Tag Archives: Släkt

* Döden tar oss alla….

Det är i alla fall en sak som är säkert med våra liv. Vi föds och vi dör och däremellan finns ett liv som vi lever på olika sätt. Hur kort eller långt det nu än må vara så är det ändå en hel livstid för den personen. En livstid som förhoppningsvis är fylld med livskvalité

Emellanåt så tänker jag mycket på döden. Jag är nog inte rädd för egen del när det gäller självaste döden på ett sätt. Men jag är nog fan livrädd att jag inte ska hinna med allt det där som jag vill uppnå med det livet jag lever. Att inte kunna slutföra mina livsuppgifter och infria mina löften. Det kan stressa emellanåt rejält.  Det är speciellt två saker som sysselsätter min redan snurriga och proppfulla skalle emellanåt.

Barnen.. Mina älskade, vackra ungar. Dom måste få sina vingar.. Innan dess får jag inte bli sjuk och oförmögen… Inte dö. Bara tanken på om dom skulle bli utan mamma i tidig ålder får mig nästan i panik. Vem ska ta hand om dom då? Dom har ju inte en pappa som är kapabel till ett föräldraskap. Vart kommer dom att hamna om jag faller ifrån på ett eller annat sätt? Kommer dom att känna sig övergivna så som dom känner emellanåt när det gäller pappan. Bägge är borta på ett eller annat sätt. En stendöd och den andre levande död.. el stendöd han med.

Släkten börjar bli en åldrig släkt på ett eller annat sätt. Barnens farföräldrar är inte så unga men dom skulle ta tillfälligt, tror jag. Min pappa är också gammal och inte så kry i kroppen och min mamma är död. Barnens pappa lever och är ung men han är oförmögen att ta ansvar på grund av missbruk. Resten har deklarerat bestämt att dom är färdiga med barn oavsett vad. Deras är ju utflugna. En del av dom är också totalt oförmögna till ett föräldraskap. Nu menar jag den närmaste släkten. Det är här det känns ensamt.. Fruktansvärt ensamt och otryggt. Kompisar finns och några av dom skulle säkert utan att tveka ta över några. Men det handlar om 4 barn. Jag har ju iaf en vuxen son som kommer att se till att syskonen får det bra där dom är. Det är iaf en trygghet.

Jag är säkert inte ensam om mina tankar. Det är en trygghet att ha det ordnat för dom värsta eventualiteterna i livet. Jag har nog med mitt ändå så att slippa sådana här funderingar och den oro som den skapar vore ju en lättnad. Men det är som det är.. Tankarna kommer i perioder.

Den andra saken som kan stressa. Det är ju att man inte ska hinna ge barnen det liv dom förtjänar under deras barndom. Det liv som jag har lovat dom. Det är ju den här ekonomiska biten. Inte att vi skulle bli stenrika och leva i lyx och överflöd.. Nej, nej.. det handlar bara om vardagen.. Den här vardagliga vardagen. Givetvis får dom ”lida” av den ekonomiska fattigdomen som vi har. Det är mycket dom får avstå ifrån som kanske för andra ingår som en självklarhet i vardagen.

Jag får säga nej ofta.. att neka en unge tex från att gå bada för att pengarna behövs till mat känns så svårt. En tjuga är mycket pengar när man inte har några just då. Dom slutar att fråga vissa saker.. Dom tänker ”Det är ingen idé att fråga” Nu inför julen så har önskningarna börjat hagla in från barnen.. Men med en hjärtskärande slutkläm.. ”Fast jag vet att du inte har råd” Det känns piss rent ut sagt även om det inte är så dyra önskningar men bara att dom känner så.. Att dom inte ens kan önska ”fritt” utan slutmeningen. Det är bra att ungarna är medvetna om situationen men ändå. Barn är barn..

