Etikettarkiv: vaari

* ♥

Älskade Pappa och Vaari
1933 – 2012

Två år idag.

Diverse 1 februari 2013 025xx

Vi minns dig med kärlek..
Tacksamhet..
Med tårar och med skratt.
Så länge vi andas, kan minnas
Så finns du i våra liv..
Varsamt, kärleksfullt inbäddad
på en alldeles

speciell plats i våra hjärtan.

Sirpa och Barnen!

Ditt-Inre-Månljus

”Döden betyder ingenting.
Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum.
Jag är jag och du är du.
Allt vi var för varandra, det är vi fortfarande.

Nämn mig vid mitt vanliga namn, familjära namn.
Tala till mig som du alltid brukade göra.
Ändra inte ditt tonfall.
Håll sorgen borta från din röst.
Skratta tillsammans med mig som vi alltid
brukade skratta åt vardagens små ting.

Var med mig.
Bed för mig.

Låt mitt namn vara en del av din vardag.
Livet betyder detsamma – Ingenting har skett
som har förändrat det.

Livet måste gå vidare, därför det måste gå vidare.
Döden är ändå ett tillfälligt avbrott i våra gemenskap.
Varför skulle du sluta tänka på mig bara för att du inte längre kan se mig.

Jag väntar på dig, för en kort stund,
alldeles i närheten.

Allt är bra”

* Halmhjärnornas årliga kamp..

4729f712-a096-4187-bc9b-cd7c4511cc52

Lucia idag och idag skulle pappa ha haft sin 79:e födelsedag. En varm och kärleksfull tanke till honom idag.. Fylld med tacksamhet och varma minnen men också sorg och saknad.

Jag har Hanna hemma idag med. Magen krånglar och det gör ont men idag så fixar hon det och förhoppningsvis så blir det skola för henne i morgon.

Det slog mig i morse att jag bör snart ha ett brev i brevlådan från barnkliniken med resultat från proven hon tog när vi var där för några veckor sedan. Nu har det gått så lång tid att proverna var nog bra.. PUH! Under alla år så har tanken funnits där till jag får brevet att ”Tänk om jag får hem brevet fort… eller om dom ringer” men inte i år faktiskt.. så mycket.

Så i början så bad jag alltid om ett fullständigt blodstatus.. Det ingår ju inte som ett normalt prov vid dom här årskontrollerna. Men som den sanna hönan jag är så bad jag om det varje gång men nu skriver Hannas läkare in det med per automatik.. Bäst så.. annars så tjatar jag.. Hehe. Barn med Downs Syndrom har ju en lite ökad risk för att få Leukemi.. Men å andra sidan så ha naturen kompenserat det genom att det är lättare att bota dom här barnen jmf med s k normala barn med leukemi.

13s28-bock6-79
13s28-bock2-47
Bilderna är lånade från Aftonbladet.
Åsså brann Gävlebocken i år igen. Så trist!! Att det har blivit en sport att bränna ner den har vi nog fattat för länge sedan och motpolen i sporten finns där för att förhindra det.. men dom lyckas inte så bra… Aja.. Nästa år kommer det tävlas igen.. Självaste Bocken vs Bockhuliganos.. Må bästa Halmhjärna vinna!!

Önskar er alla en fin Lucia!

KramKram!

Och hörrni….

Diverse 7 December 2012 031ljus

* Älskade Pappa.


Älskade, älskade Pappa..

Idag är det 6 månader sedan pappa dog. Sorgen och saknaden finns hela tiden i hjärtat. Magen snörs ihop och en stor, stor värkande klump av förtvivlan gör sig påmind lite då och då.

