Etikettarkiv: Panik

* Kanske blev det lite tokigt…

Men om jag är ledsen på någon.. (se några inlägg ner) så har jag redan tagit det med dom det berör. Blir ju lite tokigt om jag nu inte säger det. Det är bra om man får sådant ur världen så fort som möjligt.. Man säger det man vill ha sagt och så kan eventuella missförstånd klaras upp snarast.

Söndag idag som sagt var och som det bör sig så är det måndag i morgon och jag bara jublar.. Sköna härliga vardagsmåndag med skola till ungarna. Sen så kommer ju Hanna hem.. Älskade unge vad jag saknar henne.

Jag hittade denna skylt HÄR på Pernilla Wahlgrens blogg. Hoppas hon förlåter mig för bildstölden.. Men jag tycker den är faktiskt bra.. Brukar läsa henne lite då och då.. Det är en fin och jordnära tjej.

Denna ska jag nog göra åt mig själv.. Det kan inte vara så svårt och kanske inte just en exakt likadan utan snor orden och gör en tavla av någonting. Fast det är ju fint med trä. En bred träplanka.. lite färg och en stadig hand när man textar texten..

Det är just så här det känns.. Man måste behålla lugnet och fortsätta.. om och om igen. Det har blivit liksom ett mantra inom en när det är lite drygt. Att fortsätta oavsett vad.. Inte ge upp. Jag tror att det är paniken många känner som gör att man inte ser alla möjligheter till lösningar.. Det blir lätt att man hamnar i hopplöshet och där ska man nog akta sig för att hamna.. Jag är inte ensam om min situation med arbetslöshet och ekonomisk fattigdom.. och allt vad det för med sig.

Jag ser vad hopplösheten kan ställa till med. Det är så jävla tragiskt att människor ska hamna där. Arbetslöshet.. Utförsäkrad.. Ekonomisk fattigdom.. Kan leda till isolering.. utanförskap.. skam..känslan av att inte ha ett värde.. missbruk.. sjukdom.. kriminalitet m m och när man inte orkar längre så avslutar man sitt liv.

Dom vuxnas håglöshet smittar av sig på barnen och det kan gå väldigt illa om man inte fångar upp dessa barn så fort som möjligt. Man måste fånga upp dessa familjer så fort som möjligt. Tyvärr så tror jag många gånger att det är skammen som sätter stora hinder för att hitta dessa familjer. Skammen gör också att man inte riktigt vågar söka hjälp.. Man skäms för att man har det så uselt. Man bygger upp fasader och sen så ser andra vad som fasaden döljer när katastrofen är ett faktum. Då kan det vara försent.

Jag vet att jag har en del läsare som sitter i liknade situation som jag gör. Till er vill jag säga.. Skäms inte… och låt aldrig någonsin.. låta någon inbilla er att vi är värdelösa eller andra klassens människor.. sådana människor existerar inte!!

KramKram!!

* Alla ungar är hemma idag..

Skola och fritids är stängt.. Ganska skönt faktiskt. Solen skiner och det är några minusgrader ute. Det blir till att pallra sig ut en stund med tvenne ungar.. Dom andra två får jag väl inte ut lika lätt.

Jag är lite ur form just nu.. Håller på att tampas med ett eventuellt faktum som kommer att syna mina krafter ordentligt. Att finna lösningar när det kommer (om det nu kommer.. jobbar också stenhårt för att förhindra att det sker ) är ett heltidsjobb just nu. En sak är i alla fall säkert. Samhället med sina regler kommer att göra mitt redan usla ekonomiska liv ännu uslare. Mycket uslare.. så pass uselt att jag har lite svårt att riktigt greppa vilka jävla konsekvenser det kommer att ge mig. Antalet munnar att mätta är oförändrat. Jag har försörjningsplikt för alla. Alla utgifter är lika. Jag tar inte vad det är här på bloggen just nu.. Men rider på en panikvåg av och till just nu och det är inte det trevligaste ska ni veta.

Att ge upp är inte inte ett alternativ i min värld.. Så det blir till att kämpa hårdare.. hur det nu ska gå till. Tycker nog jag redan kämpar rätt så hårt sen flera år.. så hårt jag kan och lite till.

Ha det så bra alla.. så hörs vi snart igen.

* LCHF .. Dödsångest och Brainstorming

Det har stått lite stilla med viktnedgången mot målet som är minus 30 kilo. Inte stilla egentligen men det har gått mycket sakta. Det är några kilon kvar.. Inte många.. några bara.

Det beror inte på att jag har fuskat och haft kolhydratfrossa. Nope inte alls. Det beror på att jag inte ha käkat så bra och så ofta som jag gör en del gånger. Det vill säga.. Fett och Protein i ”massor”..  Skitsamma ni vet ju ändå om min ekonomiska situation så det är därför det blir lite magert emellanåt i slutet av en pengaperiod. Men jag har absolut inte svultit så tänk inte ens den tanken. Men det har blivit ”mager”  och mycket enformig mat som ägg, tonfisk och så.. Alla dom där feta godsakerna som beasås.. kryddsmör osv.. har jag inte käkat. Inte heller kött eller så. Men jag har käkat och försökt göra det regelbundet.

Vad hände då när jag gick ner på en vanlig ”bantningsdiet” ? Jo, viktnedgången stannade upp lite. Men nu när jag har kunnat köpa dom där gottisarna å thanks to the barnbidraget..Haha..  så har det börjat gå ner igen nu. Det är inte bara nu utan jag märker det varje månad. LCHF är dyrt och det blir ju på grund av det som det blir som det blir emellanåt.

Så vad har man lärt sig av detta då? Jo, ät mycket och gott med mycket fett så går du ner i vikt. Äter du magert och lite så går det sakta, sakta.. Egentligen ganska skruvat.. eller hur? =)

Jag skulle ha börjat öka på med kolhydrater nu i fredags.. Men det sket sig. Jag kan inte förmå mig att göra det just nu. Hade ju lovat mig i början av LCHF att göra det när jag har gått i mål. Tänkte lite sen senare att jag har ju rasat så mycket på kort tid så jag kan gott plussa på kolhydrater lite före målgången. Men vill nog inte göra det ändå när det kommer till kritan. Kanske inte alls och inte genom maten. Jag ger er lite bakgrunds info först…

Jag har ju haft stora problem med magen i många, många år. Tidigare innan LCHF så åt jag dagligen magsårsmedicin. Det var inte alltid dom hjälpte heller.. så fort jag åt så svullnade magen och det gjorde ontont i trakterna kring mellangärdet. Ibland så fick jag fruktansvärda kramper. Det var som ett band av nästan outhärdlig smärta runt bröstet och ryggen och upp mot halsen. Det krampade bakom tungan också. Kramperna kom oftast när jag böjde mig ner. Dom höll på ganska länge också i mitt tycke. Jag är ganska smärttålig men detta var nog mera än vad jag pallade med. Hade svårt att andas och kallsvetten rann.

