Tag Archives: ÅNGEST

* Kära Tomten… Del 1 – 2012

Kära Tomten.. Nu är det dags igen för dessa brev till dig. Du är ju en fin symbol för livet, hoppet och önskningar.. En månad fram till Jul och en vecka kvar till första advent.. Det går undan nu så det är nog ganska klokt att sätta igång nu så att man hinner ta med det som jag vill ha sagt.

I vissa svåra stunder så har jag bara velat skriva ett långt reklamationsbrev till dig. Det har varit så svårt en del gånger.. Mycket sorg kom över oss när året var ganska färskt.. och i en del saker fick vi kämpa ännu hårdare än annars. Men det är ju en oundviklig del av livet och ödmjukt måste vi leva vidare med tacksamhet, hopp och glädje.. Vi hoppas bara på en bättre fortsättning.

Jag börjar med det där svåra i barnens liv.. Om sorgen och rädslan dom har. Ödmjukt ber jag om att dom ska skonas från mera jobbigheter just nu.. Jag önskar dom tiden att hinna och kunna förstå vissa saker innan.. Och om nu döden ändå kommer nära inpå, in i våra liv igen så önskar jag av hela mitt hjärta att julen kan vara fredad från sorg.

Kära tomten.. Låt föremålet för barnens oro ta rätt beslut nu. Ett eget frivilligt beslut för blir det tvång så kanske chansen till det minskar en aning och han blir lite låst vid tanken att tvingas. Han ska åka iväg mycket snart (enl en källa).. och hoppas nu det isf blir på rätt ställe också för honom att kunna hitta sig själv och kunna bli av med sitt missbruk. Tack också kära Tomten för att någon lyssnade när jag ännu en gång förmedlade den ångest barnen känner över hans leverne.. Hur det påverkar dom.. Ja påverkar oss alla. I slutändan är alla val han gör.. hans egna. Men hoppas detta ger honom den fristen från hans vardag och den kraften som behövs för att ta bra beslut i framtiden.

Kära Tomten.. Det får räcka med detta just nu. Tack för att jag fick önska och att jag har den möjligheten att önska.

Önskningarna från förra året gäller i år med!
Kära Tomten… Del 1 – 2011

Kära Tomten… Del 2 – 2011
Kära Tomten… Del 3 – 2011
Kära Tomten… Del 4 – 2011
Kära Tomten… Del 5 – 2011
Kära Tomten… Del 6 – 2011
Kära Tomten…Del 7 – 2011

Samma med önskningarna för 2010!

Kära Tomten.. Del 1
Kära Tomten.. Del 2
Kära Tomten.. Del 3
Kära Tomten.. Del 4
Kära Tomten.. Del 5
Kära Tomten.. Del 6
Kära Tomten.. Del 7

* Up Close And Personal.. Part ???

Jag känner starkt  att det är nu det gäller. Inte nu på sekunden men nu under sommaren. Jag står stilla i mitt skrivande (bok) och har gjort den nu under en längre tid. Jag är fullständigt övertygad om att det beror på situationen som jag befinner mig i. Arbetslöshet och ekonomisk fattigdom. Den situationen där jag också står inspirationsmässigt stilla. Jag behöver förändringar och få utvecklas som människa. Genom jobb och nya utmaningar.

Bloggen är inte ett jobb. Jag ger er mina tankar och funderingar ändå.. Men inspirationen har börjat ge vika här med. En blogg behöver respons för att få kraft och utvecklas. Det är det som är bränslet men nu går jag lite liksom på ångorna.. Det räcker inte för att fortsätta i full fart. Jag gillar att blogga men det känns att inläggen inte är som tidigare. Det fattas någonting.. Texter.. om mina tankar och åsikter om saker som pågår omkring oss. Det här som är nu är inte riktigt jag.. Fel.. Det är jag men det är bara en liten bit av mig. Jag skulle vilja prestera mera men just nu funkar det inte riktigt med inspirationen.

