Etikettarkiv: ÅNGEST

* Kära Tomten… Del 1 – 2012

Kära Tomten.. Nu är det dags igen för dessa brev till dig. Du är ju en fin symbol för livet, hoppet och önskningar.. En månad fram till Jul och en vecka kvar till första advent.. Det går undan nu så det är nog ganska klokt att sätta igång nu så att man hinner ta med det som jag vill ha sagt.

I vissa svåra stunder så har jag bara velat skriva ett långt reklamationsbrev till dig. Det har varit så svårt en del gånger.. Mycket sorg kom över oss när året var ganska färskt.. och i en del saker fick vi kämpa ännu hårdare än annars. Men det är ju en oundviklig del av livet och ödmjukt måste vi leva vidare med tacksamhet, hopp och glädje.. Vi hoppas bara på en bättre fortsättning.

Jag börjar med det där svåra i barnens liv.. Om sorgen och rädslan dom har. Ödmjukt ber jag om att dom ska skonas från mera jobbigheter just nu.. Jag önskar dom tiden att hinna och kunna förstå vissa saker innan.. Och om nu döden ändå kommer nära inpå, in i våra liv igen så önskar jag av hela mitt hjärta att julen kan vara fredad från sorg.

Kära tomten.. Låt föremålet för barnens oro ta rätt beslut nu. Ett eget frivilligt beslut för blir det tvång så kanske chansen till det minskar en aning och han blir lite låst vid tanken att tvingas. Han ska åka iväg mycket snart (enl en källa).. och hoppas nu det isf blir på rätt ställe också för honom att kunna hitta sig själv och kunna bli av med sitt missbruk. Tack också kära Tomten för att någon lyssnade när jag ännu en gång förmedlade den ångest barnen känner över hans leverne.. Hur det påverkar dom.. Ja påverkar oss alla. I slutändan är alla val han gör.. hans egna. Men hoppas detta ger honom den fristen från hans vardag och den kraften som behövs för att ta bra beslut i framtiden.

Kära Tomten.. Det får räcka med detta just nu. Tack för att jag fick önska och att jag har den möjligheten att önska.

Önskningarna från förra året gäller i år med!
Kära Tomten… Del 1 – 2011

Kära Tomten… Del 2 – 2011
Kära Tomten… Del 3 – 2011
Kära Tomten… Del 4 – 2011
Kära Tomten… Del 5 – 2011
Kära Tomten… Del 6 – 2011
Kära Tomten…Del 7 – 2011

Samma med önskningarna för 2010!

Kära Tomten.. Del 1
Kära Tomten.. Del 2
Kära Tomten.. Del 3
Kära Tomten.. Del 4
Kära Tomten.. Del 5
Kära Tomten.. Del 6
Kära Tomten.. Del 7

* Up Close And Personal.. Part ???

Jag känner starkt  att det är nu det gäller. Inte nu på sekunden men nu under sommaren. Jag står stilla i mitt skrivande (bok) och har gjort den nu under en längre tid. Jag är fullständigt övertygad om att det beror på situationen som jag befinner mig i. Arbetslöshet och ekonomisk fattigdom. Den situationen där jag också står inspirationsmässigt stilla. Jag behöver förändringar och få utvecklas som människa. Genom jobb och nya utmaningar.

Bloggen är inte ett jobb. Jag ger er mina tankar och funderingar ändå.. Men inspirationen har börjat ge vika här med. En blogg behöver respons för att få kraft och utvecklas. Det är det som är bränslet men nu går jag lite liksom på ångorna.. Det räcker inte för att fortsätta i full fart. Jag gillar att blogga men det känns att inläggen inte är som tidigare. Det fattas någonting.. Texter.. om mina tankar och åsikter om saker som pågår omkring oss. Det här som är nu är inte riktigt jag.. Fel.. Det är jag men det är bara en liten bit av mig. Jag skulle vilja prestera mera men just nu funkar det inte riktigt med inspirationen.

Det kanske bara är bra att det är så.. Fokus behöver vara någon annanstans. Den ska vara koncentrerad på det som är lösningen på den här eländiga situationen jag befinner mig i som jag delar med mina barn. Leta lägenhet i Stockholm. Få jag bara ett boende så finns det en uppsjö av jobb. Jobb innebär ju pengar.. Pengar innebär ju att denna ekonomiska fattigdom går till historien. Oerhört tunga stenar som tynger mina axlar nu faller bort. Barnen får en gladare mamma och jag får gladare barn.

Det här är jobbigt. Det är en återkommande terror att varje månad gå igenom samma sak.. Leva på ingenting dom sista 7-10 dagarna.. Att räkna ner dagarna och sen timmarna tills pengarna kommer. Dom sista två dagarna håller man andan och tänker.. ”Lite till.. bara lite, lite till” Barnen får alltid äta sig mätta varje dag och det är just för att jag finner alltid lösningarna och dom små lånen som ger mat på bordet åt mina barn. Är specialist på att leva från hand till mun men det är inga självklara lösningar. Jag får kämpa en massa för att hitta dom. Nej fan.. Jag orkar inte så länge till.. Jag har kämpat och kämpat väl länge nu.. Nu är det dags.

Idag när barnen åkte och jag skrev mitt förra inlägg så var inte gråten långt borta. Det är inte så här mina barn ska ha sin barndom. I skuggan av min ekonomiska fattigdom. Där man tackar Gud att någon ger mina barn upplevelser och en chans att komma ifrån. Samtidigt tackar man för den lättnad jag fick att man sparar in på maten ..(och att barnen äntligen får mycket bra mat och grönsaker i några dagar) ..den kanske räcker nästan hela vägen fram.. om man har tur.. ja tills nästa gång man får pengar. Samtidigt som man tackar affären för att dom hade satt ner  ett paket med tjocka grillkorvar till 10:- för att dom har snart ett slutdatum.. Samtidigt som man tackar.. Tja allt möjligt. Och så känner man lite som eufori för att man har fått lite lättnad i kampen för att ungarna har åkt iväg.. och en stor smärtande ångestklump i bröstet för att man känner just så. Det är käpprätt åt helvete.

Mina barn märker inte av detta lika mycket som jag gör men dom har märkt att det har blivit kärvare på sista tiden. Ekonomin har ju försämrats lite av olika anledningar. Så man har lite mindre att röra sig med än tidigare. Man försöker ju dölja den här kampen. Barnen är rätt så nöjda och glada barn ändå.. Men dom har ju blivit större.. ja äldre och dom börjar känna konsekvenserna av detta. Kraven har blivit större.

