Tag Archives: UTVECKLINGSSTÖRD

* Fördomar…

En fördom är ett förutfattat antagande om någon eller något, grundat på tillämpning av en stereotyp uppfattning om en grupp som den eller det som är föremål för fördomen anses tillhöra. Vid brist på information om någon eller något använder man det lilla man vet för kategorisering och fyller på med allmänna
stereotyper – Fördomar är i grunden en överlevnadsinstinkt. De ska få oss att snabbt fatta beslut utifrån våra tidigare upplevda erfarenheter och på så vis tex. snabbt kunna avgöra om något/någon är farlig/hotfull och då ta oss därifrån.
(Orden är kopierade direkt från Wikipedia.)

Under en vecka som jag har pratat om detta så är det just detta jag har mött. Inte hos alla men hos många av dom som jag har diskuterat med. Så mycket okunskap som det fanns är fan beklagligt.
Ena undanflykten efter den andra kom för att kunna behålla sin uppfattning om dom funktionshindrade i synnerhet Downs syndrom. Det blev ett massivt förnekande om min frågeställning och det pratades hela tiden om annat. Det vill säga alla dom argument som är just deras fördom. Jag såg en rädsla och en otrolig okunskap. Ingen såg DS personerna som individer. Det dom såg var DS.

Jag sa ”Det behövs mera kunskap” Dom sa ”Vi är inte okunniga. Vi vet.”

Fick en kommentar:
”Postat den 2011/09/06 kl. 12:06 f m
Det är inte kränkande mot barn som har ds eftersom dom flesta av dom aldrig kommer att förstå vad fosterdiagnostik är för någonting. Du får inte glömma att dessa barn aldrig skulle klara sig själva i livet,därmed är dom för alltid utlämnade till andra personer för att få uppleva saker,jobba eller flytta hemifrån.

Dom flesta människor skulle aldrig vilja ha det så om dom kan välja och vill inte heller ha ett barn som kommer att få det så!

Mitt svar:

Japp, där kom det!! Dom förstår inte säger du. Du har dömt ut dom på funktionshindret. Människovärdet är inte baserat på funktionshindret utan på själva existensen. Det man pratar om överlag är ju det som nog skett som hos dig.. Att det finns en risk att människovärdet sänks för en grupp människor. Då stämmer ju den riskberäkningen. Då har vi rätt i våra antaganden. Det är på grund av sådana som dig som fördomar finns, rädslor finns. Det är på grund av sådana som dig som tex dom med DS har det svårt. DU och några till är INTE dom FLESTA..

Ett tips: Gå ut i livet istället för att sitta anonym bakom dataskärmen och på Familjeliv och se dig omkring.. Det finns en värld där ute som inte tycker som du….

Så vissa lagar ska man skita i.. Dom som baseras på Samhällets värdegrunder? Tänk orden Moral och Etik! Samhällets plikt! Att det är en rättighet att få den hjälp som man behöver oavsett funktionshinder. Men det som bara gagnar dig ska räknas fullt ut….

Ja, detta var bara ett exempel på fördomar och okunskap  i mitt tycke.

Minskar det människovärdet bara för att man inte alltid riktigt hänger med? Många förstår kränkningen mycket väl. Har tagit upp det otaliga gånger men eftersom dom vill hålla fast benhårt i sina fördomar så har dom inte lyssnat. Hade dom gjort det så hade deras egna argument inte hållit. En överlevnadsinstinkt för att slippa ta tag i sin rädsla..okunskap eller annat.. Min teori.

Ett exempel på en kommentar till under dom här dagarna:
”Nu kommer jag nog blir ”hatad” men jag uttrycker än en gång min egna personliga åsikt

Jag tycker vi borde införa en modern form av ättestupa. Bort med all ”skit”, handikapp som handikapp, sjukdomar som är ärftliga, sånt som påverkar människans funktionsduglighet, dvs kan man inte torka sig själv i arslet eller knyta sina egna skor och BIDRA till produktiviteten i samhället och bara kosta tid och pengar, så kanske man inte ska finnas till? ”

Sen säger jag inte att personer med handikapp inte är människor, men vi sätter olika värden på liven, se bara på andra samhällen där resurserna inte finns, vad händer med dem? Hade det inte varit bättre för dem, att inte finnas alls?

