Etikettarkiv: Arv

* En bra dag med ett kasst slut.

Trodde att helgens planer grusades av att Johannes och Marcus var krassa nu i veckan.. Men det var inte så illa så vi åkte till Västerås i morse med tåg för att hälsa på min pappa. En heldag i Västerås blev det. Min syster Merja kom också dit. Vi har inte träffats på ett tag.. Helt underbart att få träffa henne. Vi pratar i telefon givetvis emellanåt. Men den där riktiga kramen till en älskad syster kan man inte ge via telefon.


Marcus och Hanna skuttade upp tidigt i morse för färd till Västerås och Vaari (Morfar).. Johannes är med också men han gömde sig bakom mig. Elias hade inte tid att hänga på så han blev kvar hemma.

Lillasyster och storebror.. Hand i hand… ♥

Marcus… En ettrig och pratig liten kanalje.. munnen går i ett =)

I väntan på tåget.

Min älskade, älskade Pappa ♥

Pappa bjöd på tårta…

… men jag åt detta – Nötkött och bearnaisesås… Mumma ju :P Det här var ju inte den enda portionen.. Det blev två till :P

Hannas mandolinsolo hemma hos min pappa..:) Men kom ihåg .. Hanna sjunger från hjärtat. I henne går melodin precis som den ska.. Vi andra fattar det bara inte.. :) I slutet så kommer jag och min älskade Syster Merja en sväng i rutan. Pepplorna på hakan är en liten bieffekt av LCHF.. Nu är det bättre än tidigare. Dom försvinner nog så småningom när kroppen vant sig vid detta. Men fan, ser ju ut som en Crackfnask ju… Men jag lovar.. Har aldrig ens sett en crackpipa i verkligheten bara på CSI.. Haha

Det har varit en bra dag.. När vi skulle hem så shoppade vi kläder åt Johannes på NewYorker som ligger i Punkthuset.. Han hade ju kvar en del av dom pengarna som farmor och farfar gav han till kläder. Ja, barnen fick alla en klädslant av ett arv som farmorn deras hade fått för ett tag sedan.. Johannes börjar ju bli så stor och typ Lindexkläder är inte så poppis.

(Här vart det en paus i bloggskrivandet)

Nu är det så där tråkigt, tråkigt här hemma igen. Men jag ska väl tillägga att jag är inte förvånad alls. Det följer ett mönster som sällan slår fel. Vi alla är så trötta på det.. Innerligt trötta. Men vi hann i alla fall att hälsa på min pappa idag i Västerås. Det betyder så mycket för barnen och för mig. Tur att vi inte planerade in söndagen för då hade ungarna skrikigt högt av besvikelse… igen.

Titta på hennes blossande kinder. Hanna har fått jättehög feber nu i kväll.. men ändå så orkar hon var så här glad min tös. Hon säger också att hon har ont i halsen och hon låter grötig. Ont i magen har hon med och hon kräks lätt av hög feber.. så det är nog bara förbereda sig för en till hemma-med-sjuka-barn-vecka.. minst. Barn med Downs Syndrom har en tendens att få långa sjukperioder jmf med ska normala ungar. En vanlig infektion kan vara dubbelt så länge än för andra. Det kan ju bli både två och tre veckor. Det har ju blivit en del sådana perioder dom senaste 10 åren. Det börjar hos en och dom andra kommer efter en efter en och så har en månad gått. Förrförra julen så gick hela jullovet i sjukdom. En enda fjutt dag under barnens jullov så var det läge för att kunna gå ut och bara vara. Det var magsjuka på magsjuka. Blandat med Halsfluss och öroninflammation, hosta och gud vet allt. Den första blev sjuk igen när den fjärde la sin sista spya.. Sen kom nästa och…

Jag lider verkligen med mina barn när dom är sjuka och det har ingenting med dom att göra när jag själv håller jag på få spel emellanåt och vill bara skrika rakt ut. Det är ju inte ungarna man får spel på dom utan sjukdomarna som kommer innanför dom Hottska dörrarna. Livet liksom stannar upp och omvärlden finns bara där i periferin och man är inte delaktig alls på ett tag.. ja, som typ Big Brother. Planer förskjuts in i framtiden. Man kommer inte ut på evigheter. Man nästan gråter av lycka och tacksamhet när något barn kan skickas till skolan varje morgon.. så att inte alla fyra ligger sjuka samtidigt. Att någon iaf får en normal dag.. med skola och vänner.. skratt och lek.

