Jag håller inte på att klappa ihop eller så med tanke på förra inlägget. Det är bara som det är och har inte med att göra om pappa eventuellt skulle ha skuldbelagt mig.. eller inte. Även om jag bad pappa om ursäkt för att jag inte agerade tidigare. Han skulle aldrig, aldrig ålägga mig eller mina syskon ett sådant ansvar om att ta sådana beslut att be om medicin och det i rätt tid bara för att han var så envis och inte ville klaga. Sen ville han nog inte skrämma oss. Det var sådan han var.. alltid.
Det var mitt eget beslut att fråga om dom kunde ge honom smärtstillade och lugnande ”NU” baserat på vad jag upplevde och såg hos pappa och i hans blick just då. När jag kände att det inte längre var humant. Pappa klagade ju inte med ord och han var helt klar. Hade han klagat högt så hade säkerligen allting getts tidigare utan min inblandning men pappa var ju som han var. En envis och en ickeklagande människa.
Är det inte så att man frågar sig alltid om man kunde ha gjort mera.. tidigare eller så. Jag frågar mig själv. Borde ja.. skulle jag.. ha frågat lite tidigare? Förnuftet säger ju annat än hjärtat och jag måste få dessa två att synka. Det gör det inte just nu.
Det var först när han började på att drunkna i sitt eget blod. När han började känna att han kvävs. När lungorna började blöda mer och mer. Det var då som den förtvivlade och ångestfyllda blicken kom. Det var då som kallsvetten bröt fram och han började ”trampa vatten” Men han klagade inte. Jag kan inte förstå det. Vilken inre styrka han hade min far. Men jag kunde inte längre bara se på.
Det var som en gång för många år sedan jag pratade med en läkare och han sa ”Kommer det in en äldre man från Norra Finland och klagar över LITE ont i bröstet. Ja då är det nog så att han har MYCKET ont” Det var min pappa i ett nötskal.
Pappa visste nog att hans tid var kommen.. Läkarna var ärliga med det till honom och oss om att det inte fanns så stor chans. Egentligen ingen chans alls. Jag upplevde inte att pappa var rädd utan mera att han ”accepterade” faktum. Han förträngde nog inte faktum heller eftersom han agerade med vissa saker på ett sådant sätt så att man förstod att han var fullt medveten om detta. Att det inte fanns någon återvändo. Jag tror faktiskt han hade gjort upp med sig själv och fått frid en tid innan detta hände. Precis som om han kände på sig att det skulle hända någonting snart. När det sen hände så gick det på mindre en ett dygn.
Jag måste igenom alla dessa tankar och känslor för att kunna gå vidare. Ja, detta plågar mig just nu men jag överlever och det är inte synd om mig alls om nu någon skulle få för sig det.
Det är fredag idag och jag önskar er alla en underbar helg!
Var rädda om er själva och varandra..
