Etikettarkiv: SAKNAD

* ♥

Älskade Pappa och Vaari
1933 – 2012

Två år idag.

Diverse 1 februari 2013 025xx

Vi minns dig med kärlek..
Tacksamhet..
Med tårar och med skratt.
Så länge vi andas, kan minnas
Så finns du i våra liv..
Varsamt, kärleksfullt inbäddad
på en alldeles

speciell plats i våra hjärtan.

Sirpa och Barnen!

Ditt-Inre-Månljus

”Döden betyder ingenting.
Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum.
Jag är jag och du är du.
Allt vi var för varandra, det är vi fortfarande.

Nämn mig vid mitt vanliga namn, familjära namn.
Tala till mig som du alltid brukade göra.
Ändra inte ditt tonfall.
Håll sorgen borta från din röst.
Skratta tillsammans med mig som vi alltid
brukade skratta åt vardagens små ting.

Var med mig.
Bed för mig.

Låt mitt namn vara en del av din vardag.
Livet betyder detsamma – Ingenting har skett
som har förändrat det.

Livet måste gå vidare, därför det måste gå vidare.
Döden är ändå ett tillfälligt avbrott i våra gemenskap.
Varför skulle du sluta tänka på mig bara för att du inte längre kan se mig.

Jag väntar på dig, för en kort stund,
alldeles i närheten.

Allt är bra”

* To Where You Are…

Var rädda om er själva och varandra!

KramKram!

* Bye bye my beloved bro. Have a good time, see you soon! She’s sad but ok!

Diverse 9 juli 2013 012x
”And if by chance, that special place
That you’ve been dreaming of
Leads you to a lonely place
Find your strength in love”

* Love Story…

”Where do I begin?
To tell the story of how great a love can be
The sweet love story that is older than the sea
The simple truth about the love he brings to me
Where do I start?

Like a summer rain
That cools the pavement with a patent leather shine
He came into my life and made the living fine
And gave a meaning to this empty world of mine
He fills my heart

He fills my heart with very special things
With angels’ songs, with wild imaginings
He fills my soul with so much love
That anywhere I go, I’m never lonely
With him along, who could be lonely
I reach for his hand, it’s always there

How long does it last?
Can love be measured by the hours in a day?
I have no answers now, but this much I can say
I’m going to need him till the stars all burn away
And he’ll be there

He fills my heart with very special things
With angels’ songs, with wild imaginings
He fills my soul with so much love
That anywhere I go, I’m never lonely
With him along, who could be lonely
I reach for his hand, it’s always there

How long does it last?
Can love be measured by the hours in a day?
I have no answers now, but this much I can say
I’m going to need him till the stars all burn away
And he’ll be there”

”(Where Do I Begin?) Love Story” 1970. Musik av Francis Lai och sångtext Carl Sigman.

Seduce my mind and you can have my body.
Find my soul and i’m yours forever.

Visst är sången fin? Det är lite som så det ska kännas i mitt tycke :P

Ha en bra fortsatt kväll!

KramKram!

* Up Close And Personal: Köttbullar, sorg och det där med att hata.

Diverse 3 Februari 2013 004
Hannas lunch och så här kommer det att se ut nu i framtiden… utan pasta, ris eller potatis.. Detta foto ger mig ont i magen faktiskt. Broccolin är bra men köttbullarna. Eldorado köttbullar och jag skulle aldrig äta dom själv. Inte andra färdiga köttbullar heller. Men mina barn käkar dom gärna och jag får kväljningar på bara tanken på dom. Blääk.

Har gett henne 2 Dulcolax i dag och det är fjärde dagen jag ger henne det. Hon har fortfarande inte bombat men magen har börjat mjukna så tabletterna har mjukat upp bajjan.. tror jag i alla fall och det kommer hela tiden lite i taget men hon kniper och kniper.. Det blir nog ingen skola i morgon..
Nu över till någonting helt annat.
Diverse 1 februari 2013 006xx
Jag har under många dagar och nätter läst pappas tankar.. memoarer. Om och om igen. Han efterlämnade en hel pärm med dom. Detta går inte att sätta ett värde på.. Det här är så ovärderligt. Fick också hans skolbetyg från småskolan och en del annat också. Jag är så tacksam att få ta del av detta.. Det ger mig en annan inblick i hur pappa var som människa.. Man lär känna honom lite mer så här efter döden. Jag känner igen mig i mångt och mycket i hans tankegångar och inser att jag är nog ganska lik pappa. Jag har alltid varit lite som pappas flicka. Många tankar går till pappa just nu.. Den 15 februari är det ett år sedan pappa dog. Ett år snart, av sorg och saknad. Sorgen finns där hela tiden och saknaden men den är inte längre så påtaglig och pockande… Livet går vidare.

