Tag Archives: Tagg

* Tema Missbruk: I Dödens Väntrum.

Jag har träffat på barnens pappa några gånger dom senaste veckorna.
Han vet mina tider när jag hämtar så tanken om att han passade på mig finns ju. Ett sätt för honom att vädja till mig att hjälpa honom nu. Att han inte klarar detta längre. Det jag såg var fruktansvärt. Mitt hjärta går sönder. Denna man som jag har fyra barn med. Denna man som jag känner stor tacksamhet till. Utan honom fanns inte våra barn. Denna man som jag älskade tidigare som en kvinna ska älska sin man. Men som jag Älskar fortfarande på ett sätt. Ett annorlunda sätt. Som pappa till barnen. Som en människa.

Han är en medmänniska med samma behov som alla andra har att få tillhöra ett sammanhang. Känna ett egenvärde. Känna sig Älskad och behövd. Ha ett varmt hem att komma till. Må bra och ha en livskvalité. Det var en man i stor Sorg och förtvivlan som jag mötte. En människa som är spillran av den spillra som jag mötte för ett halvt år sedan.

Jag mötte honom. Han stapplade sakta fram på ben som nästan inte bar honom. Sådär man ser gamla alkisgubbar stappla fram ibland. Bredbent för att hålla balansen. Men nu är inte han en gammal gubbe utan en man som skulle vara i sina bästa år just nu.. Nyss fyllda 45 år…skulle ha varit om inte alkoholen hade fått grepp om honom. Nu såg det ut som om han hade nått botten. Orkar han klättra upp eller tar döden honom snart?

”Hur mår du?” frågade jag och insåg snabbt hur korkad frågan var. Jag såg ju hur han mådde. Blicken sa mycket och den skröppliga kroppen sa allt.
Jag berättade lite om barnen. Att dom Älskar honom och saknar. Tårarna började rinna utmed hans fårade och väderbitna kinder. Jag torkade bort dom med min hand. ”Jag vet Du.. jag vet” och var tvungen att bita mig hårt i kinden för att inte brista ut i hejdlös gråt. Sorgen var överväldigade.. Svår och skoningslös.

”Sirpa, jag vill sluta men kan inte själv och man ska vara i bra skick för att få ett behandlingshem så jag får inte det” ”Jag orkar inte längre” Jag vet att han vill inners inne men kraften av alkoholen är större än hans vilja just nu. Vem sjutton vill ha det liv han lever just nu. Ingen antagligen.  Han är livrädd för han vill inte dö. Han är så svag att minsta lilla känsla av abstinens får honom att ta till flaskan. Han vet vad nykterhet innebär just nu. Det är en ångvält av ångest som kör över honom gång på gång. Han klarar inte av det.

Jag vet ju att missbruksvärden är under all kritik.. Allting handlar om pengar.
Vet ju det. Hans liv är ingenting värt. Det är för kostsamt. Det är billigare för kommunen att vuxendagis för dom här missbrukarna.. Där dom får äta en fralla och dricka en kopp kaffe.. Läsa tidningen ett par tre gånger i veckan i ett par timmar. En vårdplats kostar ju en massa tusenlappar per dygn. Samtidigt som Kommunen underhåller missbruket genom kontanta pengar så får dom gå på ”Behandling” på Stinggruppen.

Jag kommer ihåg en gång då jag förtvivlat kontaktade gruppen. Det var för några år sedan. Han vill ta sitt liv. Avsluta allt. Dom kom efter ett par dagar.
Körde upp honom till psyk. Dom hade makten att tvångsinta honom men dom körde hem honom istället efter en sväng till psyk. När dom var på väg hem så pratade jag med dom i telefon bad dom vända eftersom jag hade pratat med läkaren som insåg allvaret. Läkaren bad mig ringa dom.  Dom på stinggruppen hade inte ens sagt att han hade hotat med självmord i två dagar. Dom hade inte ens sagt det absolut viktigaste. Det som jag bad dom säga eftersom jag hade hört dom här hoten i två dygn.