Semestrar går inte att planera så att dom kan längta. Semestrar existerar inte på så sätt.  Årets Grönanresa trodde vi var säker men ekonomin kraschade extra just då så den fick ställas in även om vi hade  fått inträde och åkband för fem personer av någon i gåva. Även om gåvan gav oss en frist på en 2000:- så kostar ju tåg och annat som hör till…  Vi hade ett litet familjeråd och beslutade gemensamt att skänka familjebiljetten till en annan familj med många barn som lever precis som vi gör i sk ”barnfattigdom” och genast så kändes det bättre för barnen. Men givetvis vart dom besvikna.. och det skär i hjärtat än idag att jag inte kunde ordna resan fast det var en gåva till dom. Men dom är ändå så tappra mina ungar..”…för någon gång”  säger dom.

Ja någon gång..

Gör nu inget av detta. Vi är inte den enda familjen som har det så här och vi hittar alltid någonting som håller modet och hoppet uppe. Alltid. Vi har varandra oavsett vad.. Det räcker långt!!

Givetvis är man ju rädd för att det ska hända barnen någonting.. Att dom ska dö. Det är ju en rädsla som nog alla föräldrar har. Detta inlägg handlar om min egna död och tankar kring dom. Döden är viktig att prata om och att sätta ord på dom rädslor vi har. Döden är en del av livet. Det gör ont att mista någon som står en nära. Det gör ont att se någon mista någon.. även om man inte känner vederbörande.

Döden är så slutgiltigt och man önskar ju att det finns någonting efter det som ger en fortsättning. Det ger tröst. Jag är inte ateist rakt av utan agnostiker. Det finns någonting utöver det vanliga. Någonting som inte är riktigt greppbart. Det tror jag på. Vad jag sen tror på egentligen har jag ingen aning om. Någonting är det i alla fall och änglar är fint att tro på och det får vara en symbol för just detta. Har jag dödsångest? Nej… tror inte det. Livskris? Ålderskris? Nej tror faktiskt inte det. Det här handlar enbart om att hinna med att ro skutan i land medan tid finns. Den önskan tror jag faktiskt alla har på ett eller annat sätt.. Eller??

Sen när jag har rott skutan i land.. Då kan jag ägna mig åt Döds och åldersnoja fullt ut för egen del. Det är då mina egna drömmar för mig själv ska jagas fullt ut.

Ska jag hinna? :P

Ajfandå, läser mitt eget inlägg och kan nog bara konstatera att:  Det är nog liiite Åldersnoja ändå när det kommer till kritan =)

… och jag ska fan hinna med det viktigaste i alla fall!!

Ha en toppen fortsättning på eran Tisdag..

KramKram!

Tillägg… lite senare…

Japp, detta satsar jag på… som alltid. Allting kommer att bli bra i slutändan..  =)

….för

The winner takes it all
The loser standing small
Beside the victory
That’s her destiny

* Jag längtar… och väntar… Bugar och tackar.

Snart har barnen sommarlov. Nästa vecka på torsdag är dagen – D. Tror faktiskt jag längtar mera än ungarna.. Haha. Fast vi längtar nog lika mycket faktiskt. Jag kommer inte att blogga så värst mycket.. Bara när andan faller på och det kan ju bli lite tid emellan inläggen då.. Sen till hösten ska bloggen bli mera en Dowisblogg. Då jag tar upp Mycket om just Downs Syndrom och om livet med Hanna och om problem som dyker upp.. om fördomar.. om rädslor.. Selektiv fosterdiagnostik.. om Särskolan (som är ett så korkat namn) osv.. Givetvis blir det annat också man inte i samma utsträckning som nu.. Mitt svammel om mindre intressanta saker slipper ni.. Får väl starta upp en annan blogg på sidan om… om jag nu måste svamla.. Ja om nu intresse finns..haha..

Vi har lite planer inför sommaren.
Någon underbar okänd har gett oss Gröna Lunds biljetter igen.. Helt fantastiskt. Barnen är överlyckliga.. Jag med. Vi ska ta och ta och mixa ihop en resa med Grönan och så hälsa på min underbara vän Paula.. så kan vi vara i huvudstaden i några dagar. Förra året var vi ju på en Lördag och då fick vi ta 19 tåget hem.. det var det sista tåget mot Köping den lördagen.. Andra dagar går det senare tåg men inte på just lördagar. Najs planering av SJ.. Det blev lite stressig att bara vara där över dagen..