Många åsikter och fördomar är personliga och baseras på det ena än det andra… men dom kan också vara en specifik grupps fördom. Det är inte säkert man man egentligen står för dom i grund och botten men man får iaf en grupptillhörighet. Man betyder någonting i en grupp. Det är speciellt vanligt i olika forum. Det tyder på en inre osäkerhet. Detta allmänt nu.

Jag står med varsin fot i bägge lägren. Jag tycker fosterdiagnostik är bra till en viss del. När man letar efter någonting som inte är förenligt med gott liv. Det är ok att man letar efter skador på fostret som vid ev födsel ger ett mycket svårt, mycket kort och smärtfyllt liv. Där det är mest humant att avbryta för alla parter. Man ska väl förebygga lidande med fosterdiagnostiken? Inte att förädla våra ungar.

Men ta DS.. det är absolut inte likställt med det. Tvärtom. Oftast så har personer med DS ett mycket lyckligt och långt liv. Givetvis ingår vissa sjukdomar men det gör det väl hos sk normala också. Det finns ett okränkbart människovärde som det ska vara hos alla. Så därför står jag på den här sidan också.

Det som man anser som livskvalité behöver inte betyda att det är livskvalité för någon annan. Man måste sluta upp med att enbart se till sig själv och göra det till en allmän sanning. Ta mig som exempel. Jag tycker jag har hög livskvalité nu. Men grannen kanske tycker att om hon hade mitt liv så skulle hennes livskvalité inte vara så hög. Men jag ifrågasätter inte det. Det är så som hon ser och är inte en allmän uppfattning. Vi måste ge utrymme för andras känsla och upplevelser av livskvalité. En högst personlig sak.

Ja, jag tycker selektiv fosterdiagnostik mot DS är en värdeminskning av människovärdet i lagen.. och i vissa människors sinne.

Om detta ska fortsätta. Om vi får mera resurser att testa och selektera bort det som inte är önskvärt. Om människosynen utarmas. Om vi kvalitetssäkrar våra barn mot ev defekter med mera metoder. Då är vi snart på väg mot Rasbiologi – Rashygien.

Från Wikipedia
”År 1921 inrättades Statens institut för rasbiologi i Uppsala, världens första i sitt slag. Riksdagens båda kammare ansåg att ett rasbiologiskt institut skulle skydda mot inre fiender; defekta, asociala, abnorma och brottsliga människor. Institutet bestod av Lundborg som chef med professors titel med en statistiker, en genealog, en antropolog samt några biträden.[2] Forskarna bedrev studier av olika släkters och befolkningsgruppers livsbetingelser och utvecklingsmöjligheter och kartlade det biologiska arvets betydelse för sjukdomar och ärftlighet. Genom dessa utforskningar skulle man få en teoretisk förklaringsmodell till bland annat brottslighet, vanart, alkoholism, sinnessjukdom och annan så kallad undermålighet”
”1958 bytte institutet namn till Institutionen för medicinsk genetik och knöts till universitet.”

Risken finns onekligen i mitt tycke. Fast i mera förfinad och sofistikerad form. En form som passar det samhälle vi lever i nu. Får det här fäste och vi går bakåt i utvecklingen och tillbaka dit men vi intalar oss att vi går framåt.. och det med mera avancerade metoder än då tidigare.. Ja, då får vi ett samhälle med minskad (eller helt utan) tolerans. Vi har rätt så fint samhälle just nu.. Vi har bla åsiktsfrihet.. Ingen får ifrågasättas för sina åsikter om dom nu inte är en fara för dom bra värderingarna, värdegrunder som vi har. Dom som inte är en fara för dom mänskliga rättigheterna. Det som inte skadar någon grupp av människor eller demokratin. Rasistiska åsikter som exempel är att fördöma. Vi har lika värde och rättigheter.. osv… Kanske en extrem tanke men den är nog inte helt omöjlig i någon form.

Ändrat och tillägg: Vad vill vi ha för samhälle egentligen?? Mångfald eller enfald?

Det här är MINA tankar.. Min ÅSIKT.
Det innebär inte att jag inte respekterar någon med en annorlunda åsikt. Men jag behöver inte ha den som min egen övertygelse för det.

Vi får tycka som vi vill. Åsiktsfrihet är finfint!!