Den första gången trodde jag seriöst att jag hade fått hjärtinfarkt så det plussades på med fruktansvärd och vansinnig dödsångest och panik from hell. Marcus var ju nyfödd då.. Hanna under 2 år.. Johannes 4 år och Elias 8 år… Petri var då typ 18 år och han hade just flyttat hemifrån och till Västerås. Känslan som jag hade då kommer jag aldrig att glömma.. Jag kommer att dö ifrån mina barn nu.. Dom kommer att bli ensamma och jag får aldrig att se dom växa upp.. Aldrig. Säkrade dom små i sina sängar ifall att jag skulle förlora medvetandet. Kommer ihåg också att jag tog fram Hannas hjärtmedicin och la den på diskbänken. Antagligen för att den skulle hittas och inte glömmas bort. Ja, inte vet jag.

En av grabbarna kom med ett glas vatten. Kommer inte ihåg vilken av pojkarna det var och jag vet inte hur han kom på att ge just ett glas vatten.. Jag tog en klunk och kände att krampen släppte lite när vattnet var på väg ner. Jag bad om mera och som jag drack då, det var massor.. och krampen klingade av efter ett tag i intensitet för att sen försvinna. Medan vattnet var på väg ner så gjorde det inte så ont.. Mysko ju. Det var där jag insåg att det nog inte var hjärtinfarkt utan någonting helt annat. Senare har jag hört att det är helst mjölk man ska dricka men jag pallar inte dricka mjölk rakt av. ”Smärtan också kännas som en kramp eller ett tryck. Ibland strålar smärtan ut mot axlar och rygg, och liknar symtomen på kärlkramp eller hjärtinfarkt” sägs det också om detta.. så jag var inte helt fel ute när jag trodde jag skulle döden dö av hjärtinfarkt..

Hade jag inte fått detta glas vatten så hade situationen blivit mycket traumatiskt för ungarna.. Ambulans m m.. och barn skulle tas omhand.. Jag ammade ju Marcus och han var inte van med falska och tillägg. Sen dess har magen krånglat och ställt till det i mitt liv. Inte bajsmagen utan det längre upp. Tidigare innan detta så har väl magen gett sig till känna lite då och då men det har inte varit så besvärande.

Nu kör jag lite brainstorming…

Nu när jag har ätit strikt LCHF ett tag så märker jag att mina magbesvär har minskat kraftigt. Jag la av med magsårsmedicinen efter typ en månad och mådde skitbra i magen. Jag fick inte ont när jag åt och magen svullnade inte. Men nu har jag märkt att när jag käkar lite mera kolhydrater i maten än annars, för det händer ju, men jag är ändå inom gränserna för LCHF.. så känner jag av det välkända molandet vid bröstbenet. Jag står inför ett dilemma nu känner jag. Jag kan ju inte fortsätta att ha denna strikta LCHF i evighet. Då försvinner jag ju. Ökar jag på genom maten så kommer magen att göra sig påmind. Att ha den där värken är drygt som perkele… för att inte tala om kramperna.. Hua!

Men kolhydrater måste jag ha mera av på ett eller annat sätt även om jag ökar på med lite grönt sen. Det blir inte i mängder och inte dagligen och varför förstår ni nog säkert. Det känns som om det finns en gräns hos mig när det gäller kolhydraterna och när det tippar över så reagerar magen. Det gäller att hitta just gränsen.. Det verkar ju hur drygt som helst att hålla på att pröva sig fram.

Nu har jag gjort som så att under som dagar jag äter i princip noll kolhydrater.. inte medvetet men när jag har kommit på det så tar jag en Resorb brustablett eller två. Det är en västskeersättnig.. Även bakiskurerare =) En brustablett innehåller ju 2 gr kolhydrater. Det vara bara då i början av LCHF som jag i princip höll nollan i kolhydrater. Magen reagerar inte på dom kolhydraterna i Resorben.

Jag mår alltså skitbra av den kosten som jag äter nu.. fysiskt och psykiskt. Jag överdriver inte fettet eller proteinerna även om det kan låta så ibland =) och är sparsam med kolhydrater. Jag känner att jag inte har riktigt orken att testa vilka sockerarter eller vad som är boven när det gäller min mage. Mjölksocker vet jag ju ger en reaktion så det undviker jag så gott det går. Men jag reagerar på någonting även om jag har käkat laktosfritt i flera veckor. Maltos ger en reaktion med.. Men jag dricker öl ändå emellanåt =) Fast sällan. Dom vet jag ju med säkerhet. Men det finns ju en del andra sockerarter. Eller.. är det så att jag reagerar på antalet gram oavsett sockerform? Har käkat paranötter nu en tid, lite per dag och det har gått bra. Men här om kvällen så käkade en hel påse på 150 gr så det blev ju en del kolhydrater enbart på det.. ca 7,5 gram (plus antalet gram kollisar via maten) Det började ju mola rejält. Nu har ni fått lite bakgrundsinfo när det gäller magen och hur det kan vara emellanåt och ni förstår säkert varför jag inte vill ha tillbaka det..

Det kan ju inte ha varit en tillfällighet att mina mångåriga och dryga besvär med magen försvann när jag minimerade socket?? Är det någon som kan detta eller har varit med om liknade?

Jag funderar och funderar och försöker lösa detta…

Ha en bra dag alla…

KramKram!

* Den här söndagskvällen den 20 november 2011..

Hej Mina vänner..
Här ligger vi då för att göra söndagskväll med film. Johannes ville ta kort och jag passar på att blogga lite nu när filmen som vi alla kikar på är på pausad. Nöden kräver ju sitt emellanåt. Hanna mår inte så bra. Hon kräks av den höga febern och halsen gör ontont. Hon blir ju så förtvivlad när hon kräks. Det är alltså riktigt, riktigt jobbigt för henne att kräkas.. Det blir ju stopp i andningen och hon får panik. Stackars gumman! Jag somnade nu i kväll en timma i soffan med Hanna och vaknade med värsta skallebanken.. Den börjar ge med sig nu, det värsta är borta. Det blev en mycket splittrad natt, den som var, och det är väl därför huvudvärken kom. I morgon är det skola för tre barn. Skönt faktiskt.. Det blir lite lugnare här hemma =)  Kanske kan man ta sig en tupplur med Hanna då.. el två helst ju.. under dagen..

Nu är kisspausen slut och åter till filmen… (och jag tänker se på den medan jag blundar=) )

Sköt om er allihopa…

Kramar från oss alla till er alla!!

* Jag vågar att utmana döden…

Jag är mycket höjdrädd.. Det har sin orsak, det hände någonting för 24 år sedan som gör att höjder är sjukt jobbiga. Min nu 28 åriga son Petri höll på att trilla ner från 7 våningen.. från balkongen. Även låga höjder ger en orealistisk rädsla. Men det är en känsla inom mig..

