Tag Archives: Ansvar

* Back to school, fest och undvika bakläxa…

Jag fick som jag ville. Det är höstlikt ute nu.. Lite gråmulet och det smådroppar. Så skönt.. det blir liksom lättare att tänka när det inte är varmt =)

Stora sonen har återupptagit sina studier.. Så nu får jag tillbaka bidragen som försvann och det blir så där vanligt uselt igen. Det har varit rena rama katastrofen sen dom försvann.. Och är fortfarande ett tag till. I september tror jag en del kommer igen. Snart så.. Måste stå ut lite till och det gör jag.. Det blir bättre snart men inte bra ändå så jag fortsätter att leta en inkomstkälla så att det blir bra.

Inte ge upp.. Inte sjunka i hopplöshet för en annan framtid finns där ute och allt kan hända.. Inte skylla på andra.. Ta ansvaret över sin situation, sin historia och göra det bästa av det man har för tillfället. Det är det jag måste ha som mantra. Fast ungen skyller jag på, lite i alla fall, när det gällde det sista djupdykningen och det med all rätt.

I oktober så är jag bjuden på dubbel 40 – års skiva och den går av stapeln på Långholmen i Stockholm. Jag ser så framemot festen så ni anar inte. Att få träffa den underbara värdinnan och värden igen.. Bara tanken på att få umgås.. mingla.. skratta och njuta boostar livsandarna. Det har varit mycket (Läs: Bara) hemma dom senaste åren så lite socialt umgänge med andra människor utan ungar känns ju bara så finfint. Det hade ju varit trevligt att sova över där också men sådant kostar ju multum men Paula är nog snäll och låter mig kvarta över hos henne.. Eller hur gumman? Kan du ta ungarna också? :P Nejdå.. Kanske inte ungarna.. Dom blir kvar hemma =)

Nu ska jag ta och göra lite nytta här hemmavid. Tråkgöra på schemat ju.. as usual. Tänk om man kunde slippa allt detta med städ, tvätt och matlagning. I mitt nästa liv kanske jag slipper.. Men ännu är det detta liv som gäller och måste väl sätta igång nu på stört..för om jag misslyckas så får jag bakläxa och får göra det i nästa liv med.. HUUUU!!!! =)

Var rädda om er!!

Tjing på ett tag..

* Visa lite ansvar nu SVT!!

Debatten igår var till en viss del så förbannat sorglig att kika på. Hur kan man mata en vilsen ung tjej som H W med tillfällen att göra sitt liv mera tragisk än vad den är? Det kan inte komma någonting gott av hennes agerande överhuvudtaget i någonting.. inte bara i debatten igår utan i allt. Det finns en gränslöshet som inte kan vara sund på något sätt.

Snöblandat regn här i Köping.. Inte så kul faktiskt men så kan det vara när det är April. Men det blir väl bättre väder så småningom.. Hoppas jag ju. Det händer en del grejer igen och tro inte att det är någonting roligt alls.. Men det är väl så det ska vara just nu när man heter Sirpa Hotti. Det är väl bara att hänga med i svängarna och göra det bästa av allt ändå. Skriver mera senare.. kanske i kväll. Nog om detta nu.

Ska nog pallra mig iväg nu och handla lite mat för helgen innan vädret blir sämre. Klockan är nu 08:37 och det är skönt att få handlandet överstökat så tidigt som möjligt.

Önskar er alla en underbar Fredag och helg.
Var rädda om er själva och varandra.

* Nejdå…

Jag håller inte på att klappa ihop eller så med tanke på förra inlägget. Det är bara som det är och har inte med att göra om pappa eventuellt skulle ha skuldbelagt mig.. eller inte. Även om jag bad pappa om ursäkt för att jag inte agerade tidigare. Han skulle aldrig, aldrig ålägga mig eller mina syskon ett sådant ansvar om att ta sådana beslut att be om medicin och det i rätt tid bara för att han var så envis och inte ville klaga. Sen ville han nog inte skrämma oss. Det var sådan han var.. alltid.

Det var mitt eget beslut att fråga om dom kunde ge honom smärtstillade och lugnande ”NU” baserat på vad jag upplevde och såg hos pappa och i hans blick just då. När jag kände att det inte längre var humant. Pappa klagade ju inte med ord och han var helt klar. Hade han klagat högt så hade säkerligen allting getts tidigare utan min inblandning men pappa var ju som han var. En envis och en ickeklagande människa.