Jag brukar inte be om hjälp men nu gör jag det. Jag har inga kontakter överhuvudtaget i Stockholm när det gäller boende. Inte annars heller. Är det någon som har det eller vet om något som är ledigt eller ska bli ledigt så mejla mig gärna sirpahotti@hotmail.com Tipsa mig. En hyresrätt med eget kontrakt eller en lägenhet eller hus i andra hand med med minst ett års kontrakt på. Får jag bara ett boende så har jag jobb. Tack finaste ni på förhand.

Nu ska jag stoppa Hanna Rosenknopp i säng.. och mig med.. snart!

Var rädda om er själva och varandra.

KramKram!

* Fyyy vad har jag gjort!!


Titta vad jag har svullat i mig. Tröstätit.. Gamat. Hetsat i mig. Åhh.. gudars jefla skit. Fuck Lchf. Vik hädan vadharjaggjort – ångest.. för gott var det.. åhh jävlars vad gott och Because I’m worth it ! :P Fast jag är ganska kräknödig just nu.. Sockerchock ju.. BLÄH!!

Jag måste nog sluta med att vara så där drygt rastlös.. Misstänker att res och dagskassan som vi ska ha med oss till Stockholm går rakt ner i min mage i form av choklad, jordgubbs Marabou, om detta får fortgå.

Lilla fina underbara Marcus.. Min lilla minsting. Titta så fint han har ritat idag! Han är jätteduktigt på att rita och det går åt väldigt mycket papper i perioder. Just nu är han i en pyssel och rita period och det ligger jättefina alster lite här och där här hemma… Samma är det ju med Hanna.. Oj så fina saker dom små ritar.

Huu vad den där chokladen trycker i magen just nu. Eller ska jag trycka i mig den andra ångestkakan som jag har gömt för ungarna..Hehe. Mår ju redan färdigt illa ju så slipper jag må piss en gång till senare.. Två för en :P  Jag tror i alla fall det är bäst att jag tvärdör en stund på soffan nu.. Klockan är lagom för lite film.. Kalle och chokladfabriken kanske..Hö hö :P

Ha en trevlig fortsättning på kvällen!!

Sköt om er!!

* Ångest och skuldkänslor…

Ångest.. ångest..

Tiden strax innan pappa gick bort förföljer mig konstant.. Den får mig ner i jobbiga svackor. Skuldkänslorna piskar mig ideligen.. Jag borde ha sagt till lite tidigare. Om inte annat så i alla fall 10 minuter tidigare om lugnande medel så skulle han ha fått tio minuter med mindre plåga.. och dödsångest. 10 minuter är en evighet när man har det svårt.

Jag vet att det inte är min sak.. Det är sjukvårdens men ändå.. Men jag kunde ju ha gjort det. För när jag sa till så hände det saker. Det kunde ju ha hänt lite tidigare om jag bara öppnat min käft. Dom sista orden som pappa uttalade ekar inom mig.. ”Jag kvävs”

Hjälper det att skiva ner detta och erkänna öppet min ångest. Jag vet inte. Just nu känns det att jag vill bara skrika rakt ut.. Ta bort denna smärta.. Denna plåga. Ta bort den någon.. Det gör så fruktansvärt ont. Men jag måste fixa detta själv inom mig. Jag bara plågar mig själv just nu men jag måste göra upp detta med mig själv för att få ro.

Förlåt mig pappa..

* Jag tänkte faktiskt på dig!!

Jag har en benägenhet att ta mig själv in i mitt samvete och syna den lite kritiskt också emellanåt. Framförallt inför stora högtider som nalkas som Julen. För mig handlar det om att påminna mig själv om viktiga saker. Att inte glömma bort det som är viktigt för mig.

Vi lever i en stressig tid över lag. Vi glömmer också bort det som vi egentligen tycker är viktigt i våran iver att leverera med allt vad det innebär. Vi stressar och vi stressar ännu mera inför Julen för att det ska bli så perfekt som möjligt. Vi bakar som tokar, lagar mat i stora lass, vi gör godis av många sorter. Vi putsar och fejar. Vi uppfyller andras materiella önskningar och jagar julklappar in i det sista. Vi skuldsätter oss m m. För att märka sen efteråt att det som ger det där lugna och vilosamma var ju vardagens återkomst. Med jobb och skola för barnen. Ja, den här helt vanliga vardagen.. Men man erkänner det inte alltid inom sig själv. Julen är helig ju.

Sen säger vi med en fast övertygelse inom oss själva att ”Vad skönt det var med Julledigheten.. Jag är så utvilad” Det är  ju så det ska vara men det är ju inte alltid så utan vi är egentligen långt utanför den egentliga sanningen. Vi har skapat den här falska oasen av lugn.. och kallar det sen att vi har haft en välbehövlig vilohelg men i själva verket så har Julen varit en konstant pågående orgie av stressfulla måsten.

Vi får inte glömma bort oss själva i  kaoset som kommer som med Julen. Men vi gör det i alla fall emellanåt. Vi glömmer bort andra också och försöker kompensera det sen med orden.”Jag tänkte faktiskt på dig under julen och undrade hur du har det”  Man har plåstrat om sitt samvete och gjort bot. Det är så sorgligt att när man behövs som mest så ger man minst till dom som verkligen behöver en gest av ihågkommande, omtanke och värme.

Att man glömmer innebär ju inte alltid att man inte bryr sig. Eller att man saknar förmågan inom sig själv. Det kan handla om att man är så inne i denna kaos av stress och alla måsten så det som är lite utanför den egna familjekretsen glöms lätt bort. Det är en helt naturlig reaktion av stress. Det finns ju andra orsaker också.. Man får syna sig själv emellanåt för att finna sina egna svar.

Kopierar in ett inlägg från december förra året..

* Julen: Inte alltid en glädjehögtid.

Posted on 04 december 2010 |

Många tycker julen är en av dom bästa högtiderna som vi har.
Det är gemenskap, värme, kärlek, omtanke och en massa annat fint som omger Julen. Just det måste väl vara den sanna meningen med julen?

För några är det inte det. Det är en högtid som är förknippat med ångest,  längtan och en enorm saknad. Saknad över någon som inte finns hos dom längre. Det är bla föräldrar som just mist sitt barn strax före jul och kommer alltid att förknippa julen med den tragedin. Även om det kanske lättar något under åren. Det är föräldrar som inte har alla sina barn samlade. Där en stol står tom. Det är alltid någon som fattas hos någon och den saknar vi framförallt under stora högtider. Döden har tagit dom.

