men i själva verket så har Julen varit en konstant pågående orgie av stressfulla måsten.

Vi får inte glömma bort oss själva i  kaoset som kommer som med Julen. Men vi gör det i alla fall emellanåt. Vi glömmer bort andra också och försöker kompensera det sen med orden.”Jag tänkte faktiskt på dig under julen och undrade hur du har det”  Man har plåstrat om sitt samvete och gjort bot. Det är så sorgligt att när man behövs som mest så ger man minst till dom som verkligen behöver en gest av ihågkommande, omtanke och värme.

Att man glömmer innebär ju inte alltid att man inte bryr sig. Eller att man saknar förmågan inom sig själv. Det kan handla om att man är så inne i denna kaos av stress och alla måsten så det som är lite utanför den egna familjekretsen glöms lätt bort. Det är en helt naturlig reaktion av stress. Det finns ju andra orsaker också.. Man får syna sig själv emellanåt för att finna sina egna svar.

Kopierar in ett inlägg från december förra året..

* Julen: Inte alltid en glädjehögtid.

Posted on 04 december 2010 |

Många tycker julen är en av dom bästa högtiderna som vi har.
Det är gemenskap, värme, kärlek, omtanke och en massa annat fint som omger Julen. Just det måste väl vara den sanna meningen med julen?

För några är det inte det. Det är en högtid som är förknippat med ångest,  längtan och en enorm saknad. Saknad över någon som inte finns hos dom längre. Det är bla föräldrar som just mist sitt barn strax före jul och kommer alltid att förknippa julen med den tragedin. Även om det kanske lättar något under åren. Det är föräldrar som inte har alla sina barn samlade. Där en stol står tom. Det är alltid någon som fattas hos någon och den saknar vi framförallt under stora högtider. Döden har tagit dom.

Det är alltid någon som saknar sina nära och kära även dom levande och den saknaden kan man göra någonting åt under hela året men gör det inte av någon anledning. Då är det kanske en pliktlängtan för att döva sitt eget samvete för att man inte fick röven ur vagnen för att göra någonting åt det. ”Jag saknade och tänkte på dig i alla fall, det måste räknas”

Julen är svår för många ensamma. Det enda dom har som sällskap är längtan och ångest. Det är familjer som samlas men utesluter ändå några. Det kan vara någon som tex har alkoholproblem. Dom behöver inte ens ha några problem. Dom lämnas utanför i kylan med sin ensamhet med sin längtan efter gemenskap och värme. ”Det passar sig inte” kanske dom tycker. När passar det egentligen då?  Det är väl då när människan behöver andra som bäst. Det är väl då när dom behöver sina nära och kära som bäst. Är inte det som julen är till för. Att enas i en gemenskap. Istället blir det en hermetiskt försluten familjesammankomst. Där den innersta familjen är närvarande och många utesluts. Då har nog julens budskap gått förlorad.

Vi tar så mycket för givet. En dag så kanske vi själva står där ute i kylan.
Det behöver inte vara på grund av något missbruk. Det kan vara av så många orsaker. Skilsmässa kan vara en av dom orsakerna. En partner rycks ifrån en kan vara en annan. Orsakerna är lika många som dom ensamma är. Ett pliktskyldigt julkort är det enda dom kanske får av sin familj och sk vänner och resten av året så existerar dom kanske inte.

Julen samlar folk samtidigt som den gör avstånd större än någonsin.
Det är lönlöst att sakna någon när denne har dött om man inte brydde sig om eller räknade med vederbörande tidigare. Det var bara någon som fanns där men som man inte la några direkta tankar på. Men efter döden så passar det sig att sörja och längta. Men det är för sent då. Toksent!

Det finns alltid någonting man kan göra för någon annan. En släkt. En kompis. En arbetskamrat, Granntanten eller farbrorn.. ja en som man vet blir ensam under julen och annars också. Man kan ringa, bjuda hem på en bit mat eller fika, knalla över med en julblomma och en bullpåse. Ge sina vantar åt någon som ”sitter på bänken” som fryser som inte har några. Bara omtanken kan göra stor skillnad i någons liv. Att man räknas som människa, även då det inte är jul.

Jag börjar med mig själv och tar till mig mina egna ord. Inte för medlidande eller dåligt samvete utan för jag vill. För att det känns så rätt.

Här får ni alla en varm Cyberkram av mig. ♥

kram.gif

* Föreläsning, tvångsfrukt och Dödsbudsoro.

Idag har jag hållit en liten föreläsning på Ullvi Gymnasiet för en Vård och Omsorgsklass om Funktionshindret Downs Syndrom. Vilka fantastiska ungdomar vi har. Det kommer nog att bli helt underbara Undersköterskor av dom.. Synd bara att tiden inte räckte till, Har ju en massa att berätta om. Det skulle nog behövas ett par tre timmar för att få med det mesta. En lektionstimme är ju bara en liten droppe i havet.

Ser i Aftonbladet om fruktstunder i skolan har blivit anmält. Det glädjer mig enormt.  Har ju pratat om det i min blogg en del gånger. Dom här matsäckarna, frukterna och dylikt kostar multum per läsår. Är man ensamstående med många barn så är det kännbart. Tack Lina för messet om det =)

Här är några inlägg:
http://puffeltufflan.wordpress.com/2011/01/13/undrar-vad-typ-800-frukter-kostar/

https://puffeltufflan.wordpress.com/2011/02/08/igen-lite-om-dolda-skolavgifter/

http://puffeltufflan.wordpress.com/2011/08/26/vi-behover-mjolk/

Det är bra med oss alla. Johannes är visserligen sjuk i en förkylning sen snart en vecka. Han hostar och hostar, stackaren. I natt så sov jag inte en blund för hans hostande och så var det ju fullmåne. Men kunde ta igen det lite nu under dagen men är inte riktigt i form ändå.. Trött ju!

Stängde bloggen i 11 dagar.. Var lite på annat håll och ville nog koncentrera mig på det en stund. Bloggen lockar ju om den är öppen så den fick vara stängd. Ingen hade tillträde till den. Så hoppas ingen trodde att just dom hade blivit utelåsta för så är det inte.  Har också lagt av med sockret för ett par månader sedan.. Med resultatet att 18 kilo har rasat av mig på den korta tiden. Ganska skönt ju =)

Hösten har kommit rejält ju.. Skönt..Älskar hösten med alla färger.. Vinden, lukten, regnet..mörkret…. och att man kan tända ljus inne och mysa om inte fröken Hotti blåser ut dom.

Pappan är visst i mycket dåligt skick just nu enligt socialförvaltningens personal. Det ger en akut oro och nu hoppar man till rejält när telefonen ringer. Även om dom inte meddelar dödsbud via telefonen så hoppar man till iaf. Jag hoppas på det bästa men förväntar mig det värsta. HÄR är inlägget om Kommunens usla Missbruksvård och det här är ju följden av det som hände i somras. Det här är barnens Race som jag måste ta. Det är jag skyldig dom. Allt detta är dom vuxnas val och dom får lida för dom valen. Hade inte barnen varit inblandade så hade det varit annat.
Pappans val ger lidande för mina barn. Kommunens val av ”behandling” ger lidande för mina barn. Men vem hjälper mina barn mera än jag?  Den här människosynen och det människovärde men ger missbrukare är ju kassare än kasst. I Kommunens ögon.. I dom flestas ögon faktiskt. Dom är inte värda att satsa pengar på.. Dom kommer sist på prioriteringslistan.

Skriver mera senare..

Ha en fortsatt trevlig tisdagskväll!!

Sköt om er själva och varandra

KramKram!

* Rikslarm efter två barn (och om barn som slagträn)

Normal text Stor text Extra stor text

Amina, 5, och Ali, 7.

Amina, 5, och Ali, 7. (Bild från Aftonbladet)
”Mannen avvek från ett övervakat umgänge med barnen på Junibacken i Stockholm vid tolvtiden.”