Är det inte så att man frågar sig alltid om man kunde ha gjort mera.. tidigare eller så. Jag frågar mig själv. Borde ja.. skulle jag.. ha frågat lite tidigare? Förnuftet säger ju annat än hjärtat och jag måste få dessa två att synka. Det gör det inte just nu.

Det var först när han började på att drunkna i sitt eget blod. När han började känna att han kvävs. När lungorna började blöda mer och mer. Det var då som den förtvivlade och ångestfyllda blicken kom. Det var då som kallsvetten bröt fram och han började ”trampa vatten” Men han klagade inte. Jag kan inte förstå det. Vilken inre styrka han hade min far. Men jag kunde inte längre bara se på.

Det var som en gång för många år sedan jag pratade med en läkare och han sa ”Kommer det in en äldre man från Norra Finland och klagar över LITE ont i bröstet. Ja då är det nog så att han har MYCKET ont” Det var min pappa i ett nötskal.

Pappa visste nog att hans tid var kommen.. Läkarna var ärliga med det till honom och oss om att det inte fanns så stor chans. Egentligen ingen chans alls. Jag upplevde inte att pappa var rädd utan mera att han ”accepterade” faktum. Han förträngde nog inte faktum heller eftersom han agerade med vissa saker på ett sådant sätt så att man förstod att han var fullt medveten om detta. Att det inte fanns någon återvändo. Jag tror faktiskt han hade gjort upp med sig själv och fått frid en tid innan detta hände. Precis som om han kände på sig att det skulle hända någonting snart. När det sen hände så gick det på mindre en ett dygn.

Jag måste igenom alla dessa tankar och känslor för att kunna gå vidare. Ja, detta plågar mig just nu men jag överlever och det är inte synd om mig alls om nu någon skulle få för sig det.

Det är fredag idag och jag önskar er alla en underbar helg!

Var rädda om er själva och varandra..

* Kära Tomten… Del 5 – 2011.


Kära Tomten… Det var ju några dagar sedan jag skrev till dig. Jag har ju en del tankar kvar att förmedla i ett antal inlägg men jag hinner nog.

Jag är lite bekymrad nu. Det handlar bla om mitt förrförra inlägg ”Någonting är fel” Jag vet att folk kan misstolka den. Jag önskar att dom som just misstolkar kunde se det ur en annan synvinkel. Min öppenhet är en av mina överlevnadsstrategier. Det är just min öppenhet om saker och ting som ger mig kraften att gå vidare. Jag behöver inte vara rädd för att några fasader ska falla och jag får stå där sen med öron röda av skam. För det är ju det som fasader är till för. Att dölja någonting som man kanske skäms för eller inte kan stå för. Givetvis har min öppenhet gränser. Den ska inte skada någon i min familj på något sätt..

Kära Tomten… Jag har kommit långt inom mig själv i mångt och mycket. Det har tagit tid, kraft och krävt en del mod. Men när jag väl kom dit så föll en stor börda från mina axlar. Jag tar fullt ansvar för mina val. Dom bra och dom dåliga och när jag gör jag det så finns det ingenting att skämmas över. Att vara Ekonomiskt Fattig är inte en skam. Men rider man på den medvetet och utnyttjar andra människors välvilja och goda hjärta genom att göra sig till ett ynkligt offer ja då ska man känna skam. Då förtjänar man ett kokt stryk.. ( ja inte bokstavligt då)

Jag vet en del människor som lever med hus och flera bilar. Dom tar lån på lån för att köpa status. Det finns bara normala inkomster men ingen förmögenhet. Dom visar en fasad utåt. Men om man synar deras situation med lupp och ser alla minus som finns i amorteringar och dylikt och vad inkomsten räcker till. Ja, då finns det ingen buffert där heller och dom får låna som jag till bakslagen. Dom får låna som jag till julklappar. Jag lånar av vänner och dom tar det på kontokortets kredit. Jag betalar alltid av mina lån direkt utan att behöva betala ränta. Dom betalar ränta för sina lån under lång tid så kostnaden bli högre än vad lånet var.

