Etikettarkiv: Förståelse

* Attention!! Vad är det vi egentligen ser?

Så här är det ju tyvärr i dagen skola. (Särskolan är inte inkluderad i detta)

Att se till varje barns enskilda behov, förmåga och ev funktionshinder borde ju vara A och O i skolan men så är det ju inte alltid. Det kostar.. Det finns en studieplan som ska följas oavsett vad. Lärarna stressar med att ”Detta måste jag lära ut denna period till alla elever” och så faller alltid några mellan stolarna för att dom inte ha fått den hjälpen… tiden.. lugnet.. förståelsen för deras eventuella funktionshinder.

Ansvaret kastas många gånger väldigt snabbt till föräldrar. Till Bup. Tillbaka till Bup trots diagnos. Till andra myndigheter.. ”Någonting står inte rätt till.. Vi har gjort vad vi har kunnat… Vi har inte resurser.. Inte personal.. Hur står det till hemma egentligen? osv”

Gjort vad dom har kunnat?? Ändå så svarar dom själva klart och tydligt på ”Någonting står inte rätt till..” Genom att det inte finns resurser i dagens skola för att täcka vissa barns behov. Det fattas kunskap och förståelse.. Barn hamnar utanför.. Blir utpekade.. Dom får en skev bild av sig själva.. Att det är fel på dom… Undvika skolan.. Skolk.. Trötthet.. Håglöshet.. Depression..

En del av dom här barnen hör vi högt och ljudligt. Vi hör dom i skolan.. omkring oss i samhället.. Men lyssnar vi? Förstår vi vad det är vi hör och ser? Eller ser vi bara odrägliga och ouppfostrade ungar? Ser bara vi slöa, korkade och lata ungar? Ser vi slappa föräldrar som inte tagit sitt ansvar? Ser vi dåliga hemförhållanden?

Det vi ser väldigt tydligt men missuppfattar grovt emellanåt är kanske ett osynligt funktionshinder hos det unga barnet.. Ungdomen. Det som vi alla måste få kunskap om och som vi måste lära oss att förstå. Samtidigt som förståelsen ökar..och vi börjar se det med lite andra ögon.. så minskar det egna funktionshindret som är baserat på dom rädslor och fördomar som finns.


Klicka på bilden så kommer ni dit.

* Åhh.. Dessa härliga ungar!!


Dom sjöng så fint och var så fina i kväll dom små i Östanåskyrkan. Det är så underbart att få höra alla dessa härliga ungar sjunga dessa fina sånger. Sen blev det ju fika och eftersom jag inte hade en tanke på att låta ungarna gottegrisa i sig dom sista örena så kritade jag dessa drycker och bullar till två ungar och så kaffe till mig. Två stannade hemma. Marcus hade blivit så ledsen om vi hade gått raka vägen hem. Vad ska man göra? Det suger att lägga dom sista pengarna på sådant ju.. så därför blev det ju så som det blev.

Jag hade inte hjärta att gå hem direkt efter kyrkan. Han hade ju uttryckt lite oro om detta för läraren.. Att mamma har nog inte råd med fikat på skolan.. Lillplutten då!! =( Hur många andra ungar i dagens Sverige går omkring med en sådan oro? Mina barn kan och vågar uttrycka oron inför andra och mig. Men alla kan inte det så därför blir orden osagda och oron större. Dom kan ju rent av ”inte vilja gå” fast dom vill.. Dom avstår och det är inte alls bra.. Utanförskap.

Jag tror folk kan ibland ta sådana här saker som en självklarhet att alla har råd att lägga ut pengar på fika i skolan. Men så är det ju inte. Många av mina medsystrar lånar så här nära barnbidraget och håller tyst. Men det gör inte jag. Jag tycker sådana här saker och framförallt det som hänger ihop med skolan är viktiga att ta upp.. Vi måste ju stävja känslan av utanförskap hos ungarna och att dessa dolda avgifter kommer upp till ytan för att förhoppningsvis försvinna samt att öka förståelsen för hur vi barnfamiljer har det när vi är ekonomiskt fattiga. Vi måste ha en rimlig chans att få hänga med utan att få ångest över att det kostar en massa. Ungarna ska inte behöva vara oroliga över en Luciafika i skolans regi..

Jag ringde aldrig i morse till Ullvigymnasiet utan knallade helt sonika dit. Jag hade ju tis, ons och torsdagens lektionstider i förvar. Hanna hann inte kludda över dom tiderna i alla fall =) Det var idag. Härliga ungdomar var det, frågvisa, kloka och mycket trevliga. Dom lyssnade uppmärksamt när jag pratade och efteråt så kännes det bara att.. Det här vill jag syssla med. Det känns alltid extra mycket efter att jag har pratat någonstans. Så känns det varje dag inom mig. Så jag ska väl pyssla med detta i någon form så länge det bara går och dom vill ha mig. Jag trivs enormt med att stå framför en klass eller andra och prata.