”Polisen söker tips från allmänheten som kan ha sett mannen och barnen. Flickan var klädd i röd tunika av märket Hello Kitty, svart duffeljacka, svarta stövlar, rött hårband och en grå mössa. Pojken var klädd jeans, mörkblå täckjacka, gymnastikskor och blå/orange mössa.”

”Mannen hade tillstånd att träffa sina barn under övervakat umgänge sex timmar, två dagar i månaden.”

Mera info om barnen finns HÄR

Pappans version finns HÄR

En vårdnadstvist som nog har tagit dramatiska former… Tyvärr!
Barnen hamnar emellan som slagträn… Så tragiskt.
Alla förlorar och dom som förlorar mest är ju barnen.

Ha varit med om detta.. (och tar inte ställning i det aktuella fallet.)
Orden nedan kommer från den erfarenheten..

Kör en repris av ett av mina tidigare inlägg

Psykisk misshandel av barn / Barn som slagträn.

Vad tänker dom på dom Mammor? (pappor kan dom med)
som använder sina barn som slagträn mot papporna¨
Av ren bitterhet och ilska så bedriver dom
denna terror mot sina barn.
Att mamman förtalar pappans sida..
alla i pappans närhet
det är barnens ev syskon
farmor och farfar..ja alla.

Fattar inte denna mamma att varenda ord
skär in i barnens hjärtan som en kniv
som vrids om varje gång pappan kommer på tal
och oftast i negativa ordalag.

Fattar inte denna mamma att barnet älskar pappan
och inte har ett dugg med konflikten att göra
tydligen inte..
Att såra en annan människa via barnen..
är nog så effektivt vapen..
på bekostnad av barnets tillit till dom vuxna
och mamman får själv ett övertag

Vad lär sig barnet? av denna ondskefulla handling
där mamman genom hårda ord och lögner..
mot pappan..
kränker barnen så djupt..
kommer såren någonsin att läka?

Vad tänker denna Mamma som genom att
ingå en symbios med barnen
beskyller pappan för att gjort den ena ondskefulla
saken efter den andra mot barnet.
En hjärntvätt utan dess like svår att nå
för barnet har hamnat i en fruktansvärd lojalitetskonflikt
där mamman som är närmast barnen styr
helt och hållet barnens känslor och tankar

Barnens fruktansvärda rädsla
för att förlora mamman.. hand i hand med
hot om att hon ska dö..Eller att dom ska dö
för att lindra smärtan och rädslan
så måste barnen förakta pappan..
för att mamman inte ska dö

Vad tänker hon på..denna mamma
som använder dessa små oskyldiga barn
som ett medel..för att hämnas på mannen som
hon älskade så högt..
…att hon kunde skaffa dessa barn med honom
Dessa barn som sedermera blev hennes
så effektiva vapen mot honom

Dessa barn som som mest av allt vill
älska sin pappa så som bara barn kan älska
Se upp till honom, vara stolta och säga
Det där ÄR min pappa.

Denna mamma har tagit från dessa barn
tilliten till dom vuxna
och den trygghet som hjälper barnen
att få vingar
För att sen stolta och trygga
flyga ur boet

Dom här barnen är så vingklippta
med hjärtan som gråter
och genom en fullständigt vansinnig mamma
så börjar dom sin vandring mot vuxenvärlden…
Känslomässigt trasiga
med sår som är så svåra att läka..
om dom någonsin läker

Bara för att en mamma var bitter och arg
så har barnen förlorat
halva sin själ

Det finns ingen vinnare
bara förlorare
och dom som förlorat mest
är ju Barnen.

Var rädda om varandra!

© Sirpa Hotti

Sprid vidare…..

* Återblick till 29 Juli 2009…

För dryga året sen fans det en artikelserie i Expressen.
”Fattiga barn” i Sverige. Den 29 Juli 2009 började den.
Jag var med som första familj ut..
Det var ingen klagosång utan ville bara dela med mig om hur jag klarar min situation som arbetssökande, ensamstående fembarnsmamma
med fyra barn hemma med flaggan i topp….
Ett fåtal missuppfattade artikeln.. med flit
eller så hade dom bara inte läsförståelsen för att förstå artikeln…
Men överlag så var det bara positivt…

Jag tvekade inte en sekund när jag blev tillfrågad för egen del.
Men givetvis var det lite blandade känslor..
Av att våga eller inte våga…
Nu lider jag inte brist på självförtroende. Det vara mera med tanke på barnen och reaktionerna som ev skulle komma som dom tvingas ta del av.
Jag hade otaliga diskussioner med dom men dom sa bara ”Kör på morsan”
Så här när man har facit i hand så var det EN som kallade ett av barnen för ”Fattiglapp” och av den hade man ju väntat sig det.
Mycket beror det på hur vi vuxna pratar om vad som står i tidningarna.
Barnen anammar.. genom att lyssna på oss och våra värderingar.
Det är bra föräldrar här i Köping i överlag.. Kloka föräldrar. =)

Givetvis prövades jag i massor… Det startades upp trådar i olika forum.
Kommentarer både bra och dåliga kom…Mest bra =)
Men står man för det man säger, tror på det..så går det bra=)
Och jag känner att har man en sund inställning till typ ”skitsnack”
så fixar man det mesta ju.

Jag som alla andra behöver påminnas ibland att det finns så mycket att vara tacksam över här i livet. Därav kanske denna återblick dryga året tillbaka.
Livet går inte i repris.. Noll omtagningar.. Gjort är gjort.
Men alla känslor som vi ev känner som skam över våran situation
kan förändras.. Det är INTE skamligt att vara ”fattig” ekonomiskt.
Kan man glädjas och vara tacksam över det man faktiskt har
Ja då är man RIK =)

Om jag fortfarande är Ekonomiskt fattig??
Japp…om inte ännu fattigare och situationen kämpigare än tidigare..
Men bottom is not nådd än..haha
(Snälla rara..Skicka inga bidrag.. ni vet min inställning ”Kan själv” =)
Men har ni ett jobb så tar jag gärna emot :P )

Men jag är otroligt mycket rikare i erfarenheter än för dryga året sen…
Har fått mera skinn på näsan.. Ett ännu större jävlaranamma =)
Jag har blivit modigare.. =)

Med risk för att tråka ut er med ännu mera text så lägger jag ut hela det blogginlägget som var kopplat till artikeln..
Det som kommer fram i tidningar är inte alltid hela sanningen…
Det kan ju vinklas lite åt snyfthållet =) (Även om man läste i genom det så missade man lite som borde ha rättats till innan tryck)
Det var lite som ett krav att jag fick säga med mina egna ord här på bloggen och att dom länkar till mig…

VÅGA VÄGRA VARA OFFER!!
Öppna ögonen.. hjärtat och njut av livet
Trots att plånboken är tom för det mesta.
Livet måste ju levas ändå så varför krångla till det för sig
och leva och ha sin vardag i ämligaste Jämmerdalen.
Man drar med sig så mycket folk dit ner av bara farten…
Bra mycket skönare och trevligare att njuta av det som finns att njuta av
medan man har det pissigt ju
Om inte annat så står man ut mycket bättre! =)

Var rädda om er!!

och så var det inlägget då…
Var så god!

* Somewhere over the rainbow…

29 juli 2009 av Sirpa Hotti |

Barnen flockas tjutande kring den vattenfyllda plåthinken.
Innergården är som en stekugn i dag. Luften står helt still. De ljusbruna hyreshusen bildar en mur runt detta slutna universum. Persiennerna är neddragna i varenda fönster, asfalten bränner mot fotsulorna.

Välkomna hit ni som kom hit via Expressens artikel
Attans trevligt med nya Läsare. Hoppas ni stannar =)
Välkomna också alla ni andra ”gamlingar” =)

Citatet ovan är skriven av den trevliga och duktiga reportern
Natalia Kazmierska.
Orden är så poetiskt fina.. om vårat liv på gården
Gårdslivet om sommaren!