Har försökt bota detta med typ ”omvänd” Bugyjump.. Man vart katapultad högt, högt upp och föll sen rakt ner.. och så upp igen… och ner… Kan ju tala om att jag inte dog fast det kändes så när det höll på. Euforin efteråt går inte att beskriva. Den höll igång mig länge. Men höjdrädslan försvann inte. Jag har åkt glashissen på Skrapan i Västerås några gånger.. Fast jag tryckte mig mot väggen. Jag har tom flugit några gånger och det var sjukt jobbigt.. Varje gång sa jag .. aldrig mera. Men det blev ju ändå så.

På min och Johans första semester åkte vi till norra Finland.. Vi hade inga gemensamma barn då men min Petri var med och hans Linn.. Då 11 och 4 år. Vi åkte linbana upp för Ounasvaara i Rovaniemi.. Jag satt bredvid Petri och höll i honom så han kved till några gånger ( förlåt gubben).. Han fick inte röra sig och han bad mig att släppa men mammasbeskyddet hade slagit på till över det absolut maximala när det gäller det sunda.. så jag höll i honom..  och jag blundade. Givetvis så skulle ju Petri testa morsan sin och skämma så han lutade sig hit än dit några gånger. Men så småningom så förstod han min panik så han satt stilla..

Ungarna har ju fått ut för den emellanåt.. ja, tidigare. Har inte låtit dom klättra för högt.. min gräns var ju typ en sten på 50 cm öh..Haha.. Men jag lärde mig så småningom att behärska rädslan så att inte hindra andra.. Barn måste få klättra som i träd oavsett hur jag känner det.. Det kunde räcka med att dom skulle kika ner från en balkong som låg längst ner.. för att mitt hjärta skulle börja skena. Men nu för tiden håller jag truten och låter dom klättra och ha sig. Men givetvis inom rimliga gränser.. Normala.. inte mina.

Jag utmanar alltid mig själv i mångt och mycket även om känslan av att utmana döden finns där.. Jag testar mina gränser och jag vill själv ha kontrollen över mitt liv..

Såg i Aftonbladet nyss DETTA.. Bara tanken gjorde att den välbekanta känslan kom över mig.. Tryck över bröstet och hjärtat börjar bulta lite fortare.. och ändå sitter jag här på min soffa i trygghet. Det var den första reaktionen sen tar ju förnuftet över och det lugnar sig. Fuck.. en bild ju och jag sitter här och får känningar =)

Min tävlings och utmaningsinstinkt slår till med full kraft. Jag skulle INTE vilja gå där..På en glasgata och det är 1,5 kilometer ner och det ser man under sina fötter. Tanken får mig nästan att kräkas.. Men Jag skulle nog göra det ändå.. För att vinna över min rädsla.. Tror jag nu..Haha. Det är ju så lätt att säga när jag sitter tryggt här i Köping och glasgången finns i Kina på berget Tianmen.

Men har ju faktiskt utmanat mig några gånger och jag har vågat. Kan ju tala om att det krävdes enorm mycket innan jag gjorde det jag skulle göra. Bubgyjumpen tog flera dagars intensivt peppande av mig själv. Jag grät när dom knäppte selen.. Men fan.. jag stod kvar. Nu har höjdrädslan blivit lite bättre med åren men det har ju krävt en del saker av mig för att det ska bli så.. Här skulle det krävas flyg några gånger.. och så promenaden på 60 meter. Men fan.. skulle nog göra det om möjlighet fanns. Låter skitkaxigt ju, Haha. Man får vara kaxig ju och nu lär man ju aldrig få veta om kaxigheten är ”mycket snack men lite verkstad” .. Jag lär ju aldrig hamna där i Kina och gången av glas…

Ha en toppen Lördag alla!!

KramKram

* Jomenjo… så gick den här helgen också…

Kväller mina fina läsare…

   

    

Det har varit en toppen helg.. Jag har varit en sväng till Stockholm från lördag till idag söndag.. Hälsade på min underbara vän Renate. Vi har känt varandra en del år men tappade lite kontakt ett tag. Det blev så när vardagen förde med sig det ena än det andra. Men nu är ordningen återställd. Det kändes så fint med att bara vara vuxen utan att ha arvsförmånstagarna i släptåg.. Bara att kunna prata med andra vuxna utan att hela tiden bli avbruten.. eller att man måste springa ifrån. Det här börjar arta sig. Det här är andra gången i år som jag har fått denna möjlighet.

Emellanåt när livet för med sig lite jobbigheter och man dimper ner i en svacka så går jag in i min bubbla för att koncentrera mig på det jag har. Det kan vara ekonomin som spökar, fast den spökar visserligen alltid men den kan vara i olika grader..eller vissa saker när det gäller ungarna, pappan deras, oron för liv el död.. Att man verkligen måste fokusera rejält på att fixa det dag för dag. Det märker ni här på bloggen genom att inläggen inte kommer så attans ofta.. eller att jag helt sonika låser bloggen för insyn för alla för att slippa själv logga in och kolla om kommentarer har kommit. Det innebär ju också att mina besök och kommentarer hos andra är få. IRL drar jag mig också undan.. blir osocial. Jag måste det för att kunna hålla skutan flytande.

Men jag tycker det är så otroligt skönt att dom flesta som jag har kontakt med här på nätet förstår det och låter mig vara den jag är. Samma IRL. Det är ju ingenting personligt mot någon. Men vissa IRL och här i etern förstår inte riktigt detta hur jag än förklarar att det är så jag fungerar. Nu ids jag inte länge förklara min ev frånvaro längre. Börjar bli tröttsamt ju. Riktiga vänner låter mig vara den jag är och finns där när jag poppar upp från min bubbla. Det är dom som är värdefulla. Det är dom som jag väljer att ha nu i mitt liv. Jag kan ibland fundera över vänners frånvaro men är jag osäker så frågar jag sonika bara.. Då vet jag ju tills nästa gång dom ”försvinner” Men jag målar inte fan på väggen innan och målar upp ett scenario och gör deras frånvaro hos mig personligt riktat. Dom som undrar kan ju fråga mig. Jag är ärlig så ni får ett ärligt svar.

Höstlovet är slut. Måndag i morgon och skoldag. Skönt att det blir lite normala sovtider för oss alla. Nästa lov är väl jullovet och det slog mig nu ju att det är ju nästa månad. Får lite panik nu.. som alltid inför julen. Det kommer att innebära en brant backe ner när det gäller ekonomin.. Snorhalt ju. Som alltid så hoppas man ju att backen är lite sandad. Men detta är ju ingenting nytt så det är bara och fixa det och det gör jag som alltid.

För det är ju så här…

Somewhere over the rainbow
Skies are blue, And the dreams that you dare to dream
Really do come true.