Jag brukar komma mycket bra överens med ungdomar över lag. Småungar ger mig bara gråa hår..Haha. Men just detta att gå ut med det jag har i kunskap och erfarenhet till just ungdomar i gymnasiet.. och på högstadiet. Det behöver ju inte vara ett vård och omsorgsprogram på gymnasiet utan alla ungdomar behöver få höra om tex funktionshindret Downs Syndrom ur ett föräldraperspektiv.

Att mala på om ren fakta är inte alltid så lyckat för att nå deras hjärtan och fånga deras intresse. Men berättar man om en vardag och tar små anekdoter ur den och spinner vidare på dom.. så är det nog mera intressant än bara ren fakta. Minst tre gånger måste mina lyssnare skratta.. så är det bara. Det är någonting som är ett måste ju =)

Köpings kommun kunde gott ge mig en projektanställning angående detta ju =) Att ge våra barn och ungdomar kunskap eller mera kunskap i funktionshinder kan ju bara vara bra. Jag tror jag är hyfsat bra på detta nu men jag kan nog blir attans bra om jag får fortsätta. Jag har inga som helst problem med att prata inför folk och jag kan min sak. Jag tror inte jag är så attans tråkig när jag pratar utan kan nog fånga deras uppmärksamhet, emellanåt i alla fall =) Måste bara ha lite träning i att komprimera allt. Kan ju står en hel dag och babbla på. Jag brinner ju för detta.. att berätta om DS och hur livet kan te sig för en familj som har en liten Huligansessa med just Downs Syndrom.

Det här är så viktigt.. Inte enbart få fram min familjs erfarenheter utan DS i allmänhet. Men jag utgår en del ifrån det vi har ju.. och sen från andra aspekter också.. även dom negativa. Mina personliga åsikter om tex fosterdiagnostik och den selektiva biten av den.. berör jag inte utan tar det i allmänhet..Men frågar dom så svarar jag givetvis hur jag ser på saken.

Människor med Downs Syndrom tillhör den största enskilda gruppen funktionshindrade med en specifik utvecklingsstörning. Antalet är stabilt och man kan väl räkna människor med DS som ett eget ”folkslag” nästan ju. Men det finns ju andra grupper som är väldigt stora dom med el utan utvecklingsstörning..Neuropsykiatriska funktionshinder  (NPF) som tex ADHD och Aspergers som är sk dolda funktionshinder. Hos personer med DS så syns det ju tydligt på utseendet och bara det skapar en del förståelse. Men barn med ADHD och Aspergers kan ju ses som odrägliga skitungar, ohyfsade och lata av både andra elever och personal på skolor. Det är ju inte bra. Man måste öka förståelsen för detta med, överallt. Jag har en del kunskap i detta och kan ta med en del av detta också i mina föreläsningar. Att prata om människosynen och våra värderingar och dom värdegrunder vi har i samhället är så viktigt.

Jag skulle kunna gå ut i klasser och berätta. Beta av klass efter klass i kommunen.. och så lärarna och annan personal på skolor och fritidshem samt rektorerna. För tänk så mycket okunskap jag har mött i mitt liv hos en del i bla bemötande och brister i kunskapen om vad funktionshindret står för. Givetvis finns inte okunskapen hos alla, hos många finns det en massa kunskap och stor portion sunt förnuft. Jag tror att många kan göra saker svårare än vad det är och behöver vara av den anledningen. Det blir ett hinder för alla. Jag har märkt att innan ens saker har prövats så har funktionshindret gjort det ogenomförbart. Man tror redan innan att det ger problem och inte kan genomföras. Helt självklara saker när det gäller dom sk normala ungarna.. får inte bli ”Det tänkte jag inte på” när det gäller barn med tex DS. Men det blir så ibland och det där med att ingå i ett sammanhang rasar brutalt. Dom står på sidan om. Attityderna måste förändras..

Jag kan bli den där ”fluortanten” som går runt i skolor =)

Köpings Kommun kan gott vara ett föredöme för andra kommuner och skapa ett sådant här Projekt. Vet inte om det finns någon annanstans redan.. Vet ni?? Om jag ska kunna hålla på med detta såsom jag vill så behövs det sponsring. En projektanställning eller annat. Kyrkan kan ju gå in med medel för att stödja olika projekt.. Kanske av denna sort då?

Här finns det ju en chans för Kommunen att vända lite på saker och ting ju.. Läs gärna ”Någonting är fel”

Är jag helt ute och cyklar i det blå nu? Tror inte det faktiskt. Min dröm är ju att en vacker dag så ska inte sådana som jag (och massor med andra föräldrar) behövas alls i informationssyfte för att minska okunskapen. Utopi? Ja, det är nog det.. fördomar, rädsla och okunskap kommer alltid att finnas i någon form.. om allting. Men vi behövs nu, i massor och överallt.

Allting måste börja med våra ungar.. Starten är där.