Det är ingen idé att fråga sig att.. varför? Varför han dog?  Jag vet ju det. Ingen idé heller att fråga sig varför just han måste dö. Han precis som alla andra måste ju dö någon gång.. Det var pappas tid att göra det. Han hade fått leva ett relativt långt liv. Det här är en naturlig process livet och i åldrandet. Jag tror han själv hade ett lugn i sig över hans egen dödlighet. Det enda som är så orättvist var sättet han dog på. Det var ingen värdig död. Den var fruktansvärt jobbig.. ångestfylld och att han sakta drunknade i sitt eget blod inför sina barn och ändå kunna behålla masken inför alla kräver stor inre styrka. Inte säga hur rädd han var.. men paniken i ögonen avslöjade allt. Paniken över blodet som forsade ur munnen vid varje ansträngt andetag.. Inte kunna få ordentligt med luft. Fötterna ”trampade vatten” av smärta och ångest.. Men inte ett ljud om att behöva någonting för det. Han var ju medveten och klar.. Han förstod och han visste att det är hans tur att lämna nu. För att han var just så. Han skulle inte visa andra sitt eget lidande. Min tappra, tappra envisa pappa.. Åhh.. vad ont det gör att han fick lida..

Jag tog över och bad om medicin.. Bad  om lugnande och smärtstillande och kort efter att han hade fått det då dog pappa lugnt och fridfullt. Han hade alla sina barn omkring sig.. Min son Petri fanns också där och Andy ett syskonbarn. Vi var många som höll hans händer, smekte hans fårade kind. Vi alla berättade hur mycket vi älskade honom. Han var inte ensam.

Jag ringde efter pappas två bröder Tuomo och Jaska och syster Tuula men dom hann inte fram utan kom strax efter att pappa hade dött. Resten av pappas syskon bodde så långt borta så dom hade ju inte möjlighet att komma. Det här gick ju så snabbt. Men pappa visste att dom var på väg..

6 månader idag. Det känns som om det var alldeles nyss samtidigt som det känns som ett tag sedan.. En vår och en sommar har varit emellan.. Jag känner eller minns lukten av pappa fortfarande så tydligt. Pappa hade ju en speciell pappalukt =) Jag har varit på väg att ringa honom så många gånger nu.. För att berätta om barnen.. Fråga hur han mår.. Om han behöver hjälp.. För att tala om att jag älskar honom. För att genast få ett slag i magen av insikten.. att han är död. Han kan inte svara längre..

Ibland så funderar man på om man har missat att säga någonting viktigt.. Att om man fick en chans till att säga det. Vad skulle man säga? Jag känner att det jag har velat säga till min pappa har jag sagt.. Kanske ett förlåt att jag inte kom så ofta som jag hade velat. Men han visste ju om varför jag inte kunde. Kanske kunde jag ändå försökt att ordna det. Ja, jag vet inte. Men jag pratade med honom flera gånger i veckan.. Fast ibland så blev det ett hopp på en vecka eller så men blev det för länge så ringde han. Han var ju här hemma hos oss i Köping (pappa bodde i Västerås) många gånger fast det senaste året så hade han så ont i sina ben och hade svårt att gå så det blev mera sällan.

Jag är så otroligt tacksam över att min stora gosse Petri ”såg efter” pappa. Det var ingenting som jag hade bett om utan det föll sig så naturligt för Petri att ringa och fråga om han behövde hjälp eller bara komma över på en kopp kaffe. Han var mycket ofta hos pappa och hjälpte honom med olika saker och höll honom sällskap.. Ja under många, många år. Pappa sa till mig många gånger att det är en redig grabb jag har att han är så stolt över honom. Jag är så stolt över Petri jag med och så tacksam över deras fina relation.. Mina andra barn såg ju inte Vaari så ofta men dom lärde känna varandra lite i alla fall. Det blir lätt så när man bor i olika städer.

6 månader utan en levande fysisk pappa. Men han finns ju ändå inom mig.. I mitt hjärta för evigt och så länge jag kan minnas redigt så finns han. Sorgen och saknaden är inte längre i det där fruktansvärda akutfasen.. Utan den finns där och ploppar upp emellanåt. Nu vågar man minnas det mesta.. Tidigare så gjorde det så fruktansvärt ont. Att bara att snudda vid tanken på att han inte finns mera gjorde att man skenade.. så man manade bort så mycket som möjligt. Nu kan man skratta åt hans tokiga humor och minnas allt möjligt. Sorgen och saknaden finns men har tagit en annan form. En lugnare form.