Någon gång är det våran tur att inte behöva ha den där katastofekonomin som tynger ner oss emellanåt.. Jag vet ju det. Jag står i kön och även om det går jävligt sakta emellanåt så står jag stadigt kvar. Jag tror och jag har hopp. Jag sitter inte här och väntar på att jobbet ska komma till mig.. bara så där. Jag letar hela tiden mer eller mindre aktivt. När det är ”mindre” så innebär det att någonting har kommit emellan som går före allting annat. Det finns ju en del saker som finns i vårat liv som jag inte berättar här på bloggen som innebär att vilket jobb som helst och vilka tider som helst inte är aktuellt. Det är så mycket som ska passa in.. Jag har två barn med funktionshinder och det är efter dom två jag måste anpassa mig.

Nu börjar klockan närma sig midnatt.. Lopplådan lockar lite nu!!

Önskar er alla en go och lugn natt och en fantastisk ny vecka..

KramKram!

* Självkontroll, koncentration och mod.

Det finns en dikt av Harriet Beecher Stowe (1811-1896)
Som är fin och hoppfull.

Den här:

När du hamnar i en besvärlig situation
och allting verkar gå emot dig…
Tills det verkar, som att du inte kan stå emot
en enda minut längre…
Ge då inte upp
För det är just där och då…
som tidvattnet vänder.”

Precis.. som jag alltid har sagt.
Det finns en lösning bara man inte ger upp..
Bara man inte hakar upp sig och hamnar i panik.
Eller gör sig själv till offer över sin situation.
Man ska var herre över den så gott det går.

Jag hamnar i sådana situationer av och till. Ganska ofta faktiskt.
Att man får tänka till en massa.. Andas och inte rusa sta i panik.
Och se!!  Alltid så löser det sig.. Alltid!
Om inte annat så får man en lösning eller en frist i någonting ett tag..
Men att man kan andas ut en stund. Sen kan man finna mera långsiktiga lösningar om det behövs. Då ser man allting bättre. Förstår bättre.
Mycket handlar om självkontroll, koncentration och modet att ”vänta ut lösningar” Vad det nu än må vara.
Att inte hispa till på direkten för då ser man ingenting – Tvärtom.
Det mesta blir ett snäpp värre faktiskt. Kaos och frustration är bara två av förnamnen. Dom förnamnen vill inte jag bära iaf.
Men jag är benägen att påstå att det inte är så lätt alltid.

Alla motgångar som man har måste man samla ihop till en drivkraft inom en själv. En drift att förändra sin situation till det bättre. Inte bara sätta sig ner och rycka på axlarna och tro att allting löser sig ändå så småningom.  För en vacker dag, med en sådan attityd, så brakar det käpprätt åt helvete. Ner i avgrunden. Där vill vi nog inte vara. Sju resor värre där ju!!

Håller ni  med om det?

Torsdag idag.. och som det bör sig så ser vi, förhoppningsvis alla, en fredag randas i morgon. Helgen är i antågande. Ganska skönt faktiskt.
Det blir väl gårdsliv och så skogen under helgen.
Vi har inte gett upp Kopparödlor än eller grodor =)
Jag ska nog pussa en om jag hittar.. Ja en groda alltså.
Så får vi se om den förvandlas till en Prins eller så..
En vanlig en duger också… Haha
På Söndag blir det nog skogen.. En prefekt dag att leka skogsmulle =)

Idag så har det regnat hela dagen… Grått grått grått..
Men grått är fint faktiskt det med.. =)
Vi får hoppas på sol i helgen – Överallt.

Nu blir det TV en stund sen bingen.

Var rädda om er!

KramKram!

* Återblick till 29 Juli 2009…

För dryga året sen fans det en artikelserie i Expressen.
”Fattiga barn” i Sverige. Den 29 Juli 2009 började den.
Jag var med som första familj ut..
Det var ingen klagosång utan ville bara dela med mig om hur jag klarar min situation som arbetssökande, ensamstående fembarnsmamma
med fyra barn hemma med flaggan i topp….
Ett fåtal missuppfattade artikeln.. med flit
eller så hade dom bara inte läsförståelsen för att förstå artikeln…
Men överlag så var det bara positivt…

Jag tvekade inte en sekund när jag blev tillfrågad för egen del.
Men givetvis var det lite blandade känslor..
Av att våga eller inte våga…
Nu lider jag inte brist på självförtroende. Det vara mera med tanke på barnen och reaktionerna som ev skulle komma som dom tvingas ta del av.
Jag hade otaliga diskussioner med dom men dom sa bara ”Kör på morsan”
Så här när man har facit i hand så var det EN som kallade ett av barnen för ”Fattiglapp” och av den hade man ju väntat sig det.
Mycket beror det på hur vi vuxna pratar om vad som står i tidningarna.
Barnen anammar.. genom att lyssna på oss och våra värderingar.
Det är bra föräldrar här i Köping i överlag.. Kloka föräldrar. =)

Givetvis prövades jag i massor… Det startades upp trådar i olika forum.
Kommentarer både bra och dåliga kom…Mest bra =)
Men står man för det man säger, tror på det..så går det bra=)
Och jag känner att har man en sund inställning till typ ”skitsnack”
så fixar man det mesta ju.

Jag som alla andra behöver påminnas ibland att det finns så mycket att vara tacksam över här i livet. Därav kanske denna återblick dryga året tillbaka.
Livet går inte i repris.. Noll omtagningar.. Gjort är gjort.
Men alla känslor som vi ev känner som skam över våran situation
kan förändras.. Det är INTE skamligt att vara ”fattig” ekonomiskt.
Kan man glädjas och vara tacksam över det man faktiskt har
Ja då är man RIK =)

Om jag fortfarande är Ekonomiskt fattig??
Japp…om inte ännu fattigare och situationen kämpigare än tidigare..
Men bottom is not nådd än..haha
(Snälla rara..Skicka inga bidrag.. ni vet min inställning ”Kan själv” =)
Men har ni ett jobb så tar jag gärna emot :P )

Men jag är otroligt mycket rikare i erfarenheter än för dryga året sen…
Har fått mera skinn på näsan.. Ett ännu större jävlaranamma =)
Jag har blivit modigare.. =)

Med risk för att tråka ut er med ännu mera text så lägger jag ut hela det blogginlägget som var kopplat till artikeln..
Det som kommer fram i tidningar är inte alltid hela sanningen…
Det kan ju vinklas lite åt snyfthållet =) (Även om man läste i genom det så missade man lite som borde ha rättats till innan tryck)
Det var lite som ett krav att jag fick säga med mina egna ord här på bloggen och att dom länkar till mig…

VÅGA VÄGRA VARA OFFER!!
Öppna ögonen.. hjärtat och njut av livet
Trots att plånboken är tom för det mesta.
Livet måste ju levas ändå så varför krångla till det för sig
och leva och ha sin vardag i ämligaste Jämmerdalen.
Man drar med sig så mycket folk dit ner av bara farten…
Bra mycket skönare och trevligare att njuta av det som finns att njuta av
medan man har det pissigt ju
Om inte annat så står man ut mycket bättre! =)

Var rädda om er!!

och så var det inlägget då…
Var så god!

