Tag Archives: Panik

* Kanske blev det lite tokigt…

Men om jag är ledsen på någon.. (se några inlägg ner) så har jag redan tagit det med dom det berör. Blir ju lite tokigt om jag nu inte säger det. Det är bra om man får sådant ur världen så fort som möjligt.. Man säger det man vill ha sagt och så kan eventuella missförstånd klaras upp snarast.

Söndag idag som sagt var och som det bör sig så är det måndag i morgon och jag bara jublar.. Sköna härliga vardagsmåndag med skola till ungarna. Sen så kommer ju Hanna hem.. Älskade unge vad jag saknar henne.

Jag hittade denna skylt HÄR på Pernilla Wahlgrens blogg. Hoppas hon förlåter mig för bildstölden.. Men jag tycker den är faktiskt bra.. Brukar läsa henne lite då och då.. Det är en fin och jordnära tjej.

Denna ska jag nog göra åt mig själv.. Det kan inte vara så svårt och kanske inte just en exakt likadan utan snor orden och gör en tavla av någonting. Fast det är ju fint med trä. En bred träplanka.. lite färg och en stadig hand när man textar texten..

Det är just så här det känns.. Man måste behålla lugnet och fortsätta.. om och om igen. Det har blivit liksom ett mantra inom en när det är lite drygt. Att fortsätta oavsett vad.. Inte ge upp. Jag tror att det är paniken många känner som gör att man inte ser alla möjligheter till lösningar.. Det blir lätt att man hamnar i hopplöshet och där ska man nog akta sig för att hamna.. Jag är inte ensam om min situation med arbetslöshet och ekonomisk fattigdom.. och allt vad det för med sig.

Jag ser vad hopplösheten kan ställa till med. Det är så jävla tragiskt att människor ska hamna där. Arbetslöshet.. Utförsäkrad.. Ekonomisk fattigdom.. Kan leda till isolering.. utanförskap.. skam..känslan av att inte ha ett värde.. missbruk.. sjukdom.. kriminalitet m m och när man inte orkar längre så avslutar man sitt liv.

Dom vuxnas håglöshet smittar av sig på barnen och det kan gå väldigt illa om man inte fångar upp dessa barn så fort som möjligt. Man måste fånga upp dessa familjer så fort som möjligt. Tyvärr så tror jag många gånger att det är skammen som sätter stora hinder för att hitta dessa familjer. Skammen gör också att man inte riktigt vågar söka hjälp.. Man skäms för att man har det så uselt. Man bygger upp fasader och sen så ser andra vad som fasaden döljer när katastrofen är ett faktum. Då kan det vara försent.

Jag vet att jag har en del läsare som sitter i liknade situation som jag gör. Till er vill jag säga.. Skäms inte… och låt aldrig någonsin.. låta någon inbilla er att vi är värdelösa eller andra klassens människor.. sådana människor existerar inte!!

KramKram!!

* Alla ungar är hemma idag..

Skola och fritids är stängt.. Ganska skönt faktiskt. Solen skiner och det är några minusgrader ute. Det blir till att pallra sig ut en stund med tvenne ungar.. Dom andra två får jag väl inte ut lika lätt.

Jag är lite ur form just nu.. Håller på att tampas med ett eventuellt faktum som kommer att syna mina krafter ordentligt. Att finna lösningar när det kommer (om det nu kommer.. jobbar också stenhårt för att förhindra att det sker ) är ett heltidsjobb just nu. En sak är i alla fall säkert. Samhället med sina regler kommer att göra mitt redan usla ekonomiska liv ännu uslare. Mycket uslare.. så pass uselt att jag har lite svårt att riktigt greppa vilka jävla konsekvenser det kommer att ge mig. Antalet munnar att mätta är oförändrat. Jag har försörjningsplikt för alla. Alla utgifter är lika. Jag tar inte vad det är här på bloggen just nu.. Men rider på en panikvåg av och till just nu och det är inte det trevligaste ska ni veta.

Att ge upp är inte inte ett alternativ i min värld.. Så det blir till att kämpa hårdare.. hur det nu ska gå till. Tycker nog jag redan kämpar rätt så hårt sen flera år.. så hårt jag kan och lite till.

Ha det så bra alla.. så hörs vi snart igen.

* LCHF .. Dödsångest och Brainstorming

Det har stått lite stilla med viktnedgången mot målet som är minus 30 kilo. Inte stilla egentligen men det har gått mycket sakta. Det är några kilon kvar.. Inte många.. några bara.