Det är där vi är… året runt… i ur och i skur.
Om våren när gården börjar frodas.. det blir grönt och vackert.
Om Sommaren… när det är brännande hett och luften står stilla.
Om Hösten… när vinden piskar ner löven från buskarna
Träden blir så där vackert färgglada.
Att leka kurragömma blir då genast lite svårare.
Om vintern, om vi har tur, så gör vi den snyggaste snögubben.
Vi tänder grillen och grillar korv…
En rykande het kopp Oboy smakar ljuvligt när det är kallt.
Det är då vi har Gårdslivet på våran fina gård..
Vi grillar, fikar och umgås på gården året runt.
Det är rätt så Ok för det mesta. Japp.. för det mesta ju =)

Att jag inte går utomgårds till andra lekparker och så här i stan
beror på att min rygg inte alltid pallar med att springa efter Hanna.
(Har skadat ryggen och krossat kotorna längst ner i ryggraden)
Då vi är på nya ställen så ska hon utforska vartenda skrymsle.
Och dom små benen pinnar i väg attans snabbt ibland.
Hanna har Downs Syndrom.
När vi går och tex badar på Krillan om sommaren
Då är hon lätt att hålla efter. Hon är i bassängen hela tiden.
Men åker vi till Malmön och gratisutebadet där.. dvs Mälaren.
Så kan jag inte lämna henne en sekund någonstans.
Jag måste följa henne i vattnet för där finns ju inga bassängkanter
och på land så hon kan pinna iväg rätt så långt på kort tid.
Allting är ju så nytt där. Då är det ”klistervak” på henne.
Sen har jag ju flera barn att hålla efter..
Måste nästan ha fem par ögon och ett dussin armar =)
Därför är vi oftast på gården. Gården kan hon och är trygg där.
Hon vet vad hon har där och springer oftast inte bort.
Ibland när hon har tråkigt så kan hon dra iväg.
Men det gäller här med att inte släppa henne för en sekund.
Alltid ska man ha ett vakande öga på henne och veta vart hon är.
Men jag behöver inte vara klistrad på henne.
Men visst gör vi utflykter ibland.

Jag funderade en liten, liten stund när jag blev tillfrågad
om jag skulle ställa upp på den här artikeln.
Givetvis är barnen tillfrågade.. flera gånger faktiskt.
Hur det blev vet ni ju nu =)
Många kanske skulle ha avstått på grund av eventuella skamkänslor
Skam över det faktum att vara en ”fattiglapp” när vi skriver 2009
Hos mig finns det inga sådana skamkänslor.
Jag vägrar skämmas.
Det är så här vi har det bara… just så här.
Inte så där… utan just så här =)

Varför skämmas över sitt liv?
Varför skämmas över sig själv?

Var stolta i stället över eran kamp för att överleva.
Att man försöker leva med väldigt små om inga marginaler alls..
Att det går… att man lyckas är ju en stor vinst i sig  =)
Man försöker ju göra det bästa av situationen… eller hur??
Var stolta över just d e t men skäms inte för bövelen!!
Då gör ni er själva och barnen en otjänst..
Och lär dom att det är skamligt att vara ”Fattig”
Vilket det absolut inte är.
Givetvis förutsätter det att man lever ett ”föredömligt” liv.
Ja att man tex inte super upp, spelar upp, shoppar upp sina pengar
Ja ni förstår vad jag menar.
Då ska man skämmas…

Skam ger en massa extra problem..
Som man inte hade nog med att vara ”fattig”
Så ska man också leva ett dubbelliv och låtsas som om det regnar..
Och hoppas på att ingen spräcker bubblan.
”Vi har det bra.. vi klarar oss” samtidigt som man kikar efter i plånboken
om man nu skulle ha lite pengar kvar att köpa mjölk för… och bröd
Shittan också.. toapappret var visst slut den med.
Vilken tur att det finns kaffefilter.. det får duga.. Haha
Det är ju två veckor kvar till nästa gång man får pengar.
Ja då får man hoppas på att man har massor med kaffefilter.. haha

Det är urjobbigt och faktiskt nästan en heltidssyssla
att försöka få allting att gå ihop varje månad..
Jobbigt att alltid kanske låna så man klarar sig..
Det kan bli en ond lånecirkel man har hamnat i… moment 22.
Men det blir bra mycket tyngre om skammen finns.
Men jag väljer att ”se ljuset” finnas, leva och älska
Jag väljer att göra det bästa av det jag har…
Utan att hamna i en offersituation.

För med en offermentalitet kommer man inte långt..
Man kommer knappt utanför dörren..
Man missar det underbara som finns i livet..
Man missar barnens skratt… deras glädje och kärlek.
Man missar soluppgången och fågelkvitter.
Man missar pirret i magen över någonting fint.
Man missar glädjen över att ge och unna andra.
Man missar sina underbara medmänniskor som man möter.
Man missar att leva och man existerar enbart.
Man missar så otroligt mycket när man fastnar i mörkret.

Evig mörker kan väl aldrig vara trevligt i längden?
För i mörker så ser man inte någonting
Bara sig själv och sin situation… som man ser som helt hopplös.
Man ser bara saker som andra har som man kan tråna efter.
”Varför har den och den så bra… men inte jag?”
Man blir blind för det man faktiskt har.
Den värdefulla energin går åt att älta och åter älta..
Det är svårt att få någonting konstruktivt gjort i mörker.
I ett mörker där ångesten lurar bakom varje hörn.
Man famlar och slår emot. Man snubblar, faller och slår sig.
Man blöder. Själen gråter.

Skam kan göra barnen till tacksamma måltavlor
för mobbare tex i skolan.
”Vad ni är fattiga” osv… Barn kan vara hemskt grymma mot varandra.
Men lär man sina barn vara stolta över vilka dom är..
trots  ”fattigdomen ” dom lever i
Då kommer inte ev mobbningsförsök sätta så stora och djupa sår
i barnen.

Vi är också öppna om barnens pappas alkoholism..
Vi gömmer inte undan faktum och förskönar ingenting.
”Han sitter på bänken” ”Han är Alkis” ”Han är ett fyllo” ”En människa”
Det är deras Älskade pappa som dom ser… ”min pappa”
Barnen blir inte mobbade alls eftersom öppenheten
har tagit udden av ev mobbningsförsök…
Klart att någon försöker någon gång men det har dom ingenting för.
Tvärtom kan några barn har fått känslan av att inte vara ensamma
om deras situation om någon av deras föräldrar dricker.
Om dom känner igen sig i mina barn.
Det är viktigt att få känna igen sig och veta att man inte är ensam.
Om det finns någon skam så är det definitivt inte barnets skam.
Men givetvis finns det stunder då dom skäms över sin far..
När dom hamnar utan förvarning i en jobbig situation…
Tex då pappa konfronterar dom på stan onykter
och kompisar finns i närheten och ser.
Men dom jobbar på det och det går framåt.. skönt ju!!
Jag brukar säga till dom lite förenklat att:

Pappa är sjuk… hjärnan säger åt han att dricka
Men hjärtat vill vara hos dom han älskar högt, sina barn..
Det är bara det att sjukdomen gör att hjärnans kraft är större
Men hjärtatskraft är den viktigaste… den ärligaste.

