Etikettarkiv: Lägenhet

* Up Close And Personal.. Part ???

Jag känner starkt  att det är nu det gäller. Inte nu på sekunden men nu under sommaren. Jag står stilla i mitt skrivande (bok) och har gjort den nu under en längre tid. Jag är fullständigt övertygad om att det beror på situationen som jag befinner mig i. Arbetslöshet och ekonomisk fattigdom. Den situationen där jag också står inspirationsmässigt stilla. Jag behöver förändringar och få utvecklas som människa. Genom jobb och nya utmaningar.

Bloggen är inte ett jobb. Jag ger er mina tankar och funderingar ändå.. Men inspirationen har börjat ge vika här med. En blogg behöver respons för att få kraft och utvecklas. Det är det som är bränslet men nu går jag lite liksom på ångorna.. Det räcker inte för att fortsätta i full fart. Jag gillar att blogga men det känns att inläggen inte är som tidigare. Det fattas någonting.. Texter.. om mina tankar och åsikter om saker som pågår omkring oss. Det här som är nu är inte riktigt jag.. Fel.. Det är jag men det är bara en liten bit av mig. Jag skulle vilja prestera mera men just nu funkar det inte riktigt med inspirationen.

Det kanske bara är bra att det är så.. Fokus behöver vara någon annanstans. Den ska vara koncentrerad på det som är lösningen på den här eländiga situationen jag befinner mig i som jag delar med mina barn. Leta lägenhet i Stockholm. Få jag bara ett boende så finns det en uppsjö av jobb. Jobb innebär ju pengar.. Pengar innebär ju att denna ekonomiska fattigdom går till historien. Oerhört tunga stenar som tynger mina axlar nu faller bort. Barnen får en gladare mamma och jag får gladare barn.

Det här är jobbigt. Det är en återkommande terror att varje månad gå igenom samma sak.. Leva på ingenting dom sista 7-10 dagarna.. Att räkna ner dagarna och sen timmarna tills pengarna kommer. Dom sista två dagarna håller man andan och tänker.. ”Lite till.. bara lite, lite till” Barnen får alltid äta sig mätta varje dag och det är just för att jag finner alltid lösningarna och dom små lånen som ger mat på bordet åt mina barn. Är specialist på att leva från hand till mun men det är inga självklara lösningar. Jag får kämpa en massa för att hitta dom. Nej fan.. Jag orkar inte så länge till.. Jag har kämpat och kämpat väl länge nu.. Nu är det dags.

Idag när barnen åkte och jag skrev mitt förra inlägg så var inte gråten långt borta. Det är inte så här mina barn ska ha sin barndom. I skuggan av min ekonomiska fattigdom. Där man tackar Gud att någon ger mina barn upplevelser och en chans att komma ifrån. Samtidigt tackar man för den lättnad jag fick att man sparar in på maten ..(och att barnen äntligen får mycket bra mat och grönsaker i några dagar) ..den kanske räcker nästan hela vägen fram.. om man har tur.. ja tills nästa gång man får pengar. Samtidigt som man tackar affären för att dom hade satt ner  ett paket med tjocka grillkorvar till 10:- för att dom har snart ett slutdatum.. Samtidigt som man tackar.. Tja allt möjligt. Och så känner man lite som eufori för att man har fått lite lättnad i kampen för att ungarna har åkt iväg.. och en stor smärtande ångestklump i bröstet för att man känner just så. Det är käpprätt åt helvete.

Mina barn märker inte av detta lika mycket som jag gör men dom har märkt att det har blivit kärvare på sista tiden. Ekonomin har ju försämrats lite av olika anledningar. Så man har lite mindre att röra sig med än tidigare. Man försöker ju dölja den här kampen. Barnen är rätt så nöjda och glada barn ändå.. Men dom har ju blivit större.. ja äldre och dom börjar känna konsekvenserna av detta. Kraven har blivit större.

Jag brukar inte be om hjälp men nu gör jag det. Jag har inga kontakter överhuvudtaget i Stockholm när det gäller boende. Inte annars heller. Är det någon som har det eller vet om något som är ledigt eller ska bli ledigt så mejla mig gärna sirpahotti@hotmail.com Tipsa mig. En hyresrätt med eget kontrakt eller en lägenhet eller hus i andra hand med med minst ett års kontrakt på. Får jag bara ett boende så har jag jobb. Tack finaste ni på förhand.