Nu på tisdag ska vi till hjälpmedelscentralen i Västerås för att pröva ut tandemcykeln till Hanna och mig. Det är den andra tiden som vi har. Den första vart avbokad på grund av .. sjukdom.. Den kanske blir avbokad igen och då får vi nog inte tid förens till våren när risken för snö inte finns. Nu stod det i kallelsen att det blir inställt vid snö. Ett par andra i mitt tycke ”viktiga” möten är inbokade och troligen blir det inget av dom. Men det är så det bara är när höst och vinter virusarna slår till.  Så är det ju när man har barn. Men det borde ju räcka nu!

Det måste vara ett stort jävla fel på mig, seriöst alltså! Jag el barnen har inte haft någon avlastning alls under dom senaste tio åren när det gäller sjukdom i familjen och perioderna har varit så många och långa. Inte ens då när jag själv var så jobbigt sjuk en lång period i influensa, då jag enbart orkade se och planera typ 15 minuter in i framtiden. Då jag låg på alla fyra och spydde i buskarna av ansträngningen över att ha vistas upprätt en stund och gått 20 meter för att lämna Hanna till skolbussen. Alla mina sinnen övervakade barnen hela tiden.. Men jag var ändå inte närvarande. Inte ens då så kunde jag förmå mig att skaffa hjälp. En gång så hade jag faktiskt luren i handen och övervägde kraftigt att ringa ambulans till mig med tanken om att någon tar säkert hand om barnen för nu ger jag upp. Men jag gjorde det ju inte. Någon fick äran att handla åt mig någon gång faktiskt. Så här efteråt så säger jag bara: IDIOTI!

Kan själv är ju mitt motto. FUCK den rejält!! När jag kan så där duktigt så får barnen lida. Det är ju så det är om man tänker efter. Skit i mig personligen. Jag klarar mig alltid. Är en eller två sjuka samtidigt så får resten oftast lida av att någon är sjuk. Dom får irra omkring i en bubbla av andras sjukdom och hamnar i ett vänterum. Mycket ställs in. Jag är ju ensam vuxen här och kan inte dela mig i fyra mammor i vanliga fall heller. Är dom små sjuka så är jag oftast låst här hemma. Är dom två större sjuka så kan jag iaf gå ut på gården med dom andra en stund. Under vinterhalvåret så händer detta ofta ofta. Under våren och sommaren det nästan sjukfritt här. Någon enstaka grej bara.

Nu vart detta inlägg inte alls så som jag hade trott mig. Det som kom fanns ju inte i början.. Men tro mig.. Detta är inte ett gnällinlägg eller en klagosång över våran lite tuffa situation ibland.
Detta är självkritik.. Ingenting annat!

Jag skriver ju bara som det är hos oss utan krusiduller. Det som ni läser nu blir ett löfte till mina barn och läsande släktingar. Låt sen djungeltrumman dundra riktigt högt för dom som inte läser detta att  Sirpa Hotti i Köping kommer faktiskt att ringa hädanefter. Hon kommer att bli en lite bättre mamma.. så det så :)

Bara så att det inte missuppfattas. Jag har aldrig bett någon om hjälp. Det är inte så att jag har ringt och blivit nekad hjälp. Jag inser nu att jag måste göra det emellanåt för barnens skull. Om det tex blir långvarigt för Hanna, som är sjuk nu, så innebär oftast få sömntimmar för mig per natt och så vaket resten av tiden. Blir ju lite slak efter en tid.. Orken är inte som den ska. Man blir lite disträ. Man är inte en bra engagerad mamma. Ja ni förstår ju hur man kan bli emellanåt. Ska kanske också klargöra att detta handlar enbart om dom friska barnen så dom slipper ifrån sjukhärden en stund. Mina sjuka barn tar jag själv hand om.