Det här som kommer nedan riktar sig enbart till dom som jag har haft denna diskussion med den senaste veckan:

Här får alla tala. Jag kan enbart svara på frågor utifrån vad jag känner i frågan. Om det sen i sin tur får er att gå i taket är ju synd. Jag är en rak människa. Jag har svårt att försköna mina åsikter så att det skulle passa alla. Kanske en nackdel ibland. Ibland vore det kanske smart att inte gå på med Käftsmällar. Ibland så är det nödvändigt för att få fram folks rätta jag =)  Gillar inte att gå som katten kring het gröt. Den här frågan som diskuteras sen en vecka är oerhört känsligt. En samvetsfråga. Jag förstår att min inställning är ett stort hot mot era intressen.

Jag ska försöka förklara skillnaden mellan Min fråga till er och era svar.

1. Jag pratar om DS. Om människovärde. Om en ev värdeminskning. Om det finns en risk att dom redan existerande personerna med DS ser det som att dom inte duger för att dom kan selekteras bort med lagliga medel. Om det har skett en inflation på människovärdet som faktiskt är okränkbart till personer med DS i attityderna hos folk. Har samhället tagit ställning just emot DS just på grund av denna inflation på funktionshindret DS. Om det finns ekonomiska aspekter med i selekteringen? Skulle samhället spara in pengar på att inte DS barn föds? Har det gått ”hysteri” i frågan om funktionshindret DS på grund av att det finns tester.Behövs mera kunskap…osv… Det var mina frågeställningar. Ingenting annat!
Hade samma ”hysteri” funnits om det inte fanns tester för DS utan istället för Aspergers Syndrom.. Eller ADHD.. (Exempel nu) Ja, jag tror faktiskt det.

2. Ni pratade enbart om kvinnans rätt att välja om dom vill ha ett barn med DS eller inte. Ni pratar om kostnaderna för samhället för att dom finns. Att dom tar stora resurser i besittning. Ni pratar om hur jobbigt ni skulle få det..och fick inte ni jobbigt så skulle barnet med DS får det. och fick inte barnet med DS eller ni det jobbigt så fick eventuella syskon det jobbigt..En massa argument mot DS och därför bör dom selekteras bort. Ingenting om min frågeställning.

Ni utgår från er själva och era eventuella val i den Lagstiftning som finns.. Där att selektera bort DS finns som en rättighet.

Jag utgår från personerna med DS. Bad er att tänka en stund ur ett annat perspektiv och hoppa över era eventuella val och orsaker.

Seriöst. Jag tycker det är två olika sidor, diskussioner som man kan separera även om dom diskussionerna hör ihop i det stora alltet NU. Är det verkligen bara jag som kan sära dom här två sakerna? Att ta frågan utan att gå på personliga val och orsaker. Att bara ta DS personen i beaktning och utgå från det. Att försöka sätta sig in i dom här redan existerande DS personernas situation och framtiden m m. Dom är människor.

Tillägg: En tanke:  Är det så att man inte vill se personerna med DS som värdefulla personer. Okränkbara personer..Livsdugliga personer. Som individer med helt normala känslor. I dom finns ingen utvecklingsstörning. Är det därför min frågeställning undveks hela tiden. För om man gjorde det så kunde man inte längre rättfärdiga sina egna argument? Observera nu för sjutton att det inte är ett påstående.. Det är en fundering.. En fråga..

Sen är det ju upp till var och en att vilja eller inte vilja ha barn med DS. Jag lägger mig inte i den frågan. Samma med om man vill enbart ha pojkar eller flickor… eller en Åsna. Könsselekteringen pågår också här till en del men inte som en rättighet i lag. Den pågår också tex i Indien där kvinnan har lägre värde än männen. dom könsselektiva aborterna där ökar.. Det är fruktansvärt. Människosynen är på ett helt annat plan än här.

* Utvecklingsstörda, en avart av människan?

Jag har varit en fördomsfull människa. Jag tyckte inte om utvecklingsstörda. Dom störde i den här världen. Jag skämdes om jag var tvungen att sitta bredvid någon sådan på bussen. Jag var bara glad över att slippa se dom. Jag retade dom. Hånade. Jag tyckte dom var en avart av människor.
Tillägg: Måste ju i ärlighetens namn säga att det här var under en period i tidiga tonåren. När man kom upp i åldern så kom det ju mera förstånd. Mycket av detta var borta av när jag närmade mig myndighetsåldern.

Någonting hände sen.. det kan ni läsa i berättelsen lite längre ner.