Tidningsurklippet i pärmen som Pappa hade sparat är en dikt om Hanna som jag fick publicerat i VLT. Den hittar ni HÄR. Jag tror nog han var lite stolt, i alla fall över den biten av mitt skriveri =) Sen kanske han tyckte jag var lite väl öppen och rak i en del saker men han var nog ganska nöjd med att även om han inte alltid tyckte som jag så stod jag för det och lät mig inte kuvas. Han var ju av den äldre generationen och vissa saker talar man kanske inte så högt om.. Som tex ekonomisk fattigdom.

Var ju med i Expressen 2009 och 2010 och berättade om hur jag fixar livet trots arbetslöshet och den ekonomiska fattigdomen som det gav. Jag klagade alltså inte utan berättade om det där andra som gav livet ett otroligt högt värde.. Att trots en brist på pengar så var jag så otroligt rik. Att jag inte kan kallas fattig.. för fattig är man när man inte kan se värdet i det man faktiskt har det som inte har med pengar att göra.

Jag är hellre fattig på pengar än på det andra tillade hon glatt.. hon som har 27 kronor på kontot i skrivandets stund och flera veckor kvar av månaden.. Men jag menar det verkligen av hela mitt hjärta och jag fixar det tack vare just det jag har i mitt liv.. Mina älskade ungar.. Vänner. Min inställning.. Min tro på framtiden och på mig själv och massor med mera. Men förnekar inte att med pengar så går det att få ut mera av livet än utan.. Det bli lättare då att existera.. Man slipper delar av den jobbiga och stressande biten av livet. Att leva från hand till mun i perioder… Men en dag ska jag ha bägge delarna.. En dag, det vet jag och till dess så kämpar jag på.

Jag är definitivt inte någon överduktig eller superstark människa men attans envis är jag nog. Jag har bara hittat, inom mig, just det som gör att jag står ut när det är tungt.. Jag kan hitta och ta till mig det där hoppfulla ljuset när det är mörkt och kan leva vidare med rätt så ok livskvalité.

Att tycka synd om oss är lite som att inte kunna förstå och tro på sanningshalten i mina ord.. Det är lite som ett ifrågasättande av det jag säger och mig som person och som kapten på min skuta. Jag och barnen blir ”offer” i era ögon. Det är väl det sista vi är – Offer.

Vi kan väl ta detta med ”tiggeri” också och lite annat.. som hat.
Emellanåt så insinuerar några att jag bloggar för att få saker och ting av er läsare. Det är ju egentligen lustigt hur det kan vara.. Om någon uppskattar mig, min familj och mina ord på bloggen och visar det genom att skicka oss en present för att glädja och uppmuntra.. Ja då är det resultatet av tiggeri för då har jag fått någon att tycka synd om oss. Om samma sak händer en bloggare som har det ok ställt tex med ekonomin.. Ja då är det högst befogad uppskattning och dom är värda den uppskattningen. I deras ögon är jag alltså inte värd den uppskattningen.

19209_162137837268868_182661902_n

Hur kan det då komma sig att dom läser min blogg, dag ut och dag in, om den inte ger dom någonting? Jag ger mina ord.. mina tankar.. min glädje och sorg.. Det är min gåva till mina läsare.. men jag är inte värd att uppskattas för det. Vad är det min blogg väcker hos dom? Avundsjuka? Mår vissa så dåligt i sina liv att det hjälper en stund att hata någon som mig? Och sen få mig i dåligt dager inför andra men framförallt först inför sig själv så att man kan rättfärdiga hatet mot mig och kan föra det vidare som en sk sanning. Man har fått hatet att ändra riktning från självhat till hat mot mig och man mår själv lite bättre en stund.

