Etikettarkiv: Värde

* Snart tillbaka på bloggen och tills dess en viktig påminnelse….

551350_756964240984239_104018062_n
KramKram

* Lite torsdagstankar på pränt…

Diverse 7 februari 2013 004x
Världen är blå idag.. Hejsan på er!

Torsdag idag.. Barnen åter till skolan idag. Dom hade studiedag igår. Hanna är fortfarande hemma..

Livet pockar på med allehanda saker som ska lösas. Blogginspirationen är inte så värst bra just nu men det är väl så det är emellanåt när fokus är lite extra åt problemlösarhållet. Dom små grå behövs på annat sätt nu än att författa blogginlägg.

Men ni har ju förståelsen för detta hattande i mitt skriveri så det är nog Oki att ta det lugnt med bloggandet nu ett tag. Inlägg lite då och då. Ni finns kvar. Ni återkommer.. Emellanåt lite tysta.. lite avvaktande.. men ni finns i allra högsta grad av olika anledningar på min blogg och även om ni kanske irriteras på mig och vill bara spy galla.. så behåller ni det för er själva och härjar inte runt här på min blogg. Ni alla har min fulla respekt och därför är ni viktiga och värdefulla bloggläsare ♥

Diverse 7 februari 2013 009I  radion hör jag just nu ”Don’t you worry, don’t you worry child. See heaven’s got a plan for you. Don’t you worry, don’t you worry now Yeah! ”
Med Swedish House Maffia.. Å jag kan bara konstatera att det bästa sättet att döda en låt är ju att spela den om och om igen under dagarna. Jag tycker att jag hör den hela tiden och gör det nog också. Annars är Mix Megapol bra station att lyssna på men denna eviga upprepning av låtar under lång tid är lite väl. Jag är så glad att ha denna musikmaskin. Har ju inte haft någonting annat än datorn tidigare att lyssna på men så hade finaste Birgitta denna Radio/DVD spelare som låg och ”skräpade” i förrådet och så fick jag den. Nu är den på nästan dygnet runt. Ända från Tullinge kom hon en lördag i höstas med stort hjärta fyllt med osjälvisk omtanke och jag kunde inte ens bjuda på kaffe. Vi hade magsjuka hemma då. Men jag har nog det innestående, hoppas jag i alla fall. Hon bor precis i närheten av en av dom finaste människor jag känner – Paula. Jag lovade hälsa på Birgitta nästa gång jag var hos Paula men har ju inte kommit dit än. Men hoppas ekonomin tillåter en sväng snart. Tack ännu en gång finaste ♥

Tänk så många underbara människor man möter här via nätet. En del blir del av ens liv en period.. Kort eller lite längre period innan vägarna skiljs åt av olika anledningar men det är ju så det är i livet i allmänhet att människor kommer och går i ens liv. En del som man har mött här i etern får man en djupare relation med och utvecklar en vänskap utanför nätet också och några av dom känns nu som vänner för livet.

För mig är det inte viktigt eller något behov att ha många vänner. Dom nära vännerna som finns i mitt liv är inte så attans många men dom är trygga. Dom tar hela mig. Det positiva och det negativa i mig. Jag får vara den jag är och emellanåt kan jag dra mig undan och det tas inte som personligt mot dom.. Dom finns kvar.. Dom förstår. Det är en stor trygghet. Vänskap ska baseras på en grund av ärlighet mot varandra. Man ska också kunna ifrågasätta varandras agerande i någonting om det som man tycker är fel.. känns olustigt eller så. Ibland kan jag ha missuppfattat någonting och då frågar jag rakt ut. Samma vill jag att mina vänner ska göra och det gör dom. Annars så finns det man kanske irriteras över, det osagda, som ett litet mörkt moln över vänskapen.

Trodde ju någonting om Sussi här om året.. Jag kände mig besviken.. Lurad. Jag frågade.. ifrågasatte.. Vi exploderade i en konflikt.. Hon berättade hur det var. Jag lyssnade.. Jag insåg att jag hade tokfel och hade missuppfattat och sårade henne med mina anklagelser.. Jag tog på mig skulden, ansvaret.. förklarade varför jag trodde som jag trodde. Bad om ursäkt. Hon lyssnade, förstod och jag blev förlåten. Vi hade redan innan byggt upp en vänskap och jag tog risken att sabba den men hellre nog det än att hela tiden gå omkring med en misstro mot någon som gnagde. Jag hade inte varit ärlig mot henne då. Jag skulle ha blivit den typ av ”vän” som jag själv inte gillar. Det här förde oss närmare varandra. Vi blev tryggare i vänskapen. Hade jag inte konfronterat henne så tror jag inte att vi skulle vara vänner idag. Jag tackar högre makter för att jag vågade fråga.. Vågade tro att vänskapen skulle hålla.. Den respekten fick hon av mig.

Nu ska man ju absolut inte gå på sina vänner för minsta lilla som stör en. Det dödar vänskapen ganska fort. Det är inte så jag menar. Men det här stora som gnager hela tiden inom en och som inte alls känns bra och sunt att känna. Det här som är skillnaden mellan att kunna lita på sin vän.. eller inte. Nu pratar jag om nära vänner..

Jag låter mycket passera genom ena örat och ut ur den andra när det gäller nära vänner och vänner som inte är så nära eller bekantskaper och andra möten här på nätet och IRL. Det är väl så det är förhoppningsvis med oss alla. Ska vi haka upp oss på allt och alla som inte passar oss så hinner vi väl inte med någonting annat än göra just det. Träligt värre ju. Vi alla måste lära oss att respektera varandras olikheter som människor. Men det betyder ju inte per automatik att man måste gilla dom olikheterna. Lev och låt leva. Vi alla har ju så olika förutsättningar, åsikter,  behov och erfarenheter. Ingens ryggsäck är den andras lik. Gör vi inte det så kan vi nog inte förvänta oss eller kräva samma respekt för oss själva.

Vissa olikheter i åsikter får bara inte accepteras. Inte låta oss gå förbi. Inte vara likgiltiga inför. Det är dom som bryter mot dom mänskliga rättigheterna som vi alla berörs av.  När någons åsikter och handling tullar på någons människovärde.

Allmän förklaring om dom mänskliga rättigheterna.
Artikel 1. Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter.
Artikel 2. Var och en är berättigad till alla de rättigheter och friheter som uttalas i denna förklaring utan åtskillnad av något slag
Artikel 3. Var och en har rätt till liv, frihet som en person i lagens mening.

Vi går alla ändå mot just samma ödesslut. Vi alla, oavsett vad, står där sen i slutändan lika nakna inför det som är oundvikligt. Det är här på det yttersta det senast rättas till och vi står ändå där sen, just så som det ska vara med oss människor.. Vi står där, likvärdiga, utan någon som helst skillnad.. Inför våra livs Grande Finale – Döden.