Det är ju barnen stora sorg och då min med..
Att inte pappa finns med i deras liv alls.. ingenting alls sen många år.
Det kan gå många månader innan dom får se ett skymt av honom
på stan eller någon annanstans.
Då ser dom en pappa som är långt ifrån den pappa som dom såg
då för länge, länge sedan.
En ledsen och trasig man men ändock deras älskade pappa.
Då är det sorgens gråt som dom gråter över pappa..
En stor förlust som är svår ibland att förstå för ett litet hjärta.
En blandning av känslor sköljer över dom…
Att nästan förstå vs känna sig övergiven.
Känslan av att vara övergiven, ratad av pappa är svårt att hantera.
Sorgen är ibland så svår att den skriks rakt ut..
”Varför? Älskar han inte oss alls längre? Är det vårt fel?”
Klart att dom saknar honom… saknar sin pappa, den friska pappan.
Man får hoppas att han får kraften att sluta..
För fyra små hjärtan längtar så efter honom.
Tills dess får jag fortsätta att vara både mamma och ”pappa”
Men det är lite svårt att pinka i kors med sina söner
på så sätt som bara pappa och söner kan =)

Någonstans måste man börja förändra attityderna
och varför inte hemmavid först.
Hos sig själv allra först… förändra tänket.
Både hur man har det ekonomiskt
och tex vid ena förälderns missbruk.
Ja hur man hanterar faktum.

Det är jobbigt att smyga… och föreställa sig.
Då är det lättare att inte göra det.
Samtidigt kan man försöka glädjas över det man faktiskt har just nu.

Jag har fem underbara barn. Helt fantastiska barn.
Vi har ett hem och mat för dagen på ett eller annat sätt =)
Vi är friska. Vi har vänner… men framförallt så har vi varandra!!
Men vi har bara inte det där extra som behövs.

Utan det där extra kan vi tex inte semestra tillsammans hela familjen
och vi har faktiskt aldrig gjort det.. vi alla tillsammans.
Vi går aldrig tex på cirkus… det är attans dyrt med fem biljetter.
Bada kommunalt är en dyr historia för fem personer.
Bio för oss alla går inte… av samma anledning – så dyrt.
Vi går oftast inte alla på någonting som kostar pengar.
Har fullt upp med att klara vardagen gånger alla dagar /mån

Det är så som det är för mina barn..
Dom är uppvuxna med en asfaltsommar hemma på gården.
Det är klart.. att ibland så ”skäms” barnen över att vi är så ”fattiga”
Att vi inte kan åka någonstans tillsammans.. hela familjen.
Att vi får stanna hemma igen hela sommaren,som alla andra somrar.
Att vi inte kan göra det och det…Bara vara hemma.
Att inte ens kunna gå och bada mera än ett par gånger i månaden.
Det är jobbigt när skolorna börjar och läraren ber barnen berätta.
Berätta om vad dom gjort på sommarlovet.
Då är det nog några små barnhuvuden som sänks och hjärtat bultar.
”Fråga inte mig, snälla.. fråga inte mig!!”

”Alla andra får ju åka bort på semester”
”Andra gör ju det” ”Andra får ju det och det…”
kan det låta.

Det är tungt ibland att försöka förklara för sina barn.
Att säga att det är många andra som har det som vi…
”Många andra” känns lite som ett hån just då i ett barnahjärta
Det är ju dom det gäller… inte andra.
Man försöker förklara att någon gång är det våran tur…
Vi måste vänta lite bara… håll ut älskade barn!!

Jag är ju inte mera än en människa
Det känns ibland som om det dåliga samvetet gnager hål i en.
Det känns som om man var på väg att bli uppäten inifrån.
Skoningslöst och hårt kör den in knivar i ens hjärta.
Man vill bara gråta och skrika högt av smärtan.
Det är tungt.. Attans tungt stundtals.
Ja det kan jag inte förneka…

Som jag sa är jag inte mera än en människa..
Barnens sorg är så tung emellanåt…
Att se den, krampar mitt hjärta… det gör ont,ont, ont…
Att hantera en stor förlust och vara ”Fattig” samtidigt
Att inte kunna åka härifrån och ladda batterierna
när det har varit jobbigt med pappa ett tag.
När känslorna har varit enorma och svåra…
På sommaren ser dom sin far oftare än annars..
då sitter Alkisarna ute… överallt.
Det kan vara oerhört jobbigt för dom stundtals.

Jag är en mamma som vill ge det bästa av upplevelser till sina barn.
Så som alla föräldrar förhoppningsvis vill ge sina barn.
Jag vill ge dom det där lilla extra…
Jag vill ge dom andrum från det svåra i vardagen.
Istället måste jag krympa deras rörelsefrihet på sommaren.
”Gå inte dit.. eller dit… det är där dom sitter på sommaren”
Så behöver dom inte påminnas och bli ledsna.
Jag vill så oerhört mycket att ge barnen det där andrummet.
Men just nu går det bara inte hur gärna jag än vill.
Det känns i hjärtat ska ni veta… det är tungt.
Då är det lätt att känna sig misslyckad för en stund.

Men jag försöker istället för att älta ”varför har vi det så här”
så försöker jag ge barnen dom verktygen som dom behöver
för att klara av olika jobbiga situationer och känslor.
Genom att prata.. lyssna och finnas till extra mycket.. oavsett vad.
Ja det ska man ju göra ändå…
Men vissa verktyg tar en hel barndom att få på ett ”normalt” sätt.
Mina barn måste få dom snabbare.. därför ”Extra mycket”

Men utan dom där ledsna perioderna så skulle inte resten gå bra.
Jag tror dom behövs konstigt nog. Dom är viktiga.
Dom behövs för den egna orkens skull…
Att få nya krafter och kunna använda den rätt sen.
Det gäller bara att inte fastna.
Gör man det.. ja det är då det börjar bli farligt.
Men man måste få gråta och tycka att allt är fan så pestigt.
Det måste man.. En mänsklig rättighet ju =)

Men som jag sa i artikeln så är jag rik… ofattbart rik.
Rik på det vackraste livet kan ge… barnen och livet i sig.

Det är inte värt att rasa ihop.
Hör ni det alla ni som är i min sits?  Det är inte värt det!!
Då ödslar ni bort värdefull energi till att sukta över det man inte har.
Energi som ni kan ha till att njuta av det ni faktiskt har
Ett värdefullt liv och värdefulla barn.

Jag försöker förmedla allt detta till mina barn.
Hoppas dom anammar det sen. Allting blir ju lättare då.
Det är ju vi som har ansvaret över våra barns mående..
Våran ångest och oro smittar över till våra barn.

Hur jag mår och hur jag agerar sätter spår i deras liv för alltid

Fråga er själva. Vad är det värsta som kan hända?
Vad är det absolut värsta när inte pengarna räcker?
Det finns alltid en lösning – Alltid.
Det gäller att hitta den och det gör vi inte om vi bryter ihop.
Ge inte upp… hamna inte i panik… Glöm inte att A n d a s ! !
Då ser vi inte lösningarna. Vi hindrar oss själva. Vi gör oss blinda.
Vi är värda mycket bättre än så. Eller hur?

Jag vet hur det är att leva på gränsen
Att aldrig känna att jag klarar denna månad utan problem.
Är där sen många år tillbaka och jag vägrar att falla.
Och jag har överlevt och har fem underbart fina barn
Som har överlevt dom med…
Vi kommer att överleva i fortsättningen med.
Sen hoppas jag ju att dom ändå är lyckliga…
Trots det jobbiga i deras liv.

Nu är jag ju inte någon superduperöverpositiv.. tjohej tjej…Haha
Jag är lagom positiv och realist ända ut i fingerspetsarna.
Jag har bara hittat ett sätt att leva – inte enbart överleva
Ett sätt där jag och det mina mår bra trots allt

Vi står på kö.. i en väntelista… livets väntelista.
Någon gång är det våran tur….
Det tror jag stenhårt på… måste tro.
Tills dess så får man göra det så bra som möjligt
för sina barn och sig själv trots ”fattigdom”

Egentligen är jag ju inte fattig… tvärtom ju!!
Jag har bara inte så mycket pengar över =)

Var rädda om er!!

Glöm inte hjärtana ♥ i orden
till er själva… om er själva ♥
Till varandra och om varandra! ♥

Då blir livet lite härligare, lite lättare.. att leva.

KramKram!!