Jag fick denna underbara kasse idag när jag var klar.. Ser ni vad det är? Rosa bandet ju =) Tack snälla Elever, Catarina och Eva! Det var jättefint att få komma till er och jag gör gärna om det! KRAM på er!!


Ha det gott alla ni!!

KramKram!

* Det gick inte…

Skulle ju försöka byta dagar på Korttis för Hanna. Men det gick inte denna gång. Det var fullt. Helt OK.. Är inte besviken.. Tänkte mera som så att går det så är det ju bra och gör de det inte så är det bra det med. Så Hanna åker till Korttis på fredag och stannar till måndag. Då är det jag och tre gossar i helgen.Två av barnen åker på onsdag och stannar sen i några dagar hos farmor och farfar. Jag, Elias och Hanna får hitta på någonting när dom har åkt. Vi alla får hitta på någonting sen när vi alla är samlade.

Hade en lite diskussion igår med en kvinna om varför jag vill ha barnledigt. Varför jag försökte ordna så lite barn som möjligt nu när jag hade en ypperlig chans att göra det (Fast det ändå inte gick vägen) så får jag en väldigt förstående (hmm??)kommentar upptryckt i nyllet ”Ja, det är så det är när man har barn” när jag sa att jag aldrig är barnledig. Ändå så hade jag försökt motivera det jag ville med att man nog behöver lite andningsrum när man är ensamstående med många barn.. har två barn med funktionshinder. När man aldrig har avlastning i någonting.  Fast det visste hon ju redan sen länge.. Visst.. Det är så när man har barn men det lät lite (tonfallet var så) som om jag inte ville ta ansvar för dom barn jag har skaffat. Jag tar faktiskt fullt ansvar och gnäller inte.. belastar ingen och kräver ingenting. Egentligen ska man har hört hela samtalet. Det är svårt att återge tonfall och så =)

Ja nu tänker jag inte ta åt mig av vad en kvinna med viss brist i sig slänger ur sig till mig. Det är inte det jag vill ha sagt här.. Utan mera om hur man bemöter människor. Vissa saker är det inte alltid lämpligt att haspla ur sig.
När jag har pratat med andra så har jag aldrig fått detta bemötande. Utan det har mera blivit sagt saker som ”Jag förstår” För det är ju just detta som vi alla vill.. Bli förstådda av andra när vi kanske är i en knepig situation. Förståelse utan att bli dömda.

Men.. samtidigt förstår jag hennes inställning till en viss del. Okunskap, oförmåga att tänka sig in i någon annans situation…referensramar… har nog en betydelse i det stora hela. Vet man ingenting.. baserat då på dom egna erfarenheterna som man samlar på sig under åren.. Ja då kan man nog inte alltid förstå någon annans situation till fullo. Har man aldrig ens i varit i närheten någon annans situation så hur kan man alltid förstå fullt ut? Fast nu vet jag ju att många människor besitter empati, dom har inlevelseförmågan, till max fast dom inte har heller varit i närheten av någon annans situation. Dom kan föreställa sig hur det kan vara och det räcker för att förstå.
Empati är bra att ha .. Gäller alla oavsett situation. Jag tror livet blir lättare att leva då.. För alla!

Fast vissa saker kan eller ska man inte förstå.. inte känna empati över. Så orden oavsett situation gäller mera det är vardagliga livet.. Det här normala.. Men exempelvis brott mot andra och så.. så faller under saker som man har svårt att förstå och känna empati för eller över för det mesta. Ja ni förstår säkert vad jag menar.

Efter hur lång väntetid som helst, säkert ett år, så fick Hanna och Marcus plats på Unga Örnar här i Centrum. Stort tack till Towas pappa Jesper som nog såg till att vi aktualiserades när platser blev lediga. Så nu gäller Unga Örnar på tisdagar.. Så attans kul! Skönt är det ju att vi bor jättenära lokalen! Mycket trevlig personal var det också!!

Önskar er alla en attans bra Onsdag!!

Var rädda om er själva och varandra!!

KramKram!

* Kära Tomten … Del 5

Kära Tomten… Gårdagens önskning om mera tid på dygnet infriades aldrig men istället fick jag insikten om att bromsa istället.. Du är klok du tomten =)
Så jag gav upp. Lämnade alla tankar om Julklappar, bakning och julstädning hemma och gick upp till min fina vän Christa istället och vi kurade upp oss i soffan och pratade en massa timmar fram till midnatt. Det behövde vi bägge tror jag så idag känner jag att det känns mindre stressigt!!

Kära Tomten… Det här med bla insikt, rädsla och förståelse skulle jag vilja prata om idag. Förståelse för människor runt omkring oss som inte är som ”alla andra” Dom funktionshindrade på olika vis.. Dom synliga och dom mindre synliga. Insikten om att dom faktiskt är som alla andra. Lika värdefulla.  Allting baseras ju på rädsla och okunskap.