…. och vart vi hamnar sen vet vi ju inte. Men kanske får vi leva i vårt nästa liv.. som dom vi inte ansåg ha något värde, dom vi föraktade, hatade osv…. En liten bakläxa eller så för att sen när alla livsläxor är gjorda så hamnar vi i någon slags Nirvana i evighet. Det som kallas pension i vårt liv =) Eller så finns bara ett liv och ett slut utan fortsättning.. Vi multnar bort och minnet av oss, det goda i oss.. det fula i oss.. existerar så länge som någon minns oss. Vi får ingen chans att göra om och göra rätt. Det finns nog inget sk Helvete efter döden. Jag tror nog det räcker gott och väl det Helvetet som människorna skapar i sina egna liv och andras medan dom levde. Bakläxorna är nog istället för det =)

Vi spånar lite nu på det där med Nirvana..Undrar vilken livsläxa i ordningen som jag är inne på nu tro? Är mitt liv nu en återkommande bakläxa från många tidigare liv? Har jag lärt mig någonting nu och får gå vidare med någonting nytt att lära.. eller får jag bakläxa igen och det blir typ ”Vakna till samma måndag om och om igen tills tröghjärnan fattar hur man tar sig till tisdagen”?

Hmm? Det liv vi lever nu är isf en sorts skolårskurs i det stora hela på vägen mot då slutexamen.. Studenten för oss dönickar – Nirvana. Vi måste då klara av en del årskurser innan dess.. Ett G räcker förhoppningsvis att gå vidare emellanåt. Vilken klass går jag i nu tro? Har jag fått godkänt på lekis och är en ettapluttare nu? En ettrig mellanstadiat? En revolterande högstadietjej? En målmedveten gymnasist?  Eller sitter jag fortfarande i sandlådan och ska lära mig att ge fan i att slå Hulda i skallen med spaden?  En mycket pockande fråga nu i denna övertjosanfundering – Finns det någon bloggnirvana som en del i själva Högsta Nirvana? :P

Nu är vi rädda för döden och dom flesta vill inte dö alls men för att nå det ultimata i detta med att nå Nirvana.. att inte behöva födas igen och leva i evigheten i total harmoni utan begär, hat och allt annat som vi är experter på just nu. Inte ens puffsanuffsandet med varandra blir kvar. Inte heller det klimax som det ger emellanåt. Att få uppleva en evig, mental orgasm är kanske bra mycket häftigare ju :P än den vi har nu och som kan vara skamligt kort och frustrerande emellanåt eller utebli helt =) Ja, då måste vi döden dö ett antal gånger. Vi kanske konstant sen ser ut som pårökta, nypåsatta, småflinande själar med simmiga ögon av själslig extas och bara flyter omkring i universum.. och bara känner frid. Det är ju fan nästan så att man vill ta examen snart ju och gå i pension.. Hehe.

Attans tuff studieplan det är på den skolan ju och Rektorn ser nog inte mellan fingrarna så värst. Det går inte att skolka eller sluta skolan och den pågår dygnet runt utan fritid tills vi dör. Tror inte bossen är så värst mutbar heller =)

Jamen se där! Vi alla går i samma skola och är skolkamrater med varandra. Vi går samma utbildning men har kommit olika långt. Men vi ska ge fan i att bråka så mycket på skolgården annars så får vi gå om och vi kommer aldrig undan. Rektorn borde ju kanske införa en slags extra på det vi har redan nu och som är ett frivilligt val.. Som en obligatorisk Nirvanisk ART -träning och det mycket tidigt så att det sitter. Kanske redan på sperma/ägg stadiet ju. Nirvaniskspema och äggförädling =) Uppdatera studieplanen lite.. så att man slipper dö så förfärligt många gånger =)

Viktiga funderingar detta ju och jepp, även jag undrar emellanåt hur ett psykologutlåtande på mig skulle se ut. Hehe :P ;)

Nu fick ni en hel roman av mig igen och jag skulle ju egentligen bara säga Hej till er =)

Var rädda om er själva och varandra!

Tjing på ett tag kära skolkamrater =)

KramKram!

Bild

* Den allra första februaridagen 2013

Diverse 1 februari 2013 020xx

* Up Close and Personal: Hur står jag ut?

Under åren har jag fått frågan många gånger så jag svarar en gång till.. Hur jag står ut med att ha det som jag har och samtidigt kunna behålla en positiv inställning.. Jag är ju en ensamstående mamma med många barn och arbetslös med den ekonomiska fattigdomen det ger. Att man måste leva från hand till mun i perioder i månaden. Att man inte kan unna sig saker eller upplevelser. Att man måste kämpa 24/7 för att få det att gå runt. ”Det kan inte vara ett värdigt liv med livskvalité!”

En värderingsfråga detta ju..Visst, det är mycket, mycket drygt emellanåt och tar väldigt mycket på krafterna. Det kan jag inte förneka.. Men.. vad är det jag har i mitt liv egentligen? Åt vilket håll lutar vågskålen egentligen åt? Det positiva eller det negativa? Ett liv med livskvalité eller med lite eller helt utan? Hopp eller hopplöshet? Vilken vågsskål väger tyngst?

Om vi tar mig bara: Jag är fysiskt frisk.. Ja, så vitt jag vet. Jag är psykiskt stark och frisk.. tror jag i alla fall..Haha. Jag har fem helt fantastiska, starka och friska ungar.. Jag kan tänka sunt och förstå. Jag kan känna empati och sympati. Jag kan känna glädje och sorg. Skratta och gråta. Jag är självständig. Jag tror på framtiden och har hopp. Jag kan förstå och se värdet i oss människor. Jag har vänner. Jag kan älska och ta emot kärlek. Vi har tak över huvudet.. Mat på tallrikarna och kläder på kroppen, Detta och en massa mera vägs mot – Jag är arbetslös och har därför inga pengar.

Vilken av vågskålarna, tror ni, slår i backen och det hårt?

Någonstans måste det finnas en tro och en kärlek till sig själv. Att förstå sitt eget värde, att man inte är dålig el värdelös för att man kanske inte har t ex jobb och ekonomi. Det är nog en viktig förutsättning för att kunna bl a älska andra och härda ut i tuffa situationer. Man behöver ju inte ta det till narcissimens svindlande höjder.. men tycka om sådär lagom.

Hur ska vi lära våra barn att älska sig själva om vi inte kan älska oss själva?
Hur ska vi kunna lära våra barn att se sig själva och andra som värdefulla och viktiga individer om vi inte tycker så om oss själva? Hur ska vi förankra stenhårt i våra barn.. att dom duger oavsett vad om vi själva känner oss som värdelösa och odugliga?

Allting måste börja inom oss själva..

Svaret på frågan är: Jag tycker om mig själv och ser mitt eget värde. Jag duger! Jag ser och värdesätter det jag har. Därför står jag ut och kämpar framåt.

Musik är ett fantastiskt redskap för att förmedla någonting.. Jag kraxar ju som en kråka så jag besparar er det nöjet att lyssna till min sång=) Jag låter Whitney Houston göra det istället med ”Greatest Love of All”  Texten i sången säger nog det mesta… Jag har citerat lite ur sångtexten.. Det som jag tycker är så viktigt att finna och ha inom sig själv..

