Tag Archives: Tårar

* Spooky…


Månen tidigare i kväll… Spöktimmen är snart här.. Huuu!!

Kväller från superuppdateraren =) Men så är det ibland och just nu är det på detta viset. Men måste ju i alla fall komma in och säga hej till er!

Dagarna går i svischande fart.. Inte för att jag gör någonting speciellt eller annorlunda mot det där vanliga.. Det kommer nog komma dagar som segar sig fram och känns dryga. Dom dagarna vill vi inte ha.. så man ska passa på att njuta nu =)

Måste berätta någonting märkligt. Igår när jag satt och skrev.. Inte blogg men på boken så såg jag med ett öga på TV. Det var det där ”Jaga-spöken” programmet på TV4 fakta.. Kanalen var bara på så det var inget medvetet kanalval. Dom låser in sig i ett rum eller byggnad som anses hemsökt av oroliga andar.. Igår var det nog ett sanatorium någonstans… Kollade inte så noga.. Tittade bara upp emellanåt.

Satt och skrev som sagt var och helt plötsligt så fick jag gåshud över hela kroppen.. Det bara stramade överallt i huden och gjorde faktiskt lite ont.. och så började tårarna att rinna.. Det bara forsade. Men jag grät inte på det där sättet som man gör när man gråter. Jag var inte ledsen och inte rädd överhuvudtaget.. Tårarna bara kom och det verkade inte finnas ett slut.. och huden knottrade sig.

Någonting liknade hände tidigare just vid samma program. Men då var det inte så intensivt som igår och jag var inte ledsen eller rädd då heller.. Jag tror ju egentligen inte på andar och så.. Men det är en tröst när man mist någon att tänka i dom banorna.. att dom kära som vi har förlorat finns omkring oss som andar.. Vissa själar har inte fått ro och det är väl dom som hemsöker sen då.. Ja, eller någonting ditåt.

Klart att detta har sysselsatt mina tankar idag.. lite då och då.. Jag är ju en sådan som måste ha den där förklaringen till det som har hänt. Analys är mitt andra namn ju =)  Detta har ju hänt två gånger nu och vid samma programserie som just handlade om detta. Tankar som ”Håller jag på att bli knäpp?” kom  ( Kan inte bli det man redan är tänker nog någon..Haha) och tror nog inte det faktiskt men jag tror snarare att programmet utlöste en sorgreaktion efter förlusten av pappa. Att jag inte kände mig ledsen kan ju bero på att den känslan blockerades av att jag höll på med annat.. och inte tänkte på pappa just då. Äsch jag vet inte. Men jag köper det ändå och det får vara min förklaring till det som hände igår.. Är det någon annan som har någon annan teori så säg det gärna.

Nu blir det bingen..

Natti

* Omtanken värmer… och så lite annat.


Det här kom med posten igår.. Två tuber med C-Vitamin och en önskan om att vi alla ska hålla oss friska. Jag är så rörd och så glad.. Den är gåvan är från en kvinna som inte är riktigt kry i sin kropp. Allvarlig är den ovanliga sjukdomen som gör det väldigt jobbigt för henne men ändå så orkar och vill hon bry sig och måna om andra. Det är stort!! Det dimper ner små hälsningar emellanåt från henne. Ett kort någonstans ifrån där hon önskar oss allt gott. Små tips om saker och intressanta artiklar skickas per brev som hon tror jag skulle tycka om att läsa. Jag har träffat Anita en gång för några år sedan -09. En helt fantastisk och varm kvinna!! TACK underbara Anita♥ för din omtanke.
Mycket Kärlek till dig från oss alla fem ♥

Nu är det ingen som får tro att det är grejerna som jag får ibland av någon läsare som får mitt hjärta att svämma över. Det är så, så fel som det kan bli. Det är gesten.. omtanken om oss som berör mig ända in i hjärteroten. Tar ett exempel…

Det här brevet är från finaste Sandra för några år sedan.

…och boken hon ville att jag skulle läsa. Oj, jag grät i floder.. och läste boken och grät ännu mera… Orden, gesten… Ja, ni fattar.