Älskade Pappa..
Jag minns dig med tacksamhet, saknar och gråter.. Älskar dig!

En vacker Dikt: Döden betyder ingenting.

* Snörvel.. Lorax och lite till…

Vi snörvlar här hemma men så är det bara just nu. Snö har vi också fått men bara lite. ett litet bakslag i våren men vi har hopp. Snart är den här igen.

I eftermiddag ska vi gå på Bio och kolla på Lorax. Alla utom Elias ska med. Nu används dom sista Biobiljetterna barnen fick i julklapp. Min biljett har jag fått när jag har klickat på lagom många ”Nej, jag har inte läst tidningen idag” i en undersökning från VLT. Det tog ju ett tag, säkert ett år.. men till slut hade jag nått poängen för en biobiljett =) Skam den som ger sig..Haha

Hanna den lilla skitungen kom och väckte mig före åtta i morse ”Gooo mollon mamma” sa hon.. och så fick jag den goaste kramen av henne.. En liten skitunge är hon verkligen (sagt med stor kärlek givetvis) för när vi kom hem från pappas begravning så drog hon loss registreringsskylten bak på Audin.. Så nu har jag den på hatthyllan för den gick inte att få tillbaka. Fästena gick sönder. Skit också. Men det går väl bra att ha den väl synlig där bak i bilen på hatthyllan. Finns det några regler för sådant?

Just nu känns det inte så tokigt med kryssningen nästa vecka.. Just nu alltså. Hinner väl ändra mig en massa gånger innan det är dags att åka. Men givetvis så åker jag oavsett hur jag känner eftersom det är betalt redan. Ska ta med mig en av böckerna som jag fick av goaste Åsa i julklapp.. Har inte läst på ett bra tag nu.. Inte mera än katalogerna för kistor och gravstenar. Kan nog dom utantill nu.

Nu ska jag ta itu med tvätthögen..

Önskar er alla en underbar lördag. Var rädda om er själva och varandra så hörs vi snart igen..

* Torsdagen den 29 Mars 2012

Tack mina vänner för all omtanke om oss.
Dagen har varit så, så tung men ni. mina vänner, och era stöttande tankar.. ord. Det ljusa i minnen, den vackra musiken och alla fina släktingar, vänner och pappas vänner gjorde det lite lättare att andas och finnas till idag..

Med Kärlek till er alla..

Sirpa och barnen.

* Det är kväll snart…

Hua så trött jag är. Skulle kunna somna rakt av på en gång men det går ju inte. Några timmar till sen blir det tidigt i säng. En tung dag i morgon.

Åkte i morse till Västerås och min farbror Tommi och kollade igenom lite kort till minnesstunden i morgon och ett musikstycke skulle letas fram. Pappa har ju sjungit för oss i alla år så nu hade jag tänkt att vi alla ska sjunga för pappa i morgon det sista vi gör innan vi går ut ur kyrkan och till graven. Så Tommi skulle dra ut en sångtext i massor med exemplar och ta med sig i morgon. En fin finsk sång ”Niin kaunis on maa”  Det kommer nog att bli bra.

Det kommer att vara 3 egenvalda sånger och en kör som sjunger ett par sånger inne i kyrkan och en sång vid graven. En annan kör sjunger vid minnesstunden samt den kören som sjunger i kyrkan sjunger ett par sånger till på minnesstunden. Inga vanliga psalmer alls dom är ju så dystra.. Mycket musik som ni förstår. Det blir inte en kort ceremoni i kyrkan utan det kommer att ta ett tag. Sen blir det att vi åker allihopa och har en minnesstund tillsammans med mat, kaffe och tårta och som jag nämnde nyss så blir det musik av dom två körerna där. Jag tror så starkt och hoppas att det kommer att bli ett jättefint avsked i morgon.