Nu ska jag stoppa Hanna Rosenknopp i säng.. och mig med.. snart!

Var rädda om er själva och varandra.

KramKram!

* Tomtemor…LCHF och orken tryter emellanåt..

Tack finaste Tomtemor för ditt paket. Barnen fick så där glittrigt julaktigt i sina blickar. Det fanns pepparkaksformar, pepparkakeryddor, saffran och tomteservetter. Det kommer att bli så goda Pepparkakor och lussebullar. Vi ska duka sen så där fint nu till Söndag med Julservetter och tända ljus. Det kom ett paket till samtidigt men utan avsändare men jag misstänker att Tomtemor har varit i farten där också. Väldigt lika handstilar ju :)

Jag fick två helt underbara tröjor i en brun nyans som jag gillar skarpt just nu.. Innan LCHF så bar jag ju nästan alltid svart. En av tröjorna var faktiskt en långkofta.. Med sådär finfina detaljer.. Vet inte riktigt hur jag ska förklara. Den andre var en omlott tröja med lite av dom där detaljerna som långkoftan har.. Volang är det nog det heter. Marcus tog kort när jag poserade i dom fina kläderna. Men nu hittar jag inte sladden till datorn. Men jag återkommer och visar. Hoppas du tycker om sången.. Jag älskar den här verkligen.. Den ger ett lugn i själen och julglädje.  (Jazz, soul och blues är mina favorit genrer. Gärna dom här från förr i tiden.. )

TACK underbaraste… Det känns så fint och varmt i hjärtat att vara uppskattad och omtyckt. Att min familj är det. Tack för omtanken och värmen!

Undrar om det är min tur att bli sjuk nu tro? Fick så där ontont i huvudet helt plötsligt i eftermiddags när jag skulle hämta barnen på fritids. Kroppen känns tung och jag fryser emellanåt. Det är säkert någonting tillfälligt. Det kan ju var så där emellanåt. Med LCHF går det bra. Lite väl snabbt nu och sen glömmer jag av kolhydraterna ibland.. Jag skulle ju öka dom och inte minska. Idag så käkade jag en hel burk med skagenröra och bara det gav ju 7 gr kolhydrater. Så det artar sig… lite i alla fall. Jag har inte käkat bara det idag men käkade hela burken för att öka kolhydraterna. Var till apoteket på väg till fritte och hämtade ut Ipren men glömde Resorb. Det är ju finemang när kollisarna glöms bort el blir för få per dag. Måste komma ihåg det i morgon.

Dagens vägning gav faktiskt detta i minus

Det har gått bra och det har gått fort. I början rasade jag i vikt men nu har det stabiliserat sig. Men fort ändå. Jag tror jag kommer att gå i mål med minus 30 kg före julafton. antagligen nästa vecka. Kanske tar jag och klipper några kilon extra.. Vi får se hur det känns. Har ju lite hull kvar framförallt på magen =) Tappar fortfarande lite hår men det ger sig nog när kollisarna ökas.

Jag har märkt att när det blir mera av kolhydrater så anar jag ett sug. Ajdå.. Inte bra alls men ska ändå knapra i mig en chokladkaka i Jul om det nu är så klokt egentligen. Sen beror det ju på om suget finns. Men finns den så ska jag banne mig käka en =)

Har fått en massa pepplor mest på hakan.. Det kom ju med LCHF så det hör säkert till detta. Är det någon som har några tips hur man får bort dom? Var till hudkonsulten el vad det nu heter för att fråga. Peeling och vanlig rengöring är A och O.. Men jag gör ju det och ofta. Använder inget kräm i ansiktet men kanske ska jag göra det ändå men jag kör ju den där nattkrämen på kvällen som jag fyndade för 29:-  i fejjan och halsen, armarna, dekoltage, händer och armbågar.. Haha. Lite nattiskräm överallt där det är som torrast. Kan ju inte fläska på med mängder. En hel arm skulle kräva en hel burk ju. Magen tre st säkert =) En är snart slut men har ju flera. Glömmer ju bort sådant där med.. så det blir inte varje dag.