Jag skulle vilja önska dom människor som besitter dom där mindre bra egenskaperna allt det där som gör livet faktiskt lättare att leva. Mycket lättare än om man har en massa fördomar. Fördomar och rädsla bromsar livet och ger en massa extra att reta oss på. Det kunde ha varit tvärtom. Man kunde slippa allt detta och istället för att snörpa på näsan, backa, tissla och tassla så kunde man le med hjärtat emot dom och må bra. Man kunde glädjas över att dom finns ibland oss och berikar våra liv. Våra liv.. Våra sk normalas liv.

Jag vill önska alla människor det jag fick när Hanna föddes. Att kunna landa i sina liv i det. Allting blev så självklart när hon föddes. Skitsaker var helt plötsligt dom skitsaker som dom faktiskt var och ingenting att ödsla kraft och tid på. Man ser skönheten i livet på ett annat vis. Min Hanna gjorde mig till en bättre människa och jag började att se. Se allting bättre och klarare än vad jag kanske tidigare gjorde. Min dotter är så RÄTT hon har RÄTT antal kromosomer precis som mina andra barn, dom är också RÄTT och har RÄTT antal kromosomer. Jag tackar livet för att alla mina barn finns och att jag fick den oerhörda förmånen att bli deras mamma.

Kära Tomten.. Jag önskar också att människor ska förstå att dom där ”Tycka synd om” blickarna är missriktade. Ge dom insikten om att det är blickar som dom borde ge sig själva istället. Dom missar så otroligt mycket. Dom sätter bojor på sig själva och det blir tyngre att gå framåt.

Ibland så säger en dikt mera än var en massa annan text gör så jag lägger ut en sådan (En dikt som jag har haft några gånger här på bloggen) som jag skrev om min önskan tidigare för min dotter Hanna och alla andra människor som inte är ”som alla andra”

Öppet brev till livet.

img_45e1d804332c0.jpg

Sitter här förundrad och ödmjuk över vad jag fått
Det spränger i bröstet av kärlek till dig
och lycka…

Vad har jag gjort för att ha fått dig?
Vad är det för gott jag har gjort..
För att ha förtjänat dig..
mitt barn.

Jag tackar dig..livet
Ödmjukast, av hela mitt hjärta
För att du valde mig
att få bli Hannas Mamma.
Jag ler… mamma till Hanna

Vad tänkte du på…just då
när två ska bli en

”och hon där…ska ha ett barn
med en kromosom för mycket..
hon ska drabbas av en med Downs syndrom”

Nej…så kan det ju inte ha varit.
Fel av mig…så oerhört fel

Inte för mycket…
Absolut inte drabbad
Jag är ju välsignad…belönad

Jag fick ju henne
med det där lilla extra..
som är få förunnat

klart att det var så.
Hon är ju en gåva.
Ett mirakel…
Som alla andra barn ä
Precis varenda en

Jag vet att jag har fått mer än jag förtjänar
men jag ber om några saker till…
För Hannas skull och för alla dom andra
som kanske skulle gå miste om henne.

Jag ber om tolerans och accepterande
Jag ber om vetskap och lärdom
till dom som inte kan acceptera.
och för dom som inte vet
Respekt till dom som inte har förmågan
att respektera
Jag ber om förståelse
förståelse.. för dom som inte kan förstå
dom som inte är som ”alla andra”

Jag ber om kraften…
till alla..
att möta hennes blick
och se henne

Jag ber om det där lilla extra..
som får bort rädslan i mångas hjärtan
som hindrar dom från att se…

En alldeles fantastisk liten människa..
En liten underbar.. Hanna

© Sirpa Hotti

Sköt om er alla!!

KramKram!

fortsättning följer…

* I Marcus Jannes värld, i sjukdom, så var självmordet rationellt och självklart.

Jag har funderat mycket sen det här med Marcus Jannes hände.
Han som tog livet av sig live via webcam på sajten Flashback.
Hela alltet har berört mig oerhört. Jag känner mig konfunderad och ledsen.
Jag vill förstå.. både Marcus Jannes och så alla människor som drev på.
Dom som försökte hjälpa förstår jag redan..
Kanske förstår jag Marcus Jannes också.. jo, till en viss del så gör jag det nog.
Jag vill förstå men vet ju också att vissa svar kommer man aldrig nog att få.