Det beror inte på att jag har fuskat och haft kolhydratfrossa. Nope inte alls. Det beror på att jag inte ha käkat så bra och så ofta som jag gör en del gånger. Det vill säga.. Fett och Protein i ”massor”..  Skitsamma ni vet ju ändå om min ekonomiska situation så det är därför det blir lite magert emellanåt i slutet av en pengaperiod. Men jag har absolut inte svultit så tänk inte ens den tanken. Men det har blivit ”mager”  och mycket enformig mat som ägg, tonfisk och så.. Alla dom där feta godsakerna som beasås.. kryddsmör osv.. har jag inte käkat. Inte heller kött eller så. Men jag har käkat och försökt göra det regelbundet.

Vad hände då när jag gick ner på en vanlig ”bantningsdiet” ? Jo, viktnedgången stannade upp lite. Men nu när jag har kunnat köpa dom där gottisarna å thanks to the barnbidraget..Haha..  så har det börjat gå ner igen nu. Det är inte bara nu utan jag märker det varje månad. LCHF är dyrt och det blir ju på grund av det som det blir som det blir emellanåt.

Så vad har man lärt sig av detta då? Jo, ät mycket och gott med mycket fett så går du ner i vikt. Äter du magert och lite så går det sakta, sakta.. Egentligen ganska skruvat.. eller hur? =)

Jag skulle ha börjat öka på med kolhydrater nu i fredags.. Men det sket sig. Jag kan inte förmå mig att göra det just nu. Hade ju lovat mig i början av LCHF att göra det när jag har gått i mål. Tänkte lite sen senare att jag har ju rasat så mycket på kort tid så jag kan gott plussa på kolhydrater lite före målgången. Men vill nog inte göra det ändå när det kommer till kritan. Kanske inte alls och inte genom maten. Jag ger er lite bakgrunds info först…

Jag har ju haft stora problem med magen i många, många år. Tidigare innan LCHF så åt jag dagligen magsårsmedicin. Det var inte alltid dom hjälpte heller.. så fort jag åt så svullnade magen och det gjorde ontont i trakterna kring mellangärdet. Ibland så fick jag fruktansvärda kramper. Det var som ett band av nästan outhärdlig smärta runt bröstet och ryggen och upp mot halsen. Det krampade bakom tungan också. Kramperna kom oftast när jag böjde mig ner. Dom höll på ganska länge också i mitt tycke. Jag är ganska smärttålig men detta var nog mera än vad jag pallade med. Hade svårt att andas och kallsvetten rann.

Den första gången trodde jag seriöst att jag hade fått hjärtinfarkt så det plussades på med fruktansvärd och vansinnig dödsångest och panik from hell. Marcus var ju nyfödd då.. Hanna under 2 år.. Johannes 4 år och Elias 8 år… Petri var då typ 18 år och han hade just flyttat hemifrån och till Västerås. Känslan som jag hade då kommer jag aldrig att glömma.. Jag kommer att dö ifrån mina barn nu.. Dom kommer att bli ensamma och jag får aldrig att se dom växa upp.. Aldrig. Säkrade dom små i sina sängar ifall att jag skulle förlora medvetandet. Kommer ihåg också att jag tog fram Hannas hjärtmedicin och la den på diskbänken. Antagligen för att den skulle hittas och inte glömmas bort. Ja, inte vet jag.

En av grabbarna kom med ett glas vatten. Kommer inte ihåg vilken av pojkarna det var och jag vet inte hur han kom på att ge just ett glas vatten.. Jag tog en klunk och kände att krampen släppte lite när vattnet var på väg ner. Jag bad om mera och som jag drack då, det var massor.. och krampen klingade av efter ett tag i intensitet för att sen försvinna. Medan vattnet var på väg ner så gjorde det inte så ont.. Mysko ju. Det var där jag insåg att det nog inte var hjärtinfarkt utan någonting helt annat. Senare har jag hört att det är helst mjölk man ska dricka men jag pallar inte dricka mjölk rakt av. ”Smärtan också kännas som en kramp eller ett tryck. Ibland strålar smärtan ut mot axlar och rygg, och liknar symtomen på kärlkramp eller hjärtinfarkt” sägs det också om detta.. så jag var inte helt fel ute när jag trodde jag skulle döden dö av hjärtinfarkt..