Vad dom inte riktigt förstår är ju att med sitt hat och den eventuella svartmålning av mig som person påplussat med en del påhittade karaktärsdrag som jag skulle ha.. väldigt negativa givetvis annars så fyller dom ingen funktion. ..så ger det mig också någonting..

Mina ord, åsikter, värderingar och hela mitt liv förvrängs till oigenkännlighet:
Jag blir..” falsk och mycket bitter och hela världen hatar mig.. och jag hatar egentligen mina barn och dom hatar mig. Egentligen önskar jag att Hanna aldrig skulle ha fötts för jag känner skam över hennes Downs Syndrom men jag säger annat. Jag är avundsjuk på alla och hatar mitt liv och hatar alla som har det bättre. Jag är rasist, barnmisshandlare, tjuv, förskingrare.. m m. En bittrare, falskare och sjukare människa än mig får man leta efter.. och eftersom jag är så ensam, bitter och mycket, mycket falsk så säger jag någonting helt annat på bloggen.. bygger luftslott för att någon kanske ska tycka om mig.. lite i alla fall.. och ge mig presenter” osv..

Jag väljer att behålla min makt över mig själv och mina känslor genom att försöka förstå orsaken till dessa hatattacker.. istället för att bli kränkt och hatisk så gör jag ett bättre val. I och med detta så får jag någonting värdefullt i insikter om oss människor.. En bättre förståelse så att jag inte behöver själv hata eller må dåligt. Jag blir ödmjukare som person.. Starkare som människa. Jag vet vem jag är.. Vad jag gör.. Hur jag lever och mår. Jag har en trygghet och säkerhet i mig själv och ingen hatare kan ta kål på den.

Dom fick lite lättnad i sina träliga liv tack vare mig som måltavla.. Men det var egentligen inte mig dom pratade om.. Det var nog om dom själva.. om dom välbekanta känslorna som dom själva känner bäst och är experter på att känna.. Kanske känslan av ett misslyckande i livet.. Känslan av att vara utan värde.. Att man känner sig som dålig.. inte klarar av någonting osv.. Ja allt det där tunga och destruktiva som är vardagsmat för dom… Det svåra som går som en röd envis tråd i deras liv påförs någon annan och så anfaller man och mår bättre en stund.. Tills nästa gång.

Jag måste nog vara det mest otacksammaste mål som dom här hatarna kan ha. Lite obegripligt är det ju att det fortsätter år efter år.. trots utan önskad effekt. Jag står ju upp fortfarande.. Rak i ryggen och inte en millimeter har jag sjunkit.

Jag vågar vara öppen och ärlig i mitt liv om mitt liv.. om det positiva och negativa. Jag står för mina dåliga val i livet och skuldbelägger ingen annan än mig själv.. och det skulle aldrig falla mig in att slicka röv eller vara så feg att inte ifrågasätta någonting som är uppenbart fel.. för att bli någon.. i andras liv. Jag skulle aldrig välja bort någon människa av feghet över vad andra skulle tycka. Det är väl andra orsaker som avgör.

Det kommer alltid att finnas hatare runt omkring oss människor. Det som är viktigt är ju att man inte har smygidioterna i sitt liv. Jag tror inte att jag har några sådana just nu i mitt liv. Hatare finns det gott om. Men på ett eller annat sätt så har smygidioterna försvunnit från min vardag.. från mitt liv. Det går ju inte att hålla ful färg hur länge som helst utan någon gång så röjer dom sig.. som tur är. Dom som tidigare har agerat och räknats som vänner, innan dom blev påkomna exempelvis med sin usla feghet att stå för saker och ting.. blev plötsligt hatare… Men å andra sidan så har dom ju ett gäng med idioter och smygidioter i sitt liv istället. Det måste väl vara karma om något? =)

Det kan bli lite väl mycket text emellanåt i sådana här inlägg så det är nog bäst att avsluta innan det blir för långt..

Ha en bra fortsättning på denna söndag..
(fast egentligen kanske jag önskar er en usel söndag ;) )

Var rädda om er själva och varandra..

KramKram!

* Halmhjärnornas årliga kamp..

4729f712-a096-4187-bc9b-cd7c4511cc52

Lucia idag och idag skulle pappa ha haft sin 79:e födelsedag. En varm och kärleksfull tanke till honom idag.. Fylld med tacksamhet och varma minnen men också sorg och saknad.