Jag har suttit och läst tråden av och till.. tills dagens dato och ibland så blir jag riktigt illamående över kylan som några utstrålar i sina kommentarer. Samtidigt som jag kanske förstår till en viss del att mycket av den kylan beror på rädsla och okunskap. Det här är svåra saker att förstå sig på framför allt för unga personer…att en ung kille iskallt tar livet av sig Live framför andra.
Dom som håller på med att prata om bra beslut. mod, hans fria val osv…
är det månne ett skydd för att rättfärdiga inför sig själv och andra sina egna något bisarra tankar och ord i forumet tidigare både innan och efter självmordet. Då när verkligheten har hunnit i kapp dom och dom börjar skönja allvaret.
Mycket handlar nog också om rädsla för vad som hänt. Inte riktigt förstå.
När man är rädd för någonting och kanske har svårt att sätta ord på det
så ger sig kanske rädslan till känna i sådana här uttryck som inte hör hemma i en konversation med en självmordsbenägen människa…

Killen var ju sjuk och då gör man inte normala rationella handlingar även om han hade ”övertygat” dom flesta i hans närmsta omgivning om att detta var hans egna fria vilja.. Han var sjuk. Han behövde vård inte en ”Du verkar ha bestämt dig så låt gå” förståelse. Det var sjukdomens vilja som har talat.
Då var det inte.. av fri vilja

I hans värld i sjukdom så var handlingen rationell och självklar.

Självmord, mord och mörker fascinerar och engagerar folk. Jag tror det är den sk normala människans empati och medmänsklighet som slår på. Man vill förstå handlingen.. vad som föregick tex självmordet eller andra brott mot annan människa. Dom psykologiska aspekterna.
Det är fortfarande ganska tabu att prata om självmord och den tabun måste försvinna. Vi måste kunna prata öppet om det det är nog då vi kan greppa ”hela alltet” lite mera. Vi vågar ingripa och engagera oss mera då.

Ordet ”Depression” används ganska lättvindigt i vardagen.
”Usch vad jag är deprimerad” ”Idag är jag deppig” när det i själva verket är så att man just den dagen är lite nedstämd.. ledsen.. allmänt uttråkad  m m
En riktig depression är en allvarlig sjukdom som förlamar en massa.
Den tar bort livsglädjen bit för bit under tidens gång och till slut så kanske man hamnar i en djup depression som innebär att man inte ens orkar ta livet av sig fast man önskar så.. Man blir handlingsförlamad. Det är först när man börjar bli bättre som man orkar ta livet av sig men man ser inte själv förbättringen. Då är det livsviktigt att det finns människor omkring personen som förstår och inser faran och inte blir blinda av glädje och lättnad över att den deprimerade börjar bli bättre. Det är då det är livsviktigt med tät uppslutning kring den sjuke. Viktigt är det ju att inte lämna någon depressiv människa ”vind för våg” i sin sjukdom.

HÄR berättar Marcus familj om sina tankar.

Var rädda om er själva och varandra!

Tema Missbruk: Att dränka den odränkbara gång på gång…

Det är natt nu..
Det är tyst…
Sömnen är påtaglig
för många.
Men ändå sjuder
staden av eftersläntare.. av liv.
Några kvällsflanörer på väg hem..
Tysta.. Skränandes…
Hand i hand.. i en klunga..
ensam…

För någon
är natten som en
envägsspegel..
Du ser det du ser
Men du är osynlig
ändå.

Någonstans studsar orden
mot glaset..
Utan eko..
Känslorna
känns
utan mothugg
utan näring.
Skratten skrattas
utan att smitta..
Kärleken känns
utan svar…

Tårarna och smärtan
ser ingen..

En Uppercut av smärta
levereras av gryningen..
Ljuset smärtar..
Det gör ont.
Ett frenetiskt kisande
vill slänga dig tillbaka
till natten..
Där du är trygg.

Du raglar in i ljuset..
Törnar en hel dag…
Famlar efter mörkret
Som en befrielse
Går solen ner.

Det är åter mörkt…

© Sirpa Hotti

* Ett Nej… I en annan del av Köping… Och en vrickad nacke.

Kväller alla!! Uret visar 17:22 just nu.
För en stund sedan kom min två gossar hem. Marcus och Johannes.
Dom har haft jättekul hos farmor och farfar…
Det har blivit en del skidåkning för bägge gossarna Hotti idag
så nu tjatas det om att jag ska köpa skidor till dom… Haha
Snart har dom förhoppningsvis glömt bort det
för några skidor har jag inte råd med =)
Dom är duktiga på att förstå mina barn. Skönt ju! =)

Ska påminna er alla nu om ”I en annan del av Köping”
som kommer i kväll kl 20:30 på TV4. Se den för bövelen.
Så får ni en inblick i hur 4 vänner lever sitt liv här i Köping =)
Ett mycket bra program som gör mig glad och ödmjuk…
Tack Linda, Micke, Tobbe och Mats för att ni finns
och låter oss ta del av livet ni lever.

I morgon så är det Måndag och vardagen börjar igen med skola.
Den här helgen har gått väldans fort må jag säga… Tokfort.
Det är väl skola som gäller för barnen hela veckan
så där finns det ingenting annat planerat.
Själv borde jag ta mig till Västerås på Onsdag…
Få se om jag nu kan ta mig dit… eller om någon blir sjuk eller så.

På fredag så kommer trollungarna Shaan och Simran
och ska stanna tills på Söndag. Så det blir lite barnvakteri i helgen.
Sani och Shalini ska åka på Kryssning med Sanis bror Toni
och hans fru Pia… Det är en födelsedagspresent från Toni och Pia
och Sanis (och Tonis) mamma och Pappa till Bägge (Shalini och Sani)
Dom har födelsedagar snart… Februari och Mars.