”I decided long ago, never to walk in anyone’s shadow
If I fail, if I succeed
At least I live as I believe
No matter what they take from me
They can’t take away my dignity
Because the greatest love of all
Is happening to me
I found the greatest love of all
Inside of me
The greatest love of all
Is easy to achieve
Learning to love yourself
It is the greatest love of all”

* God Morgon..

Precis.. Just DU!

Har klurat lite på mitt vara eller icke vara här på nätet.. Ska ta några funderingar här lite senare idag. Men först ska jag åka en sväng till Västerås.. Med ett par tre ungar.. eller fyra.

Hoppas just du får en givande dag med mycket finfint som du sen kan lagra i ditt hjärta. Det kan man ta fram när någon dag känns lite tung och grå.. När man känner att allting går emot en. Då kan man minnas att det finns bra dagar också.. att det gråa och svarta är en förutsättning för att kunna njuta fullt ut av dom fina dagarna. Det mörka hjälper oss att värdesätta och uppskatta det fina som vi har omkring oss i människor och upplevelser om vi bara finge se det på rätt sätt – Att inte ta någonting för givet!  Allting har ett värde..

Du får aldrig glömma bort ditt eget värde!!
Var rädd om den!

Sköt om dig!

Han är bra Jim Carrey :P

* Omtanken värmer… och så lite annat.


Det här kom med posten igår.. Två tuber med C-Vitamin och en önskan om att vi alla ska hålla oss friska. Jag är så rörd och så glad.. Den är gåvan är från en kvinna som inte är riktigt kry i sin kropp. Allvarlig är den ovanliga sjukdomen som gör det väldigt jobbigt för henne men ändå så orkar och vill hon bry sig och måna om andra. Det är stort!! Det dimper ner små hälsningar emellanåt från henne. Ett kort någonstans ifrån där hon önskar oss allt gott. Små tips om saker och intressanta artiklar skickas per brev som hon tror jag skulle tycka om att läsa. Jag har träffat Anita en gång för några år sedan -09. En helt fantastisk och varm kvinna!! TACK underbara Anita♥ för din omtanke.
Mycket Kärlek till dig från oss alla fem ♥

Nu är det ingen som får tro att det är grejerna som jag får ibland av någon läsare som får mitt hjärta att svämma över. Det är så, så fel som det kan bli. Det är gesten.. omtanken om oss som berör mig ända in i hjärteroten. Tar ett exempel…

Det här brevet är från finaste Sandra för några år sedan.

…och boken hon ville att jag skulle läsa. Oj, jag grät i floder.. och läste boken och grät ännu mera… Orden, gesten… Ja, ni fattar.

Nu är det lite farligt att skiva ett sådant här inlägg. Framför allt när det lackar mot jul. Det finns alltid några som ska vända på saker och ting och göra det till någonting annat än vad det är. Men jag struntar i det. Folk får tro vad dom vill bara jag vet mitt eget syfte med inlägget… att det är ett inlägg gjort av att jag blev så berörd av Anitas gest och det i sin tur ger er fortsättningen på detta inlägg… som ni får ta del av idag. Har ingen aning om just nu hur detta slutar. Har mycket sällan allting klart i skallen när jag börjar med ett inlägg. Orden kommer vart efter..

Det kan vara lite farligt också att ta ett enda exempel från tidigare. Jag har massor och alla är lika värdefulla. All uppskattning och omtanke per post och kommentarer värmer och lyfter och ingen.. absolut ingen, får tro någonting annat.. Lova mig det!!

Jag försöker ofta förmedla till er läsare min inställning till saker och ting. Det som jag tycker är viktigt. Att hur värdefullt det är att säga ord av kärlek och omtanke till någon man tycker om eller uppskattar innan det är för sent. Att det viktiga i livet är inte saker och pengar. Utan det vi har inom oss i känslor och inställning.. till oss själva och varandra som är det viktigaste. Ja, förutsatt att det är på ett positivt sätt och att det inte ger efterskalv inom andra och oss själva på ett negativt sätt.

Kärleken till människan och allas viktiga människovärde.. till livet.. och att aldrig ta någonting eller någon för givet.. är iaf min inställning. Att se upp till någon eller ner på någon på grund av tex ekonomin pysslar jag inte med. Det är så fult och ytligt och ful och ytlig vill jag inte vara. Nu ska vi inte förringa värdet av pengar.. Givetvis är det viktigt att ha medel så att dom grundläggande behoven tillgodoses. Men jag tror ni förstår vad jag menar.. Har bara kloka läsare ju. Det är mera ärligt att uppskatta folk för deras goda gärningar, osjälviskhet, deras livssyn och förmåga och mod att ge utav sig själva till andra. Det är ju det som gör livet vackert att leva i.. Är det inte så??

Jag är varken fantastisk el en superstark överpositiv människa. Jag är långt ifrån perfekt. Jag är en helt vanlig människa bara. Jag lever inte alltid som jag lär. Jag gör fel och säger saker som sårar andra. Men jag försöker så gott jag kan för att låta vissa saker stanna inom mig själv. Framförallt så måste jag fronta mina egna brister och stå för dom ärligt. Det är det enda sättet att ha en chans att bli av med dom, så småningom iaf. Jag tror jag är ganska bra på det och då kan jag stå fullt ut för min ursäkt till andra om jag har sårat dom. En ursäkt till någon får aldrig gå på rutin.. Då blir det bara fel. Det gör ingen nytta. Nu menar jag inte att allt ska vara förlåtet av den andre och man själv får frid i själen bara för att man bett om ursäkt.. Så enkelt är det ju inte. Smärtan finns ju kvar.. inom mig iaf… om jag sårat någon. Smärtan hos den andre med.

Jag personligen mår bäst av att leva och tänka som jag gör. Det ger mig styrka att gå vidare och ha hopp framförallt i pressade och svåra situationer. Andras kärlek, glädje, hopp, vänlighet, osjälviskhet och omtänksamhet m m mot mig, mina barn och till andra människor.. ger näring till min egna inställning till livet. Allt det fina jag får i allt känns så självklart att föra vidare. Så ni ser att det smittar och jag hoppas verkligen att mina ord gör nytta emellanåt. Kanske väcker en liten tanke som får börja gro..

Hoppas mina ord ger hopp åt någon i samma situation som vi är i nu.. när det gäller den ekonomiska fattigdomen så att man inte hamnar i ett svart hål utan sikt och att den eventuella känslan av skam minskar och förhoppningsvis försvinner. Hoppas mina ord om Missbruk och dess konsekvenser framförallt för barnen får någon att ta steget ut från ett destruktivt förhållande eller eget missbruk. Hoppas mina ord får någon att känna sig mindre ensam om sin situation.. Hoppas mina ord om Downs Syndrom och andra funktionshinder får någon att känna sig mindre rädd..