Det är alltid någon som saknar sina nära och kära även dom levande och den saknaden kan man göra någonting åt under hela året men gör det inte av någon anledning. Då är det kanske en pliktlängtan för att döva sitt eget samvete för att man inte fick röven ur vagnen för att göra någonting åt det. ”Jag saknade och tänkte på dig i alla fall, det måste räknas”

Julen är svår för många ensamma. Det enda dom har som sällskap är längtan och ångest. Det är familjer som samlas men utesluter ändå några. Det kan vara någon som tex har alkoholproblem. Dom behöver inte ens ha några problem. Dom lämnas utanför i kylan med sin ensamhet med sin längtan efter gemenskap och värme. ”Det passar sig inte” kanske dom tycker. När passar det egentligen då?  Det är väl då när människan behöver andra som bäst. Det är väl då när dom behöver sina nära och kära som bäst. Är inte det som julen är till för. Att enas i en gemenskap. Istället blir det en hermetiskt försluten familjesammankomst. Där den innersta familjen är närvarande och många utesluts. Då har nog julens budskap gått förlorad.

Vi tar så mycket för givet. En dag så kanske vi själva står där ute i kylan.
Det behöver inte vara på grund av något missbruk. Det kan vara av så många orsaker. Skilsmässa kan vara en av dom orsakerna. En partner rycks ifrån en kan vara en annan. Orsakerna är lika många som dom ensamma är. Ett pliktskyldigt julkort är det enda dom kanske får av sin familj och sk vänner och resten av året så existerar dom kanske inte.

Julen samlar folk samtidigt som den gör avstånd större än någonsin.
Det är lönlöst att sakna någon när denne har dött om man inte brydde sig om eller räknade med vederbörande tidigare. Det var bara någon som fanns där men som man inte la några direkta tankar på. Men efter döden så passar det sig att sörja och längta. Men det är för sent då. Toksent!

Det finns alltid någonting man kan göra för någon annan. En släkt. En kompis. En arbetskamrat, Granntanten eller farbrorn.. ja en som man vet blir ensam under julen och annars också. Man kan ringa, bjuda hem på en bit mat eller fika, knalla över med en julblomma och en bullpåse. Ge sina vantar åt någon som ”sitter på bänken” som fryser som inte har några. Bara omtanken kan göra stor skillnad i någons liv. Att man räknas som människa, även då det inte är jul.

Jag börjar med mig själv och tar till mig mina egna ord. Inte för medlidande eller dåligt samvete utan för jag vill. För att det känns så rätt.

Här får ni alla en varm Cyberkram av mig. ♥

kram.gif

* Fattigdom är som en konstant fucking orgasm..

Idag känns det rätt så okidoki med det ekonomiska livet trots alla karaktärsprövande bakslag den senaste tiden. Kanske beror det på att barnbidraget är på kontot..Haha :P

Emellanåt blir det en del snack om just den ekonomiska fattigdomen. Det har sina små skäl. Då för några år sedan när jag kom ut i Expressens artiklar om ”barnfattigdom” så fick jag en del läsare som är i liknade situation som vi är. Jag får en hel del mejl om igenkännande och att det känns bra att veta att man inte är ensam. Men jag vet att det finns en stor skam i att vara ekonomisk fattig. Skammen skapar ångest och fasader som man försöker hålla uppe med alla medel.

Jag har sagt tidigare att det är så otroligt skönt att slippa alla dessa fasader för egen del iaf. Det finns absolut ingenting som kan rämna och blotta mig och min situation för andra. Jag blottar ju mig själv och frivilligt.. Så den biten med skam är borta helt för att jag har jobbat bort känslan. För det är inte en skam!! Men folks attityder skapar andras känsla av skam och misslyckanden.. Folk som inte har en aning om hur det är och själva så sitter dom trygga i sin egen situation utan en tanke på att livet kan överraska en del emellanåt åt alla håll.

Jag har fått höra en del gånger under åren att ”Varför skaffar man sig så många barn om man inte har råd att försörja dom” Det är den mest korkade och ogenomtänkta frågan någonsin som jag har fått. Precis som om jag hade planerat att bli ekonomiskt fattig. Är det enbart dom som har en buffert för en hel livstid och för alla eventualiteter som bara tänkas kan.. som är förunnade att reproducera sig själva?

Jupp.. det är najs att att leva från hand till mun varje dag.. Det är så jävla skönt att känna en småångest känsla över nästa dag. En känsla av tillfredsställelse när man får säga nej till ungarna..osv…

Ja, absolut.. Det är som en fucking orgasm som pågår konstant. Så givetvis är den ekonomiska fattigdomen planerad.. eller?

Givetvis finns det dom som rider på systemet.. Dom som inte vill jobba och går på socialbidrag. Dom som använder en sjukdomsvinst för att få sjukpension. Dom som fejkar för sjukpenning.. osv osv.. Men jag tror att det är en liten del jämfört med riktiga fall. Jag personligen har inte socialbidrag, inte sjukpenning, inte sjukbidrag och ingen A-kassa.

Däremot är det systemet som har fällt många. Ättestupan. Men ändå så får den enskilda människan skulden av en del. Bara att ha tvingats falla och sen möta attityder som sänker en del, från folk och myndigheter. Man sparkar på den som redan ligger. Jag förstår om skammen kommer då och det för med sig en del annat som inte är bra för en människas känsla av att vara värdefull.

En annan grej som är lite skev.. Det är att fattigdom likställs emellanåt med ointelligens. Att man är för ointelligent för att komma ur sin situation. Tja.. i vissa fall så kanske det stämmer en del. Men det är banne mig inte likställt. Jag har ett testat IQ som ligger över genomsnittet men likförbannat så är jag ekonomiskt fattig. Jag är inte dum och saknar förmågor. Alltså finns det andra skäl.. men är det giltiga skäl i folks ögon?

Fattigdom skapar riskbarn. Vi hör dom men lyssnar vi?
Föräldrar orkar inte alltid.. Finns det stöd??

* Skyll dig själv?
* Utanförskap med risker
* Han hör och känner men förstår han?

* Det gör så ont!
Hon går med nertyngda axlar
Benen känns som bly.

Hon sparkar till en burk
Den skramlar till
Någon tittar upp.

Hon ser skuggorna i vardagsrummet
bakom gardinen.
Det är rörelser och gester
som hon så väl känner igen.

Hon sätter sig på en bänk
Hon vill inte gå hem.
Begraver huvudet i händerna
suckar… inte igen!!

Hon vet vad som sägs
bakom gardinerna.
Hon har hört dom så många gånger
Orden kan hon utantill.

”Jag hatar dig..
Du ligger där på soffan
och hjälper inte till.
Du dricker dina jävla öl
Försök sök jobb…försök.
Vi klarar det inte snart.
Hyran ska betalas..
Elen lika så
Vi måste ha mat..
min inkomst räcker inte till
20 timmar i veckan räcker inte alls”

”Orkar inte snart!!
Vi fick brev från fogden idag.
Sen kom ett krav..
Elen kommer att stängas
Om vi inte betalar snart”

”Knip käft kärring
Jag gör så gott jag kan.
Fatta, det finns inga jobb.
Jag söker överallt..
finns inte.. finns inte…FINNS INTE!!
Jag är värd dom här ölen
dom gör så jag står ut med ditt gnat.