Jag har Hanna hemma idag med. Magen krånglar och det gör ont men idag så fixar hon det och förhoppningsvis så blir det skola för henne i morgon.

Det slog mig i morse att jag bör snart ha ett brev i brevlådan från barnkliniken med resultat från proven hon tog när vi var där för några veckor sedan. Nu har det gått så lång tid att proverna var nog bra.. PUH! Under alla år så har tanken funnits där till jag får brevet att ”Tänk om jag får hem brevet fort… eller om dom ringer” men inte i år faktiskt.. så mycket.

Så i början så bad jag alltid om ett fullständigt blodstatus.. Det ingår ju inte som ett normalt prov vid dom här årskontrollerna. Men som den sanna hönan jag är så bad jag om det varje gång men nu skriver Hannas läkare in det med per automatik.. Bäst så.. annars så tjatar jag.. Hehe. Barn med Downs Syndrom har ju en lite ökad risk för att få Leukemi.. Men å andra sidan så ha naturen kompenserat det genom att det är lättare att bota dom här barnen jmf med s k normala barn med leukemi.

13s28-bock6-79
13s28-bock2-47
Bilderna är lånade från Aftonbladet.
Åsså brann Gävlebocken i år igen. Så trist!! Att det har blivit en sport att bränna ner den har vi nog fattat för länge sedan och motpolen i sporten finns där för att förhindra det.. men dom lyckas inte så bra… Aja.. Nästa år kommer det tävlas igen.. Självaste Bocken vs Bockhuliganos.. Må bästa Halmhjärna vinna!!

Önskar er alla en fin Lucia!

KramKram!

Och hörrni….

Diverse 7 December 2012 031ljus

* Let me take you by the hand…

Kväller alla!

Söndag idag och det har det varit hela långa dagen och fortfarande är. Grått och regn men det har varit skönt.. Har inte riktigt feelingen för solsken just nu.. Lättare om vädret matchar humöret ju.. Eller hur? =)

Jag har funderat så att skallen nästan poffar.. Ibland är det nästan bättre att vara ovetande om saker och ting men rätt som det är så får man veta.. Att det är illa ställt. Sämst någonsin för någon som mina barn älskar högt.


Om jag är rädd? Tacka fan för att jag är det.. Barnen är det. Vår familj verkar inte skonas från den här rädslan någonsin.. Den finns där hela tiden.. Ibland mera ibland mindre. Klart det påverkar oss.. Konstigt vore det annars. Vi är inte gjorda av gråsten. Dom här mörka molnen har tätnat över oss ännu en gång.
Det här är en sorgeprocess som barnen har fastnat i.. och kan inte komma vidare. Dom sörjer en levande död med rädsla. Den här rädslan är ett hot och högst befogad.. Kommer jag att räcka till om el när faktum kommer?

Jag är arg.. Så in i helvete arg över samhällets s k missbruksvård. Det finns inget barnperspektiv överhuvudtaget och jag ränker inte vara nådig alls. Det räcker nu! Det här handlar om mina barn..  Det handlar också om en mycket trasig medmänniska En människa som är utanför alla system nu.. som förlorat det mesta nu utom förmågan att andas. Det här handlar om att fråga sig själv om man kan göra någonting på rätt sätt.. Fråga sig själv, ärligt, om man orkar..

En del av mig skriker.. Varför just nu?? Räcker det inte med vad vi redan har?
En annan del av mig säger lugnt.. Jag ska se om jag kan göra någonting!
Hela jag konstaterar ändå att – Jag får inte blunda!

* Där Kärleken finns.. finns också sorgen och saknaden som tär..

Älskade Pappa..

Du finns inte längre fysiskt bland oss men i allra högsta grad så finns du i våra hjärtan med stor kärlek och en sorg över att vi inte kan längre krama ditt fysiska jag..  Men du finns därute i evigheten.. omkring oss..inne i oss..