Mitt liv kan bara bli bättre ekonomiskt. Dom gör sina liv sämre hela tiden när det gäller risktagning med mera skulder och dom underminerar marken dom står på mer och mer…men utåt är dom välmående familjer som folk ser upp till.

Visst, jag får kämpa en massa för att få vardagen att gå ihop. Jag har varit på den absoluta botten många gånger i ekonomin där bakslagen och alla räkningar gjorde att när jag tryckte på ”betala” på banken så fanns det redan ett rejält minus klart att leva på en hel månad. Men jag fixade det och jag fixar allt annat. Det är lyx för mig att bara behöva låna en tusenlapp en månad. Då har det varit en mycket bra månad.

Mitt liv nu har nog inga risker som jag inte klarar av när det gäller ekonomin. Men dom ”välmående” som jag pratar om.. Dom riskerar en massa och deras liv kan bara bli sämre och sämre.. Mitt kan bara bli bättre och bättre. Visst, det finns en otrygghet i min situation men den är enbart en personlig rädsla för att få det mera kämpigt under en tid. Inte att jag inte skulle klara av det. Det i sin tur gör att jag nog ändå har en tryggare situation än vad en del ”välmående” familjer har. Trots att jag är urfattig ekonomiskt. Jag kan faktiskt inte få det sämre än vad jag redan har det..

Kära Tomten.. Det lustiga i kråksången är ju att det är just dom som ser ner på mig och min situation. Även om jag har oftast minus på kontot så i dom här fallen så känner jag mig ändå som en vinnare. Jag är nog en vinnare.

Förstår ni nu lite i af varför det inte är så synd om oss?

Jag får en del mejl från folk i min situation. Dom känner igen sig och önskar att dom skulle själva våga vara så öppna. Det är jobbigt att hela tiden visa en sida utåt och ha sanningen om sin situation innanför husets väggar. Om jag är öppen och förmedlar hur det faktisk är hos oss rakt och ärligt och att det gör i sin tur att jag mår bättre av det än att ha fasader. Om det i sin tur ger kraft och någon att släppa skammen så är det ju underbart!! Det är min belöning. Samma med Tema Missbruk.. Får en del mejl där med om igenkännande och att det ger tröst och kraft i deras situation. Kraften kanske används till att bryta sig loss från ett destruktivt förhållande och bryta sitt eget medmissbruk.

Kära Tomten.. Jag vill önska lite.. Det är att dom som inte förstår ska förstå att det är inte synd om oss. Att dom får förståelsen för min öppenhet och att den inte har några som helst fula baktankar som att tigga. Det finns en del gånger folk har blivit rejält sura på mig när jag har tackat nej till pengar. ”Behöver du inte pengar då?” frågar dom.

Givetvis behöver jag pengar.. Jag behöver pengar i massor och det som jag har fått på ett eller annat sätt har underlättat en massa och gett en välbehövlig frist. Men som jag har försökt förmedla i så många år är ju att jag skriver inte här om ekonomisk fattigdom för att folk ska tycka synd och skänka mig pengar. Det finns ingen värre känsla än det att någon tycker synd om oss. Det betyder inte att jag är otacksam för att någon vill hjälpa. Det är så fel som det kan bli. Jag får höra en del gånger av vänner att ”Svälj din förbannade stolthet och ta emot för dom vill ju ge och dom tvingas ju inte till det..” så är det.. ingen tvingar och kanske är det min stolthet som inte vill tillåta det eller andra orsaker.

Visst har jag tagit emot pengagåvor också någon gång. Gåvor som har varit direkt riktade till mina barn har fått slinka igenom. Det var till dom och hade ett mål. Hade inte rätt att ta ifrån dom det. Samma om det har varit en gåva till mig för personligt bruk till någonting speciellt. Det är inte gåvor av ”tycka synd” karaktär. Jag har alltid haft svårt att ta emot för mig själv men jag har lärt mig att göra det till en del. Men jag själv har inga problem med att ge. Jag älskar att ge bort och glädja andra. Det här skapar stora motsättningar inom mig själv och det har absolut inte med otacksamhet att göra utan det är någonting inom mig som knasar. Ibland så undrar jag om jag värderar mig själv på ett taskigt sätt. Men det känns inte så. Kanske bara det att jag är inte van att få bara för att någon vill ge.