Det insinueras lite då och då att den glädjen och tacksamheten över att jag har fått Hanna är en förtäckt kris. Att jag vände i mina åsikter när jag fick henne. Krisen nämnde tom specialpedagogen på Habiliteringen för hon hade aldrig träffat på en människa som jag under hennes 30 år i yrket som var i så total avsaknad av Kris.
Hanna är 10 år och min inställning och människosyn som jag fortfarande har kom långt, långt innan Hanna. Den kom ungefär 20 år innan henne.

Det är många gånger svårt att förstå min glädje, min tacksamhet och ödmjukhet över den gåvan jag har fått. Men jag kan garantera att den är så äkta som den kan bli.

Jag kan förstå föräldrar som väljer bort barn med funktionshinder efter ett selektivt prov. Jag kan förstå hur folk tänker.. Jag kan förstå hur det känns inombords när man har fördomar.  Allting baseras på rädsla och okunskap. Det som man inte vet någonting om backar man för. Man är rädd och kanske fördomsfull i sina tankar om funktionshindrade.

Kunskap om människor som inte är sk normala ger makt och frid i sinnet. Den ger en helt annan dimension på livet. Den blir större, vackrare och varmare att leva i. Livet blir ofantligt mycket rikare.
Jag var rädd.. jag visste ingenting. Dom skrämde mig och därför hade jag den pissigaste attityden mot dom. Jag har inte varit rädd på väldigt länge.. Nu känns det som om jag aldrig har varit rädd =)

Det är därför jag går ut med vårat liv. För att visa alla och en var hur ett liv med Hanna som har Downs Syndrom kan te sig. Det är därför jag kan gå på ganska hårt i vissa av mina texter. Det är  för jag vill plantera någonting.. ett frö av kunskap hos den som har fördomar. Jag vill att mina texter ska ge eftertanke och kanske kan någonting komma ur den som gagnar dom i deras syn på funktionshindrade. Det är skitjobbigt att vara fördomsfull. Det ger enorma hinder för att leva ett fullvärdigt liv.

Ni får gärna kommentera texten nedan. Kanske berätta varför ni känner som ni gör om ni har fördomar. Kanske kan ni berätta om era erfarenheter om andras fördomar. Ni är helt anonyma. Men personangrepp på andra kommer inte att publiceras.

Var så god.. (Texten är ur min bok ”Tryggare kan ingen vara…”)

För många år sedan när jag var i 18 års åldern. Började jag på folkhögskola i Övertorneå långt uppe i norra Sverige. Kom några dagar innan terminen började. Jag blev inkvarterad i det lilla elevhemmet. Mysigt och ombonat med få rum. Just därför att det stora elevhemmet var så stort och ödsligt.

Så kom uppropsdagen och det skulle ske på kvällen i aulan. På eftermiddagen så satt jag och väntade in, mina skolkompisar
i uppehållsrummet, i det lilla elevhemmet En efter en kommer dom in Den ena mera utvecklingsstörd än den andra.
Mitt inre var i uppror!!

Vad är det för kurs jag har sökt in på? Jag är ju inte utvecklingsstörd!! Jag var beredd på att packa mina väskor och åka
hem. Omedelbart, med nästa tåg, lifta, ja krypa, om så tvunget över 100 mil. 18 år, ensam och saknade mamma och pappa något så fruktansvärt. Jag som var så tuff och orädd, jo hej, vad man bedrog sig!!

Ville hem, bara hem. Hem till det där trygga och invanda, till det här ”normala”. Hem till den värld där man inte kom fram till okända bara så där och sa ”Hej, jag heter Pelle, vad heter du?” Ville till den värld, där man inte var så spontan, utan mera avvaktande.
Några dagar gick och jag hade ju min egna klass med ”normala” klasskompisar och en fritid med dom. Samtidigt som jag bodde på det lilla elevhemmet som var ämnat åt dom som gick i den s k ”ämnesklassen” d v s dom utvecklingsstörda, inte ämnat åt mig alls. Jag var ju utbölingen

Började trivas. Livet med dom på lilla elevhemmet var så kravlöst så lugnt. Dom tog mig som jag var, dom dömde inte.
Ledningen på skolan började så smått försöka få mig till det stora elevhemmet. Dom som bodde där på det lilla elevhemmet ville ha mig kvar.