Om det är så som jag hoppas på, så är det värt vartenda stavelse som jag skriver ner. Det är min belöning. Min glädje. Det är inte antalet besökare som är viktigt utan att det är rätt besökare hur få dom nu än må vara eller många. Att det är rätt besökare är jag nog säker på att det är. Dels för att jag får sällan skitkommentarer och att besökarna återkommer hela tiden och att min familj blir uppskattad för den familj vi är. Givetvis har jag besökare som vill hålla koll på mig av icke positiva orsaker. Men det är ju så det är och en konsekvens av en öppen blogg. Min öppenhet kan skrämma också och locka lite emellanåt..tror jag =)… Men utan den skulle jag inte kunna säga det som jag vill ha sagt rakt och ärligt. Givetvis har jag gränser i min öppenhet.. och jag är alltid ärlig i det jag skriver.. exklusive några vita lögner under åren till er.. men dom har mildrat sanningen just då. Men dom har aldrig ändrat på den. Dom små vita lögnerna vill jag nog behålla.. Haha.

Jag är så trött på bloggen emellanåt så att det känns som om jag bara vill radera alltet.. Men så får man ju känna trots att man är en bloggnörd..=) Jag har ju bloggat länge.. sen typ 05 fast då var det inte så mycket i början.. Sen blev det ju Aftonbadet när dom öppnade för läsarna att ha en blogg.. Var det 06 tro.. Jag har iaf ett lågt bloggnummer där.. 369. Men jag flyttade hit mars 07 av olika orsaker. Detta blir mitt inlägg nr 1911 och jag har fått 10 189 kommentarer so far.. Ja dom godkända som ligger ute nu.. sen tillkommer det en del som är sparade av olika anledningar men inte godkända för publicering. Som mest har jag fått 5 543 besök på en dag och som minst 0 och det är när bloggen är låst för alla. Men besök slinker in ändå under den stängda tiden. Det finns ju Cachade sidor av min blogg. Men det är helt oki.. stänger ju inte av den anledningen att ingen får läsa.

Ord förmedlar.. på gott och på ont. Vissa använder orden dom präntar ner för att hata och trycka ner, för att skada andra människor el grupper av människor. Det enda jag ser då är skribentens egna tillkortakommanden och den förlorade kontrollen över sig själv. Har sett en del sådana bloggar under åren och figurerat själv som mål i några och har då konstaterat att: Fucking vilken makt jag måste ha över deras känsloliv och så pass att dom ödslar så enorma känslor på mig och min existens och dom känner mig inte alls personligen. Jo en, men där ligger det ”ett tillstånd” bakom agerandet hos personen, som jag inte vill ta upp här.

Jag har inte tid att hata för att jag är fullt upptagen med att älska..♥

Ja, det blev ju lite allt möjligt i tankar i detta inlägg.. Men det är så det kan vara emellanåt när man låter tanken flyga fritt =)

Peace, Love & Understanding!!

KramKram!!

* Jomenjo… så gick den här helgen också…

Kväller mina fina läsare…

   

    

Det har varit en toppen helg.. Jag har varit en sväng till Stockholm från lördag till idag söndag.. Hälsade på min underbara vän Renate. Vi har känt varandra en del år men tappade lite kontakt ett tag. Det blev så när vardagen förde med sig det ena än det andra. Men nu är ordningen återställd. Det kändes så fint med att bara vara vuxen utan att ha arvsförmånstagarna i släptåg.. Bara att kunna prata med andra vuxna utan att hela tiden bli avbruten.. eller att man måste springa ifrån. Det här börjar arta sig. Det här är andra gången i år som jag har fått denna möjlighet.

Emellanåt när livet för med sig lite jobbigheter och man dimper ner i en svacka så går jag in i min bubbla för att koncentrera mig på det jag har. Det kan vara ekonomin som spökar, fast den spökar visserligen alltid men den kan vara i olika grader..eller vissa saker när det gäller ungarna, pappan deras, oron för liv el död.. Att man verkligen måste fokusera rejält på att fixa det dag för dag. Det märker ni här på bloggen genom att inläggen inte kommer så attans ofta.. eller att jag helt sonika låser bloggen för insyn för alla för att slippa själv logga in och kolla om kommentarer har kommit. Det innebär ju också att mina besök och kommentarer hos andra är få. IRL drar jag mig också undan.. blir osocial. Jag måste det för att kunna hålla skutan flytande.

Men jag tycker det är så otroligt skönt att dom flesta som jag har kontakt med här på nätet förstår det och låter mig vara den jag är. Samma IRL. Det är ju ingenting personligt mot någon. Men vissa IRL och här i etern förstår inte riktigt detta hur jag än förklarar att det är så jag fungerar. Nu ids jag inte länge förklara min ev frånvaro längre. Börjar bli tröttsamt ju. Riktiga vänner låter mig vara den jag är och finns där när jag poppar upp från min bubbla. Det är dom som är värdefulla. Det är dom som jag väljer att ha nu i mitt liv. Jag kan ibland fundera över vänners frånvaro men är jag osäker så frågar jag sonika bara.. Då vet jag ju tills nästa gång dom ”försvinner” Men jag målar inte fan på väggen innan och målar upp ett scenario och gör deras frånvaro hos mig personligt riktat. Dom som undrar kan ju fråga mig. Jag är ärlig så ni får ett ärligt svar.

Höstlovet är slut. Måndag i morgon och skoldag. Skönt att det blir lite normala sovtider för oss alla. Nästa lov är väl jullovet och det slog mig nu ju att det är ju nästa månad. Får lite panik nu.. som alltid inför julen. Det kommer att innebära en brant backe ner när det gäller ekonomin.. Snorhalt ju. Som alltid så hoppas man ju att backen är lite sandad. Men detta är ju ingenting nytt så det är bara och fixa det och det gör jag som alltid.

För det är ju så här…

Somewhere over the rainbow
Skies are blue, And the dreams that you dare to dream
Really do come true.

Någon gång är det våran tur att inte behöva ha den där katastofekonomin som tynger ner oss emellanåt.. Jag vet ju det. Jag står i kön och även om det går jävligt sakta emellanåt så står jag stadigt kvar. Jag tror och jag har hopp. Jag sitter inte här och väntar på att jobbet ska komma till mig.. bara så där. Jag letar hela tiden mer eller mindre aktivt. När det är ”mindre” så innebär det att någonting har kommit emellan som går före allting annat. Det finns ju en del saker som finns i vårat liv som jag inte berättar här på bloggen som innebär att vilket jobb som helst och vilka tider som helst inte är aktuellt. Det är så mycket som ska passa in.. Jag har två barn med funktionshinder och det är efter dom två jag måste anpassa mig.

Nu börjar klockan närma sig midnatt.. Lopplådan lockar lite nu!!

Önskar er alla en go och lugn natt och en fantastisk ny vecka..

KramKram!

* Vi fördummar oss själva.