* Somewhere over the rainbow…

29 juli 2009 av Sirpa Hotti |

Barnen flockas tjutande kring den vattenfyllda plåthinken.
Innergården är som en stekugn i dag. Luften står helt still. De ljusbruna hyreshusen bildar en mur runt detta slutna universum. Persiennerna är neddragna i varenda fönster, asfalten bränner mot fotsulorna.

Välkomna hit ni som kom hit via Expressens artikel
Attans trevligt med nya Läsare. Hoppas ni stannar =)
Välkomna också alla ni andra ”gamlingar” =)

Citatet ovan är skriven av den trevliga och duktiga reportern
Natalia Kazmierska.
Orden är så poetiskt fina.. om vårat liv på gården
Gårdslivet om sommaren!

Det är där vi är… året runt… i ur och i skur.
Om våren när gården börjar frodas.. det blir grönt och vackert.
Om Sommaren… när det är brännande hett och luften står stilla.
Om Hösten… när vinden piskar ner löven från buskarna
Träden blir så där vackert färgglada.
Att leka kurragömma blir då genast lite svårare.
Om vintern, om vi har tur, så gör vi den snyggaste snögubben.
Vi tänder grillen och grillar korv…
En rykande het kopp Oboy smakar ljuvligt när det är kallt.
Det är då vi har Gårdslivet på våran fina gård..
Vi grillar, fikar och umgås på gården året runt.
Det är rätt så Ok för det mesta. Japp.. för det mesta ju =)

Att jag inte går utomgårds till andra lekparker och så här i stan
beror på att min rygg inte alltid pallar med att springa efter Hanna.
(Har skadat ryggen och krossat kotorna längst ner i ryggraden)
Då vi är på nya ställen så ska hon utforska vartenda skrymsle.
Och dom små benen pinnar i väg attans snabbt ibland.
Hanna har Downs Syndrom.
När vi går och tex badar på Krillan om sommaren
Då är hon lätt att hålla efter. Hon är i bassängen hela tiden.
Men åker vi till Malmön och gratisutebadet där.. dvs Mälaren.
Så kan jag inte lämna henne en sekund någonstans.
Jag måste följa henne i vattnet för där finns ju inga bassängkanter
och på land så hon kan pinna iväg rätt så långt på kort tid.
Allting är ju så nytt där. Då är det ”klistervak” på henne.
Sen har jag ju flera barn att hålla efter..
Måste nästan ha fem par ögon och ett dussin armar =)
Därför är vi oftast på gården. Gården kan hon och är trygg där.
Hon vet vad hon har där och springer oftast inte bort.
Ibland när hon har tråkigt så kan hon dra iväg.
Men det gäller här med att inte släppa henne för en sekund.
Alltid ska man ha ett vakande öga på henne och veta vart hon är.
Men jag behöver inte vara klistrad på henne.
Men visst gör vi utflykter ibland.

Jag funderade en liten, liten stund när jag blev tillfrågad
om jag skulle ställa upp på den här artikeln.
Givetvis är barnen tillfrågade.. flera gånger faktiskt.
Hur det blev vet ni ju nu =)
Många kanske skulle ha avstått på grund av eventuella skamkänslor
Skam över det faktum att vara en ”fattiglapp” när vi skriver 2009
Hos mig finns det inga sådana skamkänslor.
Jag vägrar skämmas.
Det är så här vi har det bara… just så här.
Inte så där… utan just så här =)

Varför skämmas över sitt liv?
Varför skämmas över sig själv?

Var stolta i stället över eran kamp för att överleva.
Att man försöker leva med väldigt små om inga marginaler alls..
Att det går… att man lyckas är ju en stor vinst i sig  =)
Man försöker ju göra det bästa av situationen… eller hur??
Var stolta över just d e t men skäms inte för bövelen!!
Då gör ni er själva och barnen en otjänst..
Och lär dom att det är skamligt att vara ”Fattig”
Vilket det absolut inte är.
Givetvis förutsätter det att man lever ett ”föredömligt” liv.
Ja att man tex inte super upp, spelar upp, shoppar upp sina pengar
Ja ni förstår vad jag menar.
Då ska man skämmas…

Skam ger en massa extra problem..
Som man inte hade nog med att vara ”fattig”
Så ska man också leva ett dubbelliv och låtsas som om det regnar..
Och hoppas på att ingen spräcker bubblan.
”Vi har det bra.. vi klarar oss” samtidigt som man kikar efter i plånboken
om man nu skulle ha lite pengar kvar att köpa mjölk för… och bröd
Shittan också.. toapappret var visst slut den med.
Vilken tur att det finns kaffefilter.. det får duga.. Haha
Det är ju två veckor kvar till nästa gång man får pengar.
Ja då får man hoppas på att man har massor med kaffefilter.. haha

Det är urjobbigt och faktiskt nästan en heltidssyssla
att försöka få allting att gå ihop varje månad..
Jobbigt att alltid kanske låna så man klarar sig..
Det kan bli en ond lånecirkel man har hamnat i… moment 22.
Men det blir bra mycket tyngre om skammen finns.
Men jag väljer att ”se ljuset” finnas, leva och älska
Jag väljer att göra det bästa av det jag har…
Utan att hamna i en offersituation.

För med en offermentalitet kommer man inte långt..
Man kommer knappt utanför dörren..
Man missar det underbara som finns i livet..
Man missar barnens skratt… deras glädje och kärlek.
Man missar soluppgången och fågelkvitter.
Man missar pirret i magen över någonting fint.
Man missar glädjen över att ge och unna andra.
Man missar sina underbara medmänniskor som man möter.
Man missar att leva och man existerar enbart.
Man missar så otroligt mycket när man fastnar i mörkret.

Evig mörker kan väl aldrig vara trevligt i längden?
För i mörker så ser man inte någonting
Bara sig själv och sin situation… som man ser som helt hopplös.
Man ser bara saker som andra har som man kan tråna efter.
”Varför har den och den så bra… men inte jag?”
Man blir blind för det man faktiskt har.
Den värdefulla energin går åt att älta och åter älta..
Det är svårt att få någonting konstruktivt gjort i mörker.
I ett mörker där ångesten lurar bakom varje hörn.
Man famlar och slår emot. Man snubblar, faller och slår sig.
Man blöder. Själen gråter.

Skam kan göra barnen till tacksamma måltavlor
för mobbare tex i skolan.
”Vad ni är fattiga” osv… Barn kan vara hemskt grymma mot varandra.
Men lär man sina barn vara stolta över vilka dom är..
trots  ”fattigdomen ” dom lever i
Då kommer inte ev mobbningsförsök sätta så stora och djupa sår
i barnen.