Någon kanske får för sig nu att tänka som så att:
Har hon inte nog med egna barn hemma så ska hon nu se efter två till
och till råga på så små.. 2 och 3 år…

Det är inte ett dugg jobbigt… Två till går ju per automatik ju =)
Barn är en ovärdelig gåva och inte något hinder eller belastning.
Shaan och Simram är snälla barn… Lite vilda emellanåt som alla barn är.
Men det är så det bara är… Ni skulle se mina ibland ju…Hualigen..Haha
Dom är så hemmastadda här och leker bra med mina barn…
Givetvis blir det tjafs mellan ungarna ibland men det går över fort.
Så 6 barn en helg är helt Ok och vi får försöka hitta på någonting kul.
Att gå och bada med alla går ju inte… Jomen klart det går..
Bada går ju om jag har någon annan som är vuxen med mig…
Kan ju mycket men att dela mig i massor med Sirpor
som kan vara överallt samtidigt är svårt…
Attans svårt t om för mig… Haha
Så det blir väl gården och Gårdsliv om vädret tillåter..
Jaja.. vi hittar säkert på någonting kul allihopa =)

Har fortfarande ont i huvudet mer eller mindre hela tiden… Bläh!
Det kommer säkerligen från nacken som jag sträckte eller nåt…
Det värker inte direkt i nacken bara vid vissa rörelser..
Det molar till ibland och är ganska ömt.
Det ömma går liksom från nacken och mot höger axel…
Kanske har jag vrickat nacken el heter det stukat nacken?… Hehe
Säkert kommer yrseln också därifrån… Någonting som är inflammerat.
Ska ge det en vecka till och köpa Voltaren på Apoteket i morgon.
Det kanske ger sig med det så behöver jag inte söka vårdapparaturen.

Nu blir det lite kvällsgöromål…
Dvs bada ungar och slänga dom i bingen sen när det är dags.

Ha en underbara Söndagskväll alla!!
Så hörs vi snart igen…

KramKram!

* Nästan barnfri … Två ungar kvar!

Så det låter egentligen ”Barnfri”… Fri i från mina barn!!
Det låter som den värsta positiva grejen att bli fri i från dom.
Jag vill inte bli fri i från mina barn… Det är ju mitt allt juuuuuu!! =)
Kanske skulle ha skrivit en rubrik.. Ja typ så här..
” Två är mammalediga och två kvar hemma” eller något sånt… Haha

Ja i alla fall så åkte två barn nyss till Farmor och Farfar i Västerås.
Dom tycker nog det är roligt att umgås lite med dom.
Det blir ju inte så ofta faktiskt..
Nu är det Hanna och Elias kvar här hemma.
Hanna ville till Mc Donalds så dit ska vi idag…
Lite kompensation för ändringar som blivit och att hon inte fick åka bort.
Hittade en rabattkupong… Köp två betala för en till McD
så det behöver inte bli så dyrt…

Mår bättre i skallen så det ska bli skönt med en lite promenad.
Att få lite frisk luft är inte fy skam faktiskt =)
Ja om nu luften är så frisk med alla dessa avgaser..
Men vi kan ju låtsas som om den är frisk =)
Man har ju inte rört på sig så mycket dom senaste dagarna.
Inte mera än lämna barn till skolan och hämta…
Känner ju att det pockar på att komma ut och se andra vyer
nu när skallen inte värker så intensivt.

Klockan är nu 10:20 och ska satsa på att vara på McD vid 13-14 snåret.
Måste ju hoppa in i duschen först och torka ordentligt ju
Ja så man inte blir till en istapp… Minusgrader ute… fast inte så många.
Hade för mig att det skulle bli väldigt kallt igen men än så är de inte så farligt.

Det blev inte någon Jessica för Hanna… Lite besviken vart hon ju.
Lite svårt är det för henne att förstå ändringen och varför.
Därför är det så viktigt att stå för det man har bestämt.
Den förståelsen kommer den med så småningom..
Nu är det inte någon kritik mot dig Jessica… Nope inte alls ju!!
Du hade ju skäl att skjuta på det till en annan helg..

Men förklarar för dom som inte vet.. och du vet ju =)
Nu är det ju oundvikligt att leva livet utan några som helst ändringar..
Alltid händer det någonting som gör att någon planering måste ändras.
Vi är ju många så risken är ju att någon blir tex sjuk är påtaglig.
Men jag försöker att inte lova innan jag är helt säker på att det händer.
Det gäller nog alla barnen faktiskt…
Fast ibland så måste man ju diskutera planeringen med barnen.