Hade jag inte fått detta glas vatten så hade situationen blivit mycket traumatiskt för ungarna.. Ambulans m m.. och barn skulle tas omhand.. Jag ammade ju Marcus och han var inte van med falska och tillägg. Sen dess har magen krånglat och ställt till det i mitt liv. Inte bajsmagen utan det längre upp. Tidigare innan detta så har väl magen gett sig till känna lite då och då men det har inte varit så besvärande.

Nu kör jag lite brainstorming…

Nu när jag har ätit strikt LCHF ett tag så märker jag att mina magbesvär har minskat kraftigt. Jag la av med magsårsmedicinen efter typ en månad och mådde skitbra i magen. Jag fick inte ont när jag åt och magen svullnade inte. Men nu har jag märkt att när jag käkar lite mera kolhydrater i maten än annars, för det händer ju, men jag är ändå inom gränserna för LCHF.. så känner jag av det välkända molandet vid bröstbenet. Jag står inför ett dilemma nu känner jag. Jag kan ju inte fortsätta att ha denna strikta LCHF i evighet. Då försvinner jag ju. Ökar jag på genom maten så kommer magen att göra sig påmind. Att ha den där värken är drygt som perkele… för att inte tala om kramperna.. Hua!

Men kolhydrater måste jag ha mera av på ett eller annat sätt även om jag ökar på med lite grönt sen. Det blir inte i mängder och inte dagligen och varför förstår ni nog säkert. Det känns som om det finns en gräns hos mig när det gäller kolhydraterna och när det tippar över så reagerar magen. Det gäller att hitta just gränsen.. Det verkar ju hur drygt som helst att hålla på att pröva sig fram.

Nu har jag gjort som så att under som dagar jag äter i princip noll kolhydrater.. inte medvetet men när jag har kommit på det så tar jag en Resorb brustablett eller två. Det är en västskeersättnig.. Även bakiskurerare =) En brustablett innehåller ju 2 gr kolhydrater. Det vara bara då i början av LCHF som jag i princip höll nollan i kolhydrater. Magen reagerar inte på dom kolhydraterna i Resorben.

Jag mår alltså skitbra av den kosten som jag äter nu.. fysiskt och psykiskt. Jag överdriver inte fettet eller proteinerna även om det kan låta så ibland =) och är sparsam med kolhydrater. Jag känner att jag inte har riktigt orken att testa vilka sockerarter eller vad som är boven när det gäller min mage. Mjölksocker vet jag ju ger en reaktion så det undviker jag så gott det går. Men jag reagerar på någonting även om jag har käkat laktosfritt i flera veckor. Maltos ger en reaktion med.. Men jag dricker öl ändå emellanåt =) Fast sällan. Dom vet jag ju med säkerhet. Men det finns ju en del andra sockerarter. Eller.. är det så att jag reagerar på antalet gram oavsett sockerform? Har käkat paranötter nu en tid, lite per dag och det har gått bra. Men här om kvällen så käkade en hel påse på 150 gr så det blev ju en del kolhydrater enbart på det.. ca 7,5 gram (plus antalet gram kollisar via maten) Det började ju mola rejält. Nu har ni fått lite bakgrundsinfo när det gäller magen och hur det kan vara emellanåt och ni förstår säkert varför jag inte vill ha tillbaka det..

Det kan ju inte ha varit en tillfällighet att mina mångåriga och dryga besvär med magen försvann när jag minimerade socket?? Är det någon som kan detta eller har varit med om liknade?

Jag funderar och funderar och försöker lösa detta…

Ha en bra dag alla…

KramKram!

* Den här söndagskvällen den 20 november 2011..

Hej Mina vänner..
Här ligger vi då för att göra söndagskväll med film. Johannes ville ta kort och jag passar på att blogga lite nu när filmen som vi alla kikar på är på pausad. Nöden kräver ju sitt emellanåt. Hanna mår inte så bra. Hon kräks av den höga febern och halsen gör ontont. Hon blir ju så förtvivlad när hon kräks. Det är alltså riktigt, riktigt jobbigt för henne att kräkas.. Det blir ju stopp i andningen och hon får panik. Stackars gumman! Jag somnade nu i kväll en timma i soffan med Hanna och vaknade med värsta skallebanken.. Den börjar ge med sig nu, det värsta är borta. Det blev en mycket splittrad natt, den som var, och det är väl därför huvudvärken kom. I morgon är det skola för tre barn. Skönt faktiskt.. Det blir lite lugnare här hemma =)  Kanske kan man ta sig en tupplur med Hanna då.. el två helst ju.. under dagen..