Allmän förklaring om dom mänskliga rättigheterna.
Artikel 1. Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter.
Artikel 2. Var och en är berättigad till alla de rättigheter och friheter som uttalas i denna förklaring utan åtskillnad av något slag
Artikel 3. Var och en har rätt till liv, frihet som en person i lagens mening.

Samtidigt som vi är rörande överens om detta så ger samhället möjlighet att selektera en grupp av människor.
 Det är motsägelsefullt. Det finns ingen konsekvens i det hela eftersom samhället underlättar bortsortering av barn med DS. Det har redan här skett en värdeminskning. KUB-Tester är ju enkom för att leta efter DS. Barnmorskor massutbildas för att kunna ge information om testet och DS. Dom är inte lika mycket värda som alla andra barn som gror under sina mödrars hjärta. Det är ju inte ett test som man får svar på om fostret har DS.. så där apropå. Lite liksom på köpet. Det är ett tydligt och riktat test mot DS.

Samma sak hade det varit nu för typ Aspergers syndrom och ADHD (Tar dom nu som enkla exempel) om vi hade tester för det. Det är sk neuropsykiatriska funktionshinder som kan ger ett mycket svårt liv för alla parter. Då skulle vi ha en diskussion liknade denna. Garanterat.  Sen kommer det och det… Vi är ute på mycket farligt vatten nu. Människovärdet för en del människor sänks bit för bit.

Man säger ibland att man vill inte ta bort människorna utan funktionshindret DS. Jag förstår tanken i och för sig.. i teorin. Men säger ändå Bull Shit… En bortförklaring för att kunna ha kvar sina egna argument mot DS. För att kanske slippa se människan med DS som en individ. Skulle alla göra ett KUB – test och abortera DS. Då utrotar vi personerna med DS. Det är ingen sjukdom. Det blir ju ett naturligt resultat av det. Om 20 år kan ju DS vara borta i Danmark. Vi är på väg dit så smått nu. Det är inte lika värde alls. Man ser ner på DS. Den är inte önskvärd i samhället.

Vad ger det för signaler till dom existerande personerna med DS?
Är dom ett undantag från allt det där fina med att vi är lika värda, just för att dom inte alltid förstår så bra?? Då menar jag inom oss själva… Blir dom ett undantag på grund av DS?

Vi sk normala har 46 kromosomer. DS har 47. Det är bara så det är från början. Vi med 46 har enorma funktionshinder emellanåt. Det är dom funktionshindren som kostar samhället en massa pengar. Ja om man nu skulle ta det ur en samhällsekonomisk synvinkel. Det är dom 46 kromosomerna som vi har som skapar oreda. Det är dom som skapar fördomarna. Hatet. Ja det finns en massa exempel på skit som vi skapar. 
Extrema exempel på utrotning av icke önskvärda personer av människor med 46 kromosomer är ju .. Hitlererans utrotning av tex Judar. Pol Pots utrotning av flera oönskade folkgrupper. Här är den inte så extrem.. Men det har börjat lite smått i och med att utvecklingen går framåt.. folk blir mera giriga efter att få ”Perfekta” barn. Barnen ska ju välkomnas utan att vi villkorar deras existens.
Tillägg: Ett förtydligande. Hitler och Pol Pot är extrema exempel på sk normalas ondska för att utrota icke önskvärda personer el folkgrupper.
Nu finns risken att samma sker här på ett sätt. Men då lite mera sofistikerat genom att forskningen går framåt.. Tog alla ett test för DS och tog dom bort det. Tja.. Faktum är ju att personer med DS kommer att utrotas. Våra krav kommer att öka. Nu säger jag inte att det skulle ev ske dom närmsta tio åren. Nej.. Det kommer att ta tid isf. Inte under min livstid. Kanske inte under mina barn livstid heller.. Ja om det nu skulle bli en utveckling åt det hållet. Slut på tillägg.

Hade vi en lag som en rättighet att välja kön. Vi säger att flickfoster aborteras mest. Skulle då inte kvinnan anses som mindre värd hos några? Eller om det var tvärtom.. Männen selekteras bort av majoriteten. Då är det ett hot mot att vi är lika värda. Alla är vi nog väldigt överens att en sådan selektering inte får förekomma. Eller hur? Könet finns i generna från begynnelsen. DS finns i generna från begynnelsen. Det är förbjudet i lag att ifrågasättas för sitt funktionshinder. Likaväl som det är förbjudet i lag att ifrågasättas för sitt kön.

I en del av dom argument mot DS som folk har baseras i mångt och mycket på okunskap. Det är rejäla vanföreställningar om DS personer ibland. Det är okunskapen och rädslorna som talar i min mening och att rätten till DS-selektering faktiskt finns. Utifrån dom rättigheter vi har i abortlagen så får folk göra vad dom vill faktiskt. Rättigheten har skapat rädsla. ”Det måste ju vara ett funktionshinder som är så jobbigt Jag vet många som har bittert ångrat sina val och dom valen baserades enbart på okunskap och att tester faktiskt finns. Den information man får av samhället är ju enbart rigid fakta. Den kan ju skrämma skiten ur folk. Den faktan ger ingen rättvis bild hur personer med DS fungerar.

Att DS personer har det svårt är en mycket felaktig fördom. Man har oftast en god social förmåga och ett välutvecklat känsloliv. Där kan dom fara illa ur den aspekten.. precis som vi sk normala. Livet är ju så för alla.. lite upp och lite ner. Men att dom skulle fara illa eller må dåligt rent allmänt på grund av DS är helt fel. Tvärtom. Dom är säkert lyckligare med sin tillvaro än vad både du och jag är. Om dom nu far illa så är det på grund av oss sk normala.. Våra fördomar. våran människosyn..osv… Att ha det som argument för att selektera bort håller inte hos mig iaf. Säg som det är istället. Att kvalitén på barnet duger inte. Men det är lite farligt att säga så öppet så därför skyller man ifrån sig på funktionshindret DS.

Alla vill inte ha DS barn.. så är det bara. Kan och får inte ens ifrågasätta det. Men dom lagliga testerna mot DS är helt emot det vad Mänskliga rättigheterna står för. Det finns ett ifrågasättande. Av funktionshindret DS och dom existerande personerna med DS. Om inte ett direkt så ett indirekt ifrågasättande. Det tydliga ifrågasättande har gömts undan genom att man har bakat in i en massa *tillägg och snurriga paragrafer i lagen. Vad som ändå sägs är ju du duger inte som du är.

Här trampar vi med våra lagliga rättigheter på en svag grupp i samhället. En grupp vars röst inte är så stark. Dom hörs inte riktigt om inte någon bär deras röst åt dom om deras rättigheter och deras människovärde. Vi är många som gör det. Det är våran förbannade mänskliga plikt att värna om dom utsatta. Att värna om dom svagaste och deras rättigheter borde ju bo inom oss naturlig. Istället så har vi blivit mera egocentriska i tanke och handling.