Vi är också öppna om barnens pappas alkoholism..
Vi gömmer inte undan faktum och förskönar ingenting.
”Han sitter på bänken” ”Han är Alkis” ”Han är ett fyllo” ”En människa”
Det är deras Älskade pappa som dom ser… ”min pappa”
Barnen blir inte mobbade alls eftersom öppenheten
har tagit udden av ev mobbningsförsök…
Klart att någon försöker någon gång men det har dom ingenting för.
Tvärtom kan några barn har fått känslan av att inte vara ensamma
om deras situation om någon av deras föräldrar dricker.
Om dom känner igen sig i mina barn.
Det är viktigt att få känna igen sig och veta att man inte är ensam.
Om det finns någon skam så är det definitivt inte barnets skam.
Men givetvis finns det stunder då dom skäms över sin far..
När dom hamnar utan förvarning i en jobbig situation…
Tex då pappa konfronterar dom på stan onykter
och kompisar finns i närheten och ser.
Men dom jobbar på det och det går framåt.. skönt ju!!
Jag brukar säga till dom lite förenklat att:

Pappa är sjuk… hjärnan säger åt han att dricka
Men hjärtat vill vara hos dom han älskar högt, sina barn..
Det är bara det att sjukdomen gör att hjärnans kraft är större
Men hjärtatskraft är den viktigaste… den ärligaste.

Det är ju barnen stora sorg och då min med..
Att inte pappa finns med i deras liv alls.. ingenting alls sen många år.
Det kan gå många månader innan dom får se ett skymt av honom
på stan eller någon annanstans.
Då ser dom en pappa som är långt ifrån den pappa som dom såg
då för länge, länge sedan.
En ledsen och trasig man men ändock deras älskade pappa.
Då är det sorgens gråt som dom gråter över pappa..
En stor förlust som är svår ibland att förstå för ett litet hjärta.
En blandning av känslor sköljer över dom…
Att nästan förstå vs känna sig övergiven.
Känslan av att vara övergiven, ratad av pappa är svårt att hantera.
Sorgen är ibland så svår att den skriks rakt ut..
”Varför? Älskar han inte oss alls längre? Är det vårt fel?”
Klart att dom saknar honom… saknar sin pappa, den friska pappan.
Man får hoppas att han får kraften att sluta..
För fyra små hjärtan längtar så efter honom.
Tills dess får jag fortsätta att vara både mamma och ”pappa”
Men det är lite svårt att pinka i kors med sina söner
på så sätt som bara pappa och söner kan =)

Någonstans måste man börja förändra attityderna
och varför inte hemmavid först.
Hos sig själv allra först… förändra tänket.
Både hur man har det ekonomiskt
och tex vid ena förälderns missbruk.
Ja hur man hanterar faktum.

Det är jobbigt att smyga… och föreställa sig.
Då är det lättare att inte göra det.
Samtidigt kan man försöka glädjas över det man faktiskt har just nu.

Jag har fem underbara barn. Helt fantastiska barn.
Vi har ett hem och mat för dagen på ett eller annat sätt =)
Vi är friska. Vi har vänner… men framförallt så har vi varandra!!
Men vi har bara inte det där extra som behövs.

Utan det där extra kan vi tex inte semestra tillsammans hela familjen
och vi har faktiskt aldrig gjort det.. vi alla tillsammans.
Vi går aldrig tex på cirkus… det är attans dyrt med fem biljetter.
Bada kommunalt är en dyr historia för fem personer.
Bio för oss alla går inte… av samma anledning – så dyrt.
Vi går oftast inte alla på någonting som kostar pengar.
Har fullt upp med att klara vardagen gånger alla dagar /mån

Det är så som det är för mina barn..
Dom är uppvuxna med en asfaltsommar hemma på gården.
Det är klart.. att ibland så ”skäms” barnen över att vi är så ”fattiga”
Att vi inte kan åka någonstans tillsammans.. hela familjen.
Att vi får stanna hemma igen hela sommaren,som alla andra somrar.
Att vi inte kan göra det och det…Bara vara hemma.
Att inte ens kunna gå och bada mera än ett par gånger i månaden.
Det är jobbigt när skolorna börjar och läraren ber barnen berätta.
Berätta om vad dom gjort på sommarlovet.
Då är det nog några små barnhuvuden som sänks och hjärtat bultar.
”Fråga inte mig, snälla.. fråga inte mig!!”

”Alla andra får ju åka bort på semester”
”Andra gör ju det” ”Andra får ju det och det…”
kan det låta.

Det är tungt ibland att försöka förklara för sina barn.
Att säga att det är många andra som har det som vi…
”Många andra” känns lite som ett hån just då i ett barnahjärta
Det är ju dom det gäller… inte andra.
Man försöker förklara att någon gång är det våran tur…
Vi måste vänta lite bara… håll ut älskade barn!!

Jag är ju inte mera än en människa
Det känns ibland som om det dåliga samvetet gnager hål i en.
Det känns som om man var på väg att bli uppäten inifrån.
Skoningslöst och hårt kör den in knivar i ens hjärta.
Man vill bara gråta och skrika högt av smärtan.
Det är tungt.. Attans tungt stundtals.
Ja det kan jag inte förneka…

Som jag sa är jag inte mera än en människa..
Barnens sorg är så tung emellanåt…
Att se den, krampar mitt hjärta… det gör ont,ont, ont…
Att hantera en stor förlust och vara ”Fattig” samtidigt
Att inte kunna åka härifrån och ladda batterierna
när det har varit jobbigt med pappa ett tag.
När känslorna har varit enorma och svåra…
På sommaren ser dom sin far oftare än annars..
då sitter Alkisarna ute… överallt.
Det kan vara oerhört jobbigt för dom stundtals.

Jag är en mamma som vill ge det bästa av upplevelser till sina barn.
Så som alla föräldrar förhoppningsvis vill ge sina barn.
Jag vill ge dom det där lilla extra…
Jag vill ge dom andrum från det svåra i vardagen.
Istället måste jag krympa deras rörelsefrihet på sommaren.
”Gå inte dit.. eller dit… det är där dom sitter på sommaren”
Så behöver dom inte påminnas och bli ledsna.
Jag vill så oerhört mycket att ge barnen det där andrummet.
Men just nu går det bara inte hur gärna jag än vill.
Det känns i hjärtat ska ni veta… det är tungt.
Då är det lätt att känna sig misslyckad för en stund.

Men jag försöker istället för att älta ”varför har vi det så här”
så försöker jag ge barnen dom verktygen som dom behöver
för att klara av olika jobbiga situationer och känslor.
Genom att prata.. lyssna och finnas till extra mycket.. oavsett vad.
Ja det ska man ju göra ändå…
Men vissa verktyg tar en hel barndom att få på ett ”normalt” sätt.
Mina barn måste få dom snabbare.. därför ”Extra mycket”

Men utan dom där ledsna perioderna så skulle inte resten gå bra.
Jag tror dom behövs konstigt nog. Dom är viktiga.
Dom behövs för den egna orkens skull…
Att få nya krafter och kunna använda den rätt sen.
Det gäller bara att inte fastna.
Gör man det.. ja det är då det börjar bli farligt.
Men man måste få gråta och tycka att allt är fan så pestigt.
Det måste man.. En mänsklig rättighet ju =)

Men som jag sa i artikeln så är jag rik… ofattbart rik.
Rik på det vackraste livet kan ge… barnen och livet i sig.