Två gossar ska till Legoland veckan efter skolavslutningen med farmor och farfar.. Jag och två hittar på annat då.. Vi åker till Kolmården sover över en natt och är två dagar i djurparken.. Åhh.. det riktigt pirrar i magen ju..haha
Världspremiär 2011 är det för linbanan som går över safariparken.. Bilsafarit finns inte längre.. Kostnaden för den ingår i inträdet. Antagligen kan man åka hur många gånger som helst.. 30 minuter tar färden och höjden varierar mellan 2,5 m till 20 meter. TJUGO!!.. Hua.. jag som är höjdrädd Haha. Dryga 2,6 km lång är den också.. Jag var senast på Kolmården när jag var typ 10 år och det säger ju sig självt att det är väldigt länge sen..haha. Vi får se hur vi kommer dit sen. Tåg är ju ett sätt men bil är ju smidigast och så slipper man passa tågtider.. Men äger ju ingen bil och få se om jag kan låna en någonstans.. Det löser sig.. Det blir bra vilket som.

Det här är första sommaren som vi har så här mycket underbart inplanerat..Saker som vi faktiskt kan genomföra och ska. Annars så kan man ju planera guld och gröna skogar.. Men sen blir det ändå ingenting av det. Ekonomin stoppar. Det kommer nog bli en attans fin sommar.. Funderar på att köpa ett minneskort till kameran som rymmer en massa bilder.. Det ryms ju inte så mycket på det kortet jag har nu.. Kan lova att det bli en massa bilder.

Två böcker har jag vunnit på kort tid… Jag recenserar dom sen när jag har läst ut dom. Den första är [ Geim ] av Anders De l Motte och den andra är ”Jag kan skymta ljuset” av Gunilla Karlsson. Vad är det som händer? Seriöst alltså.. Jag vinner ju aldrig och när jag gör det så händer det två gånger tätt inpå.. Vad det nu än beror på så känns det otroligt fint =)

Nu hägrar fem dagars ledighet.. Inga skolungar att väcka.. Vi får bara vara. Sen är det skola tisdag och onsdag. På torsdag så är det skolavslutning.. För alla.

Jag ser framemot sommaren som är framför oss. Förra sommaren var ju riktigt kass ur hälsosynpunkt. Jag blev ju sjuk skolavslutningsveckan och riktigt kry var jag inte förens 6 månader senare.. det var tuffa tider det.. Men jag överleve även om det kändes som om jag inte skulle göra det. Jag får se det lite som.. att det fina som händer nu är en kompensation för förra sommaren =)

Tack alla ni underbara som omger mig nu.. Här på nätet och IRL. Jag har rensat lite och energitjuvar har förpassats dit dom hör hemma. Inte i mitt liv.. inte så nära i alla fall.. dom finns där ändå men jag låter mig inte påverkas.. Det är sådana rensningar som nog alla gör ibland. Tack ni underbara på Facebook som ger mig stöd och råd när jag behöver det. Ni peppar och hejjar.. Där finns både dom som finns hos mig IRL och nätvänner. Fina sådana. Jag har inte flera hundra eller tusentals vänner på FB. Jag har 82. Några få är lite mera ytligt bekanta..Sen är det delar av släkten. En ungdomskärlek finns där också. Vi var svårt och sjukt förälskade i varandra.haha. Alla är nog sådana som ger mig någonting med sin existens och närvaro i min vänlista. Ni alla är så värdefulla!♥ Tack också ni alla bloggläsare.. Mest från Sverige, Finland, Norge och USA. Utan er skulle bloggen inte finnas.. dumt att prata för sig själv ju :P Även om ni är superkassa på att kommentera så vet jag att ni finns där :P

Jag tackar inte för att jag ska försvinna.. Jag tackar för att visa att jag inte tar någon av er för given. Att jag uppskattar er. Ni är värdefulla – Glöm Aldrig det!!

Vi, hela familjen Hotti, önskar er alla en UNDERBAR sommar!!