Att skriva allt detta här på bloggen… tvingar mig att ringa.. Haha. Ett löfte är ju ett löfte.. Så är det ju bara så jag kommer inte att komma undan…

Puh! Nu är det lovat i alla fall =)

Nu blir det bingen.. en stund.. bredvid Hanna… Hon sover oroligt. Sätter sig upp lite då och då… yrar och pekar ut i tomma intet.. Febern är hög trots att jag gav henne medicin innan hon la sig. Stackars gumman min!! Det skär i hjärtat.. Hoppas detta blir kort nu.

NattiKram på er!!

Ps! Dom tidigare obesvarade kommentarerna får svar i morgon…

* När jag döden dör

När jag döden dör
så ska denna blogg bort.

Då har jag gått ut i evigheten
och har ingenting här att göra.

Mina ord har tystnat på nätet
Sista ordet är skrivet.
Jag har gjort mitt.

Det är då jag ska finnas i hjärtat
hos det mina nära och kära.
Hos en och annan vän..
Inte här på en blogg
då står livet stilla.

Jag vill ju att det fortsätter
Livet… skrattet och glädjen.
så som det gjorde här
Medan jag levde.

Minns mina ord.. le
Men sörj inte mig.
Då är det värt att ha talat.
Det är med kärlek
jag har yppat orden för er.

Mina vackra barn
är mitt arv till livet.
Deras liv fortsätter..
Mitt fysiska liv är slut.. överallt.
När jag döden dör.

Vid mina sinnens fulla
Har jag nu beseglat denna bloggs öde
När jag inte längre själv
kan trycka på knappen ”radera”

Köping den 22 Augusti 2009
Sirpa Hotti

(Nu är det nätet jag pratar om.
Böcker är någonting annat..)

* Utanförskap med risker.

Ordet ”fattig” har en extrem negativ klang i dagens samhälle.
Så som det har varit i gårdagens med.
Vad man ska kalla det annars har jag ingen aning om
men det tål att kluras på.

Dagens barn och ungdomar lever i en värld
där vi vuxna som är gårdagens barn har skapat åt dom.
En värld som är uppbyggd mycket av materiella värderingar.

Alla vill vi ju känna samhörighet med någon…
Man vill identifiera sig med någon eller något.
En grabb vill känna det med sina HipHop polare
Samhörighet kan visas bla genom att bära dessa kläder
som är typiskt just för HipHop.
Det är lätt att känna sig utanför annars…
Barn kan vara oerhört  grymma mot varandra.
Är det då konstigt om det kan bli ett problem just för en familj
Som inte är så välbeställd?

Eller när gårdens barn har cyklar
Dom vill cykla till badet.. kojan eller så.
En blir alltid lämnad ensam på gården
han har ju ingen cykel.
Vad skapar det för känslor hos våra barn?
Barn blir arga på sina föräldrar..
Ilskan kan komma i vilken form som helst.

Hade det varit befogat att köpa om det hade handlat om idrott?
”Min son lever för sin ishockey och han är en lovande talang”
Ja eller annan idrott inte lika kostsam som hockey.
Hade man tyckt att det vore befogat med utgifterna då?
ja trots att man inte hade det så välbeställt?
Skulle man ha hyllat familjen istället och sagt att
”Jag förstår om det är ett problem i eran familj
och det är klart grabben ska ha sin utrustning
du är så duktig som ger honom det trots att du egentligen inte kan”

Då vore det inte tal om några bortskämda slynglar
utan en förälder som ville sitt eget barns väl.