Ja hon vet vad som avhandlas där.

Vad var det som hände?
Pappa brukade alltid vara så glad
Mamma hon visslade för det mesta
Hon var aldrig sen för en kram.

För några år sen
När pappa fick gå..
Han blev övertalig på jobbet..
Ja det var många som fick gå.

Det här började för några månader sedan
Kanske var det ett halvår sen.
Kassan var tydligen slut.
Första gången hon hörde grälet
gjorde henne oerhört rädd..
Då handlade det om socialen
Om tiden där.. om skam.

Om pappas bil, gamla Opeln
den fick säljas..
Mammas fina symaskin
såldes den med.
Hyran skulle betalas.

Flickan tog sig för magen
Det gör så ont…
Lärarna är på henne
Hon måste plugga hårt
IG:n hägrar..
Hon som hade VG för det mesta.

Hon tänker på sina syskon
Dom hör ju det där dom med.
Jag kan kanske läsa en saga
för dom en liten stund.

Hon reser på sig
och går upp.

© Sirpa Hotti

* Lyssna på mig!
Hör du inte mig?
Jag talar till dig.

Jag pratar högt
och forcerat.
Smäller i dörrar
men ändå så hör du
inte mig

Stanna!!
Jag har någonting
att säga till dig.
Jag gör det genom
sparkar
genom uppkäftighet.
Vad är det som gör
att du inte lyssnar på mig?

Jag talar mitt språk
som du borde förstå.
Jag kommer inte hem
skolan den får vá
Jag hänger på stan
Jag pratar med dig!!
Lyssna då!!

Lyssna på det jag säger till dig
Orden är få, dom är svåra.
Dom känner jag inte till.
Jag pratar med hjärtat
den som gråter.
Lite som teckenspråk för dig.

Jag berättar för dig
hur förvirrat allting är.
Berättar om min smärta
Om det tunga jag bär.
Jag berättar så högt jag kan
om hur vilsen jag är.

Jag skriker ut mitt budskap
Genom att bråka
Väsnas..
Genom väggar
Genom allt..

Dom är viktiga
Orden som är tysta
Jag har bett dig lyssna.
Jag kan inte tala just nu.
Det som jag säger till dig.
Dom är det som är jag.

Jag vill att du hör mig
Du borde ju förstå…
du borde ju det…
Jag behöver ju dig !!

Varför lyssnar ingen på mig?

© Sirpa Hotti

Ha en skön helg alla!

KramKram!

TILLÄGG: Ett bra initiativ har ni  HÄR


* The Pursuit of Happyness

Såg en film i natt.. Jakten på lyckan. Den lämnade inte mig oberörd, den fick mig att tänka och fundera en hel del i nattens mörker. Det var den sanna historien om Chris Gardners kamp om ett bättre liv för sig själv och sin son.

Filmen i sig var lite lam emellanåt.. lite förutsägbar. Filmen var bra men det var inte filmen i sig.. Det finns massor med sådana här öden i historien. Att inte ge upp hur jävlig livet än må vara, det här var en av dom. Det var liksom andemeningen med filmen som inspirerade mig eller gav mig en spark i röven. Ibland så behöver man sparken som ger en tanke och den kom i natt genom filmen.

Nu är det så att jag ger aldrig upp. Det är bara så jag är. Men inspirationen kan ju dala emellanåt. Jag är ju inte mera än en människa. Att den dalade ser jag också lite som en vilopaus.. ett sätt att vila skallen från allt som pågår runt omkring en.. Samla kraft och bara vara stilla och trött ett tag i sin ”bubbla” hur den nu än ser ut.

Alla definierar nog ”Lycka” på sitt eget sätt. ”Lycka” för någon kan vara den där miljonen på banken, jakten på den. Kampen dit har kanske gjort att man missat annat på vägen. För någon annan ”Lycka” vara ett drömjobb.. Men när man nått dit är då ”Lycka” bestående? För mig personligen är nog ”Lycka”just nu att ha en fungerande vardag där alla vi mår bra även om plånboken är tom. Den tomheten snor ju massor med kraft men någonstans måste man alltid generera den extra kraften så att man orkar. Kärleken till mina barn och till livet är en stor kraftkälla. Sen får man kämpa för att det fortsätter att vara så när man uppgraderar sina mål. Det får gå i etapper och varje etapp har sitt mål i ”Lycka”

Jag är lite låg och tyst just nu. Det har varit en stormig sommar i känslor. Mycket upp och ner. Det är mera minus i kassan än vanligt. Jag är fruktansvärt trött, det är lite mycket nu. Inte trött i skallen, där finns mycket idéer och planer.. utan kroppen blir fort trött.. Att gå från punkt A till B på några hundra meter är som att springa ett maraton. En varningssignal om att samla sig, stanna upp, prioritera och inte ta allt på sina axlar. Men det börjar ge sig känner jag. Jag är envis om en åsna och det som pågår inom mig i planer har inte försvunnit utan dom finns där i högsta grad. Annat kom emellan som har högre prioritering.

”Semester” för mig är ju inte sommaren när ungarna är lediga.. Utan när en vardag med skolan finns och kassan är ”som vanligt” skral.. Nu är den extra fucking skral eftersom lediga barn kostar en massa, massa extra. Pappan till barnen och hans missbruk har tagit och tar en del kraft också i och med att det blev jobbiga konsekvenser för barnen av det efter ”tvångsmucket” Men skolan börjar snart, jihooo!! Haha. Då ska jag ha semester, nu har det ju varit ”grovjobb” 24/7 =)

Men vi har överlevt och kommer alltid att göra det om jag får bestämma. Vi har ändå haft det skapligt. Det kunde ju alltid ha varit värre, mycket värre med allting så jag klagar inte alls. Berättar för er bara eftersom jag är öppen mot er läsare. Varför ljuga när sanningen är skönast och lättast att berätta. Det är den som ger ro i själen. Lögner ger bara rädsla och ångest. Lögner kommer alltid i fatt en och biter en i röven big, big time.

Fast så här öppen är jag väl inte? Inte än iaf. HAHA :P

Nu får ni ha det så attans bra allihopa.
Sköt om er själva och varandra.

KramKram!

* Tema Missbruk: Kommunen den allsmäktige.

Efter nästan 4 månaders nykterhet på ett stödboende så tyckte kommunen det var nog med nykterhet nu.. För dyrt med 900 kr dygnet. Egen lägenhet i soc regi och adios med nykterheten. Det var order från ”högre ort” till assistenterna som vart tvunget att följas. 900 kr/ dygn är ju skitbilligt jmf med typ behandlingshem som kostar många sköna tusenlappar per dygn.