Så blev det också

Jag hade mitt liv på skolan med dom ”normala” och dom icke ”normala” Efter ett tag så började jag jobba med mina vänner.
Utöver studierna, så var jag deras officiella stöd, under kvällar och helger, för dom som inte åkte hem.

Vi hade så himla kul, åkte och dansade, gick åt på restaurang. Vi skrattade tillsammans, grät tillsammans, fnittrade åt pojkar
pratade om kärlek och om livet i sig. Precis som vilka som helst.
Min tid på skolan tog slut efter ett par år. I många år så brevväxlade jag med ett par tjejer som nu tyvärr är döda. Härliga brev och kort som värmde gott!

En lustig grej hände när jag kom hem från BB med Hanna. Öppnade köksskåpet och ut föll ett kort som jag inte sett på flera år. ”Hej Sirpa Hur mår du? Vi mår bra! Hälsningar Gun-Britt och Britt-Marie” Det var från mina vänner från skolan. Mina utvecklingsstörda vänner och en av tjejerna hade Downs.
Det var en hälsning från dom…

En hälsning och en påminnelse om att jag hade ingenting att vara rädd för. Ingenting! Fast det visste jag ju om redan för länge sen. När jag slutade skolan, ja innan jag slutade, långt innan.
Fick så ofantligt mycket av kärlek, mänsklighet och äkta uppskattning under min tid på skolan och en helt annan män- niskosyn.

Som jag sen bar med mig i bagaget när jag fortsatte min vandring, ut i vuxenvärlden. Mycket, mycket rikare än innan. En ovärderlig gåva från dom fantastiska människorna som jag träffade på det lilla elevhemmet långt, långt uppe i norr.

Och det är jag evigt tacksam över..

* Självrannsakan och Våra sociala normer

Alla är överens. Ja många iaf.
Nästan en halvmiljon har visat det via Aftonbladets ”Vi gillar olika” kampanj.
Den finns det ett mörkeltal som gillar ”vi gillar olika” dom med.
Både åt det ena och det andra hållet.

Man handen på hjärtat!! Gäller det allt?
Menar.. Gillar vi olikheter när det kommer till andra saker?
Som homomsexuella? Funktionshinder? Dom överviktiga? Eller bara dom som ser annorlunda ut på ett eller annat sätt. Är på ett eller annat sätt?
Ser vi dom som väljer att inte skaffa barn som konstiga att dom inte vill reproducera sig själva? Eller som som vill skaffa många barn. Antar vi att dom tillhör en suspekt sekt som förbjuder all sorts preventivmedel?
Eller bara den där gubben som lever ensligt och vill inte ha kontakt med folk.
Blir han den där ”byfånen” som är konstig och dan?

Samtidigt som man visar med hjärta och själ att ”Vi gillar olika”
så sneglar man med förakt mot grannen som är överviktig.
Man tisslar och tasslar om Pelle och Kalle som gick hand i hand och pussades.
Eller den vackra kvinna som egentligen är man från början
men var född i fel genus. Man ser förbi dom med utvecklingsstörning med attityden ”Dom tillhör inte våran värld utan på sidan om”

Gör vi folk dumma för att dom har ett funktionshinder?
Dom som har tex Dyslexi… Fibromyalgi…Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som innefattas av bla dom olika bokstavskombinationerna. Utvecklingsstörning.
Dom som inte alltid är så synliga. Eller fullt synliga.

Ska man vara på ett visst sätt för att passa in i vårat samhälle?
För att var accepterad av det stora alltet så ska man vara smal som en sticka.
Se ut på ett visst sätt för att samhället har ”Krävt” det bla av dom unga.
Tuttar och läppar har pumpats upp. Det senaste bär man inom mode.
Man ska tänka på ett visst sätt.. Äta viss mat.. Rösta på ett visst parti.
Just för att det är ”rätt”

Sen kanske man ställer sig bakom”Vi gillar olika” Det rimmar ju väldigt illa eftersom man undantar  sig själv och andra från det.

Vi måste ta ett allvarlig snack med oss själva ibland.
Påminna oss om värdet som vi alla har.
Det värdet vi själva har och inte bara andra.
Det där riktiga värdet som inte är skapat av bla Media.
Vi måste påminna våra unga.. lära dom ända från start det där med att acceptera sig själva.. Att dom duger avsett vad.
Att dom är viktiga och värdefulla.