Det här handlar inte om dom paket vi har fått av kända och okända. Där har jag känt i hjärtat att vi är så genuint uppskattade för dom vi är och att dom är inte baserade alls på ett ”tycka synd om” tänk.

Kära Tomten… Det blir många ord ibland när man verkligen vill försöka förklara vissa saker… Men om jag säger så här: Hur kan det vara ”synd om mig” när jag hela tiden känner en enorm känsla av stolthet över mig själv för att jag klarar av att hålla skutan flytande trots att det är mycket svårt ibland.

När någon tycker synd.. så tolkar jag det som att någon ser mig som ett offer.. Det är ju det jag inte är. Det är just det min blogg handlar om. Att inte vara ett offer för omständigheterna i mitt liv oavsett vad.

Sen finns det ett par i släkten som skäms över min blogg och innehållet i den när det gäller den ekonomiska fattigdomen och dom två artiklarna i Expressen. En av dom förnekade släktskap. Men det är deras problem inte mitt. Dom kan gott bära skammen men den är nog mera riktad mot dom själva och alla fasader dom har och min öppenhet kan ju vara ett hot.. för att en i släkten är urfattig och går ut med den i bloggen och i ett par artiklar i Expressen. Att dom inte fattade att syftet var att visa att man inte behöver vara ett offer med rätt inställning. Att det finns annat med stor värde i livet som man bör se för att inte hamna i hopplöshet. Att min medverkan var för att ge hopp åt andra genom att delge dom mina livsstrategier som funkar för mig i alla fall.
Att dom inte fattade poängen. Det är faktiskt skamligt.

Dom missade helt att se den Sirpa jag är. Människan mig. Jag är inte min ekonomiska status. Dom missade helt att se dom styrkor jag har. Det modet jag har att stå för mitt liv. Dom missade att se allting som är bra och det som gör mig till den jag är. Det som gör att jag fixar tuffa situationer och alltid kommer igen bara för att jag vägrar att falla. Jag är varken bättre eller sämre än någon annan men jag har hittat just det som funkar.

Dom såg mig som dålig.. för att jag inte har ekonomi. Men jag kanske duger igen sen när jag har ekonomi =)

Kära Tomten… Det var nog allt för denna gång. Jag kan nog inte förklara bättre just nu i denna sak. Men jag tror jag har fått fram det mesta. Och om du har någon som helst kontakt med Fru Fortuna kära Tomten.. Så kan du ju tipsa lite om mig, lite, lite i alla fall… Gärna mycket, mycket och helst jättemycket och insisterande =)

Tack på förhand Kära Tomten!

Kära Tomten… Del 1 – 2011
Kära Tomten… Del 2 – 2011
Kära Tomten… Del 3 – 2011
Kära Tomten… del 4 – 2011

Önskningarna för 2010 och dom gäller i år med.

Kära Tomten.. Del 1
Kära Tomten.. Del 2
Kära Tomten.. Del 3
Kära Tomten.. Del 4
Kära Tomten.. Del 5
Kära Tomten.. Del 6
Kära Tomten.. Del 7

* Tema Missbruk: Ett ögonblick av skräck!

Surfade in på Magazin24 som jag gör några gånger per dag. Möts då av detta:

Vid 14-tiden hittades en död man i en skogsdunge på Tunadalsgatan. Ambulans och polis tillkallades till platsen, en skogsdunge längs Tunadalsgatan.
Vid framkomsten konstaterades det att mannen var avliden.Polisen undersöker just nu på platsen och polisen kan i nuläget varken säga om man misstänker brott eller ej, men det lutar åt att mannen har avlidit av naturliga orsaker.

Det jag kände just så går inte att beskriva. Kikade på klockan, jo, dom kanske borde ha hunnit meddela ifall det var han, barnens pappa. Men ändå kanske inte. En man hittad i en skogsdunge.. Det kan ju vara vem som helst men vilka är det som oftast uppehåller sig i skogsdungar? Det är ju oftast missbrukarna. Köping är litet och antalet missbrukare är ju ändå inte så stort jmf med storstäder. Jag hör trappdörren slå igen och någon ringer på ringklockan. Jag trodde hjärtat skulle slå sig ur bröstet och jag fick svårt att andas. Rusar till dörren och höll på att flyga om halsen på Elias kompis som kom. Provade ringa pappan som inte svarade..