PS! Är det någonting som är oklart..
eller ni förstår inte hur det hänger ihop eller så =)
Så fråga gärna i en kommentar…

Tillägg:

Det spekuleras en jäkla massa i diskussionsforumet
eller inlägget där man kunde komma till tals om det
på Expressens sajt… om vad jag gör och inte gör..
Hur mycket jag har i inkomst..
Att jag väljer att vara hemma…
att jag skulle vara sjukskriven och vägra jobba m m
Det plussas på en massa inkomster som jag inte har osv…

Det kommer frågeställningar om varför jag har skaffat barn
när jag har det så knapert osv… när jag har ryggont osv..

Nu är det så här…

Alla barnen skaffade jag innan jag blev ”fattig”
Livet kan förändras och det förstår inte alla …tyvärr!!
Jobbat har jag gjort i alla år men är arbetslös nu som många andra.
Jag letar jobb men Köping är en stad som är drabbad av stora varsel.
Jag är utbildad inom vården och dagtid är svårt att få.
Att jobba kvällar och helger är svårt då jag har ingen barnpassning.

Jag har enbart varit sjukskriven i den akuta fasen av skadan.
Sedan dess har jag inte varit sjukskriven utan jobbat på som fan.
Jag har lärt mig att leva med mitt ryggonda.
Man får anpassa sitt arbete.. jag kan tex inte jobba i någon gruva =)
Jag har inte socialbidrag…

Ang om att vi skulle vilja åka på utlandssemester.
Ja som till Thailand eller så.,,
Det har varit snack om det i olika bloggar och så =)

Marcus… min underbara fina 6 åring sa så en gång.
Han kompis Wille hade varit till Thailand så det var därifrån han fick det. Han vet inte ens vad Thailand är… Haha
Det som inte framkommer är ju att han om han inte får då åka till Thailand  så vill han åka till Arboga och leta efter Djungeln…Haha

Jag skulle aldrig ta med min mina barn upp i luften.. HUA!!
När jag säger” komma bort, semestra”
så duger Arboga gott och väl bara vi kommer hemifrån.
Eller en campingstuga på Malmön som ligger 7 km härifrån.
Förstår ni? Ingen av oss suktar efter utlandsresor eller så.
Mina barn kan gott göra dom där utlandsresorna
när dom själva blir stora =)

______________________________________

HÄR är samma inlägg med kommentarer!

* Lussekatter och Jul med Ångestfyllda Känslor.

Aldrig i livet jag bakar lussekatter i år…
När en påse med 0,5 gr saffran kostar nästan 40 kr.
Aldrig i livet!! Så nu blir det inga lussekatter i det Hottskahemmet.
Men kanel är billigt så kanelbullar blir det…
Egentligen har jag ingen lust men måste ändå baka i kväll.
Barnen vill ju ha bullar till Adventsfikat i morgon.
Jag som hade hoppats på att dom skulle glömma hela ståhejet med Advent.
Men det kan jag glömma …. det är viktigt med sådan grejer för barnen.

Har iaf kommit så långt att jag har putsat köksfönstret på insidan
Adventsstaken är också på plats..
Plus en stjärna i Hannas och Marcus rum.
Bytt ljus till ”förra årets” adventsljusstake…
Ja en sådan där med mossa..
Egentligen har jag haft samma mossa och kott&bär arrangemang i flera år.
När julen är över så är det bara att stoppa staken i en plastpåse
så håller den tills nästa år… Det är bara och stoppa i nya ljus =)
Mossan är mjuk och luktar mossa faktiskt
Så den har iaf inte möglat…Haha

Ingen julgran ska vi ha i år… ingen sådan stor i alla fall.
Får inte plats i vardagsrummet… det är så fullt där.
Men vi har en miniplastgran inköpt på Jysk för en 6 år sen
för 30 pix med prydnader. Den får duga i år…
Köpte en ljusslinga för 25 kr att ha i den…

Vi ska inte ha några julklappar heller..
Vi slår bara in förra årets och det får duga i år…haha
Tyvärr så är det bara önsketänkande från min sida =)
Men barnen är ”införstådda” med att det kommer att bli knapert i år.
Tycker nog dom tar det rätt så ok faktiskt..
Antagligen så kommer det att bli annat ljud i skällan
när det går in att morsan inte skojades…
Livet är hårt… men så är det bara.

Hårt är det också känslomässigt.
Barnen kommer antagligen att få ännu en tagg levererad i sina hjärtan.
Många funderingar över varför han inte kom i år heller…
Som så många jular för.
Det finns en stor längtan och förhoppning hos dom
Att denna jul kommer det att bli annorlunda..
Att Pappa kommer att komma…

Det är sådana här helger som gör extra ont i hjärtat.
Att se barnens längtan och undran om det är dom det är fel på
är svårt och fruktansvärt jobbigt…
När man inte riktigt har dom svaren som kunde lugna dom
Eller få längtan att bli mindre.

Det är dom här helgerna man vill bara åka bort med barnen…
Någonstans… bort hemifrån….
Då kan barnen också säga till sig själva att
”Vi är bortresta så pappa kunde inte komma för den skull”
Det skulle nog bli lättare för dom att anamma den förklaringen.
Sen att han säkerligen inte skulle ha kommit ändå spelar ingen roll.
Men det är säkerligen betydligt lättare än att vara hemma..
och en pappa som inte kom…så tror jag i alla fall.

Varje jul säger jag till mig själv… Nästa jul åker vi bort.
Varje jul så misslyckas jag katastrofalt…
Givetvis är det ekonomin som sätter stopp för det… igen.
Det är nog därför jularna för mig är enbart jobbigt känslomässigt.
Det är så mycket som ska klaffa… uppfyllas… fixas och donas.
Sen är det väl lite så att man kompenserar barnens förlust av pappa
genom att tex köpa det dom önskar i julklapp…
Säkerligen är det många som känner igen sig i mina ord…
Det går inte i längden… inte längre…inte för mig i alla fall.
Många gånger har dom ekonomiska efterverkningarna av julen
varit kvar många, många månader efter jul
Måste vara realist och hoppas bara barnen kommer sen att förstå det..
Ja någon gång i alla fall… dom blir ju äldre hela tiden.

Nu är barnen såpass stora att det går att förklara saker för dom
på annat sätt än tidigare… ja försöka förklara iaf.
Men eftersom det handlar om känslor så är det svårt ibland.
Förnuft och känslor går inte alltid hand i hand…
Barnen är ju inte mera än människor…
Så klart att dom önskar saker som är orimliga för mig att uppfylla..
Klart är det också att dom blir besvikna.
Men skönt är det ju att inte besvikelsen sitter i länge…
Man får förklara om och om igen.. och igen…
Att det är våran tur någon gång..
Att vi står på livets väntelista
Just nu är det så här men sen…. så är det vi.
Det ger en hopp och vi alla fixar lite till… alltid!!
Då brukar det gå ganska bra faktiskt =)

Min förhoppning är ju att denna jul kommer att bli annorlunda
känslomässigt än dom tidigare jularna…
Att förståelsen har kommit… lite iaf när det gäller Pappa.
Vi får önska det… hålla tummarna och be.
För då är det mycket lättare för barnen att fira jul…
Det vore den bästa julklappen jag kunde få i alla fall…
Det vore underbart om barnen kunde få ha oförstörbar glädje hela julen.
Då jublar mitt hjärta en massa extra =)

För mitt hjärta jublar ändå… varje dag.
Över dom vackra underbara ungarna som jag har.
Vad kan man egentligen mera begära av livet!?
Jag har ju det viktigaste och värdefullaste redan…

Jag känner stor ödmjukhet och tacksamhet varteviga dag
över mitt liv och över barnen.

Sköt om er!

LOVE YOU ALL!

KramKram!

* Ja, jag vet inte jag….