Nästan 4 månader.. Den näst längsta nykterheten någonsin för pappan. Nästan i fyra månader så fick barnen tillgång till en nykter pappa. I nästan fyra månader så kunde barnen vara säkra på att pappan svarar i telefon. Det tog slut i måndags och sen dess har telefonen varit avstängd. När den är det så super han. Så jag har inte sett med egna ögon men nästan 17 års erfarenhet är inte fy skam så jag behöver inte se. Jag vet ändå. Det är sådant man lär sig under åren.. att läsa mellan raderna. Att se tecknen.

I nästan fyra månader såg jag ett lugn hos mina barn. ett ”Pappa är nykter” -lugn.. ”Han ligger inte och dör någonstans”- lugn ”Vi kan bara ringa till pappa så får vi träffa han” lugn… Men inte längre. Tack så jävla mycket kommunen och missbruksvården för dom  nästan fyra månaderna ni gav mina barns far en möjlighet att bli nykter… Nu är det bara så här att det kommer sjujävla värre det som kommer. Dom såg sin pappa gå från benrangel till mäktiga 90 kilo. Det gråa huden var borta. Dom insjukna ögonen var borta.. Han såg relativt fräsch ut.. Anade lite glitter i ögonen emellanåt. Tack kommunen . Nu kommer dom se återtåget till modell rangel med skräck i sina hjärtan.

Men nästan 4 månader är inte långtid för att ta bra beslut om sin framtid.. Han hade kommit över några akutfaser.. men det finns massor med faser kvar.. Ett av faserna är ju ”Var det bara det när?” När det gäller nykterheten.. Då är det livsviktigt att det finns folk och metoder som ser till att man gå förbi den fasen utan att falla. I pappans fall fungerade det ypperligt med pissprov bara dom gick utanför området. En kontroll som fungerade bra för honom.
Just när det börjar krypa i kroppen så sätter man honom ensam i en lägenhet här i Köping med fickan full med en hel socialbidragsnorm. Där på det där stödboendet så hade han i alla fall folk i samma situation omkring sig.. Och någon polare hade han ju hittat som han trivdes bra med. Alla var nyktra.
Det fans en del att göra där också så möjlighet till kroppsarbete fanns ju.. Sen fiska och så…. Sen fick han ju tillgång till sina barn när han ville. Han var definitivt inte redo än att sättas ensam i en lägenhet. Han har alltid sagt att om hans ska bli nykter så måste han ha tvång bakom sig.. Tvånget hade han ju och han blev nykter. Men den vetskapen har inget värde utan dom sätter honom i en lägenhet på Nygård här i stan. Köpings ”slum” med en del missbrukare.

Barnen ville alltid åka upp dit.. Första gången så hade jag med mig en underbar Kvinna med mig -Anna från socialförvaltningen. Hon hyrde en buss i kommunens regi så vi alla kunde få plats. Sen efter några timmar så åkte vi hem. I bilen satt barnen och kvittade i kapp. Åhh vad dom pratade.. Marcus sa när vi hade åkt en bit att ”Det luktar pappalängtan i bilen nu” Det vara bara lycka i att dom hade fått återse pappa och han var nykter.

Jag lånade ju själv bil några gånger av Sandra och David så att jag kunde ge mina barn en helg i stugan med pappa. Jag var mera där som den som skulle ta ett steg tillbaka. Det här var deras helg.  Jag skjutsade upp dom större barnen en efter en till pappans boende  så att dom skulle få ensamtid med pappan. Det skulle fiskas och åter fiskas Alla gossar gillar ju fiska… även pappan.

Men det är över nu. Dom fick några tillfällen under dom här nästan fyra månaderna under en tioårsperiod som han supit hårt. Dom fick en pappa som dom njöt av att träffa. Nu har dom en pappa som kommer ge dom där ångestattackerna hos barnen .. dom där rädslorna. Ilskan och någonting som liknar Hat emellanåt. En av mina drömmar är ju att barnen får tillbaka sin pappa. Jag trycker tillbaka alla ev skitkänslor som jag har gentemot honom. Det är barnens känslor som kommer först. Jag måste ju vara med. Utan mig så funkar inte umgänget smidigt. Smidigt måste det vara för att det ska bli bra.

Ingår pappan i någon slags sofistikerad saneringsplan?? Ja vårdar man tex narkomaner och släpper ut dom ofärdiga.. så är det ju en och annan som dör av överdos. Dom tar den dosen som dom tog sist men efter att dom har varit rena ett tag så tål inte kroppen det och dom dör. När dom dör så är dom borta och kostar inte mera pengar för kommunen. Ett problem mindre.

Om nu pappan super samma stora mängd alkohol så ligger han ju illa till han med. Det måste ju gälla samma med spriten. Han har ju varit ren i nästan 4 månader. Tja. inte vet jag. En gång så skickade dom upp han en månad för att ”vila och äta upp sig”.. Han var väl till gränsen för LVM och det kostar multum jmf med dit han skickades sen (till samma ställe där han blev nykter nu).. En månad betalade kommunen bara då den gången. Han vilade och åt upp sig så att kommunen inte tvingades sätta LVM på kraken. Det blir för dyrt. Det bollas med liv.

Men en sak är jag övertygad om. Här gäller inget barnperspektiv. Inte ens för barnen skull så kunde dom ha bekostat boendestödet ett halvt år till eller mera.. Det gav ju positiv resultat på alla plan. Pappan började se annat än spriten. Barnen fick tillgång till sin pappa. Den tillgången är borta nu iom att han kommer att falla käpprätt ner nu.. Han har månader att ta igen. Han var för färsk i sin nykterhet för att kunna ta bra beslut. Det kanske hade sett annorlunda ut om 6 månader från nu. Då kunde han kanske göra bra val.

Jag drar mig tillbaka nu med barnen. Jag ger inte något umgänge under ett pågående missbruk. (Förtydligande: Jag nekar inte dom att träffa pappan men planerar inte in honom som aktiv i vårat liv. Han finns där och blir det ett bra möte någon gång så är jag bara glad för det) Har erfarenheter från att bestämmer man någonting med honom så uteblir han 95% av gångerna och sådant tär på barnen enormt. Så nu kommer det att återgå till det gamla vanliga. Ett liv utan pappan i närheten.
Min rädsla nu är att han blir övermodig eftersom han har träffat barnen mycket  och får för sig att komma i fyllan och villan.. Det är inte så lätt nog för honom att dra gränser när det gäller detta. Han kommer att komma när den längtan eller ångesten attackerar honom. Kan nästan slå vad. Barnen kommer att få det svårt om han kommer snorfull utanför dörren med sin ångest över att har supit. Han kommer att gråta floder.  Dom mår alltid jättedåligt bara dom ser honom på avstånd när han är full. Jag vet ju… jag finns ju alltid där och tar emot det svåra som kommer i känslor. Barnen ska inte behöva se dom ångest och gråtattackerna. Sen lovar han ungarna saker han inte kan hålla. typ ”Pappa kommer i morgon” och den där morgonen kommer inte.. Den har aldrig kommit. Men det tänds ju  hopp i barnen och en osynlig  pil av smärta levereras i stället i deras små kärleksfulla hjärtan. Där finns många sådan pilar ska ni veta…