Jag hade passat honom så att han inte skulle dyka ner från fjärde våningen. Vilket han försökte ett par gånger. Han var så labil att jag inte vågade ringa polisen. Hur konstigt det än låter. Men han bad mig låta bli Polisen. Han ville att Stinggruppen skulle komma. Jag tänkte för mig själv att när jag inte klarar det längre så ringer jag polisen oavsett vad. Det kanske hade varit bättre?
Det är lätt att vara efterklok. Mycket lätt. Och som sagt var så vände dom inte utan som skjutsade hem honom.

Julen är i antågande och jag känner den välbekanta trycket över bröstet.
Kommer det här bli en Jul då den sista och svåraste, smärtsammaste taggen levereras i mina barns hjärtan? En tagg buren till dom av Döden. Deras fars död. Jag får den välbekanta känslan av att vilja fly bort med mina barn. Dit ingen kan komma och ringa på dörren med ett Dödsbesked. Där vi får vara ifred. Någonstans där barnen slipper vänta på han som aldrig kommer. Någonstans där jag slipper hoppa till vid minsta lilla liv i trappuppgången. Som alla andra storhelger. Men vi har ingen möjlighet att åka i väg så vi blir hemma.

För jag vet att när dom här helgerna kommer så super han som aldrig förr. Det är då han har sina barn i tankarna och försöker döva ångesten ännu mera än tidigare. Det är dom här helgerna som risken är större än någonsin att han tar sin sista sup. När jag träffade honom sist så insåg jag att risken faktiskt är mycket större än någonsin nu. Jag är livrädd.

Jag rustar för Döden.. Mentalt sen flera år. Det kanske låter konstigt men när man har sett en nedgång hela tiden. Hans skick blir värre och värre. Läkaren har faktiskt varnat honom för några år sedan att han inte har så länge kvar om han fortsätter. Hans insida knasar rejält. Jag rustar för döden så att jag kan hjälpa mina barn på bästa sätt när den tiden kommer. Givetvis önskar jag inte att den ska komma. Men han lever med Döden i hasorna sen många år. En dag så tar den honom. Det är jag övertygad om.

Jag vill inte att han ska dö. Jag vill att han ska leva i livet med glädje. Komma tillbaka till sina barn. Jag vill att han ska hitta en Kärlek som kan föra honom framåt. Att han ska få ett varmt hem. Ett tryggt hem där inte det destruktiva finns i form av missbruk. Jag vill att han ska känna den underbara känslan av Hopp.

En del av mig vill hjälpa honom som tidigare men den förnuftiga delen har tagit överhanden för länge sedan. Jag har gjort allt i min makt men när det började inkräkta på mitt fria liv och förminska mig som person så sa jag stopp.
Jag försätter mig inte i den situationen mera. Jag har fyra barn att ta hand om. Jag måste föra dom framåt. Jag kan inte ta ett femte ”barn” som kommer att sluka all tid och kraft som finns. Då är jag tillbaka på ruta ett igen.

Jag ser en människa i nöd och jag är mera förtvivlad än någonsin. Jag står med en fot i någons liv i tanken och kanske kan jag hjälpa. Men jag har en fot också i mitt liv där jag har fullt upp. Jag slits sönder snart men jag måste välja mitt liv där han inte ingår aktivt. Jag måste för barnen skull.. För min skull.
Det är svårt nu men valet är ändå lätt.

Innan vi skiljdes åt så gav jag honom en kram. Han kramade tillbaka hårt. Ville inte riktigt släppa taget. Han grät. ” Sköt om dig” viskade jag i hans öra.
Jag bad honom också att gå undan en stund för jag skulle hämta barnen. Det kändes så jävla grymt att göra det men jag tror det var det bästa just då. Barnen skulle ha blivit skämda av det skick han befann sig i då.

Jag vände mig inte om när jag gick och klarade av att hålla masken tills chansen kom för att slinka in på ett Café. I skydd av toaletten så grät jag tills tårarna tog slut. Sen dess har jag inte sett honom.

Var rädda om er själva och varandra!

HÄR har ni lite ord ur min bok ”Din Törnekrona” Det handlar om barnens känslor när en förälder missbrukar. Hur det påverkar dom. Hur det har påverkat mig. Vad missbruk gör med folk. Både missbrukaren och deras anhöriga.