Nu ska jag sätta lite fart så vi kommer iväg någonstans.
Ska försöka… alltså försöka… sätta in bilderna idag.
Nu har jag sagt det i några dagar… men skallen ni vet.
Ja ni förstår ju.. så onödig information egentligen..
Det där med att jag ska försöka =) Ni vet ju att jag gör så fort jag örsk.
Ingen har nog så underbara bloggläsare som jag har…
Ni är fulla med hjärtan och omtanke…
Ni är guld värda och lite till =)

Sköt om er så länge så hörs vi snart!!

KramKram!

* Ett sätt att överleva…

Man undrar ju ibland vad som rör sig i folk hjärnor.
Vad som driver dom till att göra vissa saker.
Folk som man inte umgås med…
Vad får dom att säga vissa saker. Ja att agera som dom gör för att skada.
Ta min stalker som exempel…
Jag är inte arg på henne.. Det låter konstigt kanske i era öron.
Men att bli arg innebär att jag slösar en massa energi på en människa
som inte betyder någonting för mig i det stora hela.
När jag får kommentarer från henne…
Ja eller när hon håller på så blir jag lite tvärtom ..
För varje elakt ord… för varje försök till smutskastning och skada
så känner jag ett ”behov” av att tala om för mina nära.. för mina vänner
Både IRL och på nätet… Hur mycket dom betyder för mig.
För mig är det viktigt att kunna säga det…. Ofta
Utan direkt ”orsak” också.. För jag vill det och menar det.
Jag tar ingen förgiven… alla räknas och är viktiga.
Det blir en underbar motvikt mot det onda… det elaka.
Vilken vågskål är det alltid som väger tyngst då?
Det är ju den goda…

För låter man det onda ta över.. ja då är det kört!
Jag slipper en massa skit som irriterar och skaver
och tar bort fokus från det som är bra.
Jag väljer att inte låta mig påverkas negativt.
Det här funkar för mig och jag mår bra av det.

För dom som jag har omkring mig är ju dom som jag bryr mig om.
Att vårda den Kärleken och vänskapen är en stor prioritering.
Det viktigaste efter mina barn är ju mina vänner..
Allt det där ger ett liv värt att leva.
Att blogga som jag gör har gett mig massor med fina underbara vänner.
Dom är inte bara vänner så här på nätet utan många blir vänner IRL också.
Det här är mitt hem i etern…
Alla som pratar med mig får alltid ett svar tillbaka.
Jag vänder ju inte ryggen IRL åt folk som säger någonting till mig
och nonchalerar dom genom att inte svara.
Så varför skulle jag göra det här? Det är respektlöst mot den andra.
Men jag kan ju missa en kommentar av misstag…
Men då får ni hojta till.. Alla är värda ett svar.
Det är så här jag gör…Andra gör på annat sätt.

Någonting jag ömmar för är bla folks Ensamhet.
Det är sådant som bla skapar människor som min stalker.
Jag önskar från djupet av mitt hjärta att ensamheten försvinner.
Den skördar ju så många offer… Den bryter ner och tar liv
och skapar ångest och oreda i eget och andras liv.
Jag har en förståelse för henne.
För den som har familj, vänner och kärlek omkring sig..
Mår oftast bra och mår man bra så skadar man inte andra.

Jag kan inte bli arg… Det här som hon gör nu är hennes sätt att överleva.
Överleva ensamhet… bristen på ett fungerande socialt liv..
Vi alla har ett primärt behov att få tillhöra att socialt sammanhang
Gör vi inte det.. så är det en stor brist.. Det skadar.
Hon är som ett skadat djur inlåst i en för trång bur
Utan möjlighet till annat…än att blir trasig.
Det är sorgligt… Ingen ska behöva ha det så… Ingen!

Man kan ge sig på mig… jag fixar det.
Men… Ger någon sig på mina barn.
Då blir jag svart i ögonen och min förståelse försvinner.
Barn ska fredas och inte användas som slagpåsar i dom vuxnas krig.
Jag blir som en rasande furie om någon skadar mina barn.
Det finns inga ursäkter.. Inga förklaringar som är godtagbara.
Barn är oslagbara och ska förbli så.

Sköt om er alla!
Och ha en underbar början på eran helg!

KramKram!

* I Have a Dream.. Jomenjo, har ju det.

Ibland så har tanken kommit över mig… en idé.
Den är inte unik… och säkert så finns det behov av den.
Eller det här har funnits under några år hos mig…
så den är inte ny för mig.

Jag som ensamstående mamma vet hur drygt livet kan vara ibland.
När det kör ihop sig… när barn är sjuka… när man själv är sjuk.
Att kunna sova en stund när man själv är sjuk och har barn hemma
är ibland en omöjlighet för några..

Att kunna då beställa hem hjälp som tog över alltet
så man kunde sova en stund..
eller som går och handlar en som lagar mat m m.
Eller gå ut med barnen en stund..
Sådan hjälp är guld värt för en ensamstående förälder.

Jag är ju ensamstående med fyra barn hemma.
När inte någon finns tillgänglig av släkt eller vänner.
så har man ju önskat att denna möjlighet fanns.
Att det finns ett par extra armar till hjälp är ju guld värt.