Nu är det lite farligt att skiva ett sådant här inlägg. Framför allt när det lackar mot jul. Det finns alltid några som ska vända på saker och ting och göra det till någonting annat än vad det är. Men jag struntar i det. Folk får tro vad dom vill bara jag vet mitt eget syfte med inlägget… att det är ett inlägg gjort av att jag blev så berörd av Anitas gest och det i sin tur ger er fortsättningen på detta inlägg… som ni får ta del av idag. Har ingen aning om just nu hur detta slutar. Har mycket sällan allting klart i skallen när jag börjar med ett inlägg. Orden kommer vart efter..

Det kan vara lite farligt också att ta ett enda exempel från tidigare. Jag har massor och alla är lika värdefulla. All uppskattning och omtanke per post och kommentarer värmer och lyfter och ingen.. absolut ingen, får tro någonting annat.. Lova mig det!!

Jag försöker ofta förmedla till er läsare min inställning till saker och ting. Det som jag tycker är viktigt. Att hur värdefullt det är att säga ord av kärlek och omtanke till någon man tycker om eller uppskattar innan det är för sent. Att det viktiga i livet är inte saker och pengar. Utan det vi har inom oss i känslor och inställning.. till oss själva och varandra som är det viktigaste. Ja, förutsatt att det är på ett positivt sätt och att det inte ger efterskalv inom andra och oss själva på ett negativt sätt.

Kärleken till människan och allas viktiga människovärde.. till livet.. och att aldrig ta någonting eller någon för givet.. är iaf min inställning. Att se upp till någon eller ner på någon på grund av tex ekonomin pysslar jag inte med. Det är så fult och ytligt och ful och ytlig vill jag inte vara. Nu ska vi inte förringa värdet av pengar.. Givetvis är det viktigt att ha medel så att dom grundläggande behoven tillgodoses. Men jag tror ni förstår vad jag menar.. Har bara kloka läsare ju. Det är mera ärligt att uppskatta folk för deras goda gärningar, osjälviskhet, deras livssyn och förmåga och mod att ge utav sig själva till andra. Det är ju det som gör livet vackert att leva i.. Är det inte så??

Jag är varken fantastisk el en superstark överpositiv människa. Jag är långt ifrån perfekt. Jag är en helt vanlig människa bara. Jag lever inte alltid som jag lär. Jag gör fel och säger saker som sårar andra. Men jag försöker så gott jag kan för att låta vissa saker stanna inom mig själv. Framförallt så måste jag fronta mina egna brister och stå för dom ärligt. Det är det enda sättet att ha en chans att bli av med dom, så småningom iaf. Jag tror jag är ganska bra på det och då kan jag stå fullt ut för min ursäkt till andra om jag har sårat dom. En ursäkt till någon får aldrig gå på rutin.. Då blir det bara fel. Det gör ingen nytta. Nu menar jag inte att allt ska vara förlåtet av den andre och man själv får frid i själen bara för att man bett om ursäkt.. Så enkelt är det ju inte. Smärtan finns ju kvar.. inom mig iaf… om jag sårat någon. Smärtan hos den andre med.

Jag personligen mår bäst av att leva och tänka som jag gör. Det ger mig styrka att gå vidare och ha hopp framförallt i pressade och svåra situationer. Andras kärlek, glädje, hopp, vänlighet, osjälviskhet och omtänksamhet m m mot mig, mina barn och till andra människor.. ger näring till min egna inställning till livet. Allt det fina jag får i allt känns så självklart att föra vidare. Så ni ser att det smittar och jag hoppas verkligen att mina ord gör nytta emellanåt. Kanske väcker en liten tanke som får börja gro..

Hoppas mina ord ger hopp åt någon i samma situation som vi är i nu.. när det gäller den ekonomiska fattigdomen så att man inte hamnar i ett svart hål utan sikt och att den eventuella känslan av skam minskar och förhoppningsvis försvinner. Hoppas mina ord om Missbruk och dess konsekvenser framförallt för barnen får någon att ta steget ut från ett destruktivt förhållande eller eget missbruk. Hoppas mina ord får någon att känna sig mindre ensam om sin situation.. Hoppas mina ord om Downs Syndrom och andra funktionshinder får någon att känna sig mindre rädd..