Miljoner tankar och känslor tumlade runt inom mig just då. Jag är inte beredd på ett dödsbud nu.. Ungarna är inte det. Men när är man det egentligen? Aldrig tror jag. Ska jag ringa polisen och fråga? Livrädd för att ungarna ska ha sett notisen. Ska jag ringa hans föräldrar. Inget bra alternativ, vill inte skämma upp dom. Dom har lämnat honom bakom sig så jag lät bli.

Några kanske tycker att fan, skit i fyllebulten som gör illa så många. Vad många glömmer av är ju att bakom missbruket finns det alltid en människa av kött och blod. En människa med känslor och ett behov att tillhöra ett sammanhang.. Ha en varm säng.. en familj, vänner omkring sig. Alla  vill vi ju bli respekterade för dom vi är och inte förpassas till djupaste avgrundshålan och inte ens vara vatten värda.. varken i andra människors ögon eller myndigheternas.

Vi alla har ju olika personligheter och olika känslighet för att hamna under ett beroende.Visst, deras val är deras egna men vilka är vi alltid att döma? Det finns alltid en historia bakom en missbrukare som vi inte vet ett dugg om utom då kanske den missbrukarens historia som man har i sitt liv på ett eller annat sätt.

Några kanske tycker jag har gjort ett uselt val av man en gång i tiden. Nej, han var inte ett uselt val då när det begav sig. Han gjorde usla val så småningom när det gäller missbruket. Jag ångrar inte någonting. Vi fick 4 underbara ungar tillsamman och det är jag honom evigt tacksam för. Jag skadar bara barnen och mig själv om jag ägnar mig åt självömkan och vad han har gjort. Jag tar fullt ansvar över att jag stannade ändå så pass länge i relationen så jag ska inte klaga. Jag kunde ha gått mycket tidigare. Det är ett val som jag själv gjorde hur pissigt det än var då. Barnen pappa och jag har ingen relation på något vis och kommer aldrig att ha det. Jag agerar bara som medmänniska och som barnens mamma och är deras röst när den inte riktigt når fram just nu.

Jag kan inte förpassa honom i glömska. Det vore inte rätt mot barnen. Vi vuxna har gjort våra val. Barnen hade inga val alls och nu får jag iaf göra det absolut bästa för dom när situationen ser ut som den gör. Jag ser och känner deras längtan och kärlek till pappan. Jag ser deras förtvivlade sorg också. Den är så påtaglig efter sommaren. Lättare när han finns på avstånd.. inte geografiskt utan det där andra avståndet. Men allt det där fanns ju tidigare.. Kanske inte lika intensivt då som nu.

Visst önskar jag honom till värsta bottenlösa hålet emellanåt jag är ju inte mera än människa. Det gör ont när barnen har ont. Men det är ganska snabbt övergående den här vansinniga ilskan. Sen får man ju agera så förnuftigt som det bara går..

Han ringde i alla fall efter en stund. ”Jag skulle bara höra att du lever” sa jag då som orsak varför jag hade ringt. ”Jadå jag lever om det nu kallas för att leva” säger han med en ynklig fylleröst. Han visste vem som hade legat där och dött ”en ölgubbe” sa han. Gormade åt honom en stund över att han inte hade ringt när han hade fått veta det. Hade ju pratat otaliga gånger med honom om hur barnen är rädda för att han ska ligga död någonstans.. Hur viktigt det är att höra av sig när någonting sådant här händer. Det har hänt tidigare och då fick jag ringa polisen efter att en av grabbarna kommit hem med gråten i halsen och bett mig ringa för ”någon fyllegubbe har drunknat i ån”  ” Tänkte inte på det” säger han.. Givetvis inte.. Han har ju fullt upp med sitt missbruk. Det är vi andra omkring som får oroas och vara rädda.

Ja han lever. Någon annan familj har sorg just nu. En människa har avslutat sina dagar i en dunge på Tunadalsgatan i Köping. Mina tankar har dom!!

Var rädda om er själva och varandra..

KramKram!