Vi måste ge våra barn och ungdomar modet att vara sig själva.
Media försätter folk i masspsykos mot det där andra som
”faller utanför det sk normala”
Unga drivs till självmord för att dom inte anser sig passa in.
Dom hetsas av samhället till drastiska lösningar.

Samtidigt som man engagerar sig i ”Vi Gillar Olika” kampanjen..
Man lägger ner hjärta och själ i att visa det.
Samtidigt så kanske man tampas med själv med Ångest över sin vikt…
Över känslan över att inte duga. Vara annorlunda. Mindre värd.

För att ”Vi gillar olika” så måste man nog gilla sig själv först.
Lite i alla fall. Där måste vi göra som stora förändringarna.
För när vi gillar oss själva för dom vi är. När vi accepterat.
Så kan vi gilla olikheter hos andra också fullt ut.

Sköt om er!

KramKram

* Jag tror, jag tror… eller gör jag?

Livet efter döden… Finns det någon sådan?
Jag vill så gärna tro att det är så.. Det ger tröst och hopp.
Jag är inte renodlad ateist.. Agnostiker då isf.
Någonting måste det ju finnas.. någonstans någonting
som vi inte kan riktigt greppa och säga att så här är det!! Eller?
Annars så är allt detta prat om Gud… Himlen.. Själar
(Nu håller vi oss enkelt och mest till Kristendomen då… Jesus ni vet!)
En stor gigantisk masspsykos.. masshysteri…
som hållit i sig sen .. ja ända sen när det startade =)

När man tror att vi hamnar i ”himlen” efter döden. Vi blir sk Änglar.
Att vi ses då.. Återförenas med våra nära och kära..
Min första tanke är ju.. Attans trångt det måste vara ”där uppe”
För man dör ju inte där igen… utan det bara fylls på.
Alla måste ju vara där.. från begynnelsen..
Ja dom dom dött vill säga.. med några undantag..
Vissa hamnar väl någon annan stans där man har det riktigt hett om röven.

Om man lever hela sitt liv som sk icke normal…
Ja som funktionshindrad… utvecklingsstörd osv…
Är man sammalika på andra sidan?? Eller blir man en sk normal ängel??
Eller dom som har fördomar… rädslor… som allmänt fördömande.
Slutar dom att ha fördomar, vara rädda
och slutar dom att döma efter att dom har dött… Bara då där??
Så att dom kan samsas med dom här sk icke normala på andra sidan
I fullständig harmoni? Vilken grupp förändras??
Blir dom utvecklingsstörda normalstörda?
Får dom som lider en brist i kunskap helt plötsligt den förmågan
utan att ha fått förståelsen medan som levde?
Det hade nog varit ett snäpp bättre att få det innan ju.
Okunskap är ju ingen synd som ska förlåtas.. Eller??
”Man får syndarnas förlåtelse och lite kunskap på köpet”
En bra slogan faktiskt… Lockar ju =)
På andra sidan finns det väl inte sådant tjafs som här. Eller?

Mycket bättre att fixa detta här nere ju.. Innan man drar vidare.

Duger vi som vi är .. Ja ni vet, därborta på andra sidan??

När min Hanna med Downs Syndrom kommer till mig
sen därborta i himlen. Ja förutsatt att jag nu hamnar där=)
Kommer hon att behöva stöd.. resten av evigheten??
Finns det evighetsgruppboende?? Himmelska Dagcentran?
Om inte.. Ja då har hon stöpts om och Hanna är borta.

Man får syndernas förlåtelse…Man lever i lycka… I harmoni.
Stöps vi om på vägen dit…??
Dom som inte har ben.. får ben som alla andra..
Dom som inte har ett sk normalt förstånd får ett på vägen dit.
osv…

Måste man vara troende för att hamna i himmelriket??
Men dom som inte har en chans att vara troende..
Dom som inte förstår det abstrakta som Gud och hela baletten är.
Dom har ingen möjlighet att ha en Gud och tro på.
Får dom hänga med eller hamnar dom i en slags Limbotillvaro
i evigheters evighet…

Agnostiker tro ju ändå på någonting men ingenting specifikt
så dom kanske är undantaget.. dom tror ju iaf =)

Ja den som lever får se.. tänkte jag skiva seriöst…Haha
Och inte får vi några reseberättelser därifrån evigheten heller.
Vi måste alltså dö först för att veta…
Om man har blivit lurad lär man ju aldrig får veta.