Det kanske bara är bra att det är så.. Fokus behöver vara någon annanstans. Den ska vara koncentrerad på det som är lösningen på den här eländiga situationen jag befinner mig i som jag delar med mina barn. Leta lägenhet i Stockholm. Få jag bara ett boende så finns det en uppsjö av jobb. Jobb innebär ju pengar.. Pengar innebär ju att denna ekonomiska fattigdom går till historien. Oerhört tunga stenar som tynger mina axlar nu faller bort. Barnen får en gladare mamma och jag får gladare barn.

Det här är jobbigt. Det är en återkommande terror att varje månad gå igenom samma sak.. Leva på ingenting dom sista 7-10 dagarna.. Att räkna ner dagarna och sen timmarna tills pengarna kommer. Dom sista två dagarna håller man andan och tänker.. ”Lite till.. bara lite, lite till” Barnen får alltid äta sig mätta varje dag och det är just för att jag finner alltid lösningarna och dom små lånen som ger mat på bordet åt mina barn. Är specialist på att leva från hand till mun men det är inga självklara lösningar. Jag får kämpa en massa för att hitta dom. Nej fan.. Jag orkar inte så länge till.. Jag har kämpat och kämpat väl länge nu.. Nu är det dags.

Idag när barnen åkte och jag skrev mitt förra inlägg så var inte gråten långt borta. Det är inte så här mina barn ska ha sin barndom. I skuggan av min ekonomiska fattigdom. Där man tackar Gud att någon ger mina barn upplevelser och en chans att komma ifrån. Samtidigt tackar man för den lättnad jag fick att man sparar in på maten ..(och att barnen äntligen får mycket bra mat och grönsaker i några dagar) ..den kanske räcker nästan hela vägen fram.. om man har tur.. ja tills nästa gång man får pengar. Samtidigt som man tackar affären för att dom hade satt ner  ett paket med tjocka grillkorvar till 10:- för att dom har snart ett slutdatum.. Samtidigt som man tackar.. Tja allt möjligt. Och så känner man lite som eufori för att man har fått lite lättnad i kampen för att ungarna har åkt iväg.. och en stor smärtande ångestklump i bröstet för att man känner just så. Det är käpprätt åt helvete.

Mina barn märker inte av detta lika mycket som jag gör men dom har märkt att det har blivit kärvare på sista tiden. Ekonomin har ju försämrats lite av olika anledningar. Så man har lite mindre att röra sig med än tidigare. Man försöker ju dölja den här kampen. Barnen är rätt så nöjda och glada barn ändå.. Men dom har ju blivit större.. ja äldre och dom börjar känna konsekvenserna av detta. Kraven har blivit större.

Jag brukar inte be om hjälp men nu gör jag det. Jag har inga kontakter överhuvudtaget i Stockholm när det gäller boende. Inte annars heller. Är det någon som har det eller vet om något som är ledigt eller ska bli ledigt så mejla mig gärna sirpahotti@hotmail.com Tipsa mig. En hyresrätt med eget kontrakt eller en lägenhet eller hus i andra hand med med minst ett års kontrakt på. Får jag bara ett boende så har jag jobb. Tack finaste ni på förhand.

Nu ska jag stoppa Hanna Rosenknopp i säng.. och mig med.. snart!

Var rädda om er själva och varandra.

KramKram!

* Fyyy vad har jag gjort!!


Titta vad jag har svullat i mig. Tröstätit.. Gamat. Hetsat i mig. Åhh.. gudars jefla skit. Fuck Lchf. Vik hädan vadharjaggjort – ångest.. för gott var det.. åhh jävlars vad gott och Because I’m worth it ! :P Fast jag är ganska kräknödig just nu.. Sockerchock ju.. BLÄH!!

Jag måste nog sluta med att vara så där drygt rastlös.. Misstänker att res och dagskassan som vi ska ha med oss till Stockholm går rakt ner i min mage i form av choklad, jordgubbs Marabou, om detta får fortgå.