Om det är så som jag hoppas på, så är det värt vartenda stavelse som jag skriver ner. Det är min belöning. Min glädje. Det är inte antalet besökare som är viktigt utan att det är rätt besökare hur få dom nu än må vara eller många. Att det är rätt besökare är jag nog säker på att det är. Dels för att jag får sällan skitkommentarer och att besökarna återkommer hela tiden och att min familj blir uppskattad för den familj vi är. Givetvis har jag besökare som vill hålla koll på mig av icke positiva orsaker. Men det är ju så det är och en konsekvens av en öppen blogg. Min öppenhet kan skrämma också och locka lite emellanåt..tror jag =)… Men utan den skulle jag inte kunna säga det som jag vill ha sagt rakt och ärligt. Givetvis har jag gränser i min öppenhet.. och jag är alltid ärlig i det jag skriver.. exklusive några vita lögner under åren till er.. men dom har mildrat sanningen just då. Men dom har aldrig ändrat på den. Dom små vita lögnerna vill jag nog behålla.. Haha.

Jag är så trött på bloggen emellanåt så att det känns som om jag bara vill radera alltet.. Men så får man ju känna trots att man är en bloggnörd..=) Jag har ju bloggat länge.. sen typ 05 fast då var det inte så mycket i början.. Sen blev det ju Aftonbadet när dom öppnade för läsarna att ha en blogg.. Var det 06 tro.. Jag har iaf ett lågt bloggnummer där.. 369. Men jag flyttade hit mars 07 av olika orsaker. Detta blir mitt inlägg nr 1911 och jag har fått 10 189 kommentarer so far.. Ja dom godkända som ligger ute nu.. sen tillkommer det en del som är sparade av olika anledningar men inte godkända för publicering. Som mest har jag fått 5 543 besök på en dag och som minst 0 och det är när bloggen är låst för alla. Men besök slinker in ändå under den stängda tiden. Det finns ju Cachade sidor av min blogg. Men det är helt oki.. stänger ju inte av den anledningen att ingen får läsa.

Ord förmedlar.. på gott och på ont. Vissa använder orden dom präntar ner för att hata och trycka ner, för att skada andra människor el grupper av människor. Det enda jag ser då är skribentens egna tillkortakommanden och den förlorade kontrollen över sig själv. Har sett en del sådana bloggar under åren och figurerat själv som mål i några och har då konstaterat att: Fucking vilken makt jag måste ha över deras känsloliv och så pass att dom ödslar så enorma känslor på mig och min existens och dom känner mig inte alls personligen. Jo en, men där ligger det ”ett tillstånd” bakom agerandet hos personen, som jag inte vill ta upp här.

Jag har inte tid att hata för att jag är fullt upptagen med att älska..♥

Ja, det blev ju lite allt möjligt i tankar i detta inlägg.. Men det är så det kan vara emellanåt när man låter tanken flyga fritt =)

Peace, Love & Understanding!!

KramKram!!

* Hannas Alster…


Igår så var det Julfest på Hannas skola. Den här teckningen hittade jag..
Den är ju så underbar.. Min gumma har gjort den =)

Har lite fullt upp just nu med allehanda saker.. Städa mest..Haha
Men ska visa med bild och ord Träningsskolans vackra fina Julfest lite senare.
Vad duktiga alla barnen är. Blev tårögd av glädje hela föreställningen.
TACK alla underbara barn på Träningsskolan.

En bild till får ni..

Hanna och unge herrn – Jesusbarnet =)

Nu ska jag åter till slitgörat..

Önskar er alla en underbar fortsättning på kvällen!!

 

KramKram! <3

* Den lilla flickan….


Den här lilla flickan log barndomens lyckliga leende.
Ovetande om vad livet kommer att föra henne.
Barnets bristande förmåga skyddade henne
att tänka i banor som är längre än morgondagen.

Hon ska klättra upp för höga berg
och rasa ner för djupa dalar.
Hon ska Älska och gråta av förtvivlan.
Hon ska finnas i nuet
för att ibland längta bort.

Kunde hon ens ana vart livet kommer att föra henne?
När barndomens slöja börjar försvinna.
Kunde hon föreställa sig att hon skulle
bära barn under sitt hjärta..
Barn som skulle vara barn som hon en gång var.

När tonårens stormar ven
Tänkte hon någonsin bakåt…
Till den där tiden då allting var så enkelt.
Tiden där det värsta var när dockan gick sönder.
En mamma som blåste skrubbade knän
när katastrofen var ett faktum och tårarna fyllde en hel ocean.
Längtade hon dit.. till det där trygga och varma.