Lite nervös vart jag nu när jag ringde till Prästen i eftermiddags. Han var i Finland och skulle vara i hamn tidigt i morgon bitti. Ja hamnen här i Sverige. Bad honom att för guds skull inte missa båten.. Ingen fara sa han.. =)

När jag var hos min farbror så ringde SVT debatt och ville ta ner mig till Göteborg för att vara med i morgondagens debatt i TV. Men tackade nej. Inte läge för debatter, hur intressanta dom än är, samma dag min pappa begravs. Dom får gärna återkomma vid ett annat tillfälle. Jag är inte främmande alls för att säga min åsikt om saker och ting.. Men inte i morgon.

Nu ska jag knalla till Hemköp.. i regnet. Måste handla lite för vi kommer hem sent i morgon och såg att kaffet och lite annat börjar ta slut. Ja så slipper jag handla på vägen hem i morgon.

Önskar er en toppen fortsättning på denna onsdag.. Klockan är nu 17:04 så det är bäst att sätta fart. Sköt om er själva och varandra så hörs vi snart igen..

* Dom sista dagarna före begravningen…


Vi behöver nog den där skyddsängelns närvaro just nu…

Igår så var vi och fiskade på Malmön.. Jag och ungarna. Idag så ska vi eventuellt ta en tur till Skinnskatteberg och stugan och försöka fiska där. Nu kommer vi inte in i stugan om inte farmor och farfar är där men vatten finns det ju så dom kan pröva fiskelyckan. Vi tar med oss någonting att käka. Egentligen kostar det för mycket i bensin att åka till stugan just nu men ungarna ville så hemskt gärna åka dit så jag får nog överväga det lite. Men Malmön duger säkert idag igen.. Ja vi får se.

Nu gäller det att hålla sig sysselsatt hela tiden för det börjar bli oroligt här hemma inför begravningen på torsdag. Barnen har ju aldrig varit med om att begrava någon dom älskade högt. Faktiskt inte någon begravning överhuvudtaget. Det känns rejält i min mage också. Det har ju dragit ut på tiden en massa och det är plågsamt att behöva vänta över 1 1/2 månad på att avslut men nu är farbrodern en gift man så pappa kan läggas till sista vilan. Glädje går före sorg.. så är det ju men det är inte mindre jobbigt för det.

Jag vet inte riktigt vart jag ska göra med alla känslor emellanåt. Det är nu som dom börjar att kännas ordenligt. Tidigare så har det där med att ordna begravningen sysselsatt mig hela tiden men nu när det är klart med ordnandet och bara begravningsakten kvar så kommer det där fruktansvärt tunga igen och kör över en som en ångvält emellanåt. Det gör så ont.

Jag har tagit det beslutet att Hanna inte ska närvara vid begravningen. Hon kommer inte att förstå innebörden av vad som händer och hon kommer att bli så fruktansvärt förtvivlad över alla som gråter runt omkring och det kommer att vara mycket folk också. Det är nära på 70 gäster som ska närvara vid begravningen. Men jag ska försöka hinna med någon dag efter begravningen att ta med henne till Pappas (Vaari) tomma lägenhet innan vi lämnar nycklarna och sen går vi till direkt graven.. Jag får försöka berätta så konkret som möjligt att Vaari ”bor” där nu.. Att han är död. Hanna ska vara hos farmor och farfar under tiden.

Solen skiner och det är skönt ute och sommartid har vi också fått i natt. Nästa vecka kvar i skolan för barnen sen är det påsklov.

Nu ska jag sätta lite fart så att inte dagen och solskenet går till spillo.

Hoppas ni alla får en underbar söndag..

Var rädda om er själva och varandra..

* Mycket märkligt!