Lilla fina underbara Marcus.. Min lilla minsting. Titta så fint han har ritat idag! Han är jätteduktigt på att rita och det går åt väldigt mycket papper i perioder. Just nu är han i en pyssel och rita period och det ligger jättefina alster lite här och där här hemma… Samma är det ju med Hanna.. Oj så fina saker dom små ritar.

Huu vad den där chokladen trycker i magen just nu. Eller ska jag trycka i mig den andra ångestkakan som jag har gömt för ungarna..Hehe. Mår ju redan färdigt illa ju så slipper jag må piss en gång till senare.. Två för en :P  Jag tror i alla fall det är bäst att jag tvärdör en stund på soffan nu.. Klockan är lagom för lite film.. Kalle och chokladfabriken kanske..Hö hö :P

Ha en trevlig fortsättning på kvällen!!

Sköt om er!!

* Ångest och skuldkänslor…

Ångest.. ångest..

Tiden strax innan pappa gick bort förföljer mig konstant.. Den får mig ner i jobbiga svackor. Skuldkänslorna piskar mig ideligen.. Jag borde ha sagt till lite tidigare. Om inte annat så i alla fall 10 minuter tidigare om lugnande medel så skulle han ha fått tio minuter med mindre plåga.. och dödsångest. 10 minuter är en evighet när man har det svårt.

Jag vet att det inte är min sak.. Det är sjukvårdens men ändå.. Men jag kunde ju ha gjort det. För när jag sa till så hände det saker. Det kunde ju ha hänt lite tidigare om jag bara öppnat min käft. Dom sista orden som pappa uttalade ekar inom mig.. ”Jag kvävs”

Hjälper det att skiva ner detta och erkänna öppet min ångest. Jag vet inte. Just nu känns det att jag vill bara skrika rakt ut.. Ta bort denna smärta.. Denna plåga. Ta bort den någon.. Det gör så fruktansvärt ont. Men jag måste fixa detta själv inom mig. Jag bara plågar mig själv just nu men jag måste göra upp detta med mig själv för att få ro.

Förlåt mig pappa..

* Jag tänkte faktiskt på dig!!

Jag har en benägenhet att ta mig själv in i mitt samvete och syna den lite kritiskt också emellanåt. Framförallt inför stora högtider som nalkas som Julen. För mig handlar det om att påminna mig själv om viktiga saker. Att inte glömma bort det som är viktigt för mig.

Vi lever i en stressig tid över lag. Vi glömmer också bort det som vi egentligen tycker är viktigt i våran iver att leverera med allt vad det innebär. Vi stressar och vi stressar ännu mera inför Julen för att det ska bli så perfekt som möjligt. Vi bakar som tokar, lagar mat i stora lass, vi gör godis av många sorter. Vi putsar och fejar. Vi uppfyller andras materiella önskningar och jagar julklappar in i det sista. Vi skuldsätter oss m m. För att märka sen efteråt att det som ger det där lugna och vilosamma var ju vardagens återkomst. Med jobb och skola för barnen. Ja, den här helt vanliga vardagen.. Men man erkänner det inte alltid inom sig själv. Julen är helig ju.

Sen säger vi med en fast övertygelse inom oss själva att ”Vad skönt det var med Julledigheten.. Jag är så utvilad” Det är  ju så det ska vara men det är ju inte alltid så utan vi är egentligen långt utanför den egentliga sanningen. Vi har skapat den här falska oasen av lugn.. och kallar det sen att vi har haft en välbehövlig vilohelg men i själva verket så har Julen varit en konstant pågående orgie av stressfulla måsten.

Vi får inte glömma bort oss själva i  kaoset som kommer som med Julen. Men vi gör det i alla fall emellanåt. Vi glömmer bort andra också och försöker kompensera det sen med orden.”Jag tänkte faktiskt på dig under julen och undrade hur du har det”  Man har plåstrat om sitt samvete och gjort bot. Det är så sorgligt att när man behövs som mest så ger man minst till dom som verkligen behöver en gest av ihågkommande, omtanke och värme.