Jag väljer att tro att Änglar finns..
Det är vackert.. Det ger hopp om en slags återförening.
Döden är då inte ett slut utan någon har då bara kilat vidare
lite före oss andra som finns kvar.
Änglar minskar rädslan lite.. Tanken på döden blir inte så panikartad.

Vem vet.. Det kanske finns en bloggkanal ner.. då när jag är där
Så jag får välan blogga om det då… =)

Har väl druckit för mycket kaffe idag :P

Sköt om er…

KramKram!

* 1…2…3…stupa

Ungarna gick upp otroligt  lätt i morse…
Hanna med, hon som brukar vara så attans seg att få upp.
När jag hade gått iväg med Marcus och Johannes  strax efter 8
så tog jag goa fina Karin på orden och skulle ha en lyxdag…En Ego dag.
Hade massor med inplanerat men tänkte först ta och blunda lite på soffan
och bara slappna av… njuuta av tystnaden =)
Nästa gång jag tittade på klockan var hon närmare 13… Haha
Jag tvärslocknade.. tvärdog… Svimma av el vad man nu kallar det =)
Det var nog antagligen välbehövligt och gjorde susen att knoppa en stund =)
Det har ju varit mycket nattvak med spyende och febriga ungar på Jullovet.
Men det tog ju en stund att vakna till… =)

Till kvällsmaten vart det kyckling i ugn och ris… Morötter och majs.
Sa till ungarna att ”Ät med Andakt nu för i morgon blir det bönor”
”Näää… Ingen chili corncarne” Sa Johannes förfärat
Nejdå lillgubben… Inte det men väl Bönacarne…Hahaha
I morgon är det lite test så  jag köpte en burk med olika bönor färdigt.
Men sen när jag går och storhandlar så blir det annat…
Det blir ju sådant man måste förvälla och koka själv..
Det skulle ju vara billigt så jag får stå mitt kast ju =)
Min tanke var att Köra bönor, köttfärs… Lök, Morötter m m  i grytan.
Glömde köpa krossade tomater idag… kom jag på just nu
Jag måste komma ihåg att köpa det i morgon..  och vitlök=)

Jag skulle behöva recept på goda Kycklinggrytor. Vi älskar ju Kyckling.
Skulle ju bli så tacksam om ni ville dela med er av ert goda.
Måste köpa mig en ler eller järngryta, en som man även kan ha i ugnen…
Man kan göra alla goda grytorna i den sen.
Dom kan väl inte vara så fasligt dyra… Kanske finns det på ÖB ellr LIDL.
Jag ska lägga in alla fina recept jag redan har fått och kommer att få
under en egen flik *pekar uppåt*  Där vart det står ”****Tom Sida****”
Givetvis kommer era namn står där också.. Vid era egna recept
eller recepten som ni tipsat om…
Jag ska ju inte ha Cred för era goda recept ju =)

Jag ska försöka komma ihåg att föreviga morgondagens mat
så jag kan lägga ut här på bloggen…
Ja och ungarna förtjusta miner så klart…haha
Ganska spännande att börja en ny fas i vårat matliv ju. En Bönfas…Haha
Vi ska bli så nyttiga så… försöka iaf =)

Jag missade helt ”I En Annan Del Av Köping igår.. Fan också!!!
Hade lite annat för mig så jag tappade helt bort programmet igår.
Men jag missar inte någon mera gång… Nope.. Inte jag!!
Hejja: Micke, Tobbe, Linda och Mats… Ni är BÄST!!
Det är det där livet min Hanna kommer att ha sen…på ett gruppboende.
Och jag är inte ett dugg orolig… Tvärtom!
Jag tror att programmet kan ändra folks syn på funktionshindrade.
Rädslan och okunskapen minskas… Kanske fördomarna med.
Nu när dom får en inblick i deras liv… Deras vardag.
och ser att det är ju inte så attans tokigt… det livet dom lever =)
Många sk normala borde ju få leva på ett gruppboende…
Just för att slippa ensamheten…
Ensamheten som kan vara så otroligt förlamande och destruktivt.
Ensamheten kan döda…

Nu ska jag fixa i ordning några barn för natten…
Dom kommer nog att somna ganska lätt… Misstänker jag =)

Sköt om er så hörs vi lite senare..

KramKram!