MMomsl-Tryggare

Känner mig låg… väldigt låg av vissa orsaker.
Boken kom idag och den vart ju inte som jag hade tänkt mig
Ja ang textstorleken… den är så liten.
Visst kan den vara i den storleken… inte så.
Har många böcker med den textstorleken hemma.
Men inte min bok… då vill jag att den ska vara helt normal
i textstorlek… typ 11 eller 12
Nu är den ju säkert i storlek 8 el 9 …
Det är lika mycket text i denna bok som det är just nu
som det skulle vara om den vore lite tjockare
som den blir om texten är i storlek 12
Nu ser boken enbart tanig ut…. skit-tanig.

Jag kanske är tönig som reagerar som jag gör.
Jag vet inte och det enda jag vet nu är ju att
jag blev ledsen över att se den… inte jublande glad
som jag trodde jag skulle bli.
Nu är det enbart tjockleken och textstorleken jag reagerar över
ingenting annat…. Omslaget är helt fantastiskt
och innehållet överlåter jag till er att bedöma =)
Om det blir mera böcker tryckta
så hoppas jag ju att dom ändrar storleken.
Säkerligen är det en vanesak också
Och mina förväntningar som spelar roll i det stora hela.
Ni som köper den kanske tycker helt annat ju.

Som en räddande ängel så ringde Shalini och grina i telefon =)
Hon håller på att läsa min bok nu och orden berörde henne.
Hon kände att hon ville ringa och prata om det..
Det kändes skönt ju… att inte innehållet iaf är tanigt…Haha
Jag hoppas alla som läser boken stannar upp emellanåt
och reflekterar över saker och ting…
Ger vissa frågeställningar som jag har en ordentlig tanke.
Det är ju det som är meningen med mina texter i boken.

Jaja… det är som det är nu.

Pratade i Radio idag i Gällivare.. kul ju!!
Aimo Liukku frågade mig vad jag skulle köpa
för ev pengar som jag får för boken…
Svarade att: En Säng…Hahaha
Lite ego kanske… barnen skulle ju behöva vinterkläder.
Gud vad jag drömmer om sängar nu…
Det vore underbart att få ligga och sova i en sådan ju =)
Men det krävs ju att massor köper boken.
Inte ett par hundra… utan mycket mera än så om jag ska få en säng.
Givetvis hoppas man j att den ska gå bra.
Men är ju realist… så det är ju bara att glömma sängen…Haha
Men någonting till mig ska det bli iaf… det har jag lovat mig.
En vinterjacka kanske…

Jag har börjat med bok nummer två =)
Hoppas någon ger ut den sen.
Det ska bli underbart att äntligen få sätta ord på det som finns inom mig.
Det är inte ord (känslor) som skadar mig längre… men dom vill ut.
Ut på papper…
Den handlar om Alkoholism… svek… skada…
Barn, Skuld, Ångest, Sorg och Kärlek.
Om frustration… hopplöshet… sjukdom och om uppbrott.
Det finns massor med sådana böcker..
Men min historia är min och unik i sitt slag =)

Nu är ju hälften av boken klar… nästan hälften.
Ja och blir den jättetjock … jättejättetjock… ofantligt tjoooock…Haha
så är det väl bara en tiondel som är klart nu…Haha
och vem vet.. den kanske är skitkass sen när den är klar
och manuset duger enbart till att elda grillen med.
Jaja… den som lever får se =)

I morgon ska jag sitta barnvakt tills på Söndag.
Shalini och Sani ska gå på Bröllop.
Sanis bror ska gifta sig.
Shaan och Simran ska vara med i Kyrkan men sen kommer dom till mig.
Det kommer att vara extra full rulle här ett dygn framöver..
Då har jag barn i åldrarna 2, 3, 6, 8, 10 och 14 hemma.
Men det ska gå bra. Det är ju inte första gången som dom sover över.
Hoppas det är bra väder så vi kan vara ute =)

Ska försöka börja röja hemma nu…
Försöker komma in lite senare för att sätta in lite bilder.
Har ju kommit lite efter i det =)
Massor med bilder är ju tagna… under den gångna veckan.
Ska också svara senare på kommentarerna som inte är besvarade.

Ha en underbar fortsättning på eran kväll!!

Vi höres snart igen!!

KramKram!

* Dom vuxnas val.

Du bär på en sorg
Den är stor
Det gör ont.

Du bär på en sorg
som dom vuxna har åsamkat dig.
Du kunde inte värja dig.
Det fanns inget skydd.

Du förstår inte alls
dom vuxnas val.
Du vet bara att han väljer
någonting annat än er.

En liten tanke fladdrar hos dig
Hjärtat håller på att brisera
av kraften som kommer
Den slår nästan omkull dig
Du saknar…längtar
utan att riktigt förstå.

Tårarna som kommer
bränner som eld
Inom dig pågår en kamp
Kärleken sliter i dig
Hatet lika så..

Tankarna som kommer
är som sandpapper
Den smeker brutalt 
din längtande själ

Ett litet barn
med svåra tankar
Berövad en del
av sin barndom.
Dom vuxna
har ännu en gång valt.

Ett litet ledset hjärta
som ifrågasätter
sig själv.

Vad är det han ser
när han ser på mig?
En värdelös unge
som älskar dig?

* Somewhere over the rainbow…

Barnen flockas tjutande kring den vattenfyllda plåthinken.
Innergården är som en stekugn i dag. Luften står helt still. De ljusbruna hyreshusen bildar en mur runt detta slutna universum. Persiennerna är neddragna i varenda fönster, asfalten bränner mot fotsulorna.

Välkomna hit ni som kom hit via Expressens artikel
Attans trevligt med nya Läsare. Hoppas ni stannar =)
Välkomna också alla ni andra ”gamlingar” =)

Citatet ovan är skriven av den trevliga och duktiga reportern
Natalia Kazmierska.
Orden är så poetiskt fina.. om vårat liv på gården
Gårdslivet om sommaren!

Det är där vi är… året runt… i ur och i skur.
Om våren när gården börjar frodas.. det blir grönt och vackert.
Om Sommaren… när det är brännande hett och luften står stilla.
Om Hösten… när vinden piskar ner löven från buskarna
Träden blir så där vackert färgglada.
Att leka kurragömma blir då genast lite svårare.
Om vintern, om vi har tur, så gör vi den snyggaste snögubben.
Vi tänder grillen och grillar korv…
En rykande het kopp Oboy smakar ljuvligt när det är kallt.
Det är då vi har Gårdslivet på våran fina gård..
Vi grillar, fikar och umgås på gården året runt.
Det är rätt så Ok för det mesta. Japp.. för det mesta ju =)

Att jag inte går utomgårds till andra lekparker och så här i stan
beror på att min rygg inte alltid pallar med att springa efter Hanna.
(Har skadat ryggen och krossat kotorna längst ner i ryggraden)
Då vi är på nya ställen så ska hon utforska vartenda skrymsle.
Och dom små benen pinnar i väg attans snabbt ibland.
Hanna har Downs Syndrom.
När vi går och tex badar på Krillan om sommaren
Då är hon lätt att hålla efter. Hon är i bassängen hela tiden.
Men åker vi till Malmön och gratisutebadet där.. dvs Mälaren.
Så kan jag inte lämna henne en sekund någonstans.
Jag måste följa henne i vattnet för där finns ju inga bassängkanter
och på land så hon kan pinna iväg rätt så långt på kort tid.
Allting är ju så nytt där. Då är det ”klistervak” på henne.
Sen har jag ju flera barn att hålla efter..
Måste nästan ha fem par ögon och ett dussin armar =)
Därför är vi oftast på gården. Gården kan hon och är trygg där.
Hon vet vad hon har där och springer oftast inte bort.
Ibland när hon har tråkigt så kan hon dra iväg.
Men det gäller här med att inte släppa henne för en sekund.
Alltid ska man ha ett vakande öga på henne och veta vart hon är.
Men jag behöver inte vara klistrad på henne.
Men visst gör vi utflykter ibland.