I djurriket så är det naturligt att dom svaga lämnas åt dess öde för att naturligt försvinna. Dom starkaste blir kvar. En nödvändighet för att stärka arten. Dom går på instinkt. Är det det vi håller på med att stärka våran ras?

Samhället måste ju byggas på olikheter. Det är ju det som gör den mänsklig!

Annars så fördummar vi oss själva.

(Sorry för lite upprepningar)

_____________________________________________
* En liten förklaring vad jag menar.

Diskrimineringslagen som kom 5 Juni 2008 säger:
”Lagens ändamål
1 §    Denna lag har till ändamål att motverka diskriminering och på andra sätt främja lika rättigheter och möjligheter oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfatt- ning, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder.



4 § . Indirekt diskriminering: att någon missgynnas genom tillämpning av en bestämmelse, ett kriterium eller ett förfaringssätt som framstår som neutralt men som kan komma att särskilt missgynna personer med visst kön, viss könsöverskridande identitet eller uttryck, viss etnisk tillhörighet, viss religion eller annan trosuppfattning, visst funktionshinder, viss sexuell läggning eller viss ålder, såvida inte bestämmelsen, kriteriet eller förfaringssättet har ett berättigat syfte och de medel som används är lämpliga och nödvändiga för att uppnå syftet

Här någonstans så har dom existerande personerna med DS och deras funktionshinder blivit ett undantag.

Såsom jag ser det:
1 §. Bra i mitt tycke..så ska det vara.
4 § Det är här jag börjar fundera lite.  Någon missgynnas ju. Dom existerande personerna med DS. Dom ifrågasätts ju i lagen för sitt funktionshinder DS. Ett neutralt sätt (genom abortlagen och olika tillägg med undantag där) är ju att ge kvinnan fritt att bestämma hur hon vill ha det. Testa och selektera bort om hon vill. Man får ett frivilligt val att välja. Ett berättigat syfte och det medel som används är lämpliga och nödvändiga för att uppnå syftet.

I mitt tycke finns det inget berättigat syfte. För är det inte så att Fosterdiagnostiken är INTE till för att hitta perfekta ungar. Det är väl till för att förebygga lidande..Vems lidande? Barnets eller föräldrarnas?

Någon ( Fördomar?) har alltså bestämt att DS är ett lidande. Tvärtom är det väl?.. Det kan nog förknippas mera med livskvalité. Eller är det föräldrarnas eventuella lidande som ska selekteras bort??

Medlen som används och anses lämpliga och nödvändiga är ju bla KUB- test. För att uppnå önskat resultat. Önskat syfte. Att kunna selektera foster med DS. Ett ifrågasättande av just dom redan existerande personerna med DS.

Abortlagen gör dom till ett sk ”undantag” från detta. Där finns det som en rättighet för kvinnan för att kunna ha dom här valen med Selektiv fosterdiagnostik. Abortlagen kom ju till för att man valde just kvinnans rätt före fostrets ”skyddsvärde” till en gräns. Före det har inte fostret något skyddsvärde alls. Sen kan man tvista lite om gränserna är rätt eller fel, den är så hårfin. Fri abort fram till 18:e graviditesveckan. Efter det är det till 22 fulla veckor efter tillstånd. Ett praxis är att inte bevilja abort efter det. Men det finns undantag. Då ska det vara synnerliga skäl. Som avsaknad av tex lillhjärna. Några fall av trisomi 18 har beviljats eftersom skadorna var så svåra och barnet ansågs inte livsdugligt…. och några till skäl till under  98-99. Då kom 67 ansökningar och 12 av dom beviljades. Dom andra hade ett skyddsvärde, människovärde. Dom ansågs livsdugliga.

Undantagen i lagen bör i sf gälla foster med så svåra skador att det inte är förenligt med gott liv. Där det finns lidande, smärta och ett mycket kort liv för det ev barnet. Där det är mest humant för alla parter att avsluta. Är det dom undantagen som menas i lagen? Helt rätt i så fall! Men eftersom DS kan ses med dom testerna också så inkluderas DS automatiskt och ”av bara farten” från den kunskapen så infördes också riktade test mot DS. Helt fel!! DS bör ju rimligtvis vara undantag från just det undantaget.

Det är här jag tycker det har spårat ur. Kvinnas rätt har då gått före dom redan existerande personerna med DS och bla deras rätt till att inte bli ifrågasatta i lagen för funktionshindret DS

Av många skäl så är det motsägelsefullt mot allt vad fosterdiagnostiken bör står för. Den ska väl förebygga lidande för det eventuella barnet.
Vad finns det för lidande hos funktionshindret DS? Jämfört med dom sk normalas liv. Livet bör vara upp och ner för alla…Det är ju det som är livet. Annars så gick det monotoni i människan (Då kan man nog snacka om lidande) Det finns lidande i allas liv ALLAS på ett eller annat sätt. Det finns massa liv och livskvalité. Ett långt liv osv osv.. hos personernas med DS och deras liv.

Det här är människor som representerar i mångt och mycket det som hos (vissa av oss sk normala) gått förlorat för länge sedan. Motsatsen till våra sk normalas tillkortakommanden är emellanåt så tydlig hos dom. Dom dömer inte. Dom bejakar sitt liv just här och just nu.. Det är otroligt mycket glädje.. värme.. ärlighet. Tycker dom om dig som person så kan man banne mig vara helt säker på att dom gör det också. Vi andra kan vara hur falska som helst i det. Ena stunden så ägnar vi oss åt rövslickeri för att i nästa stund hugga kniven i ryggen på varandra. Det finns så mycket genuint och vackert i dom här människorna.. Dom representerar LIVSKVALITÈ i allra högsta grad (givetvis finns det undantag.. dom är ju människor) Sen tillkommer det ju olika sjukdomar och dyl som kan ta ner det en bit. Precis som för ALLA.

Mitt hjärta och förstånd skriker högt: Att hur kan man ens tänka tanken att tacka nej till dessa personer i vårat samhälle? (inte bara DS). För mig är det fullständig otänkbart. Jag skulle se det som en stor försämring i mitt liv om inte mångfalden fanns. Min livskvalité skulle bli sämre.
Argumenten håller inte för att lagligt selektera i mitt tycke.

Jag uppfattar tydligt att det är föräldrarnas ev uppfattning av lidande och att man k a n se DS på testerna som har gått före i frågan. Inte utifrån livsdugligheten för personer med DS.. Värdet på människor med DS och funktionshindret DS… har minskat.

Givetvis så kan man tolka lagar hur som helst ibland. Men jag har verkligen försökt att se det ur alla vinklar och vrår och kommer ändå fram till samma resultat.

”Ett flertal europeiska länder går mycket längre än Sverige. Exempelvis har Frankrike och Spanien ingen övre tidsgräns för att avsluta en graviditet med gravt skadade foster, men även foster med mindre missbildningar som gomspalt dödas i de sista graviditetsveckorna. ”


* Tema Missbruk: Täcka över en lögn med en lögn och en till och..