Vi höres lite då och då.. och LOVE YOU ALL!! ♥

KRAMKRAM

* Road Trip…

En av mina drömmar är ju att jag ska kunna ta med mig mina barn.. Alla fem och göra en resa med bil upp till mina trakter i Finland. Att kunna göra det någon gång vore helt fantastiskt. Har drömt om detta under alla dessa år. Tidigare så var dom så små så det var ingen idé. Det skulle bara bli jobbigt med småttingar på en lång resa och så skulle dom glömma lika fort som dom upplevde det. Men nu börjar alla bli så stora.

Tänk att få ge mina barn dom minnena av vart mamma, jag alltså, är född.. vart hon bodde innan hon kom till Sverige. Visa byskolan där mamma gick i första klass. Visa vart Vaari (morfar) bodde, hans föräldrahem. Visa vart Mummis (Mormor) föräldrahem ligger och där mamma tillbringade sin barndomssomrar. Låta mina barn få ta del av släkthistorian på plats.

Låta mina barn får träffa Mormor för första gången vid hennes grav i Salla. Plantera lite blommor och så skulle jag berätta för mormor vilka underbara barn jag har och berätta för barnen också om henne.. hennes liv och visa att det är här uppe i norr hennes hjärta alltid var fast hon bodde och dog i Sverige.. Berätta om släktingarna som också har sin viloplats där.  Att inte enbart ge mina barn Gogglemaps bilder som minnen.. Utan helt riktiga minnen.. upplevda minnen. Det vore guld värt ju.

Just nu för tillfället så är inte resan realistisk att genomföra. Det kostar en massa och bil har jag ju inte. Men att drömma och planera i drömmen kostar ingenting faktiskt för sen när resan blir av så har man ju klarat av den biten i alla fall och då är det ju bara att dra =)

Vet ni.. jag blir tårögd bara jag tänker på resan.. Den ska bli av någon gång.. Det måste den. Men innan mina barn har sin egen familj. Då blir det nog svårt. Innan jag blir skruttig och oförmögen att ratta en bil och medan jag minns =) Vi har inga sådana minnen tillsammans allihopa.. Givetvis har vi andra. Men inga reseminnen mera än då dagsresor. Vi kunde t ex åka till Stockholm två somrar i rad och gå på Gröna Lund. Det var helt underbart. Det är värdefulla minnen det. Alla äventyr är en guldgruva i minnen.

Mina barn, utom Petri den stora grabben, har aldrig varit uppe i norr. Tror knappt dom har varit längre upp än Gävle eller så. Dom har aldrig sett midnattssolen. Har dom någonsin sett en flock renar bara så där?? Tror inte det. Dom har inte blivit attackerade av små, små knott under en tidig fisketur vid en bäck och druckit vatten direkt ur näven. Dom har aldrig knallat på en myr med vatten till anklarna och smaskat på hjortron. Åhh.. Det är så mycket jag skulle vilja visa mina barn och låta dom själva få uppleva det vackra och magiska där uppe i norr.

I mina drömmar så packar vi bilen tidigt en morgon och startar vårat äventyr. Vi skulle åka uppåt längst med kusten. Få svindel vid Högakustenbron. Övernatta vid någon camping längs med vägen när natten faller på. Vi ska inte ha bråttom utan vi tar dagen som den kommer. Vi vet inte hur lång resan kommer att vara.. En vecka eller tre… Kanske fyra.

Har förresten en triss i plånboken så håll tummarna . Snart hägrar tio veckors sommarlov för barnen =)

Någon gång ska det bli av.. Jag vet ju det.. Någon gång… =)

Sköt om er!!

KramKram!

* Jag gråter fortfarande av lycka och tacksamhet.

God Lördag på er alla som kikar förbi!
Har ni det bra? Hoppas det!!

Här hemma så är det tyst. Hanna är på Korttis.
Ingen Hanna som sjunger eller spelar med i någon film…
Ingen Hanna som plockar fram ingredienserna till lunchen
och rycker mig sen i kjolen ”Hanna hungrig..Mamma laga mat”
Då är det bäst att sätta igång ju…Haha
Dom andra vrålar..”Vi är Huuuungriga” om jag nu inte har satt igång.
Oftast så gör jag maten som Hanna har plockat fram..
Hon är duktig hon… Hon vet ju vad som ”Hör ihop” av maten.
Så hon tar ju inte potatis och makaroner.. och ska laga av det.
Det kan bli Köttbullar som hon har lagt i panna med en klick smör.
Plattan får hon inte på för det är spärrat…
Några gånger har hon fyllt en kastrull med vatten… Till makaronerna.
Men ca hälften av gångerna så är den tom… och jag ska fylla på.
Det blir väl tungt att lyfta…