Att man glömmer innebär ju inte alltid att man inte bryr sig. Eller att man saknar förmågan inom sig själv. Det kan handla om att man är så inne i denna kaos av stress och alla måsten så det som är lite utanför den egna familjekretsen glöms lätt bort. Det är en helt naturlig reaktion av stress. Det finns ju andra orsaker också.. Man får syna sig själv emellanåt för att finna sina egna svar.

Kopierar in ett inlägg från december förra året..

* Julen: Inte alltid en glädjehögtid.

Posted on 04 december 2010 |

Många tycker julen är en av dom bästa högtiderna som vi har.
Det är gemenskap, värme, kärlek, omtanke och en massa annat fint som omger Julen. Just det måste väl vara den sanna meningen med julen?

För några är det inte det. Det är en högtid som är förknippat med ångest,  längtan och en enorm saknad. Saknad över någon som inte finns hos dom längre. Det är bla föräldrar som just mist sitt barn strax före jul och kommer alltid att förknippa julen med den tragedin. Även om det kanske lättar något under åren. Det är föräldrar som inte har alla sina barn samlade. Där en stol står tom. Det är alltid någon som fattas hos någon och den saknar vi framförallt under stora högtider. Döden har tagit dom.

Det är alltid någon som saknar sina nära och kära även dom levande och den saknaden kan man göra någonting åt under hela året men gör det inte av någon anledning. Då är det kanske en pliktlängtan för att döva sitt eget samvete för att man inte fick röven ur vagnen för att göra någonting åt det. ”Jag saknade och tänkte på dig i alla fall, det måste räknas”

Julen är svår för många ensamma. Det enda dom har som sällskap är längtan och ångest. Det är familjer som samlas men utesluter ändå några. Det kan vara någon som tex har alkoholproblem. Dom behöver inte ens ha några problem. Dom lämnas utanför i kylan med sin ensamhet med sin längtan efter gemenskap och värme. ”Det passar sig inte” kanske dom tycker. När passar det egentligen då?  Det är väl då när människan behöver andra som bäst. Det är väl då när dom behöver sina nära och kära som bäst. Är inte det som julen är till för. Att enas i en gemenskap. Istället blir det en hermetiskt försluten familjesammankomst. Där den innersta familjen är närvarande och många utesluts. Då har nog julens budskap gått förlorad.

Vi tar så mycket för givet. En dag så kanske vi själva står där ute i kylan.
Det behöver inte vara på grund av något missbruk. Det kan vara av så många orsaker. Skilsmässa kan vara en av dom orsakerna. En partner rycks ifrån en kan vara en annan. Orsakerna är lika många som dom ensamma är. Ett pliktskyldigt julkort är det enda dom kanske får av sin familj och sk vänner och resten av året så existerar dom kanske inte.

Julen samlar folk samtidigt som den gör avstånd större än någonsin.
Det är lönlöst att sakna någon när denne har dött om man inte brydde sig om eller räknade med vederbörande tidigare. Det var bara någon som fanns där men som man inte la några direkta tankar på. Men efter döden så passar det sig att sörja och längta. Men det är för sent då. Toksent!

Det finns alltid någonting man kan göra för någon annan. En släkt. En kompis. En arbetskamrat, Granntanten eller farbrorn.. ja en som man vet blir ensam under julen och annars också. Man kan ringa, bjuda hem på en bit mat eller fika, knalla över med en julblomma och en bullpåse. Ge sina vantar åt någon som ”sitter på bänken” som fryser som inte har några. Bara omtanken kan göra stor skillnad i någons liv. Att man räknas som människa, även då det inte är jul.

Jag börjar med mig själv och tar till mig mina egna ord. Inte för medlidande eller dåligt samvete utan för jag vill. För att det känns så rätt.

Här får ni alla en varm Cyberkram av mig. ♥

kram.gif