Jag kan faktiskt inte sånt. Kan ingenting om skönhetsvård och om produkter. Jag kan måla på ögonskugga och måla fransarna. Det är nog allt. Men sent om siders ska syndaren vakna. Jag ska nog försöka lära mig lite i alla fall.

Gick in på Magazin24 nyss. Citerar lite därifrån.. Läs resten via länken.

”Hofors är Sveriges mest sårbara kommun med plats 290 på listan.
På plats 264 återfinns Surahammar och på plats 251 Köping.
Enligt rapporten så har kommunerna som är sårbara även dåliga förutsättningar att hantera kriser genom att jobb skapas i nya och växande företag.”

Känns som det blir värre och värre med möjligheter till jobb. Jag är inte så attraktiv på marknaden. Åldern.. Jag har fyra barn hemma. Kan inte jobba kvällar och helger. Ensamstående förälder spelar säkert en roll också. Givetvis ger jag inte upp med någonting. Jag sökte ju jobb i Stockholm. Det finns att få inom vården, en massa faktiskt även om man bara kan jobba dagtid. Men det sket sig med lägenhet så det ligger nere nu ett tag.

Orken tryter emellanåt och det känns ganska kämpigt inombords att få till den där riktiga sjujävlaanamman.. Men den finns där hela tiden ändå i olika grad. Jag är nog ganska tålig och hittar alltid ett sätt att hitta ut ur mörkret när det känns så där drygt. Det är mina livbojar som håller mig flytande psykiskt och mentalt. Givetvis har alla en gräns, även jag, i detta men jag arbetar stenhårt för att inte närma mig den gränsen.

Jag kan verkligen förstå dom som faller och det rejält ibland i sin arbetslöshet och dom konsekvenserna som det ger. Vi hade inte tänkt att våra liv skulle bli så här. Vi vill ut och vara produktiva. Kunna leva ett hyfsat liv när det gäller ekonomin. Ha arbetskamrater.. Tillhöra ett jobbsammanhang. Vara behövda..

Det är tuffa tider för många nu..

Önskar er alla en bra fortsättning på kvällen..

Sköt om er!!

KramKram!

* Up Close and Personal – Smärtgräns..

Bommade igen bloggen tidigare idag.. Börjar bli sådär osocial igen som det lätt blir när man börjar nå en viss gräns med vissa saker.. När man måste kämpa lite extra.. Ja inte lite heller. Men tänkte sen att fan heller jag stänger.. så läs på ni som vill läsa så osocialiserar jag här på mitt håll.. Eller något åt det hållet..haha.

Värmen får det att såsa i skallen men samtidigt så känner jag en slags envist driv inom mig. Ett sådant som sparkar mig i röven ideligen till att förändra. Det ekar i skallen: Måste göra någonting. Måste. Det är nu eller aldrig som saker och ting måste ske.. Nu eller aldrig.  Känner att min smärtgräns är nådd.. eller jag börjar närma mig den. Det börjar göra ont. Eftersom jag inte får jobb i Köping så måste jag flytta till en större stad. Stockholm är ett alternativ som står närmast. Kruxet är ju att få ett boende som passar eller att få ett boende överhuvudtaget. Jag är nog inte så knusslig.. Vi är ju mycket ( i min mening) trångbodda just nu.. Minst 2 rum för lite. Men jag ska inte vara kräsen.. Har inte råd att vara det utan det får bli som det blir.

Nu till den stora frågan.. som jag måste lösa. Hur sjutton ska jag ta mig härifrån? Det klirrar ju inte speciellt mycket i kassan faktiskt. Har sålt redan allt det som gick att sälja tidigare för den dagliga överlevnaden så den möjligheten finns inte längre. Men det är en nöt som ska bli intressant att lösa faktiskt. För det går.. Ingenting är omöjligt.. man måste bara hitta lösningen som lurar någonstans och i den här äckelpäckelvärmen så är det lite svårare att samla tankarna men det kommer ju regniga eller iaf svalare dagar snart, förhoppningsvis.. Då funkar jag bäst =) Nöden är ju lösningarnas moder!