Under ett antal år när jag var medmissbrukare (flickvän till en missbrukare) så förekom ju lögner på daglig basis. Vart enda jävla dag så kom en eller annan lögn ur min mun för att täcka över och för att hålla fasaden något så när rumsren.

Hur har ni det? Åhh.. vi har det jättebra. Nejdå, han är bara lite risig i magen idag därför är han hemma från jobbet, stackaren!! Ja hej det är Sirpa.. Du!! Han kan inte komma och jobba idag.. Vi har magsjuka… hela familjen. Nej, nej.. tok heller att han dricker så mycket.. Det skulle jag aldrig tillåta.. Det fattar du väl?? Osv..osv.. bla bla bla…

Inte nog med att jag ljög så ljög andra också för att täcka över våran fasad. Släktingar täckte över ett hål i badrumsdörren genom att göra mig till en flickvän from hell för övriga släkten och inför sig själva. (han hade druckit upp alla pengar och ville inte konfrontera mig så han låste in sig i badrummet och jag kickade sönder den av frustration) Aija baja.. Man sparkar inte sönder dörrar. SÅ GÖR MAN BARA INTE!!! Nej, ni har rätt.. man gör inte så ..fel av mig och man tog på sig skulden helt och ljög för andra att jag råkade kicka sönder den av en helt annan anledning. Mitt fel.. Enbart mitt fel. Det fanns ingen förmildrande omständighet.. Inga ursäkter som skulle kunna förklara varför.. Inför andras ögon. Så här efteråt fick jag det till”Att sparka sönder en dörr är förkastlig men trasa sönder människor är helt ok” Det är kanske inte så det menades men jag fick det till eftersom det alltid fokuserades på vad jag ev hade gjort för tok i folks ögon.

Klippte av hans hästsvans också som ett resultat av ett svek.. ”det där stympning” fick jag höra men inte ett ord av förståelse om hur vi.. jag och barnen hade det. Inte ett ord om den kamp jag förde varje dag för att hålla upp fasaden och hålla pojkvännen vid skick och liv. Inte ett ord av att någon faktiskt förstod, för jag visste att dom visste. Ingen hörde av sig. Ingen erbjöd hjälp med barnen, Jag var den där odrägliga flickvännen som inte var värdig honom eftersom jag gör hål i badrumsdörren och klipper av en hästsvans. Tystnaden och oförståelsen var kompakt.. Svart och bottenlös. Fasaden skulle hållas obefläckad på alla plan, inte bara av mig, kosta vad det kosta vill.

Men jag är inte bitter. Jag förstår nu.. Varför man gör vissa saker och reagerar på ett visst sätt. Kanske skulle jag ha gjort samma sak i deras situation.. Skyllt på andra istället för ens nära och kära för att lättare kunna hantera saker och ting. Ja inte nu givetvis.. Men vem vet. Kanske hade jag gjort det då.

Jag täckte över.. ljög.. Andra täckte över .. och ljög.. om oss.
Det var en tung period i mitt liv. Det är så jobbigt och tidskrävande att hålla upp en fasad utåt. Ta på sig skuld som inte var min. Man var livrädd för att fasaden skulle rämna.. att folk skulle få veta. fullt upp med barnen.. med jobb och den här lögnen. Jag hade inte tid att tänka på mig själv någonsin. Slutade en utbildning som jag verkligen ville gå på.. Slutade på jobbet för att han ringde till deras telefonsvarare och härjade ett antal gånger och det var svårt att hela tiden passa den.Försökte med att det var en sjuk Ex pojkvän men han hade redan röjt hur det låg till i svararen. Jag spydde av ångest och alla lögner som jag var tvungen att presentera. Jag kände mig totalt ensam. Det fanns liksom ingen.

När jag gick ur förhållande för länge sedan så bestämde jag mig redan vid första klivet ut att: Jag ska leva ärligt. Jag ska inte ha en falsk fasad utåt och behöva vara rädd för att den rämnar. Jag ska leva så öppet och ärligt så att ingen kan rasera någonting. Jag ska leva ett liv utan rädsla. Jag ska stå för mina val, mina lyckande och misslyckanden ärligt. Har jag gjort fel så står jag för det. Det har funkat bra även om någon kanske tycker jag är lite väl för öppen. Men det är så jag vill fungera och leva mitt liv för jag har prövat att leva lögnaktigt och det funkar inte i längden.. Det gagnar inte mina barn och inte mig själv. Det finns ingen vinst bara förluster. Man förgör sig inifrån och ut med oärlighet. Vi är värda ett ärligt liv.

Det är viktigt att först skaka av sig det tunga oket av skam och känslan av att vara värdelös som många bär på. Det är ett stort hinder för människor att ta klivet ut ur ett destruktivt förhållande. Kliv ur och skäms inte utan var stolta över modet ni har att ta ett stort steg. Det finns många som har det nu så som jag hade det då. Till dom säger jag: Det finns ett liv som är bra. Sök hjälp och ta emot den. Ni är värda allt det där goda som finns. Ju längre ni stannar kvar desto svårare blir det. Farligare.. svartare.. Ni har ett stort värde och låt ingen påstå annat!! INGEN!!

Visst far man med osanning emellanåt nu också. Man kör med små vita lögner.. Säger ibland att man mår bra fast man mår piss… typ sådant. Men i det stora hela så försöker jag vara så ärlig det bara går. Vissa saker behåller jag för mig själv. Vissa saker tar jag inte upp här på min blogg överhuvudtaget. Vissa saker i mitt liv är så av privat och känslig natur att jag skulle säkerligen dra till med en lögn för att slippa säga det.. Haha

Allt som finns under fliken ”Tema Missbruk” kommer att finnas med i boken ”Din Törnekrona” Plus en massa texter som jag inte har presenterat här alls, dom får ni läsa om boken ges ut någon gång i framtiden. Jag har skickat in lite för bedömning och fick till svar ” Mycket lovande” men det är inte sagt att den ändå ges ut i slutändan. För mig är mina berättelser ett sätt att kanske ge hopp och mod åt någon i liknade situation som jag har varit i. Det kanske ger ett igenkännande och vetskapen att man inte är ensam.

Någon eller några kanske vill ge min skalle en omgång med ett basebollträ när jag pratar om ”Tema Missbruk” Men det är mina upplevelser.. mina tankar och funderingar. Jag skäms inte och jag ber inte någon om ursäkt för att jag delar med mig av dom. Ber jag om ursäkt så förnekar jag eller tystar ner är väl ett bättre ord, en viktig del av mitt liv. Den delen som har gjort mig till den jag är just nu.  Det är så viktigt att sådant här kommer fram framförallt hur barnen påverkas av ena förälderns missbruk. Jag står för allt jag berättar. Jag kan nog ”försköna” vissa saker lite för att hela sanningen är lite väl jobbig för andra, men jag hittar aldrig på eller saltar berättelser och gör saker värre än det var. Jag tror ändå i det stora hela att sanningen faktiskt är hård nog.