Det är inte värt att rasa ihop.
Hör ni det alla ni som är i min sits?  Det är inte värt det!!
Då ödslar ni bort värdefull energi till att sukta över det man inte har.
Energi som ni kan ha till att njuta av det ni faktiskt har
Ett värdefullt liv och värdefulla barn.

Jag försöker förmedla allt detta till mina barn.
Hoppas dom anammar det sen. Allting blir ju lättare då.
Det är ju vi som har ansvaret över våra barns mående..
Våran ångest och oro smittar över till våra barn.

Hur jag mår och hur jag agerar sätter spår i deras liv för alltid

Fråga er själva. Vad är det värsta som kan hända?
Vad är det absolut värsta när inte pengarna räcker?
Det finns alltid en lösning – Alltid.
Det gäller att hitta den och det gör vi inte om vi bryter ihop.
Ge inte upp… hamna inte i panik… Glöm inte att A n d a s ! !
Då ser vi inte lösningarna. Vi hindrar oss själva. Vi gör oss blinda.
Vi är värda mycket bättre än så. Eller hur?

Jag vet hur det är att leva på gränsen
Att aldrig känna att jag klarar denna månad utan problem.
Är där sen många år tillbaka och jag vägrar att falla.
Och jag har överlevt och har fem underbart fina barn
Som har överlevt dom med…
Vi kommer att överleva i fortsättningen med.
Sen hoppas jag ju att dom ändå är lyckliga…
Trots det jobbiga i deras liv.

Nu är jag ju inte någon superduperöverpositiv.. tjohej tjej…Haha
Jag är lagom positiv och realist ända ut i fingerspetsarna.
Jag har bara hittat ett sätt att leva – inte enbart överleva
Ett sätt där jag och det mina mår bra trots allt

Vi står på kö.. i en väntelista… livets väntelista.
Någon gång är det våran tur….
Det tror jag stenhårt på… måste tro.
Tills dess så får man göra det så bra som möjligt
för sina barn och sig själv trots ”fattigdom”

Egentligen är jag ju inte fattig… tvärtom ju!!
Jag har bara inte så mycket pengar över =)

Var rädda om er!!

Glöm inte hjärtana ♥ i orden
till er själva… om er själva ♥
Till varandra och om varandra! ♥

Då blir livet lite härligare, lite lättare.. att leva.

KramKram!!

PS! Är det någonting som är oklart..
eller ni förstår inte hur det hänger ihop eller så =)
Så fråga gärna i en kommentar…

Tillägg:

Det spekuleras en jäkla massa i diskussionsforumet
eller inlägget där man kunde komma till tals om det
på Expressens sajt… om vad jag gör och inte gör..
Hur mycket jag har i inkomst..
Att jag väljer att vara hemma…
att jag skulle vara sjukskriven och vägra jobba m m
Det plussas på en massa inkomster som jag inte har osv…

Det kommer frågeställningar om varför jag har skaffat barn
när jag har det så knapert osv… när jag har ryggont osv..

Nu är det så här…

Alla barnen skaffade jag innan jag blev ”fattig”
Livet kan förändras och det förstår inte alla …tyvärr!!
Jobbat har jag gjort i alla år men är arbetslös nu som många andra.
Jag letar jobb men Köping är en stad som är drabbad av stora varsel.
Jag är utbildad inom vården och dagtid är svårt att få.
Att jobba kvällar och helger är svårt då jag har ingen barnpassning.

Jag har enbart varit sjukskriven i den akuta fasen av skadan.
Sedan dess har jag inte varit sjukskriven utan jobbat på som fan.
Jag har lärt mig att leva med mitt ryggonda.
Man får anpassa sitt arbete.. jag kan tex inte jobba i någon gruva =)
Jag har inte socialbidrag…

Ang om att vi skulle vilja åka på utlandssemester.
Ja som till Thailand eller så.,,
Det har varit snack om det i olika bloggar och så =)

Marcus… min underbara fina 6 åring sa så en gång.
Han kompis Wille hade varit till Thailand så det var därifrån han fick det. Han vet inte ens vad Thailand är… Haha
Det som inte framkommer är ju att han om han inte får då åka till Thailand  så vill han åka till Arboga och leta efter Djungeln…Haha

Jag skulle aldrig ta med min mina barn upp i luften.. HUA!!
När jag säger” komma bort, semestra”
så duger Arboga gott och väl bara vi kommer hemifrån.
Eller en campingstuga på Malmön som ligger 7 km härifrån.
Förstår ni? Ingen av oss suktar efter utlandsresor eller så.
Mina barn kan gott göra dom där utlandsresorna
när dom själva blir stora =)

______________________________________

HÄR är samma inlägg med kommentarer!

* ”Kan det jävlas, då ska det jävlas!”

Gamla tanten har lagt till med tonårsfasoner…
Klippte 9½ timma i drömmarnas värld i natt…
Fatta vad skönt det känns nu.. Helt otroligt ju =)
Nu är det på väg bort.. skitmåendet..
NU äntligen är jag på väg att bli människa igen…

Veckan som varit har varit den pissigaste i hela mitt liv
När det gäller att själv vara sjuk…
och som alltid när det är som värst så blir det alltid värre – Alltid.
”Kan det jävlas, då ska det jävlas!” Känns det igen?
Murphys lag… lagen om alltings jävlighet..haha
Det är min följeslagare kära lilla Murphy…

Givetvis när jag mådde som sämst så tar pengarna slut
Kylskåpet gapar tomt.. och ungarna skriker efter mat..
Nejdå.. dom skriker aldrig men det lät lagom pissigt ju..Haha
DÅ gapar börsen tom.. och man måste ta itu med den biten också..
Dom skulle ha tagit slut även om man inte vore sjuk..
Men helt plötsligt så var det en av dom gångerna man har de lite svårigheter med att få tag på dom… Just då.. när man inte orkade
Först fick man låna kortsiktigt tills man fick tag på den långsiktiga..
Sen betala igen det kortsiktiga lånet med det långsiktiga lånet…
Sen få tag på någon som handlar… bla bla bla….

Eller som halsflussmånaden… när man kände att Yes.. nu fixar
jag äntligen nästan en hel månad på egen maskin så slår skiten till
och alla pengar går åt medicin… 3 Pc kurer och två läkarbesök på Jouren som kostar dubbelt så mycket som vanligt…
Inte nog med det så var man tvungen att avmaska ungarna mitt i alltet..
Springmask killar något förjävligt ju…Hahaha
Och det kostar skjortan och behandla alla…närmare fyrahundra kronor
Och det sen gånger två…..
Ska det jävlas så ska det…

När man har repat sig från svackorna som kostat extra
så slår det till igen och igen och igen….
Murphy as Usual… Min vän… min eviga följeslagare..
Glasögon går sönder… Någon av ungarna springer sönder ytterdörrs-
glaset… och man blir flera tusenlappar fattigare… Mycket sjukt..Medicin osv….