Gården är som en häxkittel.. En kokande sådan. Ungarna gnyr efter att få åka och bada men Kristinelundsbadet stängde dom ju och öppnar igen i mitten av Juli och då är det säkert inte badväder heller om man nu ska måla fan på väggen.. Det var visst alger i vattnet. Vi har ju Malmön.. Men tänker inte gå.. Ungarna kommer ( eller jag..haha)att kollapsa efter första kilometern av värmeslag och jag av frågor som ”Är det långt kvar??” Första gången frågan kommer är väl när vi kommit runt hörnet.. Svarar då att ”Nejdå.. inte långt.. typ 7 kilometer bara” Hannas promenadtakt gör att vi får starta i gryningen för att vara framme på eftermiddagen.. Eller någonting liknade..haha. Förra året var ju Kristinelundsbadet även kallad Krillan stängd för renovering. Vi var alltså och badade där sommaren 2009. Vi är utsvultna på bad..Mycket utsvultna faktiskt. Att åka tåg till Västerås för bad blir för dyrt.

Idag så orkade inte barnen vara ute så länge.. Typ 2 timmar stod dom ut eller var det jag som inte stod ut? Ja hur som haver så flåsade Hanna rejält. Kanske var det hennes hjärtfel som gjorde sig påmind… Så vi gick in. I morgon blir det att bära ut hinkar med vatten. Får väl springa som en tätting för det går åt massor med hinkar ska ni veta. Det får bli vårat ”bad” nu när det är varmt. Palma the skurhink!! :P

Låter jag gnällig? Låt er inte luras.. Konstaterar bara faktum och försöker hitta lösningar.. smidiga lösningar.. fast enbart lösningar räcker.. Smidiga då förhoppningsvis =) Problem är till för att lösas. Det ska vara lite problem för att känna att man har åstadkommit någonting.. Är det inte så?? Menar.. Om man får allt serverat på silverfat.. så glömmer man lätt bort värdet av kamp.. Det är en underbar känsla som kommer utav att man har kämpat sig fram till mål.. När man har övervunnit hinder. När man ser resultatet av sin egen envishet.

Jag har kämpat med både det ena än det andra under åren.. så jag vet hur det är att få den här känslan emellanåt.. Man växer och blir stark. Man får ett jävlaranamma. Men alla människor har ju en gräns.. jag med.. Frågan är: Ska man ska fortsätta vandra och traggla den vägen som gett just den gränsen som smärtat? eller ska man byta riktning? Öppna nya dörrar.. eller vägar..Det kanske räcker bara med att byta tankesätt. För mig är det självklart med byte.. Det finns inget annat på kartan.

Under dom senaste 15 åren har jag kämpat och vunnit många segrar. Har inte haft någon direkt lugn period alls utan det har kommit saker gång på gång. Ena har avlöst det andra eller gått hand i hand. Det har varit när man har varit fast i medmissbruk.. dvs har haft en sambo (alla fyra hemmavarande barns far) som missbrukat och det har gett en massa jobbiga känslor.. Jag har alltså inte själv missbrukat. Delar av den kampen kan ni läsa HÄR. Det har varit barnens svåra kamp och känslor när en förälder försvinner i missbruket.. Det är hjärtknipande och svår sorg som ger sig uttryck i så många svåra och jobbiga sätt. ”Kampen” om att vara själv med fyra barn under alla år och allting som kommer med det. Två barn har dessutom funktionshinder där Downs Syndrom är den lättaste funktionshindret av dom. Det har varit en kamp med skolan i 9 år om rätt till bra undervisning. Om rätten till hjälp- Rätt hjälp.. osv… Nu tycker jag inte barnen har varit en kamp utan det runt omkring.. Olika situationer som kommit i ens väg som har varit ganska svåra att lösa ibland.. Men med lite envishet så fixar man det mesta faktiskt. Sen är det kampen mot arbetslösheten och den ekonomiska fattigdomen.

Varje avklarad kamp eller avklarat delmål har varit en stor seger som ger kraft att gå vidare.Det har gett mig insikten om att jag faktiskt klarar av mycket och att det sämsta jag kan göra.. det mest orätta jag kan göra mot mig själv är ju att inte tro på mig själv och min egna förmåga. Men jag vet också min gräns i mångt och mycket. Samt att kunna säga att ..det här fixar jag fan inte.