Nu är kisspausen slut och åter till filmen… (och jag tänker se på den medan jag blundar=) )

Sköt om er allihopa…

Kramar från oss alla till er alla!!

* Jag vågar att utmana döden…

Jag är mycket höjdrädd.. Det har sin orsak, det hände någonting för 24 år sedan som gör att höjder är sjukt jobbiga. Min nu 28 åriga son Petri höll på att trilla ner från 7 våningen.. från balkongen. Även låga höjder ger en orealistisk rädsla. Men det är en känsla inom mig..

Har försökt bota detta med typ ”omvänd” Bugyjump.. Man vart katapultad högt, högt upp och föll sen rakt ner.. och så upp igen… och ner… Kan ju tala om att jag inte dog fast det kändes så när det höll på. Euforin efteråt går inte att beskriva. Den höll igång mig länge. Men höjdrädslan försvann inte. Jag har åkt glashissen på Skrapan i Västerås några gånger.. Fast jag tryckte mig mot väggen. Jag har tom flugit några gånger och det var sjukt jobbigt.. Varje gång sa jag .. aldrig mera. Men det blev ju ändå så.

På min och Johans första semester åkte vi till norra Finland.. Vi hade inga gemensamma barn då men min Petri var med och hans Linn.. Då 11 och 4 år. Vi åkte linbana upp för Ounasvaara i Rovaniemi.. Jag satt bredvid Petri och höll i honom så han kved till några gånger ( förlåt gubben).. Han fick inte röra sig och han bad mig att släppa men mammasbeskyddet hade slagit på till över det absolut maximala när det gäller det sunda.. så jag höll i honom..  och jag blundade. Givetvis så skulle ju Petri testa morsan sin och skämma så han lutade sig hit än dit några gånger. Men så småningom så förstod han min panik så han satt stilla..

Ungarna har ju fått ut för den emellanåt.. ja, tidigare. Har inte låtit dom klättra för högt.. min gräns var ju typ en sten på 50 cm öh..Haha.. Men jag lärde mig så småningom att behärska rädslan så att inte hindra andra.. Barn måste få klättra som i träd oavsett hur jag känner det.. Det kunde räcka med att dom skulle kika ner från en balkong som låg längst ner.. för att mitt hjärta skulle börja skena. Men nu för tiden håller jag truten och låter dom klättra och ha sig. Men givetvis inom rimliga gränser.. Normala.. inte mina.

Jag utmanar alltid mig själv i mångt och mycket även om känslan av att utmana döden finns där.. Jag testar mina gränser och jag vill själv ha kontrollen över mitt liv..

Såg i Aftonbladet nyss DETTA.. Bara tanken gjorde att den välbekanta känslan kom över mig.. Tryck över bröstet och hjärtat börjar bulta lite fortare.. och ändå sitter jag här på min soffa i trygghet. Det var den första reaktionen sen tar ju förnuftet över och det lugnar sig. Fuck.. en bild ju och jag sitter här och får känningar =)

Min tävlings och utmaningsinstinkt slår till med full kraft. Jag skulle INTE vilja gå där..På en glasgata och det är 1,5 kilometer ner och det ser man under sina fötter. Tanken får mig nästan att kräkas.. Men Jag skulle nog göra det ändå.. För att vinna över min rädsla.. Tror jag nu..Haha. Det är ju så lätt att säga när jag sitter tryggt här i Köping och glasgången finns i Kina på berget Tianmen.

Men har ju faktiskt utmanat mig några gånger och jag har vågat. Kan ju tala om att det krävdes enorm mycket innan jag gjorde det jag skulle göra. Bubgyjumpen tog flera dagars intensivt peppande av mig själv. Jag grät när dom knäppte selen.. Men fan.. jag stod kvar. Nu har höjdrädslan blivit lite bättre med åren men det har ju krävt en del saker av mig för att det ska bli så.. Här skulle det krävas flyg några gånger.. och så promenaden på 60 meter. Men fan.. skulle nog göra det om möjlighet fanns. Låter skitkaxigt ju, Haha. Man får vara kaxig ju och nu lär man ju aldrig få veta om kaxigheten är ”mycket snack men lite verkstad” .. Jag lär ju aldrig hamna där i Kina och gången av glas…

Ha en toppen Lördag alla!!

KramKram