Jag var till Hovdestalunds kyrkogård i Västerås och tittade på pappas grav och kapellet. Samt att kyrkovärden visade oss runt i kapellet och alla ”bakomrummen”. Jag hade med mig min stora vackra son Petri.

Efteråt så åkte vi till pappas lägenhet för att hämta det sista och köra det hem till mig. Det mesta placerades i hallen. Några kartonger och sopsäckar. Inget konstigt med det. Vi har ofta svarta sopsäckar överallt framförallt nu när jag röjer så alla är ju vana vid det. Men nu kommer vi till det som jag upplever som mycket märkligt.

Hämtade Hanna från fritids och hon vet ju ingenting. Hon vet inte om att min pappa är död. Inte heller att saker skulle hämtas som var min pappas. Direkt när hon kom in i hallen så utbrast hon högt och glatt ”Vaari, Vaari är här” och så klädde hon av sig ytterkläderna och gick in på sitt rum för att kika på film. Det fanns alltså ingenting som kunde röja att det är pappas saker som låg i kartongerna eller säckarna. Hon bara konstaterade att ”Vaari är här” (Vaari= Morfar) Hon sa inte att det är hans saker eller så utan .. han är här.

Seriöst alltså.. Hur kunde hon veta när hon ingenting vet?

Återkommer..

* Livet går vidare..

Igår så hade vi våran Marcus och Mamma dag och vi åkte till Stockholm och Naturhistoriska riksmuseet. Vi hade ju planerat detta innan sorgen slog till som en bomb i våra hjärtan. Det var välbehövligt med ett brejk mitt i alltihopa. Marcus är så nöjd. Men vi sov inte över hos Paula utan åkte hem.. Jag var så trött att jag somnade inne på Cosmonova.

Marcus har varit hemma två dagar från skolan. Det är mycket sorg och tankar i hans vackra hjärta nu och han vill prata och prata om det. Dom andra barnen är lite mera tysta. Barnen försöker förstå som vi alla andra försöker förstå den ofattbara sorg som vi drabbats av.

Jag själv är mycket trött just nu.. Trött och så förtvivlat ledsen. Det är bara att hålla igång för vardagen måste ju ändå fungera. Har ju 4 barn hemma och att gräva ner sig i sorgen fungerar ju inte. Men när jag stannar upp en stund så kommer det. Som en ångvält så kör den över mig om och om igen.. Det är så svårt att pappa hade det så svårt innan slutet.. Alla vill vi ju att döden ska vara fridfull.. Så fort jag stannar upp ser jag allting framför mig. Pappas panikartade blick. Döden i sig skrämmer mig inte. Men det som hände innan slutet sliter sönder mig just nu.

Pappa åkte in på alla hjärtandags kväll.. Då var han mycket tungandad. Han hade Kol sedan många år. Jag åkte dagen efter så fort jag kunde. Hade pratat med pappa i telefon kvällen innan på sjukhuset. Han var ju sådan att han lite som bagatelliserade allting. ”Bara lite svårt att andas som vanligt” ”Ingen fara” När jag satt i bilen från tåget så ringde läkaren och sa att han är på väg till intensiven för att han hade fått stora utbredda proppar i lungorna under natten.. att det var mycket kritiskt.

Kom upp vid tio tiden till Iva och på eftermiddagen så avled pappa. Han var klar och medveten om allting och den behandling som skulle ge honom eventuellt en chans slog fel och hans lungor började blöda trots att dom avbröt behandlingen direkt och gav motmedicin. Han blev ordinerad en halv dos medicin intravenöst under dubbelt så lång tid än vanligt.. Men det fungerade inte utan den värsta biverkningen som kunde hända hände. Han drunknade i sitt eget blod. Det var mycket blodigt och det som störde mig enormt var att dom bad mig ta på handskar när jag torkade av blodet som kom ur näsa och mun. Det är min pappa och jag behöver inga handskar. Jag förstår ju givetvis och skulle säkert gjort samma som vårdpersonal. Småsaker i det stora hela men det är väl ett försvar att haka upp sig på oväsentligheter. Den sista halvtimmen fick han smärtstillande och lugnande så han somnade in lugnt.. Vi var många som fanns vid hans sida.