Hade hon en aning om
att en dag så ska hennes hjärta vara fylld av drömmar.
Som hon håller fast vid. Kämpar för dom precis som för sitt liv.
Kunde hon föreställa sig att för varje dröm som nås
så kommer det några till…. Att det löfte hon gav sig själv
att aldrig förlora hoppet har hon behållit….
Att Älska och bli Älskad är det största. Det viktigaste.
Kunde hon någonsin föreställa sig att det livet hon lever nu
är ett liv som hon valt att leva. Ett liv utan hat och bitterhet, utan ånger.

Hon vet facit nu…
Och vemodets tårar rinner ner för hennes kind.

Köping här och nu den 14 december 2010

PS! Jag var iaf söt någon gång..Haha :P

* Tema Missbruk: I Dödens Väntrum.

Jag har träffat på barnens pappa några gånger dom senaste veckorna.
Han vet mina tider när jag hämtar så tanken om att han passade på mig finns ju. Ett sätt för honom att vädja till mig att hjälpa honom nu. Att han inte klarar detta längre. Det jag såg var fruktansvärt. Mitt hjärta går sönder. Denna man som jag har fyra barn med. Denna man som jag känner stor tacksamhet till. Utan honom fanns inte våra barn. Denna man som jag älskade tidigare som en kvinna ska älska sin man. Men som jag Älskar fortfarande på ett sätt. Ett annorlunda sätt. Som pappa till barnen. Som en människa.

Han är en medmänniska med samma behov som alla andra har att få tillhöra ett sammanhang. Känna ett egenvärde. Känna sig Älskad och behövd. Ha ett varmt hem att komma till. Må bra och ha en livskvalité. Det var en man i stor Sorg och förtvivlan som jag mötte. En människa som är spillran av den spillra som jag mötte för ett halvt år sedan.

Jag mötte honom. Han stapplade sakta fram på ben som nästan inte bar honom. Sådär man ser gamla alkisgubbar stappla fram ibland. Bredbent för att hålla balansen. Men nu är inte han en gammal gubbe utan en man som skulle vara i sina bästa år just nu.. Nyss fyllda 45 år…skulle ha varit om inte alkoholen hade fått grepp om honom. Nu såg det ut som om han hade nått botten. Orkar han klättra upp eller tar döden honom snart?

”Hur mår du?” frågade jag och insåg snabbt hur korkad frågan var. Jag såg ju hur han mådde. Blicken sa mycket och den skröppliga kroppen sa allt.
Jag berättade lite om barnen. Att dom Älskar honom och saknar. Tårarna började rinna utmed hans fårade och väderbitna kinder. Jag torkade bort dom med min hand. ”Jag vet Du.. jag vet” och var tvungen att bita mig hårt i kinden för att inte brista ut i hejdlös gråt. Sorgen var överväldigade.. Svår och skoningslös.

”Sirpa, jag vill sluta men kan inte själv och man ska vara i bra skick för att få ett behandlingshem så jag får inte det” ”Jag orkar inte längre” Jag vet att han vill inners inne men kraften av alkoholen är större än hans vilja just nu. Vem sjutton vill ha det liv han lever just nu. Ingen antagligen.  Han är livrädd för han vill inte dö. Han är så svag att minsta lilla känsla av abstinens får honom att ta till flaskan. Han vet vad nykterhet innebär just nu. Det är en ångvält av ångest som kör över honom gång på gång. Han klarar inte av det.

Jag vet ju att missbruksvärden är under all kritik.. Allting handlar om pengar.
Vet ju det. Hans liv är ingenting värt. Det är för kostsamt. Det är billigare för kommunen att vuxendagis för dom här missbrukarna.. Där dom får äta en fralla och dricka en kopp kaffe.. Läsa tidningen ett par tre gånger i veckan i ett par timmar. En vårdplats kostar ju en massa tusenlappar per dygn. Samtidigt som Kommunen underhåller missbruket genom kontanta pengar så får dom gå på ”Behandling” på Stinggruppen.

Jag kommer ihåg en gång då jag förtvivlat kontaktade gruppen. Det var för några år sedan. Han vill ta sitt liv. Avsluta allt. Dom kom efter ett par dagar.
Körde upp honom till psyk. Dom hade makten att tvångsinta honom men dom körde hem honom istället efter en sväng till psyk. När dom var på väg hem så pratade jag med dom i telefon bad dom vända eftersom jag hade pratat med läkaren som insåg allvaret. Läkaren bad mig ringa dom.  Dom på stinggruppen hade inte ens sagt att han hade hotat med självmord i två dagar. Dom hade inte ens sagt det absolut viktigaste. Det som jag bad dom säga eftersom jag hade hört dom här hoten i två dygn.