Hanna hjälper mig ofta i köket… Lära för livet =)
Hon kan det mesta av vardagssysslorna och är duktig på det =)
Är inte ett dugg orolig för henne…
För fixar hon allt vad hon kan nu när hon är 8 år
så kommer hon kunna det i sömnen när hon blir stor =)
Hon kommer att kunna det mesta som man gör i ett hem…
Det enda vi inte har börjat träna på än är ju att tvätta kläder…
Men det fixar vi sen så småningom.
Men hon har ibland satt byxorna i blöt om det har råkat ske en lite olycka
så som hon har sett mig göra när det har hänt…
Hon iakttar.. memorerar och gör det sen själv…
Duktig tös ju min Hanna =)

Det som är oerhört viktigt att Hanna inte får höra orden  ”Du kan inte”
Vi försöker vad de nu än må vara… inom rimliga gränser givetvis.
Hon förstår oftast sen själv om det är för svårt för henne.
Hon får röra i en het puttrande gryta…
med en förmaning om att det kan brännas…
Hon lär sig att akta… Hon brukar ta på sig min grillvante.. Haha
Det har hon kommit på själv…
Den brukar jag ju ha när jag tar ut bröd ur ugnen.
Ja ugnen får hon givetvis inte sätta någonting i än…
Men det kommer ju givetvis det med… så småningom =)

Under förra året så lärde hon sig att tvätta håret själv.
Tvättat har hon gjort länge så det är väl sköljningen som fallerat.
Så nu går hon själv och badar… Hon är ju så stolt när hon kommer upp.
Stolt att hon har sköljt håret själv..
Stolt över att det inte finns shampoo kvar.
Mycket sällan får jag göra om det om det har blivit kvar lite shampoo…
Hon gör såpbubblorna själv… Mugg- Diskmedel- Vatten.
En dag så hittade vi inte den där blåsgrejen… ja ni förstår
Så hon tog en spade där det var ett runt hål i skaftet..
Japp, det gick utmärkt att blåsa såpbubblor med den ju…Haha

Hon vet att när mjölken är slut så måste man köpa nytt.
”Köpa nytt för pengar” säger hon =)
Hon kan handla själv en enstaka vara och betala i kassan.
Jag år oftast och handlar med henne….
Just så hon får lära sig allt detta som är så viktigt att få
för en fungerande vardag sen när hon blir stor.
Det vi måste sträva efter är ju att hon blir så självständig som möjligt.
Så som vi strävar efter för alla våra barn… förhoppningsvis.
Att dom blir självständiga individer i vårat samhälle.

Det här är inte jobbigt alls att lära ut till Hanna.
Några kan ju tro att det är skitjobbigt att ha ett barn med Downs Syndrom.
Vilket jag inte alls kan hålla med om…
Det är jobbigare att ha sk normala barn ju.. Mycket jobbigare!!
Lär ju ut till mina andra barn… ja dom sk normala..
Det är jobbigare att lära dom faktiskt… allt ska tjatas in…haha
Men det behöver jag inte göra med Hanna… Hon lär sig gärna ju =)
Fatta vad skönt att ha en iaf som man inte behöver tjata in grejer… Haha

Ja nu är hon på Korttis och jag saknar henne som sjutton.
Men på Måndag så är hon hemma… På hennes 9:e födelsedag =)
Det ska bli kalas i dagarna två…
På Måndag så kommer mina vänner på mat. Och en del av släkten.
Så vi blir mycket folk här hemma… Många barn och många vuxna.
På Tisdag så kommer Farmor och farfar… och kanske någon till.
Hanna kommer att vara så så lycklig över alla paket ”Ket” som hon får.
Hon kommer att stråla min lilla tös.
Hon kommer skratta sig igenom dagarna två.
Just precis som vilken tös som helst på på sin 9:e födelsedag.
På Tisdag morgon så sjunger vi för henne allihopa
och så får hon frukostbricka och ”Ket”  i sängen.
Hon är på Korttis på måndagsmorgon men kanske dom sjunger.
Tänkte först hämta hem henne på söndag…
Men det blev ändrade planer… tyvärr!!
Fick lite att göra… Men Hanna bryr sig inte om att hon får
frukostbricka dagen efter…

Så här skrev jag bla i min bok ”Tryggare kan ingen vara…”

”Jag ser på dig. så vacker du är.
Den vackraste Prinsessa som finns.