Ska ”fattiga” barn får utöva den idrott dom vill?
Eller är det förunnat enbart för dom som har råd?

”Fattigdom” skapar enorm stress både hos vuxna och barn.
Vi vet väl hur stress påverkas oss.
Sjukvården får ta sin del av smällen..
Både den somatiska biten som den psykiska biten.
När barn far illa så går det inte alltid får snabb hjälp.
BuP har långa ibland orimliga väntetider.
Vad händer under den tiden?

Stress kan få folk att ta till flaskan..
En drink för att stressa av…
Vill det sig illa så är ett gigantiskt problem ett faktum.
Där kan det gå ganska snabbt utför för en familj.
Barn omhändertas och placeras på familjehem.
Dom i sin tur protesterar på sitt sätt för att familjen har upplösts.
Vad kostar det sen för samhället?

Dagens barn är skapade av dagens samhälle.
Det är den vi har skapat åt dom.
Just på grund av stora klyftor så blir det så stora skillnader.
Vuxna som tex utförsäkras och tvingas leva på låga bidrag
ger då många barn mindre möjligheter att utvecklas.
Expressens artiklar handlade om just barnen och deras situation.
Vad som faktiskt händer i en familj som inte har det så gott ställt.
Att det faktiskt kan vara ett problem
med att inte kunna Köpa en viss sorts Jeans…
Just på grund av så som det ser ut i samhället och dess krav.
Inte på grund av att barnet är bortskämt
och föräldern prioriterar fel.

Barn ska ha en hög prioritet hos alla.

För många nej mår inte barn bra av att höra.
Barn ”skiter” väl i om hyran ska betalas och maten ska stå på bordet.
Den förmågan har nog inte så många barn.
Dom lever ju här och just nu…
Faktum är ju ändå att det ger problem i en familj.
Barn kanske söker nya vägar att få tillfredställelse
och  bekräftelse..
Det är ju inte alltid så bra gäng som finns där ute.
Det kan ge inåtvända barn..
Där det inte syns så väl innan det brakar..
Eller så utåtagerande barn där det är då tvärtom.

Vi måste ju skapa en förändringar..
Det måste ju ske i familjer redan tidigt i barnets uppväxt..
Det går ju inte över en dag.
Förändringar måste först ske inom oss vuxna
så vi kan förmedla det till våra barn sen.
Andra värderingar än det materiella…
Dom i sin tur förmedlar till sina barn.

Frågan är ju om det överhuvudtaget kommer att gå göra
stora förändringar så som samhället ser ut.
Men små inom oss själva skapar kanske tryggare barn.
Som sen bättre kan stå emot alla ”måsten” som lurar på dom.

Att bla trycka ner och håna familjer som inte har det så gott.
Skapar en förtryckarvärld där barn mobbar varandra.
Vem har lärt dom det?
”Fattiga” barn mobbar nog inte varandra så värst..
Det är väl dom som ingår i en bättre situation som gör det.
Vem har lärt dom att döma?

Vem har rätt att döma överhuvudtaget?

Det är tärande att vara ”fattig”
Det som är självklart för dom flesta familjer är inte det för några.
Vi alla är ju unika individer med så olika förutsättningar.
Det kan skapa riskbarn (och riskvuxna.)
Det är dom som far illa om föräldrarna bråkar om tex ekonomin.
Det är dom som far illa om föräldern tappar hoppet.
Deras trygghet försvinner och dom blir lämnade ensamma.
Barnen söker sig hemifrån…
Ledsna, orkeslösa och frustrerade föräldrar skapar dito barn.

Det är ju inte det vi vill ge våra barn i arv?
Ett samhälle där dom välbeställda klarar sig galant
och dom andra som inte gör det.. går under.
Ska vi ha ett tvåklassamhälle?
Eller ska vi försöka se till att klyftorna minskar.
Att förutsättningar att klara av svåra situationer ökar?

Någonstans måste vi börja förändra.
Varför inte inom sig själv allra först?

Sköt om er!!