Jag hade passat honom så att han inte skulle dyka ner från fjärde våningen. Vilket han försökte ett par gånger. Han var så labil att jag inte vågade ringa polisen. Hur konstigt det än låter. Men han bad mig låta bli Polisen. Han ville att Stinggruppen skulle komma. Jag tänkte för mig själv att när jag inte klarar det längre så ringer jag polisen oavsett vad. Det kanske hade varit bättre?
Det är lätt att vara efterklok. Mycket lätt. Och som sagt var så vände dom inte utan som skjutsade hem honom.

Julen är i antågande och jag känner den välbekanta trycket över bröstet.
Kommer det här bli en Jul då den sista och svåraste, smärtsammaste taggen levereras i mina barns hjärtan? En tagg buren till dom av Döden. Deras fars död. Jag får den välbekanta känslan av att vilja fly bort med mina barn. Dit ingen kan komma och ringa på dörren med ett Dödsbesked. Där vi får vara ifred. Någonstans där barnen slipper vänta på han som aldrig kommer. Någonstans där jag slipper hoppa till vid minsta lilla liv i trappuppgången. Som alla andra storhelger. Men vi har ingen möjlighet att åka i väg så vi blir hemma.

För jag vet att när dom här helgerna kommer så super han som aldrig förr. Det är då han har sina barn i tankarna och försöker döva ångesten ännu mera än tidigare. Det är dom här helgerna som risken är större än någonsin att han tar sin sista sup. När jag träffade honom sist så insåg jag att risken faktiskt är mycket större än någonsin nu. Jag är livrädd.

Jag rustar för Döden.. Mentalt sen flera år. Det kanske låter konstigt men när man har sett en nedgång hela tiden. Hans skick blir värre och värre. Läkaren har faktiskt varnat honom för några år sedan att han inte har så länge kvar om han fortsätter. Hans insida knasar rejält. Jag rustar för döden så att jag kan hjälpa mina barn på bästa sätt när den tiden kommer. Givetvis önskar jag inte att den ska komma. Men han lever med Döden i hasorna sen många år. En dag så tar den honom. Det är jag övertygad om.

Jag vill inte att han ska dö. Jag vill att han ska leva i livet med glädje. Komma tillbaka till sina barn. Jag vill att han ska hitta en Kärlek som kan föra honom framåt. Att han ska få ett varmt hem. Ett tryggt hem där inte det destruktiva finns i form av missbruk. Jag vill att han ska känna den underbara känslan av Hopp.

En del av mig vill hjälpa honom som tidigare men den förnuftiga delen har tagit överhanden för länge sedan. Jag har gjort allt i min makt men när det började inkräkta på mitt fria liv och förminska mig som person så sa jag stopp.
Jag försätter mig inte i den situationen mera. Jag har fyra barn att ta hand om. Jag måste föra dom framåt. Jag kan inte ta ett femte ”barn” som kommer att sluka all tid och kraft som finns. Då är jag tillbaka på ruta ett igen.

Jag ser en människa i nöd och jag är mera förtvivlad än någonsin. Jag står med en fot i någons liv i tanken och kanske kan jag hjälpa. Men jag har en fot också i mitt liv där jag har fullt upp. Jag slits sönder snart men jag måste välja mitt liv där han inte ingår aktivt. Jag måste för barnen skull.. För min skull.
Det är svårt nu men valet är ändå lätt.

Innan vi skiljdes åt så gav jag honom en kram. Han kramade tillbaka hårt. Ville inte riktigt släppa taget. Han grät. ” Sköt om dig” viskade jag i hans öra.
Jag bad honom också att gå undan en stund för jag skulle hämta barnen. Det kändes så jävla grymt att göra det men jag tror det var det bästa just då. Barnen skulle ha blivit skämda av det skick han befann sig i då.

Jag vände mig inte om när jag gick och klarade av att hålla masken tills chansen kom för att slinka in på ett Café. I skydd av toaletten så grät jag tills tårarna tog slut. Sen dess har jag inte sett honom.

Var rädda om er själva och varandra!

HÄR har ni lite ord ur min bok ”Din Törnekrona” Det handlar om barnens känslor när en förälder missbrukar. Hur det påverkar dom. Hur det har påverkat mig. Vad missbruk gör med folk. Både missbrukaren och deras anhöriga.