Jag fyller 50 i april nästa år. Jag har lovat mig själv länge att boken ska vara klar före det. Ett löfte som jag nog kan hålla. En gåva till mig själv. Jag har ju svårt att ta emot någonting. Kanske är det en bieffekt av dom svåra åren, då jag ansåg mig inte vara värd någonting av någon. Inte ens av mig själv. Men jag ger er istället, mer än gärna, mina ord, mina tankar och upplevelser. Jag hoppas och tror att ni kommer att förvalta dom väl. Det skulle vara en gåva från er läsare som jag mer än gärna tog emot. Med det menar jag, att se och inte förneka, om vad som sker omkring er och era medmänniskor. Att finnas till för någon som har det svårt. att inte backa. Att se och bekräfta värdet av någon som lever i ett förhållande som inte är bra. Stötta och låt dom veta att ni finns där.

Tack för att ni finns och att ni läser!!
Ni alla är värdefulla!!

LOVE YOU ALL!!

(Kan inte sätta in länkar och taggar i bloggen. Det strular. Men gör det så fort det funkar igen.)

* Rasförädling ala´ Nazitiden – Brott mot dom mänskliga rättigheterna

Den här sortens fosterdiagnostik är ett solklart brott mot dom mänskliga rättigheterna…men samhället ser genom fingrarna.. Denna selektiva fosterdiagnostik kränker en massa redan födda människor  som lever och verkar bland oss alla i samhället..och dom ofödda med..

Så här står det:”
Dom mänsliga rättigheteran gäller för alla och envar. Det slår fast att alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. Dom mänskliga rättigheterna är Universella, det gäller över hela världen oavsett land, kultur och specifik situation…Alla människor är lika i värde och rättigheter. Det betyder att ingen får diskrimineras eller hindras från att utnyttja sina rättigheter på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning eller politisk eller annan uppfattning.

Varför gäller inte detta människor med Downs Syndrom???

Det är inte lika värde mot en grupp av människor när man får en förfrågan om selektiv fosterdiagnostik på mödravården för föräldrapar som väntar barn..(Dom måste fråga .. direktiv uppifrån) ”Dom här sk Normala är mera värda än dom som har tex Downs syndrom (sägs mellan raderna) så du har nu alla möjlighet att selektera bort den…” Med samhällets goda minne.

Tillägg: Min dotter lever i ett samhälle som erbjuder tester för att ta bort ”sådana som hon” Det är ett solklart brott mot dom mänskliga rättigheterna. Dom rättigheterna som faktiskt gäller henne eftersom hon lever och finns till. Att inte behöva ifrågasättas för den hon är – En människa med Downs syndrom.

Mitt barn är ett mycket bra barn med hög livskvalité.. Hon lever.. Älskar.. busar som vilken unge som helst..Det är inte henne det är fel på utan på samhället. Detta samhälle som är så rädd.. som är så okunnig… så fördömande.. så att rädslan har gjorts till en rättighet för medborgarna.. att ha selektiv fosterdiagnostik. Horribel människosyn!! Ut med kunskap åt folket istället för tvistad skämselpropaganda!!

Det här är sofistikerad rasförädling.. Liknande under Nazitiden.

Nazitidens utrotning av judar var rå och fruktansvärt grym
Nu har metoderna finslipats så att det råa och grymma är borta synligt.. Istället så har den bakats in i lagar och skrämselpropaganda… Sen har föräldrarna fint fått välja själv. Men har alla valt själv egentligen? Eller är det rädslan och okunskapen som har talat???

Vad är det som säger att det friska som finns i magen är friskt..och normalt. Trots avsaknad av då Downisgener. Man trodde sig gå säker efter efter ett ”lyckat” Fostervattensprov… för att sen nedkomma med ett svårt autistiskt barn.. eller ett barn som utvecklar svår szitsofreni ..

Jag har fem barn och Hanna som har Downs Syndrom är den som jag är mest lugnast över med tanka på framtiden… Hon får vara den hon är.. Ingen kommer att ställa orimliga krav på henne.. Jämför det med dom sk normala ungarna.. Uj.. dom kommer får krav på sig ända från lekis och många pallar inte trycket… och faller mellan stolarna.. Det kan gå ganska illa.

Jag tackar gud varje dag för min Dotter Hanna.. att jag fick henne. Det som är ”fel” när det gäller samhällssynen.. är bara så fruktansvärt rätt. Hanna är det mest rätta som finns..

OM alla människor med Downs syndrom skulle försvinna..
Vem skulle då täcka över dom stora bristerna vi människor har?
Vilka skulle påminna oss om saker i våra egenskaper vi har förlorat sen länge?? Vi har så mycket att lära oss av dessa Downis människor..
Vi borde ha ett ”downis tänkande” i många och mycket .. att inte döma hel vilt.

Nej, dom här underbara människorna ska inte bort.. Dom ska ännu mera ut i samhället och bland oss sk normala.. Dom ska integreras överallt så en vacker dag så höljs inga ögonbryn… Inge selektiva prover finns.. Dom är precis som vem som helst.. Precis som dom ska vara NU..

Vi alla är lika värdefulla.. Precis alla… Likvärdiga och värdefulla!!

Ett utvecklingsstört barn krossar våra drömmar

…som vi har för våra barn, är det så?

Vi vill ju att dom ska växa upp
Skaffa familj, skaffa barn
och förverkliga sig själva

Att få ett utvecklingsstört barn innebär ju
att våra drömmar krossas
och vi blir alldeles tillintetgjorda.

Är inte det vad Fostervattensprov är till för
att se till att våra drömmar inte krossas:

Att se våra barn ta körkort..som alla andra
Att se våra barn hitta den första kärleken..som alla andra
Att se våra barn få ett självständigt liv..som alla andra
Att se våra barn bilda familj och vi få barnbarn..som alla andra

Är det det som vi strävar efter?
Att våra barn ska vara.. som alla andra!

Allting som bryter mönstret..ryggar vi för:

En Down unge..skrikig och gapig
Kan ingenting, vill ingenting
Förstår ingenting!!
En Down unge som faktiskt inte är skrikig
Kan mycket, vill mycket
Förstår Mycket!!

Men det här ”normala” barnet
Som härjar som sjutton
Slår ner gamla tanter
Vill inte gå i skolan
Röker
Super
Knarkar
Kommer inte hem
Vi får springa på Krismöten
stup i kvarten
Ett barn som mår så dåligt med självmordstankar
Det är ju helt ”acceptabelt”

För han är ju ”normal”

Vem belastar samhället mest?
Den normala?.. den utvecklingsstörda?

Vem har sagt att den utvecklingsstörda
inte kommer att ha ett liv
Ett liv som både du och jag har
Med både..med och mot gångar
En första kärlek
Ett eget hem
Vänner
Skola
Arbete
Självförverkligande

Är det inte det vi ska sträva efter?
Att hjälpa alla våra barn till att förverkliga sig själva
Utvecklingsstörda eller inte
Istället för…
Att vi ska förverkliga våra drömmar genom barnet….
……den ”normala”