Jag funderade en liten, liten stund när jag blev tillfrågad
om jag skulle ställa upp på den här artikeln.
Givetvis är barnen tillfrågade.. flera gånger faktiskt.
Hur det blev vet ni ju nu =)
Många kanske skulle ha avstått på grund av eventuella skamkänslor
Skam över det faktum att vara en ”fattiglapp” när vi skriver 2009
Hos mig finns det inga sådana skamkänslor.
Jag vägrar skämmas.
Det är så här vi har det bara… just så här.
Inte så där… utan just så här =)

Varför skämmas över sitt liv?
Varför skämmas över sig själv?

Var stolta i stället över eran kamp för att överleva.
Att man försöker leva med väldigt små om inga marginaler alls..
Att det går… att man lyckas är ju en stor vinst i sig  =)
Man försöker ju göra det bästa av situationen… eller hur??
Var stolta över just d e t men skäms inte för bövelen!!
Då gör ni er själva och barnen en otjänst..
Och lär dom att det är skamligt att vara ”Fattig”
Vilket det absolut inte är.
Givetvis förutsätter det att man lever ett ”föredömligt” liv.
Ja att man tex inte super upp, spelar upp, shoppar upp sina pengar
Ja ni förstår vad jag menar.
Då ska man skämmas…

Skam ger en massa extra problem..
Som man inte hade nog med att vara ”fattig”
Så ska man också leva ett dubbelliv och låtsas som om det regnar..
Och hoppas på att ingen spräcker bubblan.
”Vi har det bra.. vi klarar oss” samtidigt som man kikar efter i plånboken
om man nu skulle ha lite pengar kvar att köpa mjölk för… och bröd
Shittan också.. toapappret var visst slut den med.
Vilken tur att det finns kaffefilter.. det får duga.. Haha
Det är ju två veckor kvar till nästa gång man får pengar.
Ja då får man hoppas på att man har massor med kaffefilter.. haha

Det är urjobbigt och faktiskt nästan en heltidssyssla
att försöka få allting att gå ihop varje månad..
Jobbigt att alltid kanske låna så man klarar sig..
Det kan bli en ond lånecirkel man har hamnat i… moment 22.
Men det blir bra mycket tyngre om skammen finns.
Men jag väljer att ”se ljuset” finnas, leva och älska
Jag väljer att göra det bästa av det jag har…
Utan att hamna i en offersituation.

För med en offermentalitet kommer man inte långt..
Man kommer knappt utanför dörren..
Man missar det underbara som finns i livet..
Man missar barnens skratt… deras glädje och kärlek.
Man missar soluppgången och fågelkvitter.
Man missar pirret i magen över någonting fint.
Man missar glädjen över att ge och unna andra.
Man missar sina underbara medmänniskor som man möter.
Man missar att leva och man existerar enbart.
Man missar så otroligt mycket när man fastnar i mörkret.

Evig mörker kan väl aldrig vara trevligt i längden?
För i mörker så ser man inte någonting
Bara sig själv och sin situation… som man ser som helt hopplös.
Man ser bara saker som andra har som man kan tråna efter.
”Varför har den och den så bra… men inte jag?”
Man blir blind för det man faktiskt har.
Den värdefulla energin går åt att älta och åter älta..
Det är svårt att få någonting konstruktivt gjort i mörker.
I ett mörker där ångesten lurar bakom varje hörn.
Man famlar och slår emot. Man snubblar, faller och slår sig.
Man blöder. Själen gråter.

Skam kan göra barnen till tacksamma måltavlor
för mobbare tex i skolan.
”Vad ni är fattiga” osv… Barn kan vara hemskt grymma mot varandra.
Men lär man sina barn vara stolta över vilka dom är..
trots  ”fattigdomen ” dom lever i
Då kommer inte ev mobbningsförsök sätta så stora och djupa sår
i barnen.

Vi är också öppna om barnens pappas alkoholism..
Vi gömmer inte undan faktum och förskönar ingenting.
”Han sitter på bänken” ”Han är Alkis” ”Han är ett fyllo” ”En människa”
Det är deras Älskade pappa som dom ser… ”min pappa”
Barnen blir inte mobbade alls eftersom öppenheten
har tagit udden av ev mobbningsförsök…
Klart att någon försöker någon gång men det har dom ingenting för.
Tvärtom kan några barn har fått känslan av att inte vara ensamma
om deras situation om någon av deras föräldrar dricker.
Om dom känner igen sig i mina barn.
Det är viktigt att få känna igen sig och veta att man inte är ensam.
Om det finns någon skam så är det definitivt inte barnets skam.
Men givetvis finns det stunder då dom skäms över sin far..
När dom hamnar utan förvarning i en jobbig situation…
Tex då pappa konfronterar dom på stan onykter
och kompisar finns i närheten och ser.
Men dom jobbar på det och det går framåt.. skönt ju!!
Jag brukar säga till dom lite förenklat att:

Pappa är sjuk… hjärnan säger åt han att dricka
Men hjärtat vill vara hos dom han älskar högt, sina barn..
Det är bara det att sjukdomen gör att hjärnans kraft är större
Men hjärtatskraft är den viktigaste… den ärligaste.

Det är ju barnen stora sorg och då min med..
Att inte pappa finns med i deras liv alls.. ingenting alls sen många år.
Det kan gå många månader innan dom får se ett skymt av honom
på stan eller någon annanstans.
Då ser dom en pappa som är långt ifrån den pappa som dom såg
då för länge, länge sedan.
En ledsen och trasig man men ändock deras älskade pappa.
Då är det sorgens gråt som dom gråter över pappa..
En stor förlust som är svår ibland att förstå för ett litet hjärta.
En blandning av känslor sköljer över dom…
Att nästan förstå vs känna sig övergiven.
Känslan av att vara övergiven, ratad av pappa är svårt att hantera.
Sorgen är ibland så svår att den skriks rakt ut..
”Varför? Älskar han inte oss alls längre? Är det vårt fel?”
Klart att dom saknar honom… saknar sin pappa, den friska pappan.
Man får hoppas att han får kraften att sluta..
För fyra små hjärtan längtar så efter honom.
Tills dess får jag fortsätta att vara både mamma och ”pappa”
Men det är lite svårt att pinka i kors med sina söner
på så sätt som bara pappa och söner kan =)

Någonstans måste man börja förändra attityderna
och varför inte hemmavid först.
Hos sig själv allra först… förändra tänket.
Både hur man har det ekonomiskt
och tex vid ena förälderns missbruk.
Ja hur man hanterar faktum.

Det är jobbigt att smyga… och föreställa sig.
Då är det lättare att inte göra det.
Samtidigt kan man försöka glädjas över det man faktiskt har just nu.

Jag har fem underbara barn. Helt fantastiska barn.
Vi har ett hem och mat för dagen på ett eller annat sätt =)
Vi är friska. Vi har vänner… men framförallt så har vi varandra!!
Men vi har bara inte det där extra som behövs.

Utan det där extra kan vi tex inte semestra tillsammans hela familjen
och vi har faktiskt aldrig gjort det.. vi alla tillsammans.
Vi går aldrig tex på cirkus… det är attans dyrt med fem biljetter.
Bada kommunalt är en dyr historia för fem personer.
Bio för oss alla går inte… av samma anledning – så dyrt.
Vi går oftast inte alla på någonting som kostar pengar.
Har fullt upp med att klara vardagen gånger alla dagar /mån

Det är så som det är för mina barn..
Dom är uppvuxna med en asfaltsommar hemma på gården.
Det är klart.. att ibland så ”skäms” barnen över att vi är så ”fattiga”
Att vi inte kan åka någonstans tillsammans.. hela familjen.
Att vi får stanna hemma igen hela sommaren,som alla andra somrar.
Att vi inte kan göra det och det…Bara vara hemma.
Att inte ens kunna gå och bada mera än ett par gånger i månaden.
Det är jobbigt när skolorna börjar och läraren ber barnen berätta.
Berätta om vad dom gjort på sommarlovet.
Då är det nog några små barnhuvuden som sänks och hjärtat bultar.
”Fråga inte mig, snälla.. fråga inte mig!!”