Jag gråter, inte för att du inte
passar in i den ”normala” ramen.
Jag gråter för att du är DU
och för att jag fick dig
Med alla din kromosomer och allt.

Jag gråter ett lyckligt gråt.
Att han däruppe skulle ge mig dig
är ju ofattbart.

Från den sekunden du blev till
Detta inimini ögonblick i tideräkningen
så har mitt hjärta tillhört dig.

Denna oerhörda Kärlek
är så svår att mäta.
En sån kraftfull känsla
du har gett mig, just du
mitt älskade barn”

Jag gråter fortfarande av lycka och tacksamhet.
Jag kunde inte fått en bättre dotter än Hanna…
Jag kan också gråta av insikten av hur nära det var
att hon inte skulle ha kommit…
Det är ett gråt av panik och av oerhörd lättnad….
Hon är ju ”fel” enligt naturen. Kroppen ska ju stöta bort det som är ”fel”
Hon är ”Fel” enligt samhället.. Därav  den selektiva fosterdiagnostiken.
Men det inte alla riktigt förstår… är ju att hon är så fruktansvärt rätt.
Hon är lika rätt som alla andra.. ja dom sk normala barn… Lika rätt =)

Det är inte synd om oss… Inte synd om mig eller Hanna…
Det är inte synd om hennes bröder.
Inte synd om någon som öppnat sitt hjärta.

Det är enbart synd om dom som låst sitt hjärta.
Dom går miste om någonting fantastiskt och livsbejakande.
Dom går miste om glädjen… Dom går miste om allt.
Det är dom det är synd om…
Inte oss… Tok heller!!
Vi har ju den här berikande delen av människorna i våra hjärtan…
Vi kan glädjas… Vi kan älska. Vi kan förstå…
För er som låst era hjärtan har ju en brist. En stor brist i era liv.
Så varför ska det vara synd om oss??

Sköt om er ordentligt så hörs vi snart igen!

KramKram!!

* I Have a Dream.. Jomenjo, har ju det.

Ibland så har tanken kommit över mig… en idé.
Den är inte unik… och säkert så finns det behov av den.
Eller det här har funnits under några år hos mig…
så den är inte ny för mig.

Jag som ensamstående mamma vet hur drygt livet kan vara ibland.
När det kör ihop sig… när barn är sjuka… när man själv är sjuk.
Att kunna sova en stund när man själv är sjuk och har barn hemma
är ibland en omöjlighet för några..

Att kunna då beställa hem hjälp som tog över alltet
så man kunde sova en stund..
eller som går och handlar en som lagar mat m m.
Eller gå ut med barnen en stund..
Sådan hjälp är guld värt för en ensamstående förälder.

Jag är ju ensamstående med fyra barn hemma.
När inte någon finns tillgänglig av släkt eller vänner.
så har man ju önskat att denna möjlighet fanns.
Att det finns ett par extra armar till hjälp är ju guld värt.

Ibland så har jag tänkt på att det vore ju underbart
att kunna starta upp en sådan firma..
Dit vi ensamstående kan vända oss till när det kniper.
Att kunna ringa på morgonen och säga
”Idag skulle jag behöva hjälp med att handla
för två av mina barn är sjuka och jag kommer ingenstans
Kan ni komma?”
”Jag har inte sovit en blund i natt för sjuka barn
och skulle behöva sova några timmar på dagen.. Kan ni komma?”
” Idag så har jag så ont i min rygg och barnen skulle behöva komma ut en stund… kan ni komma?”
”Jag har ett barn sjukt och skulle behöva gå med en annan till fotbollsträningen.. Kan ni komma?”