Klart det känns att ha det så här..
Men jag låter inte detta hindra mig från att leva och ha det bra..
Allting fixar sig – Alltid
Jag vet ju det av erfarenhet…
Man måste ändå försöka se ljuset som finns och följa den..
Inte se allting i backsvart mörker… för då faller man.
Det finns alltid en lösning till allting…
Bara man inte glömmer bort att andas och inte hamna i panik..
Gör man det så hittar man inga lösningar…

Snälla ni… Gör ingenting av mina ord.. Berättar bara.
Vi klarar oss och jag tar inte emot någonting…
Det är inte därför jag delar med mig av mig för att jag vill ha
hjälp av något slag… Eller att ni ska tycka synd.. Hua nej!!
Det är INTE synd om oss… Inte på långa vägar.
Livet är fullt med uppförsbackar och nerförsbackar…
Jag har lärt mig att klara av mitt liv utan att sjunka
när kompisen hälsar på.. Murphy alltså.
Jag väntar inte på honom men när han kommer så
låter jag inte honom fucka mig.. inte för hårt iaf…
Han får gå bredvid mig så rider jag ur stormen.

Kanske kan mina ord trösta och ge hopp åt någon i samma sits
Det är väl kanske därför jag är så öppen om mycket
Och jag skäms inte alls…

Vet ni vad…

Nu ska jag ut och leva… igen =)

LOVE YOU ALL!!

KramKram!!

* ”Det kändes som om jag var ett flygplan som kraschade”

Marcus föll handlöst ner.. med huvudet före i backen nu i eftermiddags..
Från taket till cykelstället.. Det var så halt sa han, så han gled.
Nu gick det rätt så bra ändå…Bulor och skrubbsår i halva ansiktet
och ont i ryggen.. Han landade på huvudet och voltade och slog i ryggen.
Näsan kan ha fått sig en rejäl smäll också.. Han har brutit den tidigare.
Så det återstår att se om den är bruten en gång till.
Den är rak iaf men han blödde rejält med näsblod.

Marcus hade Änglavakt idag….
Det kunde ju ha gått  precis hur som helst ju..
”Tänk om..tänk om.. tänk om…” Tanken är skrämmande, den ger panik.
Ja, jag är skiträdd nu… Han kunde ju ha knäckt nacken..Herregud!!
Älskade unge.. Älskade Vackra Marcus… Min lilla Marcus
Huh… gråten är nära nu… Men det gick ju bra
Det är tårar av lättnad… Men också ”tänk om” tårar =(

Christa var på väg och skulle lämna igen en hyrfilm.
Hon fick höra vad som hade hänt på gården så hon tvärvände och kom.
Hon var alldeles skakig hon med ju.
Inte undra på.. hon har ju i färskt minne att Philip, hennes 8 åriga grabb
åkte upp med Ambulansen här om veckan…
Han flög från gungan och kraschlandade…
Marcus och Philip är grabbar av samma skrot och korn.
Dom ska alltid utmana… så man har ju hjärtat i halsgropen jämt ju.
Tack finaste Christa för ditt erbjudande om hjälp..
Samma till finaste Shalini…
Hon ringde och erbjöd sin hjälp hon med ju..
Skönt och en trygghet att veta att om man behöver åka upp
så har man både barnvakt och bil.. TACK tjejer!! <3

Nu till det mindre viktiga…

Glasögonen pajade också… sned, vinda och repiga glas.
Det andra paret hittade jag demolerad i barnens leksaksback här om veckan.
Så nu har Marcus inga brillor… Skit också!!
600 kronor i självrisk.. tror nog jag blev lite lurad där..
Hans kostade ju 995 kr och så fick man det andra paret gratis.
Använder jag försäkringen så kostar det mig 600 kronor..
Då får jag ETT par glasögon..
Men köper jag glasögon till ett paketpris.. 695 kr
Så får jag TVÅ par glasögon för det priset… alltså 95 kronor mera
Det lönar sig ju inte ta försäkring på barnglasögon ju..
Tänkte inte alls på det när jag stod där och skulle fixa Marcus första glasögon.
Köper man glasögon för 6000 kronor så är självrisken 600 kronor
Köper man glasögon från 995 kronor så är självrisken 600 kronor..
Det lönar sig försäkra dyra glasögon
men köpa nya är bäst när det handlar om billiga paketpriser..
Fan..jag lät mig bli lurad..
Försäkringen kostade nästan 300 för två par glasögon….

Ja det är det här som jag menar när jag säger att när det börjar gå neråt
så går det ditåt med besked ett tag ju…
Ligger ju redan massor med minus pga sjukdomar..
2 läkarbesök á 220:-  plus 3 penicillinkurer..
Så nu är det glasögonen som har pajat..
En grej till ska det ju vara. Vad kan det bli då tro?? Pajar mina brillor tro??
Ja säger man inte att inte två utan den tredje också?
Det är sådant här som ”förstör lugnet” för oss som är Arbetslösa
och ensamstående med många barn…
Några kanske tycker att man ska spara varje månad till en buffert
för sådant här.. Men om det inte finns något utrymme för spanade då
Alla har inte den möjligheten.. Jag har inte det iaf..
Just när man har kommit i kapp så händer det någonting igen…
Det slår aldrig fel ju..Haha. Fan… måste ha ett jobb NU.
Men jag fortsätter att kämpa.. Har ju vanan inne ju =)
Det är så här vi har det bara..just nu… och inte för evigt..Just så här!
Det kommer bättre tider.. Garanterat. Det tror jag stenhårt på..
Det är våran tid snart =) Japp så är det ju =)

Från den mindre viktiga saken till den första viktiga saken nu:
Marcus sa nyss till mig
”Det kändes som om jag var ett flygplan som kraschade”
Ja så kändes det nog.. Lillgubben då!!
Han har käkat mat… och är inte så påverkad av det som hänt..
Inte mera än att han är mörbultad och öm…
Hoppas han har lärt sig läxan nu
Att inte klättra upp på taket.. Har ju varnat honom flera gånger
ja och förbjudit också…Han får INTE vara uppe på det taket.
Får se hur länge han kommer ihåg detta nu…

Jag livet är bra nervigt ibland…
Jag är ju trött och slö så jag orkar egentligen inte bry mig
Men som vanligt så förtränger jag det… =)
Nää, det där lät konstigt.. Glöm det!! Haha
Försökte skojas lite… tänkte på mitt inlägg igår.

Nu ska jag lägga mig på soffan en stund och kolla på burken.

Var rädda om er själva och varandra!!

KramKram!