Ibland så har jag tänkt på att det vore ju underbart
att kunna starta upp en sådan firma..
Dit vi ensamstående kan vända oss till när det kniper.
Att kunna ringa på morgonen och säga
”Idag skulle jag behöva hjälp med att handla
för två av mina barn är sjuka och jag kommer ingenstans
Kan ni komma?”
”Jag har inte sovit en blund i natt för sjuka barn
och skulle behöva sova några timmar på dagen.. Kan ni komma?”
” Idag så har jag så ont i min rygg och barnen skulle behöva komma ut en stund… kan ni komma?”
”Jag har ett barn sjukt och skulle behöva gå med en annan till fotbollsträningen.. Kan ni komma?”

Hämta och lämna på dagis/skola…osv…
Ja ni förstår vart jag vill komma.

Jag tror ju att det skulle uppskattas av många ensamstående föräldrar
att kunna ha möjligheten till sådan hjälp..
Eller vad tror ni?

Jag vet ju av erfarenhet att det kan knipa rejält ibland..
Ibland så är både jag och några barn sjuka..
Men som det är nu så kan jag inte ligga sjuk… det går bara inte.
Min största fasa just nu är att jag ska bli liggande i tex svinflunssan…
Man kan tydligen bli rätt så dålig…
Men som jag sa… ja kan inte ligga ner.. barn ska skötas.
Det ska lagas mat… tvättas kläder… dom ska till skolan..
Dom ska ut… dom ska det och det….
Eller om jag bryter foten eller så
Då måste ju vardagen ändå fungera… så är det bara.
Alla har inte ett stort närverk omkring sig
Så att man kan få den hjälpen tex av släkten

Ingenting får ju stanna upp när man har barn
Dom ska ha sitt oavsett vad.
Jag har aldrig legat ner när jag är sjuk.. inte sen jag fick barn.
Så jag vet ju att allting går…
Men det kunde ju gärna vara lite lättare någon gång.
Det suger ju kraften ur en rejält vissa situationer som man hamnar i.
Det är ju annat när man är två om vardagen…
Men när man inte är det… så kan det vara lite körigt ibland.

Mitt största fel är ju att jag har svårt att be om hjälp.
”Kan själv” är mitt motto…Haha
Men ibland så kan man inte själv så är det bara..
Har svårt att be någon som själv har barn att hjälpa till
Dom har ju sitt med barn
och jag har fyra barn… det blir så mycket för dom.
För mig skulle det vara lättare att ringa någon firma.

Det går åt en massa pengar när man ställs inför jobbigheter.
Har man svårt att orka laga mat..
Eller man har inte kommit iväg för att handla för att man är sjuk
eller någon av barnen är sjuk tex i magsjuka..
Så kanske hämtmat är räddningen under några dagar..
Ja då är det ju kört sen när det gäller ekonomin…
Det luktar ju konkkaronkka lång väg… iaf för mig.

Men visst skulle det vara en bra idé?
Vad säger ni mina fina kloka läsare?

Givetvis skulle det inte kosta skjortan
utan man få hitta ett sätt att få ner kostnaden
för den föräldern som ska ha hjälp…

Nu hoppas jag ju att någon snor min idé ju rakt av…
Jag har inte råd att starta upp en firma alls..
Eftersom det krävs mera än en som jobbar..
Jag är ju fattig… Remember!! Haha
Om någon startar upp en sådan firma här i Köping
så kan jag ju jobba där sen =)

Jag brinner verkligen för att försöka underlätta situationen
för oss ensamstående föräldrar..
som kanske också är fattiga… arbetssökande och så.
Jag är ju allt det där och massor med andra är det ju också.
Det var därför jag ställde upp i Expressens ”Fattiga barn” artikel
Just för att hjälpa några kanske att få en annan syn på sin situation
ett annat tänk…så att man  inte går under.. så att man orkar
För jag vet att det fungerar… det funkar ju för mig =)

Att hjälpa till med idér, peppning och att lyssna och förstå…
Ibland så hjälper det enormt en annan medmänniska att någon förstår.
Eller när någon känner igen sig i mina texter när jag bloggar.
Man vet att man inte är ensam om sin situation…
Jag är öppen om min situation och känner ingen skam
Jag hoppas ju att det peppar andra att känna så också.
För skam är tungt.. så attans tungt att bära.

Det här är liksom min lilla dröm den här firman.
Den är just nu inte möjlig att förverkliga alls.
Ja eftersom jag inte har dom pengarna som behövs..
Men kanske någon gång i framtiden..
Då kanske min ekonomiska situation ser annorlunda ut.
Men jag fortsätter att drömma… som vanligt ju =)
Som sagt var.. så hoppas någon snor idén nu..
För är ju övertygad om att det finns ett behov.

Sköt om er alla…
och ha en attans trevlig kväll.

KramKram!!