Man tänjer sina gränser till smärtgränsen och när man är där ja då byter man riktning. Hittar den där nya vägen att vandra.. och man har då en helt ny väg att gå där smärtgränsen, förhoppningsvis, är långt borta. Förstår ni vad jag menar?? Det absolut viktigaste är ju att inte fastna. Gör man det så sjunker man.. Man fastnar..och blir ett offer för sin egna situation.

Det är dit jag har kommit nu… att försöka hitta min nya väg att vandra ur den ekonomiska fattigdomen. Det kommer att bli jobbigt.. Är medveten om det. Det kommer att kosta en massa svordomar.. en massa ”ok, hur gör jag nu?” tankar.. Det kommer att kosta en svår brottningsmatch med samvetet om huruvida det är rätt att slita upp barnen från Köping. Från det invanda samt att en massa kamp om hur man då ska få ihop det ekonomiskt med flytt när enbart det vardagliga knasar jämt. Faktum är ju att det kostar. Givetvis vill man ju komma lätt undan när det gäller den biten.. så tar mig triss emellanåt. Men är ju en loser ända ut i skospetsarna när det gäller spel och dobbel.. Men det är en mycket liten bisyssla bara så jag hänger inte upp någonting på det. Sen vill man ju att detta ska kunna lösas till Hösten. Helst i morgon ju =) Men om jag inte börjar nu så finns det inget slut att se fram emot i framtiden. Eller en ny början =)

Jag räknar iskallt med att sjunka ännu mera innan jag kan börja klättra. Lika bra att räkna med det från början så blir det inte en överraskning när det väl händer. Det är som att man faktiskt måste först korsa bäcken med isbitar innan man kan komma upp på torra land på andra sidan och bli varm och trygg.. Ja eller någonting ditåt.. =)

Jag tror jag har åkt fram i kön.. en liten bit =)

Nu blir det bingen..så jag orkar i morgon.. ska ju bära vattenhinkar i mängder. Vi får se när jag bloggar igen.. Någon gång blir det ju iaf. =)

Sköt om er.. Var rädda om er själva och varandra.

Köping onsdagen den 29 Juni 2011. Klockan visar 01:13

KramKram!

* Beware…Liket lever!

Sakta börjar man gå med vinst.. host, host, höst…
Men är trött som perkele och så trött på soffan som säng..
Vill bara skrika rakt ut… Jag vill ha en SÄÄÄÄNG.
Men det är ändå ingen där uppe på övervåningen… på vinden…
som hör mitt gap så synd på så bra röstresurser.
Så det är väl bäst att spara dom resurserna till bättre saker.
Sorry om jag gnäller men remember folket…remember!!
Gnälla är en mänsklig rättighet ju… Haha

Är bara så trött på hostan som gör att min usla sömn
är ännu uslare än vanligt…
Det gör mera ont i ryggen också när man är trött.
Och man blir så trött av att ha ont…
Bara man inte var så trött så fixar jag det mesta galant.
Då är värken någonting som jag går armkrok med.
Den blir liksom min kompis… bästa polaren.
Haha.. nädå.. inte bästisen… hualigen!! =)
Jamen i alla fall så står man ut med värken bättre
om man inte motarbetar den.
Nu så blir det mera att den går bakom och sparkar på mig.
Ja den jäveln går och kickar på mig så man nästan knäar… Bläh!!
Ja eller någonting ditåt.. Haha

Har funderat… Har ju en felläkt fraktur i ryggslutet som värker.
Om jag druttar på röven igen… en gång till… likadant.
Om jag hoppar med rumpan före baklänges ner i ett stenröse
så kanske kotorna lägger sig på plats igen…
Det tål att funderas på ju..Haha

Idag har varit en lugn dag… delvis.
Två av barnen var på Fritte…
När jag hade lämnat av dom så gick ag med finaste Shalini på stan.
Sen gick vi hem till henne en stund och fikade
innan jag var tvungen att dra till ett möte.
Mötet var bra… den gav mig hopp..
Så bra då.. trist med hopplösa möten ju.. möten som inte ger någonting.
Dom suuuger… som Ungarna skulle ha sagt.