Idag är det pappornas dag.. Jo, jag vet att du inte var så mycket för sådant men du får nog ändå stå ut nu =)

Vi saknar dig enormt och i natt så hade en av mina söner en mycket, mycket svår stund när det gäller döden. Han är rädd för den. För andras död och sin egen någon gång i framtiden.. Vi pratade länge och vi pratade om dig också. Det är svåra saker för unga att riktigt greppa det där med döden. Insikten slog ner som en bomb i hans hjärta i natt. Vi pratade om existensen.. Vår tid här på jorden.. Vi pratade om dig och frågor som  ”Var Vaari klar med sitt liv och var han nöjd?” (Vaari är morfar på finska)

Jag sa som jag trodde att det var.. Att du var redo och att du hade förlikat dig  med döden.. Accepterat att det är en del av livet.. för så är det ju. Men det är en mycket jobbig del av livet.. och oundviklig.

Han hade mycket ånger i sig över vad han tyckte var felprioriteringar som han har gjort.. som var så svårt att ta del av. Svårt men glädjande ändå för jag insåg att han hade kommit till en vändpunkt i sitt liv. Jag har väntat och hoppas på detta länge och även om min son har det svårt nu så är jag tacksam över att det kom nu. Att han vågar prata, gråta och känna alla dessa känslor. Att han inte grubblar ensam inom sig själv el förtränger. Det är ju en del av processen över att blir stor.. Att mogna och bli vuxen. Det är ju också en del i att hantera det här med pappan.. Sorgen och rädslan över att han riskerar sitt liv varje dag genom sitt missbruk.

Tack Pappa för att du alltid har avdramatiserat det här med döden. Din inställning och klokhet har jag fått med mig i livet och på så sätt är jag tryggare i mig själv. Men menar inte att det är lätt ändå.. Mycket svårt emellanåt. Det här försöker jag föra vidare till mina barn och förhoppningsvis lyckas jag lite i alla fall.


Idag skulle jag vilja gå till din grav.. Sitta där en stund men det är lite svårt att få till det. Men du finns ju närmare än så.. I mitt och barnens hjärta nu och så länge vi lever och kan minnas..

Älskade Pappa….

Med stor Tacksamhet och Kärlek går våra tankar lite extra till dig idag på pappornas dag. Vi vet att du är hos oss.. Just nu!

Din dotter Sirpa och Barnen..

* Bara lite, lite till….

Sen får jag en välbehövlig vila innan jag dyker ner i plurret igen.. Så jäkla skönt.. är en aningens trött nu men inte slut. Sen funderar jag lite på om jag ska göra det lätt för mig dom här få dagarna som är kvar eller svårt…Kanske har jag lite tendenser till ”självplågeri” och väljer det svåra sättet… Haha. Ja vi får se vad jag gör.. Någonting gör jag i alla fall och det är ju huvudsaken.. att man agerar!!

Ja och till er som tycker att mitt liv är fullkomligt värdelöst.. Ja ni talar ju emot er själva nu.. Jag berikar ju era liv med mitt så det kan ju inte vara så jävla värdelöst då ;) Passa på att ha ett rikt liv nu för snart kommer ni att få det en aningens fattigare.. Jag är ju en attans seg, envis och fruktansvärt revanschsugen finnkärring.. ja ifall det har gått er helt förbi =)

Hanna är ju på korttis och kommer hem i morgon. Saknar henne så det gör riktigt ont ju men i morgon så hämtar jag hem henne från fritidsklubben på eftermiddagen och sen är ordningen återställd i det Hottska hemmet.

Nu ska jag ta itu med tvätten och en massa annat som faller under kategorin tråkgöra..

Önskar er alla en attans bra söndag!

Var rädda om er själva och varandra!

* Älskade Pappa.


Älskade, älskade Pappa..

Idag är det 6 månader sedan pappa dog. Sorgen och saknaden finns hela tiden i hjärtat. Magen snörs ihop och en stor, stor värkande klump av förtvivlan gör sig påmind lite då och då.