Känner lite så här också att barnen måste en gång se återfallet så dom vet att det har hänt och att det är därför han är otillgänglig för barnen. Kanske om man sonika gick och knackade på hos honom… Jag tror jag gjorde rätt under dom här nästan 4 månaderna. Att jag gav mina barn chansen att träffa pappa.  Dom kan ju iaf bära med dig dom bra tillfällena i sina hjärtan. Nästan 4 månader är ju bättre än ingenting

Det här är en av orsakerna också till flytt som till Stockholm. Den främsta orsaken är ju att komma ifrån denna ekonomiska fattigdom som tär en del.
Jobb kommer jag att få.. Garanterat.. Men eftersom stressen nu har slagit till iom att han är tillbaka i stan.. så känns det där med lägenhet ganska panikartat att få.. Annars så kunde jag ju planera lite lugnare. Barnen ska inte behöva träffa på honom på bänken… på väg till skolan eller från.. Det stör deras liv
Det har ju varit deras plåga nu under några år.. Ett av barnen gick emellanåt direkt till skolkuratorn när han hade träffat på pappa. Det gör så ont i barnen

Det känns lite som om jag vill brista ut i Hjälp mig någon förbövelen.  Finns det ingen som har en 4-6 rok att hyra ut.. Eller ett hus i några år.. Men Sådant växer ju inte på träd eller att någon har någonting uthyrningsbart i bakfickan så jag får nog snällt ställa mig i alla bostadsköer som finns. Men känner nu att jag har fått mera press på mig än tidigare. Hade helst sluppit det. Mitt liv är stressigt nog som det är.

Ja så gick det alltså… Tråkigt!!
Men vi i våran lilla familj.. Vi Älskar, lever och finns till trots det tragiska som finns omkring oss som vi nu ska ta ett stort steg ifrån.

Utdrag från boken ”Din TörnekronaHÄR

Må väl alla!!

Var rädda om er själva och varandra

KramKram!

* ”Barnfattigdom” är konsekvensen av nutidens ättestupa.

Repris av inlägg skrivet i April i år.. Passar bra idag till Expressens artikeldär jag medverkar. Så här sommartider så är repriser tillåtna =)

Läs detta också: https://puffeltufflan.wordpress.com/2011/06/05/vi-har-det-bra/

***

Ge mig möjligheten att snabbt få tillgång till barnomsorg kvällar och helger så skulle jag slippa det mesta av dom negativa konsekvenserna av arbetslöshet.. som är ekonomisk fattigdom och är jag fattig så är mina barn det också och drabbas. Men skulle jag få nattdagis så skiter det sig ändå. Vem går med mina barn dit då?? Jag skulle få ta ledigt från jobbet varje kvällspass för att gå ifrån för att transportera barn från punkt A till B. Vilken arbetsgivare går med på det??  Det är systemet som sätter krokben för mig för att kunna ta jobb inom det jag är utbildad för.

Fritids stänger 18:30.. Det räcker inte för att jobba inom vården. Antingen måste man ha en respektive som är hemma efter kontorstid eller så en sjuhelsikes nätverk av släkt och vänner för att kunna vara ensamstående och jobba som inom vården. Där det ändå är lättast att få timvikariat om man nu kan jobba kvällar och helger. Nu är det illa överlag här i Köping.. Det finns inte så många lediga jobb.. Givetvis söker jag alla sorters jobb.

Sen är det ju så att för att få ”Nattis” så måste jag ha jobb och för att få jobb så måste jag ha ”Nattis”. Att flytta till jobb i en annan och större stad kostar en smärre förmögenhet. Man är fastlåst.

Ja och snart är väl pensionsåldern höjt till 97 år eller så också.
Fast å andra sidan så kanske det är ganska smart.. Någon måste ju ta hand om dom sönderrehabiliterade,  utförsäkrade, nedbrutna, unga och medelålders människorna på dom olika inrättningarna som poppar upp som svampar ur jorden. Där dom har hamnat efter att ha gjort slut på alla åtgärder som stod till förfogande.. ”Si så där ja-Utförsäkrad.. marsch fram till ättestupan.” Rätt tänkt ju.. Någon måste ju ta hand om dom faktiskt. ” Puh! Det var nära en gång till att vi inte skulle ha arbetsmaterial” utbrister dom sen.. 80 plussarna. Det är ju attans bra att vi har så förutseende politiker!!

Är det så konstigt att folk förlorar hoppet i arbetslöshet och utförsäkring? Människor slussas ibland mellan olika åtgärder för att till sist falla utanför. När dom är inne i hopplöshetens dimmor så kommer krämporna och samhället får ta hand om den biten. Vissa orkar inte ens leva vidare. Barn blir håglösa.. Börjar känna hopplöshet dom med.. Dom drar sig hemifrån och hamnar i dåligt sällskap. Risk för själv försöka kurera känslan av hopplöshet finns ju bland vuxna och barn. Risk för allehanda missbruk och kriminalitet finns. Listan kan göras lång..

Många skäms över sin situation. Det här är någonting som nog är jättejobbigt för många. Att skammen kommer för att man har som man har det. Att det är någonting fult att vara fattig av olika orsaker. Skäms inte!! Ingen är sämre än någon annan. Lika värdefulla är vi allihopa. Vi har bara lite olika förutsättningar. Sen måste man alltid ta med i beräkningen att förutsättningar kan ändras under livets gång.. Från bra till mindre bra och tvärtom. Ta ingenting för givet. Tar man bort skygglapparna så har man bäst möjligheter att se.

Det är samhället som ska skämmas för att dom har skapat dessa ättestupor åt folk så att dom faller lätt och hårt. Ättestupan har fått en helt annan mening nu. Förr i tiden så var det åldringar och orkeslösa som ”puttades över kanten” Nu för tiden är det yngre och arbetsföra också. Barnen dom hänger med över stupet av bara farten. Dom har inget val!

Samhället måste utformas så att den får varje individ i grupp eller enskilt att växa och gå framåt.. Inte krympa och försvinna. Dom nu svagaste och sköraste grupperna i samhället måste göras stabila genom åtgärder så att dom inte faller vid minsta lilla skalv… Folk måste få trygghet!!

Människor havererar med nuvarande system och till skillnad mot flygplan som kraschar så tillsätts ingen haverikommission som utreder störtdykningarna och försöker förhindra sådant i framtiden utan folk kraschlandar gång på gång..