Hämta och lämna på dagis/skola…osv…
Ja ni förstår vart jag vill komma.

Jag tror ju att det skulle uppskattas av många ensamstående föräldrar
att kunna ha möjligheten till sådan hjälp..
Eller vad tror ni?

Jag vet ju av erfarenhet att det kan knipa rejält ibland..
Ibland så är både jag och några barn sjuka..
Men som det är nu så kan jag inte ligga sjuk… det går bara inte.
Min största fasa just nu är att jag ska bli liggande i tex svinflunssan…
Man kan tydligen bli rätt så dålig…
Men som jag sa… ja kan inte ligga ner.. barn ska skötas.
Det ska lagas mat… tvättas kläder… dom ska till skolan..
Dom ska ut… dom ska det och det….
Eller om jag bryter foten eller så
Då måste ju vardagen ändå fungera… så är det bara.
Alla har inte ett stort närverk omkring sig
Så att man kan få den hjälpen tex av släkten

Ingenting får ju stanna upp när man har barn
Dom ska ha sitt oavsett vad.
Jag har aldrig legat ner när jag är sjuk.. inte sen jag fick barn.
Så jag vet ju att allting går…
Men det kunde ju gärna vara lite lättare någon gång.
Det suger ju kraften ur en rejält vissa situationer som man hamnar i.
Det är ju annat när man är två om vardagen…
Men när man inte är det… så kan det vara lite körigt ibland.

Mitt största fel är ju att jag har svårt att be om hjälp.
”Kan själv” är mitt motto…Haha
Men ibland så kan man inte själv så är det bara..
Har svårt att be någon som själv har barn att hjälpa till
Dom har ju sitt med barn
och jag har fyra barn… det blir så mycket för dom.
För mig skulle det vara lättare att ringa någon firma.

Det går åt en massa pengar när man ställs inför jobbigheter.
Har man svårt att orka laga mat..
Eller man har inte kommit iväg för att handla för att man är sjuk
eller någon av barnen är sjuk tex i magsjuka..
Så kanske hämtmat är räddningen under några dagar..
Ja då är det ju kört sen när det gäller ekonomin…
Det luktar ju konkkaronkka lång väg… iaf för mig.

Men visst skulle det vara en bra idé?
Vad säger ni mina fina kloka läsare?

Givetvis skulle det inte kosta skjortan
utan man få hitta ett sätt att få ner kostnaden
för den föräldern som ska ha hjälp…

Nu hoppas jag ju att någon snor min idé ju rakt av…
Jag har inte råd att starta upp en firma alls..
Eftersom det krävs mera än en som jobbar..
Jag är ju fattig… Remember!! Haha
Om någon startar upp en sådan firma här i Köping
så kan jag ju jobba där sen =)

Jag brinner verkligen för att försöka underlätta situationen
för oss ensamstående föräldrar..
som kanske också är fattiga… arbetssökande och så.
Jag är ju allt det där och massor med andra är det ju också.
Det var därför jag ställde upp i Expressens ”Fattiga barn” artikel
Just för att hjälpa några kanske att få en annan syn på sin situation
ett annat tänk…så att man  inte går under.. så att man orkar
För jag vet att det fungerar… det funkar ju för mig =)

Att hjälpa till med idér, peppning och att lyssna och förstå…
Ibland så hjälper det enormt en annan medmänniska att någon förstår.
Eller när någon känner igen sig i mina texter när jag bloggar.
Man vet att man inte är ensam om sin situation…
Jag är öppen om min situation och känner ingen skam
Jag hoppas ju att det peppar andra att känna så också.
För skam är tungt.. så attans tungt att bära.

Det här är liksom min lilla dröm den här firman.
Den är just nu inte möjlig att förverkliga alls.
Ja eftersom jag inte har dom pengarna som behövs..
Men kanske någon gång i framtiden..
Då kanske min ekonomiska situation ser annorlunda ut.
Men jag fortsätter att drömma… som vanligt ju =)
Som sagt var.. så hoppas någon snor idén nu..
För är ju övertygad om att det finns ett behov.

Sköt om er alla…
och ha en attans trevlig kväll.

KramKram!!