”Alla andra får ju åka bort på semester”
”Andra gör ju det” ”Andra får ju det och det…”
kan det låta.

Det är tungt ibland att försöka förklara för sina barn.
Att säga att det är många andra som har det som vi…
”Många andra” känns lite som ett hån just då i ett barnahjärta
Det är ju dom det gäller… inte andra.
Man försöker förklara att någon gång är det våran tur…
Vi måste vänta lite bara… håll ut älskade barn!!

Jag är ju inte mera än en människa
Det känns ibland som om det dåliga samvetet gnager hål i en.
Det känns som om man var på väg att bli uppäten inifrån.
Skoningslöst och hårt kör den in knivar i ens hjärta.
Man vill bara gråta och skrika högt av smärtan.
Det är tungt.. Attans tungt stundtals.
Ja det kan jag inte förneka…

Som jag sa är jag inte mera än en människa..
Barnens sorg är så tung emellanåt…
Att se den, krampar mitt hjärta… det gör ont,ont, ont…
Att hantera en stor förlust och vara ”Fattig” samtidigt
Att inte kunna åka härifrån och ladda batterierna
när det har varit jobbigt med pappa ett tag.
När känslorna har varit enorma och svåra…
På sommaren ser dom sin far oftare än annars..
då sitter Alkisarna ute… överallt.
Det kan vara oerhört jobbigt för dom stundtals.

Jag är en mamma som vill ge det bästa av upplevelser till sina barn.
Så som alla föräldrar förhoppningsvis vill ge sina barn.
Jag vill ge dom det där lilla extra…
Jag vill ge dom andrum från det svåra i vardagen.
Istället måste jag krympa deras rörelsefrihet på sommaren.
”Gå inte dit.. eller dit… det är där dom sitter på sommaren”
Så behöver dom inte påminnas och bli ledsna.
Jag vill så oerhört mycket att ge barnen det där andrummet.
Men just nu går det bara inte hur gärna jag än vill.
Det känns i hjärtat ska ni veta… det är tungt.
Då är det lätt att känna sig misslyckad för en stund.

Men jag försöker istället för att älta ”varför har vi det så här”
så försöker jag ge barnen dom verktygen som dom behöver
för att klara av olika jobbiga situationer och känslor.
Genom att prata.. lyssna och finnas till extra mycket.. oavsett vad.
Ja det ska man ju göra ändå…
Men vissa verktyg tar en hel barndom att få på ett ”normalt” sätt.
Mina barn måste få dom snabbare.. därför ”Extra mycket”

Men utan dom där ledsna perioderna så skulle inte resten gå bra.
Jag tror dom behövs konstigt nog. Dom är viktiga.
Dom behövs för den egna orkens skull…
Att få nya krafter och kunna använda den rätt sen.
Det gäller bara att inte fastna.
Gör man det.. ja det är då det börjar bli farligt.
Men man måste få gråta och tycka att allt är fan så pestigt.
Det måste man.. En mänsklig rättighet ju =)

Men som jag sa i artikeln så är jag rik… ofattbart rik.
Rik på det vackraste livet kan ge… barnen och livet i sig.

Det är inte värt att rasa ihop.
Hör ni det alla ni som är i min sits?  Det är inte värt det!!
Då ödslar ni bort värdefull energi till att sukta över det man inte har.
Energi som ni kan ha till att njuta av det ni faktiskt har
Ett värdefullt liv och värdefulla barn.

Jag försöker förmedla allt detta till mina barn.
Hoppas dom anammar det sen. Allting blir ju lättare då.
Det är ju vi som har ansvaret över våra barns mående..
Våran ångest och oro smittar över till våra barn.

Hur jag mår och hur jag agerar sätter spår i deras liv för alltid

Fråga er själva. Vad är det värsta som kan hända?
Vad är det absolut värsta när inte pengarna räcker?
Det finns alltid en lösning – Alltid.
Det gäller att hitta den och det gör vi inte om vi bryter ihop.
Ge inte upp… hamna inte i panik… Glöm inte att A n d a s ! !
Då ser vi inte lösningarna. Vi hindrar oss själva. Vi gör oss blinda.
Vi är värda mycket bättre än så. Eller hur?

Jag vet hur det är att leva på gränsen
Att aldrig känna att jag klarar denna månad utan problem.
Är där sen många år tillbaka och jag vägrar att falla.
Och jag har överlevt och har fem underbart fina barn
Som har överlevt dom med…
Vi kommer att överleva i fortsättningen med.
Sen hoppas jag ju att dom ändå är lyckliga…
Trots det jobbiga i deras liv.

Nu är jag ju inte någon superduperöverpositiv.. tjohej tjej…Haha
Jag är lagom positiv och realist ända ut i fingerspetsarna.
Jag har bara hittat ett sätt att leva – inte enbart överleva
Ett sätt där jag och det mina mår bra trots allt

Vi står på kö.. i en väntelista… livets väntelista.
Någon gång är det våran tur….
Det tror jag stenhårt på… måste tro.
Tills dess så får man göra det så bra som möjligt
för sina barn och sig själv trots ”fattigdom”

Egentligen är jag ju inte fattig… tvärtom ju!!
Jag har bara inte så mycket pengar över =)

Var rädda om er!!

Glöm inte hjärtana i orden
till er själva… om er själva
Till varandra och om varandra!

Då blir livet lite härligare, lite lättare.. att leva.

KramKram!!

PS! Är det någonting som är oklart..
eller ni förstår inte hur det hänger ihop eller så =)
Så fråga gärna i en kommentar…

Tillägg:

Det spekuleras en jäkla massa i diskussiosforumet
eller inlägget där man kunde komma till tals om det
på Expressens sajt… om vad jag gör och inte gör..
Hur mycket jag har i inkomst..
Att jag väljer att vara hemma…
att jag skulle vara sjukskriven och vägra jobba m m
Det plussas på en massa inkomster som jag inte har osv…

Det kommer frågeställningar om varför jag har skaffat barn
när jag har det så knapert osv… när jag har ryggont osv..

Nu är det så här…

Alla barnen skaffade jag innan jag blev ”fattig”
Livet kan förändras och det förstår inte alla …tyvärr!!
Jobbat har jag gjort i alla år men är arbetslös nu som många andra.
Jag letar jobb men Köping är en stad som är drabbad av stora varsel.
Jag är utbildad inom vården och dagtid är svårt att få.
Att jobba kvällar och helger är svårt då jag har ingen barnpassning.

Jag har enbart varit sjukskriven i den akuta fasen av skadan.
Sedan dess har jag inte varit sjukskriven utan jobbat på som fan.
Jag har lärt mig att leva med mitt ryggonda.
Man får anpassa sitt arbete.. jag kan tex inte jobba i någon gruva =)
Jag har inte socialbidrag…

Ang om att vi skulle vilja åka på utlandssemester.
Ja som till Thailand eller så.,,
Det har varit snack om det i olika bloggar och så =)

Marcus… min underbara fina 6 åring sa så en gång.
Han kompis Wille hade varit till Thailand så det var därifrån han fick det. Han vet inte ens vad Thailand är… Haha
Det som inte framkommer är ju att han om han inte får då åka till Thailand  så vill han åka till Arboga och leta efter Djungeln…Haha

Jag skulle aldrig ta med min mina barn upp i luften.. HUA!!
När jag säger” komma bort, semestra”
så duger Arboga gott och väl bara vi kommer hemifrån.
Eller en campingstuga på Malmön som ligger 7 km härifrån.
Förstår ni? Ingen av oss suktar efter utlandsresor eller så.
Mina barn kan gott göra dom där utlandsresorna
när dom själva blir stora =)