Det här var mycket svårt att skriva ner.. Men det hjälper att sätta ord på det svåra så som det var eller som jag upplevde det. Nu tar andra jobbiga saker vid. Att tömma hans lägenhet och ordna begravning. Men jag tror pappa har fixat det redan hur han vill ha det efteråt från början till slut. Han ville inte vara till besvär för någon.. Det var så han var alltid. Kan själv. Det blir en del vändor till Västerås i veckan som kommer för att ordna med praktiska saker som säga upp hans lägenhet m m.

Snart är det Sportlov för ungarna.. Nästa vecka kvar i skolan men sen. Jag ska försöka komma bort med barnen någonstans. Måste försöka ordna det. Vi behöver det alla. Bara komma i väg få nya intryck och en chans att tänka på annat än det jobbiga. Hanna är på korttis och kommer hem i morgon. Hon vet inte om det för döden är så svårt att greppa och att förstå innebörden av alltet är nog väldigt svårt för henne. Vill bara hämta hem Hanna nu.. Ha alla mina barn nära inpå. Petri har varit en klippa. Han var med inne hos pappa hela tiden.. min stora tappra son. Han var ju ett enormt stöd för honom dom sista åren. Han åkte ofta och hälsade på bara så där på en kopp kaffe och hjälpte honom med saker och ting. Pappa sa ju det flera gånger att han är så stolt över honom att det är en ”rejäl pojke” jag har.

En gammal rädsla har tagit fart med enorm kraft. Den där rädslan över barnens pappa och det riskfyllda liv han lever. Vi behöver inga mera dödsfall i våran närhet just nu.

Livet går vidare.. Just nu är det mycket tungt och förtvivlat men den går vidare..

* POWER

Igår så tog vi en tur till Västerås.. Vi var där i Lördags med och då var vi till Petri först. Han bjöd på mat och sen åkte vi till min pappa innan vi tog en runda i Centrum. Igår så knallade vi bara omkring i centrum och kikade.

Bägge dagarna så var det bara Marcus som ville följa med. Igår så ville Johannes först hänga på men sen stannade han ändå hemma. Hanna var ju på Korttis och Elias vägrade röra sig en millimeter från datorn..

Vi pratar alltid mycket.. Jag och mina barn om det mesta. Med Marcus blir det en del djupare diskussioner emellanåt.. Han är så vetgirig om att förstå orsak och verkan och en liten filosof..

Igår så var ämnet ONDSKA.. Vi har pratat om det tidigare en del gånger. Människornas ondska och vart det kommer ifrån och varför människor blir onda osv. På en lagom nivå för en 9 åring och givetvis inte ur alla aspekter. Vi pratade på vägen till tåget.. Marcus säger sen efter ett tag.. ”Mamma, vad som än händer så kommer inte någon kunna göra så att jag får ondska i mig” Jag ställer alltid motfrågor till mina ungar.. på så sätt hör jag hur dom motiverar sina svar och om dom har förstått det vi pratar om. Frågade Marcus.. ” Vad är det som gör att du kan säga så?”  Marcus tittade på mig och så sa han ”Mamma, jag är så stark så ingen kan göra så att jag blir ond. Jag bestämmer ju själv” ..

Älskade, älskade unge.. Du är på så rätt väg.. Du förstår grunden till alltet.. Att det är våra egna attityder och val det handlar om. Det här måste nu mogna, utvecklas och förankras väl i honom. Han måste få bärande vingar innan han flyger i väg.. Den här förståelsen har stärkt hans vingar.. Men ännu så flaxar han bara.. så som det är när man är nio små vackra år =)

Idag så kommer Hanna hem. Sen är allt så som det ska vara här hemma.. Underbart!!

Önskar er alla en toppen fortsättning på denna måndag.