Petri min stora underbara son ringde.. Han hade fått en lägenhet.
Han var ju så glad min stora underbara hjälte.
Han har ju bott hos syrran Merja ett tag nu medan han har pluggat.
Han hyrde ett rum av henne..
Det blev ju billigare än att bo i egen lägenhet…
Så han sa ju upp den ganska omgående sen han började plugget.
Fint av min syster att låta honom bo hos henne… Tack Merja!!

Hade lite Gårdsliv i mörker när jag hade hämtat Hanna och Marcus
Ja hämtat på på Fritte vid 16 tiden.
Shalini och jag har tagit det som en trevlig rutin att Gårdsliva =)
Gick in sen vid 17:30 tiden för att laga lite kvällsis…
I morgon är det inte fritte så alla barn är hemma.. Skönt ju.
Kanske jag får sova en lite stund extra på morgonen.
Fast det är ju säkerligen bara att glömma..
Då när barnen inte ska någonstans ja då studsar dom upp som
galna Ping-Pong bollar tidigt, tidigt… Toktidigt ju – Skitungar!! =)

Har en massa fina bilder som jag skulle vilja lägga ut här.
Men sladden är borta.. putsväck!!
Ska försöka röja i morgon så få sen sen om den dyker upp.
Det finns ju två sådana sladdar här hemma och bägge är väck.
En av dom borde ju rimligtvis dyka upp när man letar.
Ja det gör jag i morgon om jag orkar..
Just nu väntar jag bara på att som små ska knoppa.
Sen blir det hopp i soffan… dra täcket över huvudet och försvinna.

Nu ska jag ta upp Fröken Hanna Rosenknopp ur badet.

Ha en skön fortsättning på eran kväll!!

Kram och Sköt om er!!

* Supersegochtrött dag idag.

Nu känns det rejält att man knappt har sovit på några dygn.
Det är månens fel.. helt och hållet.. ingenting annat.
Man är tydligen en aningens Mångalen ju..Hua då!! Hehe
Jag har varit tvungen att hålla igång hela dagen
för att inte somna rakt av där jag var, hehe
Klockan är strax efter 21 och kan ju inte lägga mig nu.
Skulle säkert vakna vid 01 tiden ”utsövd”
Det blir då blir det en väldans lång morgon ju *ler*
Efter fritte så stannade vi på gården och gick in till kvällsmaten.
Det blev fiskbullar med makaroner och rårivna morötter
Det gick snabbt att laga till.

Fick en hel Hemköpskasse full med fina äpplen av en gubbe på stan.
Fick en kasse tidigare av honom… attans snällt ju!!
Barnen brukar få ritpapper av honom..
Jag tror han får dom av sitt gamla jobb.. tryckeri eller sådant.
Han är pensionär nu.. så han jobbar inte.
Det är bra papper som blir över så det är ju snällt att barnen får dom.
Det går ju åt en massa papper hemma hos oss.
Alla fyra gillar att rita och pyssla.

Gav lite äpplen till Shalini
och hon lovade göra smulpaj med äpplen och vaniljsås tills i morgon.
Då blir det fika på gården när jag kommer från Fritte.. med gottigottgott ju!
Snålvattnet rinner ju redan nu… det är ju så himla gott *ler*
Bara det inte regnar som det gör nu..
Kollade vädret och det skulle bli sol på dagen
men senare så skulle det komma några regnstänk.
Ja ja… vi får välan se hur det blir.

Barnens farmor ringde i morse
och vi bestämde att dom skulle komma på Fredag kväll
för att fira Marcus som blir 6 år då.
Lilla lillgubben har blivit stor ju!!*ler*
Petri, min älskade store son… kommer också.
Han får åka med i bilen med Farmor och Farfar..
Dom bor ju också i Västerås.
Hoppas ju att han stannar hela helgen.. hoppas…hoppas ju!!
Men antagligen vill han åka med dom tillbaka.

Nu är det svårt att hålla ögonen öppna, grusiga är dom också.
Det känns som om jag hade halva sandlådan i ögonen.
Ja vem vet… det kanske är sand ju, hehe
Ungarna har dragit in den andra halvan av sandlådan.
Sanden ligger jämt fördelat över hela lägenheten.
Attans skitungar!! *ler

Nu får ni ha en trevlig fortsättning på eran kväll!

Sköt om er och varandra nu!!

KramKram!!