HÄR: Ett upprop om att riva upp Sjukförsäkringen..

Jag vägrar att falla utför stupet. Det är mycket jobbigt emellanåt men jag kämpar emot allt vad tyget håller. Men många orkar inte alltid hålla emot och dom faller…Tyvärr!!

Här kommer några repriser på inlägg om dolda skolavgifter. Dom känns enormt tunga ibland  när man inte har ekonomi.  När man står med sista tjugan och  den behövs till annat än frukten. Det är här i skolan som risken för utanförskap finns bland barnen. Här syns det ganska väl  vilken familj som har ekonomin till att följa skolans dolda avgifter. Har man inga skridskor så förpassas man till ”att leka i snöhögen bredvid” fast dom helst av allt vill åka skridskor på skridskodagen som skolan har ordnat. Alla andra gör ju det.

På en lapp stod det så här: (Min fetmarkering)
”Torsdagen den 20/1 har vi skridskodag i eleverna i Anexet.
Vi kommer att åka buss till och från Krillan. Ta med en rejäl matsäck för det serveras ingen skollunch den dagen. Kom ihåg kläder efter väder. Det barn som inte har skridskor får leka i snöhögen. Alla barn som åker skridskor måste ha hjälm på sig. Har du klubba med dig så får du bara spela med den på bandyplanen.”

Här är det stor risk för barnet att känna sig utanför.

* Undrar vad typ 800 frukter kostar?
* Igen.. Lite om dolda skolavgifter.
* Elizabeth Salomonsson: Inger hopp för framtiden.

Dom som också ska skämmas är ju dom som har fördomar mot oss som inte har det så bra som dom kanske själva har.. Att vi är lata är ju bara Bullshit!
Att vi inte vill ha jobb är också Bullshit. Vi är inga dåliga människor alls. Inga andra klassens människor som en del vill få oss till. Men… Visst finns det rötägg bland oss ekonomiskt fattiga också. Dom som inte vill jobba utan lever gärna på försörjningsstöd år ut och år in. Jag har ingen försörjningsstöd.

Skämmas bör dom som slänger ur sig saker som ”Du borde ju ha tänkt innan du skaffade alla dessa barn” och dylikt och försöker påskina att det är därför man är arbetslös och ekonomiskt fattig.

Jag skriver ekonomiskt fattig för på annat sätt är jag RIK.
Den rikedomen är det som håller mig flytande.

Skyll dig själv!!

Vart går gränsen vid fattigdom i Sverige?

Ska man relatera till U-Länderna?
Ja isf är vi alla ofantligt rika..
Eller ska vi relatera till våran egen omgivning?
Den som ligger närmast till hands.

Ska man krävas att helt vara utan belastande ekonomisk historia..
Banklån, CSN och annat som man kan ha
när man är 30-40-50…. år
om någonting dramatiskt händer?
Måste vi skylla oss själva oavsett vad?

När hela familjer mår dåligt.
När hela alltet sätts på spel vind minsta lilla oförutsedda utgift.
Är det ”tillåten” fattigdom.. eller får vi skylla oss själva?

Ska vi skylla oss själva om lågkonjukturen slår till och bägge får gå.
20 år på fabriken och plötsligt slår den igen.
Ska vi skylla oss själva när vi har många barn.
Borde man ha förutsett allting?
Alla eventualiteter?

Är det enbart förunnat dom väldigt rika
att reproducera sig själv?

Ska man skylla sig själv om man blir sjuk
och förlorar förmågan att jobba?

Vad säger man till någon som  förlorat ett barn.
En respektive.. någon annan kär.
När sorgen är förlamande tung
och förmågan att existera knappt finns.
När räkningarna hopas, när sjukpengen inte räcker till.
När samhället anser att man ska ha sörjt klart
på några få veckor.
Vad säger man då?
Skyll dig själv?

Ska man skylla sig själv när Kärleken tar slut?
En tar inte sitt ansvar…
Bakom en skilsmässa kan finnas oändligt mycket skäl
Vissa klarar sig galant..
Vissa hamnar på ruinens brant.
Ska man skylla sig själv för att man har Älskat?

När är det förlåtet att ha förlorat sin ekonomiska trygghet?

Det är väl inte konstigt om folk bryter ihop av ren frustration
När man hela tiden får höra ”Skyll dig själv du som….”
samtidigt som chansen till återhämtning försämras.

Familjer bryts ner bit för bit.
Dom förlorar förmågan att kämpa.
Det är som att se en medmänniska drunkna.
Det finns lite liv…. men knappt.
Hon ber förtvivlat efter en Livboj.

Ska vi vända dom ryggen
och be dom skylla sig själva?

Var rädda om er!

KramKram!

* ”Barnfattigdom” är konsekvensen av nutidens ättestupa.

Ge mig möjligheten att snabbt få tillgång till barnomsorg kvällar och helger så skulle jag slippa det mesta av dom negativa konsekvenserna av arbetslöshet.. som är ekonomisk fattigdom och är jag fattig så är mina barn det också och drabbas. Men skulle jag få nattdagis så skiter det sig ändå. Vem går med mina barn dit då?? Jag skulle få ta ledigt från jobbet varje kvällspass för att gå ifrån för att transportera barn från punkt A till B. Vilken arbetsgivare går med på det??  Det är systemet som sätter krokben för mig för att kunna ta jobb inom det jag är utbildad för.

Fritids stänger 18:30.. Det räcker inte för att jobba inom vården. Antingen måste man ha en respektive som är hemma efter kontorstid eller så en sjuhelsikes nätverk av släkt och vänner för att kunna vara ensamstående och jobba som inom vården. Där det ändå är lättast att få timvikariat om man nu kan jobba kvällar och helger. Nu är det illa överlag här i Köping.. Det finns inte så många lediga jobb.. Givetvis söker jag alla sorters jobb.

Sen är det ju så att för att få ”Nattis” så måste jag ha jobb och för att få jobb så måste jag ha ”Nattis”. Att flytta till jobb i en annan och större stad kostar en smärre förmögenhet. Man är fastlåst.

Ja och snart är väl pensionsåldern höjt till 97 år eller så också.
Fast å andra sidan så kanske det är ganska smart.. Någon måste ju ta hand om dom sönderrehabiliterade,  utförsäkrade, nedbrutna, unga och medelålders människorna på dom olika inrättningarna som poppar upp som svampar ur jorden. Där dom har hamnat efter att ha gjort slut på alla åtgärder som stod till förfogande.. ”Si så där ja-Utförsäkrad.. marsch fram till ättestupan.” Rätt tänkt ju.. Någon måste ju ta hand om dom faktiskt. ” Puh! Det var nära en gång till att vi inte skulle ha arbetsmaterial” utbrister dom sen.. 80 plussarna. Det är ju attans bra att vi har så förutseende politiker!!