Det är ingen idé att fråga sig att.. varför? Varför han dog?  Jag vet ju det. Ingen idé heller att fråga sig varför just han måste dö. Han precis som alla andra måste ju dö någon gång.. Det var pappas tid att göra det. Han hade fått leva ett relativt långt liv. Det här är en naturlig process livet och i åldrandet. Jag tror han själv hade ett lugn i sig över hans egen dödlighet. Det enda som är så orättvist var sättet han dog på. Det var ingen värdig död. Den var fruktansvärt jobbig.. ångestfylld och att han sakta drunknade i sitt eget blod inför sina barn och ändå kunna behålla masken inför alla kräver stor inre styrka. Inte säga hur rädd han var.. men paniken i ögonen avslöjade allt. Paniken över blodet som forsade ur munnen vid varje ansträngt andetag.. Inte kunna få ordentligt med luft. Fötterna ”trampade vatten” av smärta och ångest.. Men inte ett ljud om att behöva någonting för det. Han var ju medveten och klar.. Han förstod och han visste att det är hans tur att lämna nu. För att han var just så. Han skulle inte visa andra sitt eget lidande. Min tappra, tappra envisa pappa.. Åhh.. vad ont det gör att han fick lida..

Jag tog över och bad om medicin.. Bad  om lugnande och smärtstillande och kort efter att han hade fått det då dog pappa lugnt och fridfullt. Han hade alla sina barn omkring sig.. Min son Petri fanns också där och Andy ett syskonbarn. Vi var många som höll hans händer, smekte hans fårade kind. Vi alla berättade hur mycket vi älskade honom. Han var inte ensam.

Jag ringde efter pappas två bröder Tuomo och Jaska och syster Tuula men dom hann inte fram utan kom strax efter att pappa hade dött. Resten av pappas syskon bodde så långt borta så dom hade ju inte möjlighet att komma. Det här gick ju så snabbt. Men pappa visste att dom var på väg..

6 månader idag. Det känns som om det var alldeles nyss samtidigt som det känns som ett tag sedan.. En vår och en sommar har varit emellan.. Jag känner eller minns lukten av pappa fortfarande så tydligt. Pappa hade ju en speciell pappalukt =) Jag har varit på väg att ringa honom så många gånger nu.. För att berätta om barnen.. Fråga hur han mår.. Om han behöver hjälp.. För att tala om att jag älskar honom. För att genast få ett slag i magen av insikten.. att han är död. Han kan inte svara längre..

Ibland så funderar man på om man har missat att säga någonting viktigt.. Att om man fick en chans till att säga det. Vad skulle man säga? Jag känner att det jag har velat säga till min pappa har jag sagt.. Kanske ett förlåt att jag inte kom så ofta som jag hade velat. Men han visste ju om varför jag inte kunde. Kanske kunde jag ändå försökt att ordna det. Ja, jag vet inte. Men jag pratade med honom flera gånger i veckan.. Fast ibland så blev det ett hopp på en vecka eller så men blev det för länge så ringde han. Han var ju här hemma hos oss i Köping (pappa bodde i Västerås) många gånger fast det senaste året så hade han så ont i sina ben och hade svårt att gå så det blev mera sällan.

Jag är så otroligt tacksam över att min stora gosse Petri ”såg efter” pappa. Det var ingenting som jag hade bett om utan det föll sig så naturligt för Petri att ringa och fråga om han behövde hjälp eller bara komma över på en kopp kaffe. Han var mycket ofta hos pappa och hjälpte honom med olika saker och höll honom sällskap.. Ja under många, många år. Pappa sa till mig många gånger att det är en redig grabb jag har att han är så stolt över honom. Jag är så stolt över Petri jag med och så tacksam över deras fina relation.. Mina andra barn såg ju inte Vaari så ofta men dom lärde känna varandra lite i alla fall. Det blir lätt så när man bor i olika städer.

6 månader utan en levande fysisk pappa. Men han finns ju ändå inom mig.. I mitt hjärta för evigt och så länge jag kan minnas redigt så finns han. Sorgen och saknaden är inte längre i det där fruktansvärda akutfasen.. Utan den finns där och ploppar upp emellanåt. Nu vågar man minnas det mesta.. Tidigare så gjorde det så fruktansvärt ont. Att bara att snudda vid tanken på att han inte finns mera gjorde att man skenade.. så man manade bort så mycket som möjligt. Nu kan man skratta åt hans tokiga humor och minnas allt möjligt. Sorgen och saknaden finns men har tagit en annan form. En lugnare form.

Älskade Pappa..
Jag minns dig med tacksamhet, saknar och gråter.. Älskar dig!

En vacker Dikt: Döden betyder ingenting.