Är det så konstigt att folk förlorar hoppet i arbetslöshet och utförsäkring? Människor slussas ibland mellan olika åtgärder för att till sist falla utanför. När dom är inne i hopplöshetens dimmor så kommer krämporna och samhället får ta hand om den biten. Vissa orkar inte ens leva vidare. Barn blir håglösa.. Börjar känna hopplöshet dom med.. Dom drar sig hemifrån och hamnar i dåligt sällskap. Risk för själv försöka kurera känslan av hopplöshet finns ju bland vuxna och barn. Risk för allehanda missbruk och kriminalitet finns. Listan kan göras lång..

Många skäms över sin situation. Det här är någonting som nog är jättejobbigt för många. Att skammen kommer för att man har som man har det. Att det är någonting fult att vara fattig av olika orsaker. Skäms inte!! Ingen är sämre än någon annan. Lika värdefulla är vi allihopa. Vi har bara lite olika förutsättningar. Sen måste man alltid ta med i beräkningen att förutsättningar kan ändras under livets gång.. Från bra till mindre bra och tvärtom. Ta ingenting för givet. Tar man bort skygglapparna så har man bäst möjligheter att se.

Det är samhället som ska skämmas för att dom har skapat dessa ättestupor åt folk så att dom faller lätt och hårt. Ättestupan har fått en helt annan mening nu. Förr i tiden så var det åldringar och orkeslösa som ”puttades över kanten” Nu för tiden är det yngre och arbetsföra också. Barnen dom hänger med över stupet av bara farten. Dom har inget val!

Samhället måste utformas så att den får varje individ i grupp eller enskilt att växa och gå framåt.. Inte krympa och försvinna. Dom nu svagaste och sköraste grupperna i samhället måste göras stabila genom åtgärder så att dom inte faller vid minsta lilla skalv… Folk måste få trygghet!!

Människor havererar med nuvarande system och till skillnad mot flygplan som kraschar så tillsätts ingen haverikommission som utreder störtdykningarna och försöker förhindra sådant i framtiden utan folk kraschlandar gång på gång..

HÄR: Ett upprop om att riva upp Sjukförsäkringen..

Jag vägrar att falla utför stupet. Det är mycket jobbigt emellanåt men jag kämpar emot allt vad tyget håller. Men många orkar inte alltid hålla emot och dom faller…Tyvärr!!

Här kommer några repriser på inlägg om dolda skolavgifter. Dom känns enormt tunga ibland  när man inte har ekonomi.  När man står med sista tjugan och  den behövs till annat än frukten. Det är här i skolan som risken för utanförskap finns bland barnen. Här syns det ganska väl  vilken familj som har ekonomin till att följa skolans dolda avgifter. Har man inga skridskor så förpassas man till ”att leka i snöhögen bredvid” fast dom helst av allt vill åka skridskor på skridskodagen som skolan har ordnat. Alla andra gör ju det.

På en lapp stod det så här: (Min fetmarkering)
”Torsdagen den 20/1 har vi skridskodag i eleverna i Anexet.
Vi kommer att åka buss till och från Krillan. Ta med en rejäl matsäck för det serveras ingen skollunch den dagen. Kom ihåg kläder efter väder. Det barn som inte har skridskor får leka i snöhögen. Alla barn som åker skridskor måste ha hjälm på sig. Har du klubba med dig så får du bara spela med den på bandyplanen.”

Här är det stor risk för barnet att känna sig utanför.

* Undrar vad typ 800 frukter kostar?
* Igen.. Lite om dolda skolavgifter.
* Elizabeth Salomonsson: Inger hopp för framtiden.

Dom som också ska skämmas är ju dom som har fördomar mot oss som inte har det så bra som dom kanske själva har.. Att vi är lata är ju bara Bullshit!
Att vi inte vill ha jobb är också Bullshit. Vi är inga dåliga människor alls. Inga andra klassens människor som en del vill få oss till. Men… Visst finns det rötägg bland oss ekonomiskt fattiga också. Dom som inte vill jobba utan lever gärna på försörjningsstöd år ut och år in. Jag har ingen försörjningsstöd.

Skämmas bör dom som slänger ur sig saker som ”Du borde ju ha tänkt innan du skaffade alla dessa barn” och dylikt och försöker påskina att det är därför man är arbetslös och ekonomiskt fattig.

Jag skriver ekonomiskt fattig för på annat sätt är jag RIK.
Den rikedomen är det som håller mig flytande.

Skyll dig själv!!

Vart går gränsen vid fattigdom i Sverige?

Ska man relatera till U-Länderna?
Ja isf är vi alla ofantligt rika..
Eller ska vi relatera till våran egen omgivning?
Den som ligger närmast till hands.

Ska man krävas att helt vara utan belastande ekonomisk historia..
Banklån, CSN och annat som man kan ha
när man är 30-40-50…. år
om någonting dramatiskt händer?
Måste vi skylla oss själva oavsett vad?

När hela familjer mår dåligt.
När hela alltet sätts på spel vind minsta lilla oförutsedda utgift.
Är det ”tillåten” fattigdom.. eller får vi skylla oss själva?

Ska vi skylla oss själva om lågkonjukturen slår till och bägge får gå.
20 år på fabriken och plötsligt slår den igen.
Ska vi skylla oss själva när vi har många barn.
Borde man ha förutsett allting?
Alla eventualiteter?

Är det enbart förunnat dom väldigt rika
att reproducera sig själv?

Ska man skylla sig själv om man blir sjuk
och förlorar förmågan att jobba?

Vad säger man till någon som  förlorat ett barn.
En respektive.. någon annan kär.
När sorgen är förlamande tung
och förmågan att existera knappt finns.
När räkningarna hopas, när sjukpengen inte räcker till.
När samhället anser att man ska ha sörjt klart
på några få veckor.
Vad säger man då?
Skyll dig själv?

Ska man skylla sig själv när Kärleken tar slut?
En tar inte sitt ansvar…
Bakom en skilsmässa kan finnas oändligt mycket skäl
Vissa klarar sig galant..
Vissa hamnar på ruinens brant.
Ska man skylla sig själv för att man har Älskat?

När är det förlåtet att ha förlorat sin ekonomiska trygghet?

Det är väl inte konstigt om folk bryter ihop av ren frustration
När man hela tiden får höra ”Skyll dig själv du som….”
samtidigt som chansen till återhämtning försämras.

Familjer bryts ner bit för bit.
Dom förlorar förmågan att kämpa.
Det är som att se en medmänniska drunkna.
Det finns lite liv…. men knappt.
Hon ber förtvivlat efter en Livboj.

Ska vi vända dom ryggen
och be dom skylla sig själva?

Var rädda om er!

KramKram!